Dagens åsiktstaliban lider av attitydinkontinens

Nu sällar även jag mig till kören. Alltså till de som inte applåderar Språkrådets nyordslista för 2011. I mitt tycke var det bara ett enda ord, som jag tyckte var riktigt bra. Och det var vobba. Alltså att ta som man hand om sjuka barn samtidigt jobbar hemma eller på distans. Det har jag gjort flera gånger i år utan att ha en aning om det.

Flipperföräldrar fåre duga. Som motsats till curlingditon. Men somligt känns inte särskilt nytt. Foliehatt och robothandel till exempel. Eller dumpling. Kinesiska degknyten har väl hetat så i alla tider? Jag vet säkert att de hette så redan 1991. I filmen Fisher King från det året käkade man dumplings. Så det så. Möbelhund är dessutom ett inregistrerat varumärke. Inte ett nytt ord. En goolesökning ger över 90.000 träffar.

Annat är ganska självklara sammansättningar och känns inte särskilt nyskapande. Som lunchdisco, kapselbryggare, otrohetsdejting, skräpbot, slöjböter och brännsopor.

Sämsta orden är de som beskriver någon som inte känns särskilt vanligt eller allmängiltigt. Som terja. När hade jag eller de flesta andra anledning att terja senast? På den frågan svarar jag: Aldrig. Om den typen av ord ska slå, måste de få en överförd betydelse. Inte bara beskriva det som fotografen i fråga gjorde sig skyldig till. Säpojogg och juholtare ter sig ungefär lika meningslösa.

Tjejsamla är en annan obegriplighet. Innebörd enligt SvD: Ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på. Låter riktigt mesigt och ska man dra slutsatsen att tjejer gör saker lite halvhjärtat?

Lyssna in borde verkligen inte hamna på någon nyordslista. Snarare väldigt högt på floskeltoppen. Och bröllopsklänning ska man absolut inte uppmärksamma. Utan tiga ihjäl eller motarbeta. Om man vill kalla sig Språkråd.

Nu funderar jag på att antingen planka eller uggla, som en annorlunda avslutning på den här dagen. Och lägga ut ett kort på aktiviteten. Bort med plankning eller uggling. De känns inte alls som svenska ordkonstruktioner.

Annons

Burkmat

Om ni av någon anledning missade första avsnittet av miniserien Mildred Pierce, så rappa på att reparera den skadan. Det ligger ute på svtplay.se men jag skulle råda er att se någon av reprissändningarna istället. Fotot är för bra för att slarvas bort.

Dessutom är det Kate Winslet, som har huvudrollen. Som alltid lika fantstisk. Vilka ögonbryn! Så uttrycksfulla.

För att inte tala om kläderna. Och alla dessa hattar. På både män och kvinnor.

Så knappa in inspelningen på svt2 31/12 kl 11:30. Och njut. Because you are worth it!

Åka kommunalt

Min farmor blev änka 1943. Då var hon 47 år och hennes enda barn, min styvpappa, hade precis tagit studenten. Hon arbetade aldrig. Inte ens som ogift. Och vi barnbarn undrade ofta hur hon fick dagarna att gå.

Farmor hade inga vänner och framlevde sitt liv ensam i den stora lägenheten på Gärdet. Styvpappans rum stod orört, precis som det hade sett ut när han bodde hemma. Överhuvudtaget såg det likadant ut hos henne så länge hon levde. Inga nya möbler, mattor eller gardiner.

Jo, förresten. År 1958 kom det in nyhet i hennes hem.
– Farmor har köpt en sak, som ni också skulle vilja ha, sa styvfadern när vi var på väg till farmor på söndagsmiddag.

Vi gissade vilt på hundvalp och katt. För det var saker, som vi önskade oss. Men det visade sig vara ett skåp, som stod i vardagsrummet bredvid öppna spisen. Skåpet hade en jalusidörr, som man kunde dra åt sidan. Och där dolde sig en tv-skärm. För på den tiden gömde man tv:en. Själva fick vi vänta två år till innan det kom hem en sån pjäs i vårt vardagsrum.

Men det var tur att hon skaffade tv tidigt, så tråkigt som hon verkade ha. De var enda spår av verksamhet vi kunde se patienskorten hon la ut på sin sekretär i sovrummet. Hon handarbetade inte, läste inte böcker, bara veckotidningar. Idun-Veckojournalen och Svensk Damtidning låg i högar i jungfrukammaren.

Farmor hade järnkoll på kändisar och kungahus. Jag brukade bläddra igenom tidningarna för att leta upp en seriestrip, som jag antog var avsedd för barn. Men jag begrep sällan vad som var roligt. Antingen var serien poänglös. Eller så hade jag ingen humor.

Och hur kom jag att tänka på farmor, som har varit död i 35 år. Jo, jag funderade på hur gammal jag var när jag började åka kommunalt på egen hand. Vi bodde i Fruängen och farmor på Gärdet. Jag kan minnas att jag åkte med spårvagn dit och hem. Ibland med Syrran men även alldeles själv.

Nu har jag kollat på nätet och jag borde ha varit i 8-10-årsåldern. Alltså i samma ålder som mina barnbarn är nu. Färden dit krävde dessutom åtminstone ett byte vid Slussen. Och där var det ganska rörigt. Och från stationen på Gärdet var det en bit att gå.

Skulle man skicka ut barnbarnen på en sån resa idag, så bleve man väl anmäld.

Goda granar

Redan kl 11 dagen före julafton dök den första kasserade granen upp på gården. En timme senare bar far och son ut årets träd nummer två från port 114. Maken passade på att fråga hur det kom sig. Kasta en finfin gran redan före julafton.

-Jo, vi sticker utomlands idag, men tänkte att lille Hugo skulle få uppleva lite svensk jul i alla fall.
Och medan Maken och pappan pratades vid stod Hugo och klappade sin gran i ett ömt farväl.

Så till nästa år funderar jag på att starta en webbtjänst för Södermalmsbor. Den ska heta Gransämjan och para ihop folk som ska vara kvar i stan med dem som åker iväg under julhelgen. De skulle kunna dela på grankostnaden. Hur, får de själva bestämma.

En ren win-win-situation. Om man säger.

Ny hårdvara

– Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera min lilla begäran, sa jag till datateknikerna.
– Kör hårt! Vi har hört det mesta redan.
– Jo, skulle jag kunna få en fräsch mus? Den jag har är så äcklig.
– Är det ett nytt pekdon du är ute efter? Då kan du välja bland de här, sa Louise och drog ut en låda.

Jag valde en vit.

Nu ska jag inte vara sån

Nej, jag ska inte gnälla. Tror jag. För vi fick en julklapp på jobbet i år. En present med en ganska fiffig konstruktion. Kombogram heter gåvan, som vi fick och den består av antingen en dvd-film eller två pocketböcker eller tidskrifter.

Antingen-eller-valet var lätt: Pocketböcker. Första bokvalet var inte heller något större problem. Det blev Peter Høegs Elefantskötarnas barn. Sen tog det stopp. Jag kollade runt om Jan Wallentins Strindbergs stjärna är något att satsa på. Det tycker tydligen inte Johan Thente på DN. Han kallar boken ”ett blekt försökt att kopiera Dan Browns framgångar med Da Vinci-koden”. Och jag, som inte ens gillade originalet.

Avslutningen på recensionen övertygar mig om att svaret är nej. Strindbergs stjärna skulle förmodligen reta gallfeber på mig.

En god del av läsningen går ut på att inte läsa: det vill säga att försöka ignorera språkfel, havererat bildspråk och allmänna klumpigheter. Det här tragikomiska syftningsfelet inleder första kapitlets andra stycke: ”Grov och kantig som en kroppsbyggare, med tre dykar¬väskor hängande på ryggen, var det inte märkligt att den vattensjuka mossan under honom gav vika.” Kunde man inte ha kostat på sig en korrekturläsare?

Nu velar jag mellan två andra böcker. Ska jag satsa på Karin Alfredssons Den sjätte gudinnan eller Återkomsten av Tamara McKinley. Jag hittar ingen recension på den sistnämnda och det är illavarslande. Enligt tumregeln: Ingen recension = värdelös bok. Men på sajten Boktipset.se är den betyg satt. Ja, det står så på hemsidan. Av 29 läsare, som ger den 3,6.

Än är inte slaget avgjort. Jag letar vidare.

På vägen hem

När jag blir stor – jag menar när jag blir pensionär – då ska jag bli en kvinnlig motsvarighet till DN:s Lars Epstein. Kalla mig Lara och lulla runt lite på stan. Kolla in vad som händer och sker, ta lite bilder och blogga om det jag varit med om. Bli publicerad i papperstidningen då och då och dryga ut min ynkliga pension med några hundringar per inlägg.

Som idag. Då skulle jag tagit ett kort på Länsförsäkringars skyltfönster vid Ringen. Där står det i stor stil: Gott nytt 2011. Själv tycker jag att 2011 inte känns särskilt nytt. Snarare väldigt gammalt. På upphällningen rent av. Det nya borde rimligtvis vara år 2012. Eller har det stått samma sak i över ett år? Hade jag varit Lara, så hade jag gått in och frågat hur man resonerat. Sen hade jag klivit in på fiket alldeles bredvid, beställt en cappuccino och gjort ett inlägg med mobilen.

Utanför apoteket, cirka 30 meter längre bort, hade någon tappat sin ena handske. Stackars människa, jag vet precis hur det känns. Jag har gjort det så många gånger att det inte är lönt att kosta på sig handskar längre. Ju dyrare handbeklädnader, desto snabbare blir jag av med dem. Det är tumregeln.

Borde jag hängt upp handsken någonstans? Så den syntes bättre om ägaren skulle komma tillbaka och leta? Funderar jag över medan jag stretar vidare. Och kan det vara ett uppslag till Laras STHLM? Jag ju fångade handsken på bild.

På Bysistorget pågår det försäljning av julgranar. Som det gör på flertalet öppna platser så här års. Men här står det textat på en svart tavla med vit tavelkrita: Kalle Anka-granar. Om jag vore Lara skulle jag ha stannat upp, plockat fram kameran, plåtat granförsäljaren samtidigt som jag bad honom om en redogörelse för vad som utmärker den gransorten. Gått hem och skrivit några rader i ämnet.

Så ska göra. När jag blir stor.

Livet från den mörka sidan

Midvinternattens köld lär inte bli särskilt svår. Inte där jag bor. Runt nollan skulle jag gissa. Och det är skönt. Både att det inte är så kallt och att midvintersolståndet snart är passerat. Nu går det mot ljusare tider. Sakta men säkert.

Så här inför ett årsskifte hade jag funderingar på en årskrönika. Alltså vad har hänt under 2011. Och då menar jag inte i den stora vida världen. Utan vad har hänt runt omkring mig.

Jag gjorde några djupdykningar i bloggen och konstaterade att det här året har varit ett riktigt gnällår. I nästan alla inlägg har klagat på än det ena och än det andra.

Januari
Mycket gnäll om kyla, mörker, vinter och halka.
Februari
Då hakade jag upp mig på halka, snö, kyla och mörker. Plus somliga på jobbet.
Mars
Mer negativa synpunkter på årstiden. Och Makens syster dog och begravdes.
April
Då störde jag mig på män. Och på Syrran. Sen mer män. Men på konfan i Karlstad var det trevligt.
Maj
Husbilssemester med Maken. Och då hade jag anledning att irritera mig på honom. Mer än vanligt.
Juni
Då verkar det inte ha hänt just någonting. Inte ens något tillräckligt negativt för att jag skulle gå igång med någon jeremiad.
Juli
Vi köpte ny tv. Och det gav upphov till lite syrliga kommentarer från min sida.
Augusti
Årets första svampplockningsexkursion. Plus att jag gav luft åt vad jag tycker om cyklister, störande grannar, oljud på allmän plats och lite andra småsaker.
September
Mer svamp och ännu mera gnäll. Om män, mitt enahanda liv och alla dessa obildade yngre som uttalar sig korkat bland annat.
Oktober
Barnbarnen fick en lillebror och jag hängde upp mig på namnvalet. Ny hemmabioanläggning införskaffades. Och jag hade en lång utläggning om idiotiska snurrdörrar. Knotade över kallt varmvatten. Och tvärtom.
November
En dator dog och begravdes. En ny dök upp. Och vad gjorde jag? Gnällde förstås. På en ynka felplacerad knapp.
December
Semester med lite morrande om resebyrån. Sen blev det rundgång och jag återupptog vinterknotandet.

Men nu går vi, som sagt, mot ljusare tider. Och under 2012 kommer knappast att kunna bli gnälligare än det här året.

I ryggan

När skolan hade friluftsdag gjorde modern matsäck åt oss. Eller, som man sa på den tiden: mass-säck. Oftast bestod den av mackor med vändstekt ägg, en läckande termos med choklad och någon frukt. Ägget brukade jag kasta eftersom jag inte gillade kalla, stekta ägg. Var Brorsan med på samma utflykt, så offrade han sig gärna på mitt ägg.

Dagens matsäck innehåller också kallt ägg. Men ett kokt som ingår i frukosten, som jag äter när jag kommit till jobbet. Lunchsalladen ligger i plastbyttan och idag måste jag komma ihåg att ta med mig alla fem tömda lådor, som står kvar på jobbet. Annars får jag problem med att frakta med mig morgondagens lunch.

Lilla flaskan innehåller mjölk och inget annat. Ursprungligen var det Absolut vodka med mandarinsmak. Mjölken räcker till att spetsa två koppar te och en kopp kaffe. Om jag snålar lite.

Apelsinen är en ren förfalskning. Ungefär som kungabilden. För jag tar inte med mig någon frukt i ryggsäcken eftersom arbetsgivaren håller oss mellis. Om jag skulle bli fruktsugen.

Förr i världen kunde man dessutom jobba som matsäck. Även det uttalades mass-säck. En av Syrrans fästmän brukade vinna tävlingen Värsta jobbet du har haft med just matsäck. Under en sommar var han matsäck på en sopbil. Och vad gör en matsäck i en sopbil? Han kör inte bilen utan åker bara med och hoppar in och ut för att hjälpa till att hämta sopor från soprummen och tömma dem i sopbilen.

Fästmannen i fråga tjänade bra, slutade tidigt på dagarna, men luktade lite speciellt den sommaren.

Alla dessa användare …

Saxat ur dagens mejlskörd:

Hej Victoria,
Jag får varje morgon en dagrapport utskriven på min skrivare. När jag började här fick jag lära mig att den slänger man bara. Listan är något som förra ekonomichefen använde när hon jobbade här, men ingen annan visste vad de skulle ha den till så de bara slängde den varje morgon.

Nu har jag hört att rapporten antagligen kommer från dig. Så kan du sluta skriva ut den vore jag tacksam.

/Malin

Jag undrar just hur många listor som skrivs ut i onödan. Varje dag jorden runt. Det blir säkert en hel skog. Och förra ekonomichefen slutade för tre år sedan. Så i tre års tid har rapporten skrivits ut bara för att kastas. Utan att någon försökt att stoppa idiotin.

Alla dessa beräkningar och statistik, som görs och körs utan att någon minns varför. Och alla dessa program, som skrivits för att något nyfiken typ i tidernas begynnelse ville veta hur kärvar, som skördats. Nu är det ingen, som bryr sig men alla spreadsheets fortsätter sprida sin skit ända in i pappersåtervinningen.

Men tack, Malin. För att du brydde dig.

Samma gamla vanliga vintergnäll

Då var det dags för vinterkängor. Inte så mycket för snödjupet skull utan mer för halkan. Lågskornas gummisulor är helt enkelt livfarligt halkiga. Och med vinterkängor följer även benvärmare. Inte så mycket för att benen behöver värmas utan mer för sanden. Den som sprids ut för att motverka halkan. Jag vet inte hur jag bär mig åt när jag går, men om jag inte täpper till kängskaften så hamnar en massa grus i mina skodon. Och det är inte skönt.

Och med vinter och halka kommer även mina klagomål. På Stockholms stads hemsida kan man fylla i ett formulär om man har synpunkter på snöröjningen. Och det har ju jag. Så nu har jag levererat årets första, som inte lär bli det enda formulär jag skickar. För det är likadant varje år.

Skanstullsbrons västra gångbana, den som jag använder mig av, är ett slags snöröjningens ingemansland. Är det innerstaden eller ytterstaden, som är ansvarig? Jag vet inte men sandningen slutar där bron börjar. Trots att det är där halkan verkligen slår till. Igår och idag var bron helt osandad. Och om något sandande fordon skulle förirra sig dit så kan man ge sig på att sanden företrädes vis hamnar på cykelbanan.

Södersjukhuset har lanserat en app till iPhone. Appen flaggar om ställen på stan där folk halkat ikull. Jag kan lätt tala om halkigaste platsen på Södermalm. För även det är samma varenda vinter. Störst risk att stå på öronen är det på och omkring det övergångsställe, som ligger vid själva uppfarten till SÖS. Men halkar man där har man å andra sidan krypavstånd till akuten.

Förresten skulle jag vilja köpa nya vinterkängor. De jag har är snudd på omöjliga att ta av och på. Plösen är liksom fastsydd i kängan, så själva insteget är alldeles för trångt. Rena rama brottningsmatchen varje gång de ska av och på och idag böjde jag sönder skohornet hemma när jag skulle ta på skorna. Blir det inga nya kängor, så blir det åtminstone ett nytt skohorn.

Nagelfaren

Fredag eftermiddag i hissen upp, när jag just pressat pekfingret på hissknappen med siffran tre på.
– Farmor, är det inte dags för klippning?
– Tycker du? Ja, det var ett tag sen jag var hos frissan.
– Jag menar inte håret utan naglarna.

Och det är helt sant. Två veckors semester sätter sina spår både här och där. Tunnare plånbok, bredare röv och, som sagt avsevärt längre naglar. Knappt något knackande på tangentbord, ingen disk, inget städande, bara lite handtvätt. Och då nöter jag inte särskilt mycket på några naglar.

Men nu är vi tillbaka till vardagen. Det behövs bara en barnhelg och höger lillfinger, vänster ringfinger och båda tummarna ser ut som de brukar. Och det är ingen idé att hoppas på att övriga långa naglar kommer att bli särskilt långlivade.

Barnhelger är rena rama köksorgien för min del. Inte kommer jag ihåg att det var så när våra egna barn bodde hemma. Men nu tycker jag att det går för runt. Jag är i köket hela tiden. Förbereder mat, vi äter och sen röjer jag efter avklarad måltid. Plus allt detta bakande. Barnbarnen uppfattar mig tydligen som en bakmaskin. På lördagen blev det kladdkaka och idag kolakakor. Så nu är det snart dags att köpa bakplåtspapper. Jag vet helt säkert att jag inte gjort det på åtminstone 20 år. Förpackningen, som ligger i fjärde kökslådan, flyttades med i flytten från Solberga 1992. Och det är fortfarande några återstående ark.

Har man tre barn hemma behöver man tre datorer. Minst. Ett barn häckar på Minecraft och två växlar mellan Stardoll och Moviestar. Och hälsar på i varandras hus, ger varandra presenter och omdömen. Ja, jag erkänner. Jag har betalat för VIP-medlemskap på en av sajterna. För båda tjejerna. Något jag aldrig gjort för 25 år sedan. Av flera orsaker. Som priset och det i mitt tycke ganska hjärndöda innehållet. Shopping, inredning och party verkar vara livets mening.

Har jag inte stått vid spisen och fött barn den här helgen så har jag varit social. Det betyder tittat på tv. På program, som jag inte valt.  Övrig tid har alla datorer varit ockuperade av andra användare. Och då har jag passat på att fortsätta i skitdeckaren jag hittade i bokhyllan på hotellet när min egen semesterlitteratur tagit slut.

Men nu är barnen är återbördade till sina respektive föräldrar och jag kan andas ut. Och jag smörjer febrilt in händerna med handkräm och hoppas att de stackars återstående långa naglarna ska finnas kvar. Åtminstone ett tag till.

Middagsdags

Saffran är gott. Men inte i bröd, tycker jag. Lussekatter är det tristaste jag vet. Bara en massa stampigt bröd och inget gojs alls. Nej, det jag använder saffran till är fiskgryta och eftersom jag är gräsänka denna middag tänker jag äta fiskgryta. Idag. Igen. För jag gjorde det senast igår.

Fisken till grytan hittar jag i frysskåpet där lax, pilgrimsmusslor och räkor är stapelvaror. Lite grönsaker i form av champinjoner, squash och wokgrönsaker. Det såsiga består av crème fraiche, vitt vin och en skvätt hummerfond. Såsen kryddas med lite, lite saffran och salt efter behag.

Så får det bli. Och sen kommer jag att kunna tänka riktigt stora tankar. Både fisk och saffran är bra för hjärnkontoret, har jag hört. Eller så gör jag som vanligt. Lägger mig i soffan och slötittar på Biggest loser eller något annat meningslöst.

Redan eftermiddagsfika

Idag ska Maken äta årets julbord med jobbet. Hans arbetsgivare bjuder inte bara på det utan ger dessutom en avdragsgill gåva varje år. Så olika det kan vara. Själv fick jag ett mejl från någon höjdare på företaget, där han tackade samtliga anställda för visad lojalitet och enastående flexibilitet i svåra tider som dessa.

Nåja, jag är glad för att mejlet inte var skrivet i Comic sans serif. Som en annan högt uppe i hierarkin envisas med att skriva sina meddelanden i. Jag misstänker att avsikten är att det ska se lite informellt ut, men resultatet blir snarare oproffsigt om ni frågar mig.

Ett annan sak som jag kan glädja mig åt. Om jag nu ska jämföra mig med Maken. Är att jag kan jobba hemifrån. Något som Maken definitivt inte kan. Om Frida Falks kranar droppar så duger det inte att byta packningarna hemma hos oss. Nej, Maken måste förflytta sig till Krukmakargatan och vidta åtgärder i hennes lägenhet.

Idag utnyttjar jag förmånen att just kunna jobba hemifrån. Och bortifrån. Orsaken är att Sally är förkyld och inte kan vara på dagis. Vilket hon inte är ensam om. Av 23 barn var bara 5 närvarande igår. Sallys moder hade några viktiga möten på jobbet och eftersom min möteskalender var tom så har jag flyttat mig från mitt köksbord till dotterns och jobbar bortifrån. Medan Sally sover middag.

Tillbaka i sadeln

Nu har jag tagit paus från tvättandet, trots att Makens solhatt fortfarande är otvättad. Men jag tror att det dröjer innan han behöver skydda skulten igen.

Jag är tillbaka vid mitt skrivbord och har tagit mig igenom två veckors mejlskörd, gjort några mindre arbetsinsatser och druckit en kopp kaffe. Är redan mätt på att arbeta och det känns knappt att jag haft någon semester.

Men jag vänjer mig nog. Både vid att sitta vid skrivbordet. Och vid det vedervärdiga kaffet.

Sista rycket

Spänningen är olidlig. När flög jag senast utan att det fanns en nötallergiker med på planet? Det var helt enkelt år och dar sedan. Jag anar en konspiration från flygbolagen. Man vill bli av med ett jättelager med äckliga snacks. Salta kringlor, salta pinnar och salta kex som man köpt på sig en masse. Och plågar flygresenärerna med.

Och charterbolagen hämtar upp sina passagerare hur tidigt som helst nuförtiden. Vårt flyg går kl 16:00 lokal tid. Hämtning 11:50 utanför hotellet och nu sitter vi här ihop med 600 andra. Och jag känner hur jätteförkylningen börjar fylla huvudet med fetvadd.

Men inte ska jag gnälla över sådana världsliga saker. Det finns sittplats, wifi, toa och luftkonditionering och flyget går om två timmar.

Maten är halva resan

Nej, jag har nog inte gjort någon klassresan värd namnet. Utan känner mig extremt obekväm i vissa situationer. Som på ett finare hotell till exempel. Det är inte ofta jag hamnat på ett men när jag gjort det så har jag känt mig rejält bortkommen.

När vi firade 20-årig bröllopsdag var ett sånt tillfälle. Vi kände en som drev resebyrå och hon bokade in oss på hotellet som låg i World Trade Center i New York. Till extremt reducerat pris. Det var samma hotell som rasade tillsammans med tvillingtornen 11 september 2001. Vi var där tio år tidigare än den smällen och kände oss som kusinerna från landet. Och behandlades som sådana. Det var mitt i smällkalla vintern och vi kom i täckjackor och vinterkängor. Övriga gäster bar kamelhårsulstrar och skor med lädersula, snön till trots. Personalen i receptionen undrade först om vi gått fel.

På översta våningen i hotellet låg gymmet och simbassängen. En balkong gick runt hela våningsplanet. På insidan. Den användes som joggingbana. Varannan dag sprang man medsols och varannan motsols. Omklädningshytterna hade en baddräktscentrifug. Bara det räckte för att imponera på mig.

Hotellet vi bor på nu är riktigt fint. Fräscha rum, sköna sängar, så nära stranden man kan komma och fint poolområde. Men restaurangen, där man serverar middagen har jag undvikit. Av flera skäl. Jag ser nämligen att övriga gäster byter om till middagen. Och då menar jag inte bara byta kläder i största allmänhet. Utan till finkläder. Framför allt kvinnorna. Eftersom jag inte tagit höjd för den typen av plagg så har vi ätit annorstädes.

Men det är inte hela sanningen till varför jag undvikit hotellrestaurangen. Tre hundra meter österut ligger den lokala krogen Angelas. Även den direkt vid stranden. Och med priser som är en bråkdel av hotellpriserna.

Lite stökigt är det innan man fattar hur turerna går. Men det löser sig. Idag åt vi grillbuffé; sallad, kycklinglår och grillspett. Varsin jätteöl därtill. Alltihopa till det facila priset av 170 kr. Och resebyrån säger att man ska förvänta sig svenska restaurangpriser.

Dessutom ingår underhållning. Idag var det levande musik. En stor svart man, som liknade skådisen i Gröna milen, han som spydde flugor, spelade och sjöng. Det charmiga lokala fyllot var där och tog sig en svängom några kvinnliga gäster. Ägaren höll som vanligt ett vakande öga, så att fyllot höll sig något så när i schack. Om inte så blir han hemskickad. Har vi sett tidigare gånger.

En extra bonus med restaurang Angela är att den håller magen igång. Man behöver inte göra som de skinntorra pensionärerna, äta en massa katrinplommon till frukosten. Det är rally i tarmsystemet ändå.

Våtutrymmen

Det finns badrum och det finns badrum. Som vårt pluttlilla hemmavid till exempel. Det som rest sig ur askan av tre garderober och där vi förutom toa, handfat och duschkabin, klämt in tvättmaskin och torktumlare. Utrymmet är så trångt att man bara kan vistas en och en i det. Möjligen två, om en står inne i duschen.

Badrummet på här hotellet är så spatiöst att jag skulle vilja ta med det hem. Om det bara ginge. Över åtta kvadratmeter uppskattar jag det till. Nästan lika stort som barnens rum. Och som ni kan se på bilden rymmer det förutom toa, två handfat och en bidé. En av mina favoriter bland porslinspjäser.

Mellan 1974 och 1992 bodde vi i tre olika hyreslägenheter och alla tre var utrustade med en bidé. En ren välsignelse för fertila kvinnor, tyckte jag som var det på den tiden. Det var lätt som en plätt att hålla sig ren både här och där.

När min kollega Åke skulle bygga om sitt badrum för några årsdan, frågade jag om han skulle satsa på bidé. Aldrig i livet, sa han. Något så onödigt skulle inte komma över hans tröskel. Har du frågat din fru? tänkte jag i mitt stilla sinne.

I det här stora badrummet här finns det också en dusch. Men den är bra mycket större än den hemma, som är på 0,70 * 0,90. Här är den ungefär på 1 * 1,5 och rymmer lätt två personer. Om man skulle känna för det.

Engreppsblandarna på handfaten och bidén har dessutom en liten skojig touch. De är utformade som joysticks. Och eftersom det här trots allt är Afrika så är varmt inte åt samma håll på dem. Så det gäller att gå varsamt fram. Både mot sitt eget skinn och vattenåtgången. ‘Cause water is presious here.’

Detour

I går voro vi på utflykt, inte i Lilljansskogen, men väl till ön Fogo. Den enda ön i ögruppen som har en aktiv vulkan. Vi flög för att komma dit. I ett litet, litet flygplan som tog 19 passagerare. Och utan avskärmning mellan cockpit och passagerardel. Andrestyrman fick köra en snabbvariant av säkerhetsgenomgången.

Vi har flugit i mindre kärra men det räknas nästan inte. Det var 1970 och Makens storebror hade just tagit flygcertifikat och ville visa allt han lärt sig. Vi råkade vara hemma i föräldrahemmet när han kom viftade med sitt intyg.

Efter 20 minuter med fallande lövet och loopar, en överdrift men det var så det kändes, sa Maken till på skarpen att det fick vara nog. Men Klas lyssnade inte på det örat och det fick till följd att Maken spydde ner planet med dagens lunch, majsomelett.

Klas landade planet på ett flygfält ute på Ekerö och städade kabinen hjälpligt medan han svor över sin lillebror. Skyll dig själv, som inte slutade i tid, tänkte vi. Sen den dagen har vi aldrig fått flyga med Klas. Och Maken har vägrat äta majs. Upplevelsen med kornen som trängde ut genom näsen blev för mycket.

Åter till flygturen till Fogo. De flesta öarna i ögruppen har fått sitt namn efter den helgondag de upptäcktes. Eller rättare sagt återupptäcktes. Ön Santa Luzia siktades följaktligen den 13 december 1461. Ön Fogo hette först San Felipe, men i och med ett stort vulkanutbrott 1680 bytte ön namn. Fogo är portugisiska för eld.

Vår guide på ön, en svårmodig man i 30-årsåldern, var precis som de flesta män i turistnäringen: lite tafatt och tillbakadragen. Man fick nästan dra ur honom information. Ändå pratade han väldigt bra engelska.

Tordagen var en lokal helgdag för helgonet Santa Fatima. De flesta i huvudorten var samlade till mässa på torget utanför kyrkan.
– Är du katolik? frågade guiden mig när vi passerade folkmassan.
– Nej, det är jag inte.
– Men du tror väl på Gud. Det måste man. Speciellt här, där livet är så hårt.

Och livet på Kap Verdeöarna är verkligen hårt. Arbetslösheten är enorm och familjerna stora; fem till åtta barn. Eftersom många män emigrerar håller sig de kvarvarande med flera fruar. Rekordet i storfamilj på ön Fogo har tydligen en 46-årig man som har 47 barn med fem fruar. Och de män som emigrerat har familjer både här och dit de flyttat.

– Nästa år blir det en ny lag om minimilön, sa guiden och lät glad för det. Och vilken nivå kommer den ligga på? Den svindlande summan av 15000 escudos, det vill säga ungefär 1500 kr. Men för den som jobbar domestic, det vill säga i hem, blir det bara 1000 kr per månad. Och jag som gnällt över 1,23 % löneökning. På en lön som är x antal gånger deras minimilön.

Gruppen vi åkte med var av olika nationaliteter; finnar, svenskar, fransmän och spanjorer. Tre, fyra stycken av var sort. Så med på trippen var en kvinnlig guide, som pratade fransk och spanska. Hon var desto mer pratglad och framåt än den manlige guiden. Så hon fick alla i bussen att sjunga allsång. Bland annat en visa som jag antar beskrev Kap Verdeöarnas skönhet i allmänhet och Fogos företräden i synnerhet. Och ivrigaste deltagarna i sången var fransmännen.

Vulkanen då? Som är nästan 3000 m hög. Jo, den höll sig lugn medan vi var där. Rent statistisk brukar den få ett utbrott var 50 år. Senast  var det 1995.

Så vi klarade oss helskinnande.

Semesterläsning

Jag brukar hävda att det är tur att jag inte är hjärnkirurg. Eftersom det är sällan jag får till saker på första försöket. Säg det dataprogram jag gjort som funkat som det ska på första försöket. Det skulle möjligen vara någon listutskrift. Absolut inget komplicerat.

Nu finns det ett yrke till som jag definitivt inte borde satsa på; bokrecensentens. Det är för mycket felfinnare över mig. Jag är helt enkelt som en målsökande missil när jag läser.

Ta Jonathan Franzéns Frihet till exempel. Jo, jag tyckte boken var bra. För att inte säga väldigt bra. Men antingen har jag eller översättaren tappat greppet om personliga pronomen. Alltså när man ska använda hans/hennes eller sin. På sidan 415 i min bok står det: “Men profeten i Katz brallor framhärdade envist motsatsen, och Joey var kanske mer tillförlitlig än hans syster …”.

Då blev jag lite förvirrad. Katz hade ingen syrra vad jag vet. Om det var Joeys syster Jessica som åsyftades, tycker jag att det borde stå sin. Inte hans. Så petig är jag. Till exempel.

Före Frihet plöjde jag igenom Kjell Johanssons trilogi De utsatta. Första boken, Huset vid Flon, var bra, speciellt som handlingen rörde sig i kvarter som jag väl känner till. Och jag gillar barndomsskildringar. Så vad hittade jag där? Jo, författaren påstod att flera flickor i hans klass blev tidigt med barn och flyttade till Bredäng och Skärholmen.

Men hallå! Kjell Johansson är åtta år äldre än jag och om hans skolkamrater blev på smällen tidigt i livet så borde det vara runt 1960-62. Och vad jag vet fanns Bredäng och Skärholmen bara på planeringsstadiet vid den tiden. Mina trångbodda skolkamrater började flytta dit runt 1966. Tidigast.

Bok två i trilogin var inte lika bra. Möjligen intressant och den fick mig att fundera över begreppet klassresa. Om jag gjort den resan eller inte. Som huvudpersonen Eva. Hon som tog akademisk examen. Trots sin stökiga uppväxt. Kanske att jag själv rest lite, inte vet jag. Några akademiska poäng eller studieskulder har jag aldrig haft, så det beror på hur man definierar begreppet.

Nu är jag på sluttampen på boken Morgon i Jenin. Den beskriver palestinsk familj under fyra generationer. En bok med översvallande beröm både på fram- och baksida. Bara det borde ha gjort mig misstänksam. Till och med Kulturbloggen och Henning Mankell är citerade. Jag hävdar bestämt att 75 % är rena pekoralen. Behållningen är den skakande skildringen av Israels behandling av palestinierna. Och det är kanske därför Mankell är så odelat positiv.

Den återstående boken i min semesterhög, Kioskvridning 140 grader, började jag på när vi flög hit. Men den tog emot alldeles för mycket eftersom dialogen är skriven på dialekt. Det kanhända att jag övervinner motståndet när den boken är mitt enda läsealternativ.

Men vänta er ingen odelat positiv recension. Det vore bra olikt mig.