Månad: april 2010

Snapshot

Farfar är rar och läser för barnen. Serier med inlevelse. Något som jag vägrar göra. Men han älskar gamla Barksavsnitt av Kalle Anka.

Farmor ror ihop käket. Noa önskade och beställde ugnstekt potatis, nötkött och bea. Gubbe redan vid åtta år. Skrämmande!

Vanligtvis hämtar Maken barnen när vi ska ha dem över helgen, men eftersom jag slutade tidigare tog jag på mig uppgiften. Utan en tanke på att lektionerna pågick enligt schema.

Vid halv två sjöng lågstadiekören in våren med en kanon om vad som händer på en balkong om våren, sen något som jag inte minns vad det var och sist luffarvisan. Musikläraren verkar vara en ambitiös dam.

Noa blev speciellt glad jag kom för det var första gången någon från hans familj kom när han skulle vara med och uppträda. Det är inte riktigt sant. Vi har åtminstone varit där ett par gånger tidigare. Även om det var ett tag sedan.

Disharmoni

Det här är en av mina sista halvdagar på jobbet. Dagar så jag vanligtvis inte ens brukar ta mig hit utan jobba hemifrån. Men eftersom en blådåre, Fredrik, fått för sig att vi behövde har ett arbetsmöte just idag, så pallrade jag mig hit.

Saken är den att blådåren själv har heldag. Han kommer nämligen från bolaget som köpte upp vårt företag.

Från och med 1 juli ska alla anställdas avtal harmoniseras. Detta vackra ord. Men hittills har det känts som man infört det sämsta från båda organisationerna.

Slut på gnäll och slut på den här arbetsdagen!

Miljöombyte

Maken är trött på sitt jobb. Samma sak vareviga dag. Droppande kranar, spyor i trappen, ludd i luddfilter, oväsen från grannar, varmvattnet är kallt, kallvattnet är varmt, det drar från fönstren, ventilationen brummar, stopp i sopkarusellerna. Kort sagt: jobbiga kunder omöjliga att vara till lags.

Företagsledningen skickade ut styrelsens mål för 2010 och då gick Maken igång på miljömålen. För första gången nämndes tankar om att minimera negativ miljöpåverkan. Så under 36 timmar for mejl fram och tillbaka. Mellan Maken, mig och Ettan.

En slutgiltig formulering mejlades där Maken anmälde sitt intresse för att vara med i arbetet med företaget miljöfrågor. Observera brinnande intresse. Vd:n svarade snabbt att Maken inte var ensam, men vd:n skulle hålla honom i åtanke.

För vad, kan man undra? Så nu fantiserar vi om att Maken kommer att ingå i grovsopsrumspatrullen. Gruppen som ser till att brännbart brinner i Högdalen. Och håller snyggt efter sophämtarna.

Egentid

Maken kollar på Cops. Jag fattar inte att han orkar se programmet. Samma sak vareviga gång. Tjocka snutar jagar, fångar och handklovar någon stackare. I regel en riktig loser som jag bara tycker synd om.

Och bloggandet går på halvfart känns det som. Inte bara hos mig verkar det. Glest mellan inlägg och kommentarer både här och där. Jag vill inte kalla det torka, men alla verkar ha fullt upp. Även jag.

Räkna med bråk

Jag har säkert nämnt det förut och har anledning att göra det igen; är det något som Maken och jag träter om så är det semestrar. Vad vi ska göra och vart vi ska åka. Och när och hur.

Efter många hårda manglingar kom vi överens om tre veckors fotvandring från Oporto i Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. Med start vid midsommar.

I förra veckan kom hemsökelsen. Det var Trean som lyckades omintetgöra semesterplanerna. Ännu en gång. För det är ett antal gånger vi har vi varit tvungna att ändra eller ge upp semestrar på grund av den gossen.

Nu är det inte Trean personligen som krånglar. Det vore lite väl spooky utan saken är den att Svärdottern behöver assistens med barnbarnen under sommaren. Just en av våra tre bokade veckor. Dock inte midsommarhelgen.

Det betyder att vi antingen får sitta och rulla tummarna och vänta på att helgen är över och sen ta barnen en vecka. Alternativt ta mittenveckan i vår semesterperiod.

Det är inte barnstackarna eller Svärdottern som är problemet. Absolut inte. Men hur vi än gör är processen fram till beslut om när, var, hur en riktig pärs.

Kampanj

Dagens startskott på Makens stegtävling blev en liten flopp. Mobilen var inställd på väckning 5:55 och för säkerhets skull med snooze var tredje minut. Bara för att han skulle hinna med några kilometer längs Årstaviken. Före jobbet. Men vad hjälper det när man inte aktiverat larmet? Trots det fick han ändå ihop över 15 000 steg under dagen.

Själv har jag ledsnat på stegtävlingar. Varje vardag sätter jag ner den ena foten framför den andra drygt 17 000 gånger. Och det räcker. Om man vill vara rädd om fötter.

Idag blåste vi dessutom igång projekt Tömma frysen. Här på hemmafronten. Vårt frysskåp tillhör de mindre varianterna med bara två och en halv hylla. Och jag köper sällan frysta saker annat än grönsaker. Men ändå letar sig en massa föda dit.

Egentligen är det märkligt med tanke på att jag handlar varje dag. Bara det jag tror att vi gör av med. Men köper jag ett till exempel paket med kycklingfilé så räcker det till flera måltider. Och somliga vill inte äta samma sak flera dagar i rad. Så innan maten förfars, åker den in i frysen. Och nu får jag nästan inte igen dörren.

Det händer också att jag gör köttgryta. Något som somliga inte heller gillar. Och min personliga favorit, burgundisk köttgryta, funkar inte som enpersonsrecept. Så då blir det en massa över till frysen och mig.

Försten ut ur frysen blev kycklingfilé till mig. I en sallad. Maken åt med Noa efter sjukhusbesök. Gossen hade trillat på örat i skolans sandlåda och fått in en sten i hörselgången. Efter doktorns dammsugningen blev båda sugna på grekiskt.

Morron

Om jag skulle lusa ner lyktstolpar med annonser skulle jag kolla språk och stavning. Innan jag plastade in anslagen och satte upp dem. Plus ändra till aktuellt år. Men det är bara jag.

Och nu vet jag tack vare AB varför jag är fet. Jag har helt enkelt alldeles för roligt.

Går den här till La Guardia?

Jag trodde att USA var servicen personifierad. Att kunden alltid stod högt i kurs och personal knöt knut på sig och var så snabba och hjälpsamma de bara kunde. Trodde, men när jag kom dit blev jag varse att det inte var så.

Jo, visst var folk i allmänhet vänliga och trevliga. Men inte folk i serviceyrken. För det första rörde sig i slow motion. Allt tog en evinnerlig tid. Och behövde man hjälp så var det ofta nobben.

En spärrvakt i New Yorks tunnelbana tog priset. Jag ville veta hur man tog sig till La Guardiaflygplatsen med allmänna transportmedel. Kvinnan ryckte bara på axlarna. Hon svarade inte ens på hur jag skulle kunna få reda på saken.

– Men du jobbar ju i tunnelbanan, tyckte jag.
– Jag jobbar på den här stationen. Inte i tunnelbanan. Har du någon fråga om stationen? Då ska jag svara.

Nu minns jag inte hur vi fick klart för oss färdvägen; bara att vi tog en buss. Då uppstod nästa problem. Bussen tog bara resenärer som kunde betala med jämna pengar. Bussföraren var inte nådig. Till slut blev det allmän insamling bland övriga passagerare, till mestadel flygplatspersonal. Alla ivriga att komma till jobbet i tid. Vi däremot höll på att missa vårt flyg eftersom bussen stannade långt ifrån avgåendeterminalen.

(Inspired by Annaa)

Långt inne

Igår passade vi på att göra ett besök i Citytunneln, nu när arbetsplatsen var öppen för allmänheten. Betyget varierade från fem plus till en dödskalle. Mest entusiastisk var ingenjör Ivar. För honom och Ettan tog turen över en timme. Ivar hade 1000 frågor. Minst.

Noa tyckte att det var tråkigt och inte ens stora borrvagnen väckte något större intresse.
– Om man ska göra något och det slutar på vandring, då vet man att det är trist. Det här var nästan lika tråkigt som trädvandringen i Tanto.

Ettan försökte argumentera:
– Mycket av det som jag tyckte var trist när jag var liten är jag nu som vuxen glad över att mina föräldrar tog med mig på.

Tack för det! Cirka 30 år senare.

Jonas – en svensk Tiger

Jag, som krävde ett filter inför Victorias bröllop i juni visste inte att det kunde bli värre. Mycket värre. Nu hoppas jag att tidningarna slutar älta Madeleines och Jonas kärleksproblem. När paret slagit upp förlovningen. Och är AB verkligen Madde med damen i fråga.

Wow, jag såg just att detta är inlägg nummer 2000. Min uthållighet är större än jag trodde.

Kamp

Samma sak upprepas varje vår; striden om evakueringsbalkongerna. De där utbyggnaderna på fasaden, som ska användas till att ta ut folk vid eventuell brand. På gården får brandförsvaret bara in den lilla stegvagnen, som inte räcker till våning fem.

Det handlar om skator verses folk. Fåglarna vet inte om att utrymningsvägen inte får belamras utan flyger ideligen in och landar med pinnar i näbben, böjer och bänder tills rishögen blir beboelig. Folket, han som bor bredvid balkongen, gör räder då och då och slänger ner kvistarna gården. Men fåglarna är envisa. 

Förr om åren stod en stor kråka på balkongen, men den skrämmer inte skatorna. De har förstått att fågeln är lika död som papegojan i Monty Pythonsketchen. I år försökte folket först med färgglada plastkassar och när det inte hjälpte så tog man hjälp av en katt. Uppstoppad alternativt konstgjord.

Då flyttade skatparet en våning upp och bygger ivrigt vidare. Det har pågått tre dagar och grannfolket har ännu inte reagerat.

Det bästa lilla dagset jag vet

Lunchen intar vi på terrassen. Om det bara går och det har vi gjort i flera veckor. Lite huttrigt var det idag, men vi håller ut. Det känns så bra att komma ut från huset. Vi, det är oftast Pia, Långkoftan, Mona och jag. Och vi har alla olika vanor.

Pia äter alltid paj. Färdiglagad, fryst och tycker att Felix är godare än Dafgårds. Mona äter också fryst färdiglagat. Ofta lasagne tycker jag att det ser ut som. Ibland kan det bli paj även där. Långkoftan har med sig matlåda med rester. Eller så blir det en Nutrilettdrink.

Jag köper sallad på Ica. I deras delidisk. Där står jag och pekar och säger: en skopa sånt, lite sånt och en skopa av det där. Ungefär som smågodis. Jag är en så utpräglad vanemänniska att flera av folket bakom disken vet mina preferenser.

Regelverket är: finns rostbiff då tar jag det, val två är kalkon, tre skinka förutsatt att det inte är pizzaskinka. Sista alternativet är räkor och crab fish. Och alltid majs, soltorkade tomater och två skopor gurka.

Dag ut och dag in. Och då uppkommer frågan: Blir inte den trist?

Idag på förmiddagen hade Kropp & själ på P1 lunchtema och då svarade en kvinna på den frågan. Hon åt alltid yoghurt med diverse tillbehör.
– Varför skulle det var långtråkigt att äta samma sak till lunch varenda dag? De flesta äter likadant till frukost utan att tröttna på det. Varför skulle det vara annorlunda med andra måltider?

I programmet hade matetnologen Richard Tellström med sig en unikabox. Flera i studion hade aldrig sett något dylikt.

Jag kommer ihåg sommarpappan Anders i Stråtjära. Hur han cyklade iväg till hygget med en unikabox på pakethållaren. Den hade mamma Anna packat med maten för dagen. Ofta var det frukostrester, stekt gröt i matlådan. En flaska med patentkork fylld med mjölk och en termos med kaffe var obligatoriska. Termosen var rutig och tillhörande kork var av riktig kork. Locket/muggen i plast var lite lätt krackelerad.

Själv är jag glad att jag slipper unikbox, matlåda, rester och industrilagad mat. Även om det blir samma, samma dag ut och dag in.

Tryck

Många bollar i luften, förändringsbenägen, obotlig optimist, det finns inga problem; bara utmaningar, stresstålig, båda fötterna på jorden. Rena floskeltoppen och jag kan lugnt säga att det inte passar in på mig.

Ja, jag kan ha många bollar i luften, men inte hur många och inte hur länge som helst. Då liknar jag mer en cirkusartist som snurrar tallrikar på pinnar. Det vill säga kutar runt som en galning för att hålla allt i spinn, men vänta bara. Förr eller senare kommer katastrofen när faten åker i golvet, en efter en.

Förändringsbenägen? Ja, om förändringen är till det bättre. Men det var ett tag sedan. Uppåt ett år skulle jag vilja påstå.

Optimist? Knappast. Svartsyn och cynism är en bättre beskrivning. Frukostägget är utbytt. Mot huggorm. Det blir bara värre med åren.

Problem är utmaningar. Värsta skitsnacket! Det enda som händer är att problem skapar nya problem.

Moi stresstålig? Hade jag fått frågan för 10-12 år sedan hade jag svarat Ja. Nu vet jag bättre. Är det någon som blir skärrad, så är det jag. Inte en klar tanke så långt ögat når. Rör ihop det mesta och ber kollegan ”hålla handen” vid större ingrepp.

Därför är jag en stor fan till tv-serien Amazing Race, som går söndagskvällar på kanal 6. Just nu pågår säsong 11, som det är lite freak show över. Vi följer den slaviskt. Folk kutar jorden runt, jättestressade för att hitta ledtrådar. Allt för att inte komma sist till nästa Pit Stop. Då kan man åka ut ur tävlingen och gå miste om hinkvis med pengar.

Det är så härligt att se folk bli arga på varandra under press. Par och kompisar som hållit ihop i åratal skyller och skäller på varandra. Värre än Maken och jag när vi inte hittar dit vi ska. Och det känns trösterikt. Nästan sa att jag tycker mig ha båda fötterna på jorden. Om man jämför.

Snyft!

Snälla Högre Makter på DN: Jag vill åtminstone ha 100 språkspalter till! Minst. Jag gillar ord och utvikningar i ämnet. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Så varför i all världen lägga ner?

Jag är en trogen läsare av DN och missar aldrig Catharina Grünbaums språkspalt. Den är både underhållande och lärorik.

Mixat

Nu börjar det verkligen bli panchovarning på mig. Det känns som det kör ihop sig när jag bokat både frissa och läkarbesök. Samma vecka.

Plus att jag har svårt att ladda om. Ska vi hitta på något en kväll måste jag göra det direkt efter jobbet. Inte mellanlanda hemmavid. Då är risken väldigt stor att soffan fångar mig och håller mig kvar i horisontalläge.

Förklaringen är kanske att jag känner mig slutkörd. Jobbet är bara ett enda flackande där det inte ges tillfälle att åstadkomma bra resultat. Det räcker med något så när, bara det fungerar hjälpligt. Då hastar man vidare till nästa projekt. Det suger och är inte alls vad jag är van vid.

Så igår jobbade jag hemifrån några timmar. Samtidigt som jag lämnade ett barnbarn på skolan. Där kan man krocka med Hanne Kjöller och nu när jag sett henne i verkligheten lovar jag att jag aldrig mer ska skriva att hon har puckade åsikter. Jag vågar helt enkelt inte. Hon ser ut som hon äter meningsmotståndare till frukost.

Lunchen tillbringade jag hos frissan och för en gång skull lyckades jag konversera. Om kvinnor som min mor. Hon gick till frissan varje fredag och fixade till håret. Vecka ut och vecka in. Den sorten finns fortfarande intygade Susanne. Hon hade stammisar i form av äldre damer från Östermalm.

På eftermiddagen var Ola Rapace och jag på spökshow i skolan. Hur uttalas efternamnet egentligen? På italienska? Typ Rapatje. Eller åt franskhållet, Rapass? Hur som, hans son går i samma förskoleklass som My.

Förkväll hos Sannberg. Barnen och jag fastnade på Lyckohjulet. Och där satt vi och idiotförklarade deltagarna som inte ens visste skillnaden mellan vokaler och konsonanter. Valde knäppa och ovanliga bokstäver. Har de aldrig löst ett krypto eller spelat hangman?

Skäms gamla människa! Det är så man grundlägger överlägenhetskänslor redan i unga år. Nu blir det Wild Kids, om barnen själva får välja.

Stekt fläsk

Nej, Perre Portvakt! Ålder är inte bara en siffra vad du än säger. Framförallt är ålder relativ. En arbetskamrat berättade att hennes granne slagit sig rejält när han trillade i trappan. Så pass att ambulansen hämtade.
– Hur gammal är han?
– 70, och det är ju ingen ålder.

Nej, inte för den som är 60. Då är 70 bara ynka tio år, som går hur fort som helst. Samtidigt som tiden är relativ åt andra hållet. Den här veckan har jag längtat till 2017. Det är inte ens tio år dit. Ändå känns det som en evighet till pensionsdax.

Jag som redan drabbats av seborroisk keratos, sådan fläckar som gamlingar får. Hudläkaren sa att min växande fläck på magen var en sån och inget att oroa sig för. Och innan jag visste ordet av hade han skrapat bort den. Plus lagt lokalbedövning och tagit ett prov på något obestämbart.

Sen tog doktorn fram brännjärnet och svedde mig för att stoppa blodflödet. Det  luktade verkligen inte gott!

Två flugor i en smäll i Tanto

Tema 1: bilpoolsbilarna i Tanto
När vi gjorde oss av med bilen undrade ett av barnen:
– Varför går ni inte med i en bilpool.
– För att det luktar för mycket tvättstuga. Jag ser framför mig långa listor med regelverk. För att inte tala om käcka lappar med Lämna bilen i samma skick som du önskar finna den. Eller I den här bilen röker vi inte.

Dessutom ingår vi redan i en bilpool. Det är bara det att bilägarna inte vet om det. Har man barn i närheten som dessutom har bil, så kan man åberopa tjänster och gentjänster. Hoppas jag.

Tema 2: fågelkvitter
Koltrastarna i Tanto sjunger som galningar. Kvittar livstycket av sig, som Modern brukade säga. Säkert mest för att imponera på honorna. Fågelhonorna, alltså. Även om också jag tar intryck av deras sång.

Lägg märke till att den lille gynnaren pausar och gärna är med på bild.