Jag klistrar, jag klistrar

De senaste månaderna har helgerna varit lite tråkiga. Och en långhelg kan bitvis vara riktigt långtråkig. Av flera orsaker. Dels har vi inte barnbarnen hos oss varannan helg eftersom de befinner sig 300 mil söderut. Och dels är det Makens ben som spökar.

Jag har insett hur mycket helgtid och energi vi vanligtvis lägger på att nöta trottoarer och asfalt. Nu blir det inte så mycket av den varan. Efter en kilometer måste vi stanna och vila. Och efter ytterligare en är det bara att vända hemåt. För då värker det för mycket i det brutna benet.

Och då får jag trava på egen hand. Eller snarare fot. Igår gick jag in till City. En plats som jag helst undviker. Jag börjar bli alltmer lik Makens arbetskamrat Rolle, han som bara tar jobb på Södermalm. Och när han refererar till Blaskan, så handlar det om Södermalmsnytt. Enbart.

Så det är bara när jag prövat möjligheterna på Söder, som jag förflyttar mig till andra stadsdelar. Den här gången var orsaken bristen på strumpbyxor. Åhléns har en sort som jag gillar och på hemvägen i torsdags slank jag in i varuhuset vid Skanstull. Där jag möttes av skyltar med Ursäkta röran. För man bygger om och det stökar till rejält. Mina strumpbyxor låg blandade i ett stort tråg. Gråa i storlek 36-40, nougat 48-52 om vartannat. Inga svarta i 40-46.

Ovanstående plus en bonuscheck på 50 kr fick mig att gå in till stan. Jag tog snabbaste vägen in. Det vill säga Söder mälarstrand, järnvägsbron mellan Söder och Riddarholmen, Hebbes bro & trappor och Riddarholmsbron.

Järnvägsbron är ett eldorado för klottrare. Människor som tvångsmässigt måste upprepa samma sak. Ett exempel är ordet Humörkaos. Det finns överallt. Somliga skriver inte ord, utan bara en tagg. BST är en sådan som är väldigt frekvent runt mitt jobb.

Den här frågan hade någon skrivit mitt över Söderström. Och vad svarar man på det? Skjutit någon? Och siktat bättre.

Själv fortsatte jag till Åhléns, inhandlade mina strumpbyxor och återvände hem. Via Gamla stan, Slussen och Hornsgatan.

Annons

Baglady

Jag undviker att köpa kassar när jag handlar. Och gör jag det så blir det en plastkasse 99 gånger av 100. Mest för att den fungerar bäst, som soppåse.

Mina inköp bär jag hem i ryggsäcken 99 gånger av 100. Maken, den hjälpsamma människan, har föreslagit att vi ska inhandla en Dramaten så jag slipper bära allt på ryggen. Aldrig i livet, tänker jag. Eftersom jag 99 gånger av 100 handlar på vägen hem från jobbet. Det vore inte särskilt praktiskt att släpa en kärra 9 km, även om den är tom 99 % av sträckan.

Men borde jag ha en tygkasse om utifall det inte räcker med ryggsäcken? För jag är ägare två stycken. En som Maken fått av sin arbetsgivare. I bomull och med blaffig företagslogga. Kassen, alltså, inte företaget. Och en som jag fått av min arbetsgivare. I bomull och med blaffig företagslogga. Kassen, alltså, inte företaget. De båda kassarna använder vi i dagsläget till att samla pantflaskor i.

Det aktuella numret av Råd & Rön tar upp frågan om vad som är bäst ur miljösynpunkt: kasse i papper, plats eller tyg. Och svarar ”Det beror på”. Och ”Hur man än vänder sig, så har man ändan bak”. Typ.

Och jag ser ingen större anledning till att ändra mitt beteende. Förändringsobenägen som jag är.

Tut tut!

I morse blev jag omkörd av tre brandbilar alldeles innan jag var framme på jobbet. Första tanken var att ett automatlarm löst ut. Det brukar vara anledningen. Men då räcker det i regel med två bilar och den här gången luktade det faktiskt brandrök.

Bilarna bromsade in alldeles vid trappan upp till Globens tunnelbanestation. Där bolmade röken ut från den offentliga toaletten bredvid trappan. Polis och ambulans kom också farande. Någon stod och fipplade med några elektroniska prylar. Antagligen för att få upp dörren.

När förste brandmannen kom dragande med stora vattenslangen hade man fortfarande inte lyckats forcera dörren. Brandmannen trevade snabbt igenom sina fickor och fick fatt i lösningen: en femkrona. Som han stoppade i myntinkastet. Voila! Och där gick dörren upp.

Själva toalettutrymmet var tomt på folk, fyllt med rök och det stod lågor upp ur själva toastolen och det luktade bränd plast. Ambulansen, polisbilarna och två brandbilar drog därifrån. Och på några minuter var elden släckt.

Planer och ändrade planer

Det pep till nyss i min mobil. Kalendern calling! London, stod det på skärmen. För så såg planen ut någon gång i september. Vi skulle åka dit ihop med en hoper andra och huvudmålet var en heldag på British Museum.

Det kom en massa annat i mellan. Som ett benbrott till exempel. Och hon som drog i gång Londonresan tappade sugen någonstans när alla verkade så oengagerade. Men det hade onekligen varit kul att vara där den här helgen.

Nu blir det annat resmål och annan avresedag. Malaga den 25/4 närmare bestämt. Mina fyra extra semesterdagar tänker jag spendera där. Och vi tänker inte gå på museum. Mest för att jag inte tror att det finns så mycket av den varan i Marbella, där Svärdotter och barnbarn häckar.

Vi bokade flyget hos Ryan Air och det är alltid lika nervpåfrestande. I rött står det ”På angiven flight finns det endast 3 platser kvar”. Och det ökar blodtrycket. Ska jag hinna korpa två av dem och samtidigt blippa i rätt överallt? Snudd på en omöjlig uppgift. När man inte vill ha en extra försäkring måste man aktiv välja ”Ingen extra försäkring” och så är det hela vägen igenom bokningsprocessen.

Efter 20 minuter är allt äntligen klart och nu gäller det att komma ihåg att skriva ut boardingkorten. En för varje flight och person på varsitt A4-ark och checka in på nätet. Så vi slipper stå och gråta i någon lokaltidning för att vi inte läst de finstilta.

Annars då? Maken är ute på vift tillsammans med Svärsonen. De ska se en vit man ståuppa på Globen. En vit man som är roligare än Peter Apelgren. Det ni! Louise C K är namnet och jag skickar med ett smakprov.

Ingen verkar bry sig

På mitt lokala Systembolag har man haft en skylt upptejpad på dörren hela vintern.

Men hittills har jag inte sett någon trava runt i butiken i bara strumpfötterna.

Loranga på G?

Svärdottern och barnbarnen försvann till Spanien med orden: Kom och hälsa på oss. Och nu planerar vi att ta dem på orden. Maken mejlade och undrade om det passade någon gång i april.

Jo, det går bra, skrev Svärdottern. Som i samma andetag lät meddela: Joel (jag tror att jag brukar kalla honom för det) och jag väntar barn igen. I slutet av juni är det dags.

Så när de kommer tillbaka till Söder blir det ännu trängre på deras 74 m2 i Sofo. Tio personer kan det bli när och om det vill sig.

Återfås mot beskrivning

I morgon är det vårdagjämning. Med betoning på jämning för det lär knappast bli någon vårdag. Inte vid Stockholms horisont om man ska tro prognoserna. Och det gör jag i det här fallet eftersom vädersiarna menar att det ska bli samma väder i morgon som det varit idag. En förutsägelse, som brukar stämma i 80 % av fallen.

Alla som är trötta på vinter räcker upp en hand! På den uppmaningen räcker jag upp båda. Utan minsta tvekan. För nu är jag trött på allt byltande.

Men jag tillstår att det finns en fördel med nysnö, som döljer förrädiska isfläckar. Då tvingas jag att sakta farten något och stirra ner i backen för att inte riskera att gå i kull. Det gjorde jag på hemvägen från jobbet. Kollar varje steg noggrant och när jag går längs Rosenlundsgatan och precis har korsat en tvärgata, fladdrar något förbi mina tår.

Detta något var två hundralappar. Närmsta människa befann sig 50 meter österut. Med stora hörlurar på huvudet. Så jag böjde mig ner och plockade på mig pengarna.

Var det rätt av mig? Vad ska man egentligen göra med herrelösa pengar? När det inte handlar om större summor.

En gång när barnen var små, hittade de en femtiolapp i ett buskage. Då ringde jag polisens hittegods och berättade om fyndet. Bara för att vara pedagogisk och lära avkomlingarna att man inte kan behålla det man hittar. Kvinnan i luren antecknade och sa att man skulle höra av sig om någon anmälde förlusten. Vilket ingen gjorde.

Den som kan tala om i vilket gathörn han eller hon blev av med sina surt förvärvade hundralappar, kan anmäla förlusten till mig. Kanhända återgår pengarna till sin rätta ägare.

Halvdant och halvfärdigt

Det är tur att vi inte är husägare. Vore vi det skulle någon i vår närhet med all säkerhet anmält oss till Arga snickaren. Eftersom vi har så fruktansvärt svårt att avsluta minsta lilla projekt.

– Har ni nyligen satt upp den där? undrade Syrran när hon var här senast. ”Den här” var den vita träpersiennen i köksfönstret. Den som hänger lite på sniskan och där stegbanden hänger lösa och lediga en bit under bottenlisten, sen vi tagit bort några överflödiga pinnar ur persiennen.

– Ja, ganska, svarade jag. Men det var ganska länge sen, om man ska hålla sig till sanningen. Inte ett år sen, men kanske fyra månader.

Däremot är det ett år och tio dagar sen vi köpte diskmaskinen. Och träluckan har ännu inte kommit på plats. Den står fortfarande lutad mot väggen och när jag behöver öppna diskmaskinen, bänder jag upp luckan med en träslev. Jag är inne på slev nummer två, eftersom den första gick av.

Barnbarnens rum avslöjar ännu ett oavslutat projekt. I ett anfall av att bringa ordning hällde jag ut hela plasttråget med fotografier i barnens säng. Den ska ju inte användas på ett tag, tänkte jag när familjen drog i väg till Spanien på ett halvår. Och korten ligger två månader senare där jag hällde ut dem.

Jag skyller den pausen på att jag snabbt kunde konstatera att de flesta fotografierna inte ens var våra egna. På 1990-talet, det årtionde då barnen flyttade hemifrån, gjorde Maken en djupdykning bland våra foton och skapade varsitt album till barnen. Och där försvann de flesta korten tagna när barnen bodde hemma.

Under några år efter det semestrade vi ihop med några andra medelålders barnfria par. Cykelresor i Grekland och Italien. Alpvandringar i Tyskland och Österrike. Massor med kort på olivlundar och dalgångar. Med Eva eller Siw i förgrunden. Tagna av Bosse eller Helge. Eller så helt anonyma och svåridentifierade motiv. Det kan vara vilken dal och vilket berg som helst på bilderna.

Maken och jag har konsekvent undvikit att hamna på våra egna bilder. Och varje gång vi åkt tillsammans med andra har vi bett dem att ta en extra kopia till oss, när de framkallat sina kort.

Livet går vidare och de här vännerna som vi umgicks mycket med för 20 år sedan har också gått vidare. En har dött och den äkta hälften har gift om sig och flytta 30 mil söderut. Det andra paret har flyttat 20 mil norrut. Och det var år och dar sen vi hörde av någon av dem.

Måtte barnbarnen komma hem snart! Av flera skäl. Helgerna blir lite tomma utan dem och jag skulle ha anledning att få ändan ur vagnen och kasta alla irrelevanta foton. Så åtminstone ett projekt i det här huset kan avslutas.

Hybris brukar straffa sig

Jag brukar med en dåres envishet upprepa det som min gamla klassföreståndare i mellanstadiet hävdade: För det stora flertalet räcker det med de matematikkunskaper man har inhämtat till och med årskurs 6. Senaste gången i onsdags på lunchen.

I natt drabbades jag av Nemesis. Det var mitt eget undermedvetna som höll i yxan. I drömmen var jag med i ett tv-program. En korsning mellan Smartare än en femteklassare och Amazing Race. Jag och övriga deltagare åkte jorden runt och löste olika matematiska problem.

Redan i andra omgången åkte jag ut så det visslade om det. Långsammare än en femteklassare tog jag mig igenom ett komplicerat bråktal. Utan att komma på den gemensamma nämnaren. Utbuad av alla andra lommade jag ut ur tv-bilden.

Om jag ska vara min egen drömtydare, så tror jag att mitt undermedvetna hänger kvar på jobbet även när det är helg. Och stöter och blöter diverse bryderier.

Under 15 års tid har jag hankat mig fram på jobbet. Klarat mig hyfsat utan fullständig gymnasiematte. Inte behövt tänka särskilt abstrakt eller i alltför många led. Men i vårt nya herrejössesprojekt ska vi jobba i annat programspråk än jag är van vid. Och det tar emot. Hjärnan vill inte riktigt hänga med i alla krumbukter.

Jag hittade en amerikansk kille som spelat in väldigt pedagogiska och roliga tutorials, som det heter när man egentligen menar handledningar, och lagt ut dem på youtube. Han pratade snällt och långsamt och jag begrep vartenda ord. Problemet är bara att han la ner projektet innan han kommit till den punkt där jag är lost in space.

Och jag varken kan eller vill sitta hemmavid och nöta framför datorn i timtal. Som killarna gör. Med samma energi och målmedvetenhet som duktiga skejtare i Björns trädgård. Testar den ena kodsnutten efter den andra. Tills de är nöjda med resultatet.

Jag läser och min hjärna brottas med diverse klarläggande. Problemet är bara att jag känner mig mer förvirrad och tappar koncentrationen någonstans i tredje meningen.

”En pekare är en variabel vars värde är en minnesadress. Man säger att variabeln pekar på en annan variabel eller plats i minnet. Pekaren är alltså dels själv en variabel med en unik minnesadress, och dels pekar den på en annan unik minnesadress. Härav framgår att även om en pekare kan referera till strukturer av varierande storlek är pekarens egen storlek alltid densamma. Den specifika pekarstorleken beror på processorarkitekturen, och oftast är den då precis så stor att den kan peka på allt adresserbart minne.”

Det enda jag kan hoppas på är att inlärningsprocessen kommer att fungera ungefär som när jag lärde mig spela piano eller köra bil. Då var jag ganska usel på den lektion som pågick. Men om jag däremot backade fyra lektioner var jag en hejare på just den lektionen jag backat till. Trots att jag inte övat något mer på just det.

Vilse i pannkakan

Som inbiten vanemänniska vill jag beklaga mig. Och Folkets kebab på Hornsgatan. I lördags var det stort pådrag hemmavid. Utryckningsfordon spärrade av gatan eftersom det brann i en restaurang. Det stod så på tidningarnas hemsidor. Namnet stället nämndes aldrig.

Utan minsta tvekan enades Maken och jag om att det var Folkets kebab, som fattat eld. Nog för att det finns många hak att välja på i det kvarteret men inget annat ställe hanterar tillnärmelsevis så mycket fett som kebaben. Jag vill inte tänka på guckan som täcker insidan av ventilationsrören.

Men nu är mina cirklar rubbade. På torsdagar har jag ett pressat tidsschema och hinner inte fixa middag. Därför brukar jag slinka in på Folkets kebab på hemvägen och köpa med mig hämtmat. Två-tre kebaber med bröd brukar det bli beroende på hur hungrig Maken är.

Nu är det slut med det eftersom restaurangen är stängd för renovering. På obestämd tid. Och i morgon är det torsdag. Vad göra?

Mameluckmysteriet

Det finns, vad jag vet, inte några mamelucker att tillgå längre. Inte av den typen man hade när farmor var ung. Alltså ”ett underplagg för damer i form av underbyxor, ofta i tunt elastiskt material, med ben som når ner på låret. De bärs över underbyxor, gördel eller strumpebandshållare för att täcka området mellan dessa och strumpskaftet.”

Vem bestämde att mamelucker skulle utrotas? När temperaturen börjar krypa ner mot -10° då känner jag ett behov av något värmande under kjolen och eftersom mamelucker inte längre finns att tillgå, så använder jag löpartights istället. Helst favoritparet som slutar strax under knäna.

I morse var det riktigt kallt. Mameluckkallt rent av. Så jag rev runt i byrålådorna. Utan framgång. Trots att jag visste i vilken låda jag lagt tightsen efter senaste tvätten.

Sen någon vecka tillbaka har jag inte kunnat skjuta in nedersta byrålådan ordentligt. Antagligen för att något, som trillat ner bakom lådan legat i vägen. Sherlock Holmes i mig väckte tanken: Kan det vara mina knälånga tights, som ramlat ner och spärrar utrymmet?

Det är inte lätt att fiska fram saker som hamnat bakom nedersta lådan. Man får vrida ut byrån från väggen, tippa den framåt samtidigt som man håller emot lådorna så de inte far ut och peta fram det som gömmer sig mellan bakväggen och nedersta lådan.

Maken tog på sig att tippa byrån och jag fiskade. Voila! Där låg mina svarta tights. Dammiga var förnamnet. Men jag skakade av det värsta utanför fönstret och kunde ta mig till jobbet ganska varm om stussen.

Ingen måtta på allt

Det är inte klokt vad tiden går fort när man har det. Först suger jobbet musten ur en dagtid. Om kvällarna orkar jag bara med det absolut nödvändiga. Och på helgerna ska man vara social. I mån av tid och folk att socialisera sig med. Så veckorna går för runt.

I söndags morse vaknade jag med ett ryck. I tron att det var måndag och att jag försovit mig. Varför missade jag att lägga mobilen på nattygsbordet? Den låg kvar i handväskan och eftersom den befann sig i köket kunde jag omöjligt höra larmet.

Fort som attan slet jag ut en kastrull ur grytskåpet, tog fram ägg ur kylen, la dem i kastrullen, fyllde i vatten, vred spisvredet på högsta värme och ställde kastrullen på keramikhällen. För hur mycket klockan än är så vill jag ha mitt frukostägg. Annars blir jag lätt grinig.

Det var då jag kom till insikt. Det är inte måndag och jag ska inte till jobbet. Det är söndag och fortfarande helg. Kastrullen åkte av spisen, plattan stängdes av och jag återvände till sängvärmen. Trots den uppskakande upplevelsen lyckades jag somna om. Konstigt nog.

I förra veckan fick vi besked om vad förhandlingarna mellan facket och företagsledningen kommit fram till. Det tog fyra månader och resultatet var mindre än en fingertutt. Utgångsläget var att några på min grupp inklusive jag själv har jobbat gratis cirka 100 dagar under en tioårsperiod. (lite bakgrund) Nu när vi anställda och även företaget fattat vad det är för arbetstidsregler som gäller vid beredskap, hävde jag upp min röst för att vi skulle kompenseras.

Jag kontaktade Unionen centralt där man menade att eventuell kompensation beror på arbetsgivarens goda vilja. Tack, för det! Fackligt medlemskap är inte precis gratis. Lokala fackklubben tog på sig att ta upp frågan. I torsdags kom utslaget. Av 100 dagars förlorad ledighet blev det fyra dagars extra semester. Alltså ynka 4 %.

Det som retar mig mest är att det inte blev en hel vecka. Fyra dagar låter som man verkligen hållit emot. Så mycket som det bara gick. Och det handlar inte om horder med människor, som får kompensationen. Allt som allt är vi fyra stycken.

Den räkneoperationen ska jag komma ihåg i framtida diskussioner. Det har hänt att lönenissarna räknat fel och gett mig högre lön än jag egentligen ska ha. Då har man dragit pengarna från nästkommande lön. Hädanefter tänker jag bara godkänna avdrag på 4 % av felaktigt utbetalade belopp.

Allt enligt ”med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”.

På undantag

Jag har en mapp i min mejlbox som jag har döpt till ”otrevligt”. Idag hade jag anledning att fylla på den med ett meddelande. Det började med att jag skickade ett mejl till min närmaste chef.

From: Fröken Tjatlund
Sent: den 5 mars 2013 10:12
To: Närmsta Chef
Cc: Chefen ett pinnhål högre
Subject: Kurser

Hej!
Eftersom jag hör att det glunkas om kurser för andra på gruppen, så vill jag också anmäla mitt intresse för att gå någon grundläggande SQL-kurs. Förra gången det var aktuellt kom jag inte i fråga.

//Victoria

Det hade jag inte mycket för. Svaret kom blixtsnabbt.

Hej!
Det finns redan 6/7 personer i gruppen kan SQL så behovet att träna ytterligare är obefintligt.
Behovet vi har är snarare ASP.net, C, C#, C++.
Mats och David är de som står på tur i nuläget tyvärr.

/Totte

Jaha, där blev jag avspisad. Först för att jag ville förkovra mig i fel ämne och sen för att andra hade förtur. Av någon anledning. Och med min vanliga otur misstänker jag att det lär dröja innan jag står på tur. Det var nog fem år senast. Och jag är lite känslig när det gäller särbehandling.

Tjo flöjt!

När jag gick hem från jobbet igår passerade jag flera tiggare. Bland annat en kvinna, som satt i korsningen Blekingegatan och Götgatan. Nej, inte mitt i gatukorsningen utan på trottoaren i hörnet av Åsö gymnasium. I händerna höll hon en plastflöjt, som hon blåste halvhjärtat i lite, då och då.

 

På marken framför stod en handtextad skylt. Och jag kan intyga att hon behövde alla pengar hon kunde få.

Spam eller?

I min ena inbox på jobbet har det landat ett mejl från PayPal. Avsändaren påstår i alla fall att mejlet är därifrån. Innehållet är en orderbekräftelse på en klocka från ett amerikanskt företag och att man dragit $ 149.49 USD från mitt PayPal-konto.

Det tycker jag är märkligt eftersom jag inte har något konto hos PayPal. Har aldrig funderat på att skaffa mig något. Och om jag skulle göra det så skulle inköp av ett armbandsur vara det sista som kontot skulle användas till.

Nu har jag ägnat 45 minuter av min lediga tid till att försöka skicka ett formulär till PayPal via deras hemsidas ”Kontakta oss”. Och det går inte alls. Fyra försök och alla avslutades med beskedet: Det gick inte att slutföra din senaste åtgärd.

Not so very funny! Varken slöseriet med tid eller den obehagliga tanken att någon beställer prylar i mitt namn. Saker som jag varken vill ha och ännu mindre betala för.