Intermezzo

Nu tar jag igen mig lite på rummet inför fördrink och middag. Imorse var det fullständig kaos i stockholmstrafiken Kollegan tog bilen och jag hängde på. Vi trodde att vi var ute i god tid med en och en halv timme för en resa som skulle ta 40 minuter. Det tog oss 40 minuter bara att ta oss från slakthusområdet till påfarten till Essingeleden vid Årsta. Det hade gått fortare att gå.

En av dagens föreläsningar var på temat Storebror ser dig och handlade mycket om hur tekniken kommer till storebrors hjälp. Ett exempel var från ett upplopp på en fotbollsarena i Holland. För att få fram vilka som befunnit sig på platsen begärde polisen utdrag ur telefonbolagens loggar. Där kunde man utläsa vilka mobiltelefoner, som registrerat sin närvaro i området. Så vi är alla lättspårade för överheten.

Den här lilla animationen illustrerar lite av den energi som USA lägger ner på att kriget mot terrorismen. I stort sett alla är skumma och potentiella skurkar.

Ett annat inslag tog också upp mobiltelefoni, men mera ur nyttoaspekten. Hur man kan koppla ihop olika meddelandesystem och omvandla mejl till sms och vice versa eller hur talmeddelanden blev till ljudfiler och skickas hit och dit. Så nu vet jag hur KappAhl och Lindex gör för att locka mig till konsumtion.

Det säger Pling! i mobilen
Hej <<NAMN>>! Välkommen till Lindexbutiken i <<ORT>>. Vi har just nu fått in nya <<PLAGG>>, som vi tror att du skulle gilla. Samtidigt vill vi passa på att ge dig  <<RABATT>> % på valfritt damplagg.

Sen är det bara att klippa och klistra från kundregistet.

Beslutsvånda

Målaren är klar med sitt jobb i köket och jag har fått tillbaka allt på sin plats igen, sånär som på köksbordet. Det låter sig inte flyttas av en som är liten och klen. Nu återstår en fondtapet på fönsterväggen och lackning av skåpsluckor och lådfronter.

Jag har kollat runt i inredningstidningar och dagens kök verkar gå i svart-vitt-grått-beige. Inte så upphetsande, precis. Vi konsulterade Billy, som är målare, vad han trodde om en ljus lila ton. Det trodde han inte alls på. Vitt ska det vara, inget annat. Så nu vet jag varken ut eller in.

Torsdag-fredag ska jag konfa ihop med andra användare på en trevlig anläggning. Av någon anledning kryllar det av konferensanläggningar i slott och herrgårdar norr om stan. Maten brukar vara höjdpunkterna på dylika tillställningar. Vi har fått uppmaningen att ha med oss skor som klarar utomhusaktiviteter, vad det nu innebär. Ska vi göra änglar i snön?

Det ska bli skönt att komma ifrån Perplexprojektet ett par dagar. Beställaren har ännu inte kunnat bestämma sig för startdatum. Mitt bud är antingen nästa vecka eller så blir det aktuellt först i februari. Min och kollegans januarisemestrar är mycket viktigare för oss än deras ökade kostnader. Det är inte vi som förhalat utvecklingsarbetet. På måndag får vi veta hur man vill ha det.

På en skola nära mig

Jag kom i samspråk med grannen, en familjefar på dryga 40. I familjen finns det två barn, en flicka i 13-14-årsåldern och en grabb, som är några år äldre. I flickans klass hade NO-läraren haft sexualundervisning med eleverna. Han hade varit både direkt och öppenhjärtig av sig.

Det som fick grannen att gå igång var den hemläxa han gav till flickorna i klassen. Lektionen hade rört sig kring ämnet onani och eftersom mannen var av åsikten att grabbar var betydligt mer erfarna än flickorna i det här ämnet, blev flickornas hemuppgift att leka lite med sig själva, om man säger.

Dottern tyckte läxan var minst sagt underlig och frågade föräldrarna om en lärare verkligen kunde ge sina elever den typen av åligganden. Pappan blev förbannad och skrev ett mejl till lärarkollegiet och undrande vad det var fråga om. Menade läraren verkligen allvar med läxan och hur skulle själva redovisningen av uppgiften gå till?

Övriga lärare ställde sig bakom spektaklet och tyckte att den här läraren både var innovativ och en man i tiden. Det fick grannen att eskalera ärendet till rektorn, som beklagade det inträffade och lovade att ta itu med saken.

Storebror i familjen var inte sen att hacka på sin yngre syster:

– Mamma, Sara ligger efter med läxorna.

– Nej, det blir ingen Idol förrän du gjort alla läxor.

– Börjar man slarva med hemuppgifterna, vet man aldrig var det slutar.

Einstein

För ett par veckor sedan hade vi en träff med ett gäng från Systerföretaget. De hade med sig nytillskottet Fredrik. För ordningen skull fick alla runt sammanträdesbordet presentera sig med namn och tillbehör i form av avdelning/arbetsuppgift.

När turen kom till Fredrik sa han:

– Fredrik Landberg, geni.

– Wow, tänkte alla. En ny, lite osäker kille, som kan ta för sig. Tänk att Storasyster kan fånga upp såna talanger från Handelshögskolan. Men geni, är inte det att ta i lite väl mycket. Jantelagen är väl överordnad allting annat.

Efter ett par dagar dök protokollet upp; Fredrik må vara ett geni men i närvarolistan stod det trainee. Nu fnissar alla förtjust varje gång hans namn nämns.

Punkterad

Jag har inte hämtat mig än efter dagens panikmöte. I min bransch finns det ett viktigt begrepp: skiften, som kan ha olika dignitet. Det finns månadsskiften, kvartalsskiften, halvårsskiften, årsskiften och millenniumskiften. Ju mer sällan de inträffar desto mer skärrad är stämningen.

Nu lär jag inte behöva vara med en gång till när det är dags att byta årtusende, men årsskiften kommer och går. Plötsligt var det en chef på beställarsidan som insåg att det glappet mellan alla programbyten och närmsta årsskifte kommer att bli tre veckor och då drog han i nödbromsen; inget plattformsbyte denna sida 31 december.

Skälet han framförde var ungefär: Den som inget gör, han inget förstör. Skulle något skita sig i årsskiftet, så skulle han kunna hållas ansvarig. Om man då körde på samma gamla program man gjort sedan urminnes tider, skulle ingen i alla fall kunna ifrågasätta hans beslut; man gjorde bara som man brukar göra.

Förslaget från motparten var start tredje veckan i januari. Never, sa jag. Då är jag på semester i tre veckor. En semester som jag skjutit framför mig på grund av alla projektförseningar.

Nu är jag mer än less på alla dessa kycklingchefer. Människan ifråga har en massa att säga till om, men är totalt ointresserad av hur jobbet går och är bara rädd om sitt eget skinn. Nej, erbjud mig avtalspension och jag drar på direkten.

Upplopp

I detta nu sitter delar av familjen och kollar in Filmfestivalens sista rulle för det här året. Själv sitter jag med fuktigt hår efter ett försök att bleka bort råttfärgade utväxter. Stella somnade för halvannan timme sedan efter att jag läst en gammal Bamsebok för henne. Hon vet att jag vägrar läsa serietidningar.

– Är det varför du inte tycker om Bamsetidningar? undrar Stella. Hon använder varför som en riktig engelsman. Ordet därför finns inte i hennes ordförråd.

Nej, jag har inget mot serier men jag gillar inte att läsa högt ur dem. Det krävs alldeles för mycket av mig. Jag känner att jag måste fylla ut med en massa förklaringar om vad som händer i rutorna.

På grund av eller snarare tack vare funderingar över ordet varför, hittade jag den här lilla utläggningen i dn:s språkspalt.

Haru inge liv, eller?

Aja baja! Nu har jag smygjobbat mitt på blanka söndagen. Mest för att jag inte skulle glömma att fixa till en lista.

Annars njuter jag av min självvalda ensamhet där skvalpet från tvättmaskinen utgör bakgrundmusik. Den sista biten av Saint Agurosten slank just ner tillsammans med en fullkornspepparkaka. Jag kan verkligen rekommendera kombinationen blåmögelost och pepparkaka i allmänhet och Saint Agur och Annas fullkornspepparkakor i synnerhet.

image290

Svärsonen tyckte att man borde toppa det hela med ett Amaronevin. I brist på sånt drog jag till med Penfolds Rawson´s Retreat igår kväll. Det fungerade också utmärkt, men så här dags på dagen går lika bra med Earl Grey.

Pardon my french! Jag inser att jag uttalat namnet på själva osten alldeles galet; jag trodde den hette "Sän Agyr" men då skulle det förmodligen stavats Agure. Fy, vad pinsam jag har varit vid de manuella ostdiskarna.

Målarkillen använde fredagen till att täcka golvet och spackla och slipa köksväggarna. Spis och diskbänk är riktigt otäckta, så köket går att använda men födan intas i vardagsrummet.

image291

Hemtrevligare än så här kan vi inte få det för tillfället.

Stress

Idag var första helgmorgonen på över en månad, som jag äntligen kunde sova ut. Det förpepprade Perplexprojektet har gått mig på nerverna så till den milda grad att min hjärna inte kunnat koppla av ens på helgerna. Jag har vaknat med ett ryck vid sextiden även på lördagar och söndagar.

 

Igår gjorde vi interna sluttester och allt ser OK ut så det mentala metallbandet runt pannan har tydligen lossnat. Enligt dn kan tunga jobb korta ner livstiden. Undersökningen handlar om fysiskt tunga arbeten, men senaste tidens psykiska påfrestning känts tungt för även för kroppen.

 

I mitt nästa liv ska jag bli vd och leva på andras möda. Sitta på ledningsgruppsmöten och formulera mål för företaget. Göra det lätt för mig genom att kopiera någon guru i området. Kanske nätverka lite ihop med andra från Handels. Golfspel med några snubbar på Näringsdepartementet. Gifta mig med barnflickan. Som pappa brukade säga: Jag växlade tanten mot två tjugofemåringar. Men det begriper väl inte folk i mitt nästa liv; då är det nog cent som gäller.

 

Det är mitt enkla krav på universell rättvisa. Men å andra sidan kanske folk i Bangladesh har helt andra synpunkter på min nuvarande räkmacketillvaro.

Sent ska syndaren vakna

Framtiden ser ljusare ut och förhoppningen är stor att jag slipper fira treårsjubileum för köksrenoveringen. En av Treans målarpolare kom hit idag för att göra ett tappert försök att få fason på det hela. Det vore verkligen skönt om det hela vore klart före årsskiftet.

Trean själv ska åka till Asien tillsammans med familjen och någon (skum?) anledning ville han att jag skulle betala resan. Inte med pengar ur egen plånbok; han skulle ge mig kosing och jag skulle betala via mitt konto.

Jomenvisst kan jag göra det, sa jag. Igår när klockan nästan blivit 16.00 kom han med pengarna och trodde att jag skulle kunna trolla dit dem till resebyrån på ett ögonblick. Pengarna skulle vara Ving tillhanda senast idag.

För att kunna betala via konto, måste pengarna finnas på kontot. Efter klockan tre går det liksom inte att få dit dem. Det är den enkla sanningen. Trean tillhör kategorin, som är alltid ute i sista minuten eller snarare alldeles för sent. Mardrömmen vore att familjen inte får sin resa för att betalningen gjorts för sent. Då kan jag tänka mig att någon går i taket och jag blir syndabock.

Nu ska världens bästa barnvaktare göra en insats. Det är dags för upploppet i Filmfestivalen. Efter helgen kan samtliga deltagare på alla nivåer pusta ut.

Barnsligt

Sen många år tillbaka har Maken och jag en egen tävling när vi tittar på utländska filmer. Ju längre bort de utspelar sig desto högre poäng. Det som ger poängen är att vara först med att identifiera en Volvo på filmrutan. Den som är snabbast med att säga "Volvo" och har rätt vinner.

Engelska och holländska rullar är lågpoängare, bara snäppet över svenska. Men är det en riktigt gammal eller ovanlig modell kan även det ge god utdelning.

En annan lek, som Maken initierade för cirka tio år sedan är "Tjing för att vara han/hon". Vi var på vandringssemester i Alperna tillsammans med två vänner och hade med stor möda tagit oss halvvägs upp till toppstugan. På mellanstationen fanns en servering och när vi tog ölpaus där kom en cyklist uppför grusvägen. Lutningen var minst 20 %.

Vid mellanstationen slänger mannen ifrån sig cykeln och börjar springa uppför. Lätt tillbakalutad, med en stor sejdel öl i näven, säger M: "Tjing för att va han".

Egentligen är den leken en regression. Ikväll fick jag rå om Stella och vi läste en massa barnböcker. Varje gång hon tyckte någon var riktigt fin på bilderna, sa hon "Hon e ja".

Det känns fint att Stella har kommit till samma nivå som resten av familjen.

Sjukt

Min förkylning håller i sig och firar snart en vecka. Alla på jobbet är glada över att jag har eget rum. Jag är glad att jag kan hålla mig på min kant och övriga är nöjda med att slippa ha mig på alltför nära håll.

Programmen jag sliter med börjar bli riktig användbara. Nu återstår bara en synkning mellan dem. Knappen "Hoppa" i program A ska göra samma saltomortal som "Hoppa" i program B. Annars blir användarna mer förvirrade än de redan är.

Vi är inte släktkära i min familj och då avser jag oss syskon. Nu har Syrran och jag pratat i telefon tre gånger senaste dygnet. Det är nog rekord.

Eftersom jag ändå var igång, så slog jag en signal till Treans fru. Jag hörde igår att det inte var så bra med hennes mamma. Mamman behandlades för bröstcancer hela förra året och lite till. Senaste tiden har hon haft det jobbigt med andningen och i häromdagen fick hon akut andnöd.

När hon kom in på sjukhus konstaterade de att hon hade vätska i lungorna som innehöll cancerceller. Det var inte något bra besked. Ännu jobbigare är att de hade kunnat upptäcka det tidigare. För någon månad sen var hon på läkarbesök och redogjorde för sina symptom. Hon och en tonårsdotter planerade en Asienresa och läkaren viftade bort hennes oro.

– Åk du till Thailand bara. Det blev varken någon provtagning eller noggrannare undersökning.

Den doktorn kan knappast en snövit bakgrund.

Scener jag vill se

Släng in Anders Milton på ett Wallraffuppdrag som patient på en Vårdcentral eller en belastad akutmottagning. Det skulle kanske ta bort hans illusioner om den vanliga läkarrollen. Och hur mycket personligt engagemang som läggs ner på patientterapi.

Den mannen låter extremt pompös i dn:s debattartikel och har samma uppfattning om läkares status som min döda moder. För henne existerade det inte ett fiiinare yrke.

Sen drar han paralleller till brottsliga domare och poliser. Det som är upprörande i deras fall är att brotten begåtts medan de varit yrkesverksamma. Den andra jämförelsen med dömda personer som inte får arbeta med barn håller inte heller. Mord kan knappast räknas som en sexuell läggning.

Och om det råder konsensus läkare emellan om att inte delta vid avrättningar och annat betyder det att Hollywood ljuger? Visa mig en amerikansk film där man verkställer en dödsdom och där läkarkåren lyser med sin frånvaro.

Någon måste ta sitt ansvar!

Är det dags att ställa en rak fråga till etikettoraklet Ribbing. Jag söker utan att hitta, en regel för vem som är ansvarig för att nästa-kundpinnen hamnar på varubandet i livsmedelsaffären.

 

En snabbenkät bland vänner gav det entydiga resultatet: varje kund har ansvar för att markera var hans varor tar slut och nästa kunds varor tar vid. Det låter självklart, ingen vill betala någon annans varor.

 

Som kundregel nummer 2, meddelar konsumbloggen följande punkt:

  • Lägg själv dit "nästa kund"-pinnen, ingen vet lika bra som du var dina varor börjar och slutar.

 För att vara en regel är den alldeles för luddigt formulerad. Vadå själv? Inte ett ord om det är aktuell kund eller nästa. Eller har alla kunder ansvar för att avgränsa sina varor åt båda hållen? Så långt räcker inte pinnarna. 

Problemet är ofta tajmingen. Aktuell kund är fullt upptagen med att själv lägga upp på bandet och att förbereda betalningen eller så är avståndet mellan pinne och kund alldeles för stort. När pinnen äntligen är fri för omplacering har nästa kund avancerat alldeles för långt med sin vagn.

 

Det är såna här komplicerade problem som rör sig i min hjärna, när alla andra har intressantare saker för sig.

Festivalänka

Igår var det en riktig rekorddag. Svärsonen vann lätt med fyra filmföreställningar på sammanlagt 10 timmar. Det kallar jag ett riktigt dagsverke. Maken kroknade etter tre filmer och överlät biljetten till den fjärde till Ettan.

 

Nu är gänget igång igen och jag har just nattat Stella, världens mest lättlagda barn. Det är bara att läsa ett par böcker och sen knyter hon sig helt frivilligt.

 

Arbetsdagen blev lång. Vi, jag och Kollegan, alltså han som återstår, skulle träffa två kandidater som rekryteringsföretaget fiskat fram. Båda typerna var bekanta ansikten från användarträffar och konferenser. De som är invigda i det jag kan är inte så många.

 

I morgon ska vi träffa vår chef för en utvärdering av aspiranterna. Ingen av dem hade sökt jobbet utan blivit kontaktade av head hunterfirman. Min spontana känsla var att det kunde handla om något i stil med triangelbyte på bostadsmarknaden. Man är inte så där jätteintresserad av ett nytt jobb, men det är klart att man inte vill gå miste om drömlägenheten.

 

Sökande nr 1

Man, frånskild med delad vårdnad om två barn. Handsvett, men vem skulle inte ha det i samma situation. Hans formella och tekniska kompetens imponerade inte; den verkade ligga på min nivå ungefär. Jag undrar han verkligen formulerat sin egen cv/ansökan. Det fanns meningar som "hjälpsam och lyhörd" och "pappa till två underbara flickor".

 

Men han kanske är sån, vad vet jag?

 

Sökande nr 2

En kvinna vars familj verkade bestå av parakiter och make. Faktum är att hon nämnde fåglarna först. Hon verkade väldigt kompetent och hade kandidatexamen, det är mer än vi som redan jobbar här har.

 

Men varför tuggade hon tuggummi på en anställningsintervju? Och tur för henne att vi inte har någon dress code. Plagget för dagen var fleecetröja. Det kändes som hon inte ansträngde sig riktigt.

 

Ska vi välja alla eller ingen och i så fall, kommer någon svara ja? Vi får väl slå våra kloka huvuden ihop under morgondagen.

Matt

Idag har alla tre barnbarnen rått om mig hela dagen. De två äldsta kom redan kl 9; där skulle föräldrarna tjäna mammon. Tredje kom vid elvatiden för att övriga familjen skulle ägna dagen åt rörliga bilder.

 

Det är alltid roligt att lyssna på tankeutbytet mellan tre barn i 4-6-årsålder. Vi gick ut på innergården och barnen satt där och slickad på varsin glasspinne.

– Jag vet att farbror Ettan bor i den porten där borta, Noa och pekade.

– Hans indian är död, sa My för att visa att hon var med. Egentligen handlade dödsfallet om en leguan, men associationen låg inte långt borta eftersom Noa hade klippts i mohikanfrisyr dagen innan.

 

Då infogade Stella

– Vet ni vad de matade ödlan med? Ärtor!

 

När ett stockholmsbarn talar om ärtor låter det snarare som erter, så Noa, som just börjat skolan, blev mycket bekymrad.

– Va? Vad menar du? Fick ödlan äta ettor?

 

Han var tydligen så inne i sin, nya spännande skolvärld att grönsaker inte låg närmast i hjärnkontoret.


Förkylningen håller i sig och jag har växlat bok till en av Oates, men har problem med det pyttelilla teckensnittet. Jag trodde aldrig att jag skulle komma till den dagen. Skulle åldrande verkligen drabba mig?

Insikter

Insekter gör mig nervös. Somliga mer än andra. En snabb ranking blir nog

  1. Kackerlackor
  2. Tvestjärtar
  3. Spindlar

Den värsta kackerlacksrysaren var nog det vi upplevde på ett, väldigt, väldigt nedgånget hotell i Miami. Innehavaren var en alkoholiserad, tandlös man, som var övertygad om att vi var från Schweiz. Vi lyckades aldrig motbevisa hans åsikt, hur vi än försökte. Övriga gäster var själva lite åt det neddekade hållet och försökte försvara mannen med att "Det har inte alltid varit så här. Det var fruns död som tog knäcken på honom."

Golven täcktes av heltäckningsmattor modell ryamatta. Där hade kackerlackor hur mysigt som helst och vi kunde se hur de kilade fram och tillbaka i garnfårorna. Absolut populäraste tillhållet var under kylskåpet; det var väl värmen från kompressorn som lockade.

Vi ratade den uppbäddade soffan och tog in solsängar från stranden istället. Våra fantasier om vad som kunde dölja sig i soffan var alldeles för vilda för att vi skulle våga något annat.

Tvestjärtar är tysta, lömska typer, som gillar mörka och fuktiga ställen. Brevlådor t ex. Extrajobbet på Posten under loven ställde krav på starka nerver. Man visste aldrig när en sån där platt sak skulle komma kilande över händerna. Men det hördes när någon plötsligt kom och överraskade en postsorterare.

Men jag har aldrig varit med om att tvestjärtar gett sig på öron. Däremot spindlar. Vi var några kompisar som låg och solade på en sandstrand för 100 år sedan. Ulla, till höger om mig, såg hur en spindel kom spatserade i sanden och vände huvudet åt andra hållet. Plötsligt rusar hon upp och skriker allt vad hon orkar.

Den lömska spindeln hade krupit in i hennes öra. Oljudet den åstadkom genom att gå upp och ner i hörselgången var tydligen outhärdligt. Vi fick ta oss till Vårdcentralen, där en läkare plockade ut odjuret.

Fortfarande finns det inga giftiga spindlar i Europa, men enligt dn gör globaliseringen att vi kan räkna med en ny art per år, så giftigheten är bara en tidsfråga

Om man riktigt vill jaga upp sig över otäcka insekter kombinerade med läbbiga människor, kan jag rekommendera De som dödar av John Connolly. Men det är inget för den som lider av arachnophobia

Dagens bikt

Jag läser i bladen att Axén Olin ska på spa. Det låter så enkelt och behagligt för somliga, även om det säkert inte är smärtfritt där heller. Andra får brottas med kommunen om resurser till behandling.

 

En period i mina tonår gick min bästis och jag på HUF, dåtiden MUF. På den tiden hade min kompis och jag skumma bevekelsegrunder för att göra det vi gjorde. Vi hade inga som helst åsiktsympatier med högern, så det var inte skälet till att vi gick till huffarnas möteslokal på Kungsholmen.

 

Nej, min kompis-kompis var däremot moderat ut i fingerspetsarna. Det var hon som drog med oss och vi lät oss villigt ledas. Huvudorsaken var att en huf-träff var ett slutet sällskap och i slutna sällskap gör man lite som man vill. Som att bjuda ungdomar på alkoholhaltiga drycker t ex.

 

Så dålig moral hade vi. Man kan lugnt säga att vi sålde oss billigt och efter att ha förställt oss en hel höst för lite yrsel, tyckte vi att det var nog. Men kompis-kompisen fortsatte och blev sen moderat lokalpolitiker i Blekinge.

Java-Server

Bra: I veckan installerades äntligen den nya kaffemaskinen på jobbet.

Dåligt: Jag har känt mig risig senaste tiden och övergått till att dricka te.

 

Bra: Jag testade espresson och den var faktiskt drickbar.

Dåligt: Det var alldeles för stor mjölkdos i cappuccinon.

 

Bra: Maskinen är programmeringsbar, så man kan ändra mjölkdosering.

Dåligt: Omprogrammeringen är lösenordsskyddad; det är bara att invänta tekniker.

 

Efter att ha slitigt som en bäver hela veckan är det skönt att vräka sig i soffan. Jag ligger skavfötter med Stella, som kollar på Micke & Molle och själv är jag på upploppet av en bok.

 

Jag vaktar det lilla barnet medan övriga är på bio, the Stockholm Filmfestival – you know. Det är jag glad för, alltså att jag får vara i ensamt majestät. Jag är genomförkyld och kan knappt prata, eftersom rösten nästan har  försvunnit.

Hoj world!

Det finns nyheter och det finns nyheter. Vissa får stora rubriker för att det handlar om stora händelser, andra för att de känns lite surrealistiska.

Konstiga nyheter ger upphov till så många frågor. Vem har med sig en cykel på ett hotellrum? Hur beter sig en kvinna med liknade böjelse? Vad är det för skillnad mellan cykelsex och onani? Hur mycket alkohol krävs det för att ge utlopp åt känslorna? Och varför kan man bli dömd som sexbrottsling för gärningen?

Första frågan kan jag lätt svar på, jag har själv haft med mig cykeln på hotellrummet. Man är helt enkelt rädd för stöld. Resten lämnar jag därhän.

Men nyheten fick mig att associera till en konversation jag hade med en som delar ett av mina intressen; medmänniskor. Vi ventilerade olika synpunkter om en medmänniskas val av äktenskapspartner och jag ifrågasatte människans förstånd.

Min väninna, som är extremt cynisk, slog enligt mig huvudet på spiken med formuleringen:

"Hon skulle svara ja om en herrcykel kunde fria".