Fullständig redogörelse

Jag har hostat och hostat så till den milda grad att magmusklerna värker. Det lättade något under lördagseftermiddagen så att vi både kunde inta middag på lokal och efter det gå på bio. Barnfria Tvåan med make tog med oss till Bauer, relativt ny restaurang i Götgatsbacken. God, tapasinpirerad meny.

Film på det, Indiana Jones nya. Den får hålla till i de mindre rummen på Filmstaden, Söder. Helt utslagen av Sex and the City, som fyller största salongerna med 99,6 % kvinnor föreställning efter föreställning. En slutade precis när vi stod i toakön och raden fylldes på av en massa fnissande uppklädda damer, som vinglade runt på skyhöga klackar.

Indy får också klart godkänt även om det känns lite som Harrison Ford passerat bäst-före-datum för actionrullar. Däremot föll jag pladask för ryska Cate Blanchett.

Söndagen tillbringade vi i spenaten. Ettans spenat. Han och frun lånade Treans barn under helgen och vi hängde på och inspekterade ägorna. Bastun, en fristående friggebod med riktigt vedeldat finskt aggregat, är klar. Avloppet draget, men inte påkopplat och tillbyggnaden för nya badrummet uppreglad. Det går framåt med andra ord.

Spanien vann EM och det är både Maken och jag glada för. Inte för att Maken bryr sig det minsta om vilka som vinner eller försvinner. Hans glädje består mest i att det äntligen är slut på fotbollen och han återigen blir ägare till fjärrkontrollen. Jag för att känsla vann över effektivitet.

Sen retar jag mig på dessa kalenderbitare till sportkommentatorer. Varför hela tiden dra upp en massa statistik från anno dazumal? Tidsåldrar när dagens spelare inte ens var födda. Det kan knappast vara relevant.

Två dn-favoriter lägger tydligen av; Lars Epstein och Martin Stugart. Där blev dn lite tristare, tycker jag.

(personligt länkrekord i ett och samma inlägg?)

Annons

Hemma på min gata i stan

Idag skrattade Noa åt en klisterlapp, som satt på ett stuprör. Med tanke på budskapet antar jag att det är någon som är innerligt trött på alla förfulande anslag och då speciellt klisterlappar, som folk sätter upp stan runt.

Även jag såg det roliga i lappen men själv skrattar jag inte det minsta. Jag "jobbar" hemifrån eftersom barnbarnen sov över hos oss och jag inte orkade upp i ottan och dra iväg med dem till dagis tvärs över Söder. Speciellt som jag är så fruktansvärt risig eller "genomförkyld" som Svärmodern sa. Så jag gör lite spridda jobbansträngningar mellan host- och nysattackerna.

Barnens lunch är avklarad och hur jag än gör blir det fel. My och Noa gillar helt olika saker och allt som de inte gillar är oätligt och det begränsar menyn betydligt. Och gör jag mig till, så blir det ändå fel.

Idag var båda överens om att lasagne var gott. Det var innan jag gjort den. När den väl stod på bordet så tyckte Noa att den var "sådär" och My gillade i själva verket bara pastaplattorna och satt och fiskade fram dem.

– Men det där är väl ingen mat. Du skulle lika gärna äta gröt, tyckte jag.

– Ja, kan jag få det?

Det enda båda gärna äter är frukostmat. De skulle kunna leva på yoghurt, mackor och gröt. Annars är det McDonalds för hela slanten. Tycker jag.

Näsvis

Ännu ett forskningsresultat, som jag ställer mig frågande till. Speciellt när man kommer med djupsinnigheter som: "Personer som lider av social fobi har mycket svårt att umgås med andra."

Ett annat skäl är att jag forskat personligen i ämnet. Under tre perioder var jag oxytocinjunkie och sprejade preparatet upp i båda näsborrarna, säkert fem-sex gånger per dag. Men inte märkte jag minsta skillnad i min sociala kompetens. Jag var lika reserverad, då som nu. Nästan ännu mer. För vem känner för utåtriktade aktiviteter när brösten rinner?

Orsaken till att jag blev ordinerad hormonpreparatet, var just för att lättare på igång amningen. Och en liten undran i sammanhanget: Hur påverkas män av ett hormon, som normalt avsöndras vi förlossning och amning? Gröt i huvudet?

Man lär så länge man lever

Jag tillbringade min skolgång i byggnader, som uppförts på 1950-talet. Regel numero uno trummades in redan från dag 1: Hålen åt fönstret!

Skolorna på den tiden var utformade på samma sätt. Klassrummens fönsterväggar var alltid i söderläge, podiet med katedern i väster och dörren ut till korridoren i norr. Det var bara ämnessalarna som var utformade på annat sätt.

Så ser inte Noas skola ut. Fritids är integrerat, så han tillbringar sin dag i Hemvist 1 tillsammans med flera andra förskoleklasser och själva klassrummen har fönsterväggen mot norr.

Men hur ska dagens barn överhuvudtaget lära sig åt vilket man ska ha hålen på ett A4-ark? Och hur ska man kunna skriva utan att skymma resultatet med den egna handen?

Listig

En liten lista från Rutan.

Fem saker som finns (fanns i mitt fall) på din Att-göra-lista idag

• Gå till jobbet
• Jobba. Och jag gjorde en rejäl uppryckning där jag lyckades koncentrera mig flera timmar på en riktigt boooring utredning. Imorgon har vi redovisning på förundersökningen och som mamma brukade säga: "Om kvällen får den late bråttom."
• Hämta barnbarn på dagis/fritids.
• Laga mat till de små liven. Äsch, laga och laga? Vad är det för fel med Donken? För 88 kr får man både två glada barn mättade av två glada måltider plus lika många äppelpajer.
• Laga mat till de stora liven, dvs Maken och mig. Är inte hemlagat lite väl överskattat? Den lille vresige japanen i kvarteret säljer utmärkt laxsushi.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Det ventilerade jag för dryga månaden sedan i en annan lista.

"Värsta kaoset hemma förmodar jag. Åren runt 1998 var hemska och jag förpassar den perioden till Glömskans Dalar. Men på jobbet gick det bra. Jag flydde dit och fick jobbet som programmerare. Så här dags hade jag jobbat halvannan månad på den nya tjänsten och var fortfarande skraj att jag inte skulle klara av uppgifterna."

Ställen du bott på

Stockholm: Hökarängen, Fruängen, Mälarhöjden, Brandbergen. Dalarna: Malung. Stockholm igen: Östberga, Solberga, Södermalm.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär

Ingenting! Med själva kapitalet, alltså. Varför spendera det? En biljon = 1 000 miljarder. Så många kronor finns knappt. Bara en ränta på sisådär 4 % blir 40 miljarder och det räcker absolut för mina behov.

De skulle jag använda till att fixa och lyxa till boendet för oss och diverse närstående. Plus lite annat boende här och där på jordklotet. Sen skulle jag begrunda diverse altruistiska projekt och likt Bill Gates, satsa på något som verkligen trodde skulle medföra förändringar. Och varför inte slänga bort lite på ett dödfött bokprojekt när man ändå är igång?

Pengaskulder har jag inga, så den trista punkten utgår.

Personer du vill veta mer om

Nu levande? Jag kommer inte på någon speciell. Det skulle kanske vara intressant att titta in i hjärnan på diverse skumma människor. Men ändå inte. Nej, skaka liv i lite döda och få dem att svara på ett och annat. Men inte ens en biljon skulle fixa en enda tillbaka.

Jak er ert nye svenskläraret

Eller skånsklärare. Skanska har sprängt och sprängt ut större delen av berget framför Södersjukhuset och nu tar man ansvar. På staketet runt arbetsplatsen sitter den här typen av skylt.

Vem är ansvarig för den mindre djupsinniga formuleringen?

Tirritationsmoment

Jag tål en hel del, men vissa morgnar blir det bara för mycket så nu måste jag gnälla lite. Idag lyckades Maken att visa upp tre av sina ovanor inom loppet av en halvtimme. Och det på fastande mage. Och då pratar jag om min. Till saken hör att jag har väldigt dåligt morgonhumör innan jag fått i mig frukost.

Första felet: Han börjar prata där han är

Alltså, när jag står i badrummet och borstar tänderna hör jag Makens röst från vardagsrummet. Men inte vad han säger.

– Va?

Då säger han samma sak igen, utan att flytta sig en millimeter åt mitt håll. Det är underförstått att jag ska komma till honom. Men min inställning är att den som vill något, är den som ska flytta på sig.

Jag har ventilerat problemet med Svägerskan och hon säger att Svågern gör precis likadant. Ska man skylla på dåliga gener?

Nummer två: Han stänger inte skåpdörrar

Det här tror jag är epidemiskt eftersom det är så vanligt förekommande. Bara imorse stängde jag badrumsskåpet, garderob, linneskåpet, bokskåpet i vardagsrummet, porslinsskåp 1, porslinsskåp 2, grytskåpet och skåpet under diskbänken.

Någon borde uppfinna gångjärn med timeout. Efter x antal minuter borde skåpet stänga sig själv.

Tredje felet: Han orkar inte hålla upp huvudet

Visserligen är mannen lång, men ändå. Så fort han får tillfälle lutar han huvudet mot skåp, speglar och väggar. Det sätter spår. Feta sådana. Idag var jag tvungen att putsa badrumsspegeln. Igen.

När han diskar står han och lutar pannan mot porslinsskåpet och när han borstar tänderna är spegeln ett lämpligt stöd. För ett tag sedan stod jag och kliade mig i huvudet över en fläck på tapeten. Det var när vi gjorde om kontoret till barnrum. Då kom Maken med lösningen.

– Min dator stod där förut. Den där fläcken beror nog på att jag lutat huvudet mot väggen.

Så nu vet ni hur jag har det.

Komiskt

Det finns folk till allt. Speciellt på nätet. Och de sätter mig i arbete. Helt i onödan. Jag hittade uppropet "ban comic sans" och insåg att den framtidsvision man målade upp var så skrämmande att jag beslutade dra mitt strå till stacken. Jag vill inte vakna upp i en framtid någon gång 2030 där Comic Sans Serif är det enda använda teckensnittet. Bevare mig väl!

Det fick mig att inse att jag själv är en missbrukare. Jag använder comic när jag vill att något ska se lite handskrivet ut och rubrikerna på mina inlägg har varit i Comic. Och jag hade valt det alldeles själv. Det åtgärdades raskt med ett byte till trebuchet. Nya fonten fungerade OK. Däremot försvann bakgrundsbilden, som ska ge lite intryck av tidning och även mina shuhari-tecken i rubriken.

Hjälparna på blogg.se menade att länkarna till de bilder som användes var felaktiga. Men de såg ut precis som de alltid gjort. Däremot har blogg.se gjort en ändring i hur man lagrar sparade bilder. Man har i smyg infört ett mellanbibliotek som består av året när man sparade bilden. Så länge man inte gör några justeringar i stilmallen har det inte någon betydelse. Men se upp vid ändringar.

Nu tror jag att layouten är någorlunda återställd.

En höna av en fläder

Stockholmsgrönskan är grönare än grönt efter senaste tidens regnskurar och flädern blommar vackrare än någonsin. Igår flockades blomplockare runt den här stora flädern bakom Frans Schartaus gymnasium.

Ett år fick även jag för mig att jag skulle vara huslig. Det var på den tiden det gick åt saft i hushållet. Men flädersaft passade inte alls barnmunnar.

– Vad är det här för underlig citronsaft?

Inte så konstigt. Flädersaft är lite åt "koka soppa på en spik"-hållet när man skärskådar receptet.

Nu över till något helt annat

Jag saknar vår lilla digitalkamera. Det blir inga vidare bilder med mobilen (se ovan). Inte så att jag missunnar Svärdottern den. Hon fick den av Maken, när han köpte den stora, med utbytbara objektiv.  Och den orkar jag inte släpa på bara om utifall jag skulle få för mig att fånga något på bild.

Så nu har jag vidtalat Svärsonen i ämnet och han har lovat att komma med ett prisförslag på en tiotaggare. Många pixlar blir det! Fler och fler för varje år.

Violer till mor

En äldre kvinna i vår närhet hade lagt den här lilla blomstermålningen (i A4-format) tillsammans med några uppmuntrade rader i vår brevlåda. Det var omtänksamt eftersom jag såg deppigare ut än vanligt senast vi träffades.

Barnbarnet Noa har astma. Precis samma typ som Ettan hade som liten. Bland annat fysisk ansträngning, förkylningar och katter ger symtom. Varje morgon ska han ha några puffar av två olika mediciner. Sanningen att säga så "glömmer" jag oftast det där. Det kanske är fel, men jag känner att det är att handikappa honom mer än vad som är nödvändigt. Ettans besvär var betydligt större i den åldern.

Till saken hör att den här helgen var han hos sin moster och morbror på deras landsställe. Den familjen har katt och varje gång Trean och Svärdottern varit där tidigare har man varit tvungen att åka hem i förtid. Noa har reagerat på katten. Trots att man har varit utomhus hela tiden. Och trots att man sovit i en friggebod där katten aldrig satt sina tassar. Och ingen kattägande människa har heller satt sin fot där.

Vi var stand by om utifall det blev nödvändigt med reträtt. Konstigt nog klarade Noa sig utan problem hela helgen. Var det för att han kände att han måste eller att det skulle bli så krångligt annars?

Jag vet inte, men jag har läst om folk som fått astmaanfall av att titta på kattfoton så jag kanske inte är rätt person att uttala mig i saken.

Borta

Det finns en sekvens i Staffan Westerbergs Vilse i Pannkakan, som beskriver den känsla som Midsommarhelgen sprider omkring sig.

Vilse sitter och känner sig ensam och melankolisk. Precis så där ensam som man kan känna sig när sommarlovet precis har börjat och alla andra åkt från stan. I bakgrunden hörs en väldigt långsam och vemodig version av Den blomstertid nu kommer.

Så kommer jag ihåg det hela i alla fall och precis så känns det. Folktomt eftersom så gott som alla har tagit sin tillflykt utanför stadsgränsen. Ettan är på sitt landsställe, Tvåan hälsar på utflyttade vänner, Svärdottern jobbar och Treans barn är hos moster och morbror i Stallarholmen.

Vi har hasat runt utan att egentligen kunnat företa oss något vettigt mer än att promenera och som konsekvens har jag en stor friktionsblåsa under högerfoten. Hur som helst så ägnar jag kvällen åt fotbad och fotboll. Mer spännande än gårdagens match mellan Turkiet och Kroatien kan det knappast bli.

Jag kan inte skylla på Westerberg för mina hang-ups från barndomen. Snarare Modern. Det här med fötter hade nästan samma rang som tänder i hennes värld. Dåligt skötta fötter var en lika stor skam som dåliga tänder. Hälsprickor tyder helt enkelt på dålig moral eller något ännu värre. Så var och varannan kväll sitter jag med fötterna i vatten med fotsalt, sen blir det fila av och som grädde på moset Helosansalva.

Hågkomst

"Första gången" efter ett dödsfall är enligt all expertis svårast. Jag är beredd att hålla med. Så var det t ex med Stockholm Marathon. Under alla år har vi stått nere på Söder Mälarstrand och hejat fram löpare. Förra året var vi, barn och barnbarn där. Men i år undvek vi det hela. Både Tvåan och jag själv var överens om att det helt enkelt skulle bli för jobbigt rent mentalt.

Vi har aldrig firat midsommar, men jag ser i bloggen att förra året brunchade vi ihop med Trean med familj. Inte för att jag kommer ihåg detaljerna kring det hela. Däremot kommer jag ihåg midsommarhelgen för tre år sedan. Det var en riktig kaotisk ångesthelg.

Trean hade tagit ett återfall och drog med en nyfunnen bekantskap till Amsterdam. Det är alldeles omöjligt att begripa de val som en missbrukare gör. Hur kan man byta ut fru och barn mot en narkotikaberoende prostituerad kvinna, som blivit fråntagen vårdnaden av sina barn? Och när omgivningen/vi försökte påminna om konsekvenserna för de egna barnen så blir försvaret: "Jag kan göra nya."

Då, på midsommarafton 2005, tog vi bilen och körde runt på måfå. Vi hamnade i Nynäshamn och tog in på Nynäs Havsbad och försökte låtsas, som att allt var lugnt.  

Under juli det året accelererade cirkus Trean tills han själv insåg att det var helt ohållbart. Svärdottern och han lyckades hitta tillbaka till varandra och han kunde så småningom ta itu med sina egna problem. Trodde vi.

Vädermöda

Ett ämne i tiden. Idag har vi väder och imorgon får vi säkerligen uppleva något åt väderhållet också. Jag fattar inte upphetsningen över regn eller sol, värme eller kyla. Det är bara att gilla läget, så att säga. Kofta Av/På efter behov.

Nu tänker jag vara cool och kompa. Lusten att ta itu med något vettigt infinner sig knappast och plan 5, där jag har mitt kontorsrum, ekar öde. Neutronbomben, den svenska vid namn midsommar, verkar redan briserat.  

Förutom lite rotande i varför fel uppstått och hur man kan göra för att undvika framtida, så har vetenskapen bekräftat det jag redan visste:

Jag är en pragmatisk optimist. Inga fritt svävande, romatiska visioner här inte. Det är mera av kaka söker maka, går det så går det eller det är bättre att bli förlåten än förbjuden.

Är du  romatiker och/eller optimist? Svd ger säkra besked.  

Slutkörd

Cykelturen till och från jobbet kan beskrivas som ett ve. Bokstaven V. Först en lång nedförsbacke till Hammarbykanalen. Där blir det ett stopp på ett par timmar och sen en lång uppförsbacke antingen mot Globen eller så Ringvägen mot Hornsgatan. Lika svettig åt båda hållen, med andra ord.

Pausandet mitt på sträckan kan också vara ansträngande. Jag tvingas lära mig nya saker hela tiden. Barnbarnet Noa och hans kompis Tage vill gärna spela tv-spel, ett område som är jungfrulig mark för mig. Spelet Tekken är särskilt hett för tillfället. Ett riktigt "slåss"-spel. Det går ut på att puckla på motståndaren så mycket man bara kan. Inte min tekopp, precis och Noa tycket att jag var tråkig när jag dissade upplägget.

Men kanske ändå? Dubiösa undersökningar menar att våldsamma spel kan ha positiva effekter. Och den här reklamsnutten kanske är ett tecken på att vi borde skaffa spelet hem till oss.

Kul på jobbet?

På sätt vis förstår jag massmördaren Veronika. Hur ska man stå ut på ett dötrist jobb om man inte då och då släpper lös kreativiteten? Men det kanske inte är så professionellt.  

Inte skulle jag kalla Yxnäs för ett konstigt efternamn. Vi hade grannar som härstammade från Ungern. Där kan man tala om konstigt namn: Vasanyi (stavning?). Varje telefonsamtal var en utmaning.

– Förlåt, vad heter du i efternamn? undrade handläggaren på FK.

– Vasanyi, svarade grannen.

– Jo, jag undrade över efternamnet?

– Vasanyi, sa jag ju!

– Men …

Kollosommar 1959

Tre identiska resväskor i rutig papp stod packade i hallen. Innehållet i varje väska var noga specificerat på den lista, som satt fasttejpad på insidan av väsklocket. Mamma satte en ära i att allt skulle vara vikt snyggt och prydligt, så att ingen skulle kunna anmärka på vare sig kvalitet eller kvantitet.

Vi hade fått en lista på minimiutrustning från kollon i Skummeslöv, med kommentaren att allt skulle vara uppmärkt med fastsydda namnetiketter i tyg. Mamma, som inte gillade att sy, satte mig i arbete. Det var samma etikett i alla syskonens plagg. Syrran fick hela etiketten med "A Sannberg". På mina och Brorsans kläder vek jag bort A:et, så det bara stod "Sannberg". Det gick bra att skilja dem åt i alla fall; han var grabb och dessutom fyra år äldre.

Den här gången tog vi inte tåget. Styvpappan körde gärna i den nya Opeln och gjorde tidigt klart för oss att enda stoppet ner till södra Halland var lunchen vid Gyllene Uttern. Inte ens Syrrans klagomål om illamående fick honom att sakta in.

"Sluta läsa, så mår du mycket bättre" menade han och körde vidare. Det blev en tvär inbromsning i Jönåker när Syrran hade kräkts ner hans nacke och ryggstödet framför sig. Efter den händelsen blev det läsförbud i baksätet.

Alla vi tre äldre syskon skulle till samma barnkoloni. Bara några kilometer från kollon låg Malens Havsbad, det fashionabla pensionat, där Farmor alltid bodde under somrarna. Några veckor senare skulle Lillsyrran, Mamma och Styvpappan göra henne sällskap.

Den ena dagen skiljer sig inte mycket från den andra på en barnkoloni. Frukosten bestod av mannagrynsvälling och smörgås. Jag tyckte att vällingen var vedervärdig. Speciellt sen några grabbar bestämt hävdade att prickarna i vällingen var myrägg.

Brorsan erbjöd sig gentilt att äta upp min välling. Men bara på ett villkor: att han också fick ta min korvmacka. Vi kompromissade oss fram till att jag fick behålla halva smörgåsen.

Det var nära till havet så när det var fint väder tog vi oss ner till den långa sandstranden, men jag minns inte så mycket av själva badandet. Jag tillhörde yngsta barngruppen, så det är möjligt att vi inte alltid fick bada. Men jag kommer ihåg hur kämpigt det var att ta sig över sanddynerna.

Efter ett par veckor hade jag och mina syskon ledsnat och bestämde oss för att rymma till Farmor på pensionatet. Vi visste att det bara var ta sig ner till stranden, ta till vänster och följa vattenlinjen. Men när vi följt havet en bit, kom vi fram till något vi inte räknat med. Stenån låg framför oss. Någon bro såg vi inte till och jag var för liten för att vada över.

Det måste ha varit mannagrynsvällningens förtjänst att Brorsan orkade ta mig på axlarna så att vi kunde vingla över till andra sidan i det strida vattenflödet.

Farmor var totalt oförstående, när vi kom fram. Någon rymning ville hon inte höra talas om.

"Men oj vad trevligt att ni kommer och hälsar på! Vilken tur att jag har lite karameller här i skålen. Men hur i hela världen kommer det sig att ni är så blöta?"

Farmor ringde föreståndarinna och sen var det bara att ta sig tillbaka till kollon. Eller så blev vi hämtade. Jag kommer inte ihåg någon ytterligare passage över ån.

Den här kollovistelsen gick under namnet "Bångstorps Straffkoloni" under uppväxten, men jag hittar inte någon kollo med det namnet någonstans. Bara att det kryllade av barnkolonier längs Skummeslövsstranden.

Bakvända världen

Vill bara meddela att Maken är ute på stan och shoppar. Själv laddar jag upp för kvällens fotbollsmatch.

Så kan det vara i de bästa familjer. Jag gillar sport och mannen gillar affärer. Vi hade en liten match redan under förmiddagen. Han ville att vi skulle använda företagspresenten i form av biobiljetter för att se nya Indiana Jonesfilmen ikväll.

– No way, sa jag

– Why not? genmälde han.

– Are you stupid or what? sporde jag.

– Not! menade han.

Möjligen lite hjärnsläpp eller förträngning. Inte för att jag tror att Sverige har någon större chans att göra bättre än oavgjort, men det är alltid trevligt att se yngre män bli lite svettiga.

Think pink

Det pågår ett utmattningskrig vid Årstavikens strandpromenad. Stridsplatsen är begränsad till en parkbänk på norrsidan och vapnen är målarfärg. Ett kommando använder grön färg och jag misstänker att den befälhavaren betalas av gatukontoret. Så ibland är bänken grönmålad, precis som alla andra bänkar i Stockholm.

Men motståndarkommandot tycker tydligen att just den här bänken borde avvika från övriga. Så när de slagit till, är bänken illande rosa och deras slagord är målad i silverfärg över bänkryggen.

Ganska kul, men jag hoppas verkligen att man inte gör verklighet av sitt hot. Det är inte vackert och färgen sticker så förskräckligt i ögonen.

(Senast jag passerade, ledde Gröna Brigaden.)

Indiansommar

Idag hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på den årliga sommarfesten eller inte. Om jag går, måste Maken hämta på dagis/fritids. Kan han slita sig från Legos nya Indiana Jonesspel, uppstår en ny beslutspunkt.

Ska jag cykla till festiviteterna? Det beslutet får konsekvenser för alkoholintaget. Styrstångsfylla är både farligt och otillåtet. Dessutom går solen ner vid 22-tiden och det begränsar festandet i tiden. Min fina cykel saknar belysning.

Tar jag inte cykeln, så vill jag inte ha den stående utanför jobbet under natten. Då blir jag tvungen att smuggla upp den på rummet. Någon maktgalen intendenturansvarig har utverkat ett cykelförbud inomhus. Som om man skulle cykla runt i korridorerna.

Klappat och klart!

Maken hämtar, jag promenerar till festen och cykeln hamnade i rum C 561 (arkivet).

Omväxlande

Personalen på Forex är härdade. Så här lät det igår på ett av Söders växlingskontor. Först ut är en kvinna i 60-årsåldern.

– Jag vill växla 3 000 kr.

– Till vilken valuta?

– Vadå?

– Vart ska du åka?

– Vista mar.

– Vista mar?

– Ja, hotellet heter så.

– Jag menar, vilket land?

– Inte vet jag. Jag tror det ligger någonstans på Kanarieöarna.

Nästa kund är en kvinna i 55-årsåldern.

– Kan jag få 200 Euro.

– Jaha, vilket land ska då åka till?

– Det ska väl du skita i.

– Ursäkta, jag frågar inte av nyfikenhet. Men många tror att alla europeiska länder har Euro, så det är därför jag frågar. För att undvika att det blir fel.

– Tror du jag är dum i huvudet?