Mina favoritsandaler har tagit slut. Både de två par jag har i min ägo och modellen verkar inte tillverkas längre. Den finns inte i butik och inte på nätet. Möjligen i form av ett par begagnade på Ebay.
Modellen heter Pisa. Det jag gillar med den är att man inte ser så mycket av tårna, som man gör med Birkenstocks övriga sandalvarianter.
Anledningen att jag inte vill visa för mycket tår, är naglarna. Alltså att jag vill att det ska sticka fram som rödmålade. Och det är ett problem. I alla fall för mig.
Skärpan på mina glasögon hamnar helt fel när jag ska måla tånaglarna. Och jag är inte tillräckligt rörlig för att ändra avståndet mellan ögon och fot. Mycket av lacket hamnar utanför och resultatet blir jättekluddigt.
Jag gjorde ett försök med att övertyga Maken om fixa målningen. Han har ju i alla fall gått estetisk utbildning. Men effekten av hans ansträngningar var om möjligt ännu kladdigare än det jag åstadkom. Jag hade glömt hur darrhänt han är.
Eftersom mina gamla sandaler med sina utslitna sulor, började bli en riskfaktor, och fler brutna ben vill jag inte vara med om, beställde jag ett annan modell. En som gick att få i smal läst.
De lystrar till namnet Franca och jag hoppas att spännena ska dra bort uppmärksamheten från mina rödmålade tår.
Alltså, jag åker gärna med på bilturer men kör helst inte. Jag blir mer och mer osäker på om jag tolkar synintrycken rätt. Och då känns lite väl riskabelt att ansvara för framfarten.
Och tänk så mycket lättare det blivit att ha bil. Förr var man tvungen att kolla däcktryck och oljenivå med jämna mellanrum. Plus hålla reda på när det var dags för service. Inte numera. I alla fall inte när man har en liten pärla som vår. Där inne någonstans bor en assistent. Vad hon heter har jag ingen aning om. Inte Siri, Alexis eller Ingrid i alla fall.
När vi startade bilen från långtidsparkeringen meddelade hon: Inom 30 dagar är det dags för service. Meddelandet återkom varje gång vi tog en tur. Och för var dag räknade hon ner antalet dagar. Nästan så det blev lite tjatigt efter ett tag. Och det kändes mer och mer uppfordrande.
Härom dagen dök assistenten upp igen, men med ett helt annat budskap. Nu var det trycket i ett av däcken som inte höll måttet. Aj, aj var det punktering, eller? Punka är lite jobbigt när man inte har reservdäck och eftersom det var 34 grader bestämde vi oss för att det var alldeles för varmt för att göra något oss åt saken.
Nästa morgon kunde vi konstatera att inget av däcken såg platt ut, så vi puttrade iväg till närmsta mack där man kan kolla och fylla på däcken gratis. För det kan man inte överallt. På många ställen får man pynta 1€ för det nöjet. Det visade sig att vänster bakdäck hade tappat lite luft. Vi fyllde på och sparade värdena för de nya lufttrycken.
När vi ändå var igång, åkte vi in till Torrevieja för att boka servicetid på Volkswagen. Men där var jalusierna nerdragna. Antagligen för någon lokal fiesta. Det är helt omöjligt att ha koll på alla helgondagar. Men igår blev bokningen av.
Jag stegade in på den kombinerade försäljningslokalen och verkstadsmottagningen. Verkmästaren var ny för mig, men pratade engelska. Men det blev lite språkförbistring. Siffrorna i registreringsnumret var inga problem. Däremot bokstäverna. Innan han fattade att en av dem var ett V, alltså enkel-v, hade vi gått igenom en massa konsonanter och jag tagit fram papper och penna.
Vi fick en tid den 20/9. ”Vad är det för veckodag?” frågade jag utan att fatta svaret. Sa han tisdag eller torsdag? så jag tog fram mobilen för säkerhets skull. Det är en tisdag, vilket är bra. Då krockar det inte med Makens rehab.
Efter den servicen hoppas jag att assistenten håller sig lugn ett tag. Allt hon har att komma med är väldigt stressande för pensionärer.
För så där en sju-åtta år sedan när vi började fundera på att köpa bostad i Spanien kunde man hyra bil på plats för en överkomlig penning. Det fanns åtskilliga uthyrare som hade öppet dygnet runt på Alicantes flygplats. Vi hyrde åtskilliga gånger innan vi körde ner vår egen Golf för fem år sedan.
Nu ser marknaden helt annorlunda ut. Det finns knappt några biluthyrare kvar efter pandemin. Tvärstoppet på turistsidan gjorde att företagen tvingades att sälja ut sin bilpark och sen försvinna. De uthyrare som finns kvar tar numera rejält betalt för sina tjänster, har vi förstått.
Men människor anpassar sig till rådande omständigheter. Man ser alltså inte många hyrbilar på gatorna längre. Folk tycker tydligen inte att det inte är värt pengarna. Nej, man promenerar till närmaste matbutik släpandes på en eller flera shoppingvagnar. Eller så tar man cykeln till Lidl eller Mercadona ett par kilometer bort.
Däremot verkar taxirörelsen fått ett ordentligt uppsving. Flera gånger om dagen dyker det upp blåskyltade bilar på vår gata. Folk kommer med sina resväskor från flygplatsen eller så är de på väg tillbaka dit. Och efter solens nedgång kommer taxibilar och hämtar upp middagssugna resenärer och lämpar av dem utanför grinden några timmar senare.
Några grannar har köpt en begagnad bil i Sverige och kört ner den hit. Jag har undrat över ekonomin i den lösningen. Varför man inte köper bilen här? Då slipper man transportkostnaden. Soppa för 333 mil och några övernattningar snyter man inte ur näsan. Plus att själva omregistreringen är både omständlig och kostar en hel del. För man får bara köra med svenska skyltar i ett halvår. Sen gäller inte försäkringen. Och köra oförsäkrad i Spanien är inte att rekommendera.
Vi tillhör en skandinavisk menighet här i Spanien. Alltså den består av svenskar och norrmän. Rent språkligt är det inga större problem. Kan man bara lite gamla svenska ordvarianter som spörja, spisa och pläga samt några specialare som skjønner, husker och teller och att norrmän använder vill på samma sätt som engelsmän, så funkar i regel konversationen.
Men ibland stöter man på patrull. Senast var det inte norska språket som ställde till problem. Vi har en Whatsapp-grupp där en av medlemmarna gjorde ett litet upprop: ”Är det någon som har en säckakärra som jag eventuellt skulle kunna låna?” Inget svar på ett par timmar.
”Vad kan en säckakärra vara?” sporde jag Maken. ”Fråga honom” Så jag messade: ”Menar du en pirra, så har vi en.” Fredrik kommer från Eslöv och hade inte hört talas om pirror, lika lite som vi hade hört säckakärra. Men det var en pirra han efterlyste. Tvättmaskinen hade pajat och skulle ut ur bostaden.
Då började norrmän lägga sig i diskussionen: ”Hva er det disse svenskene driver og snakker om tru? Når de ikke skjønner hverandre – hva skal da en stakkars nordmann si?” Terje kompletterade med att på norska säger man ”Trillebor” om magasinkärror.
Om skånske Fredrik i framtiden efterlyser en rullebör på Whatsapp vet jag i alla fall vad han är ute efter, men där kan vi inte hjälpa honom.
Då och då dyker dikten om hur mycket viktigare det är att göra andra saker än att städa, upp i mitt Facebook-flöde. Dikten är bra men ändå lite irriterande kan jag tycka. Inte för att jag tycker att det är så roligt att damma, skura toaletter, vika tvätt och torka golv. Nej det är betydligt trevligare att göra annat.
Men något har hänt under årens lopp. Förr kunde jag ”glömma” tvätthögen i soffan, middagsdisken i köket, röran i sovrummet så fort jag inte hade oredan i blickfånget. Så är det inte nu. Allt måste undan innan jag kan koppla av och göra det jag verkligen gillar.
Det har varit flera artiklar på temat hur mycket generna påverkar vårt beteende genom livet. Och hur det bara blir värre med åren. Ta min pedantiska mamma, till exempel. Hon gillade att bjuda hem hela familjen på middagar. Men med åren hade hon inte ro att sitta med och umgås runt bordet. Nej, avdukning och diskning skulle klaras av så fort som möjligt. Nästan så man kände sig bortstädad innan det var dags för kaffe.
Och hon brukade säga: ”Det var kul när ni kom, och ännu roligare när ni gick!”. Som ett skämt från början, men med åren kändes det snarare som en sanning.
Riktigt så illa är det inte med mig. I alla fall inte än. Och jag kan trösta mig med att jag har plöjt igenom en hel del böcker, skrivit, vandrat i berg, simmat i floder, upplevt väder och umgåtts med människor. Det där med att måla, musicera och påta i trädgården lämnar jag så gärna över till andra med större talang.
Det är möjligt att jag redan ventilerat ämnet, men eftersom det nyligen aktualiserats så kan jag inte låta bli att återkomma till det. Det handlar alltså om banker. Med stort B.
Jag hade en arbetskamrat som var inhyrd konsult. Han hade blivit sin egen arbetsgivare efter att i flera år arbetat åt ett större konsultföretag. När hans då aktuella uppdrag var på väg att avslutas och arbetsgivaren ville placera honom på ett nytt projekt på en svensk storbank, sa killen ”Aldrig i livet! Jag tänker inte arbeta för organiserad brottslighet”. Och sa upp sig på stående fot eftersom konsultföretaget inte förstod hans synpunkter.
När vi hamnade i klorna på en spansk bank var jag beredd att hålla med honom. Allt, och då menar jag verkligen allt, kostar. Bara att ha ett konto går på några tusen per år. Transaktioner på kontot? Några tusingar till. Trots att det bara handlar om elektroniska överföringar hit och dit.
I veckan hade jag en dust med min svenska bank. Jag behövde föra över pengar till vår spanska bank. Något jag gjort åtskilliga gånger, men plötsligt hade det kontot trillat ur listan med kända mottagare i svenska internetbanken. Jaha, då får jag väl registrera mottagaren på nytt. Så lätt kommer man inte undan! Nej, nya mottagare kräver registrering med bankdosa och bankkort och jag har varken det ena eller andra här i Spanien.
Jo, Maken har en bankdosa och kort men mitt eget kort ligger kvar i skräpskåpet i köket i Vasastan. Och det kortet funkar inte. Först pratade jag med Simon på den centrala kundtjänsten, som inte kunde hjälpa mig. ”Men mejla ditt lokala kontor. Där kanske man kan lägga tillbaka mottagaren.” Kanske inte alls, eller snarare definitivt inte, svarade Elena. ”Men det är ju ni som tagit bort mottagaren ur listan och om du kollar har jag fört över pengar regelbundet i sex år.” sa jag. Det spelade ingen som helst roll.
Efter diverse turer fram och tillbaka mellan kundtjänst och lokalt kontor med förslag på lösningar som skulle kosta mig en hacka i växlingsförluster och/eller andra kostnader, så kunde jag få hjälp med en enstaka överföring. Något nytt bankkort kunde man inte posta ”av säkerhetsskäl”.
Kalaset kostade mig 85 kronor och för det höll jag mig själv och flera personer upptagna en hel förmiddag.
Jag tänkte först ha ”Still alive and kicking” som rubrik, men det vore att ta i. Jo, nog är jag vid liv men det är ganska klent med sparkar. Stortåleden på min vänsterfot lider av fortfarande av gikt, även om den är mycket bättre nu. Och Maken tar sig fram med kryckor. Vart tog det där spänstiga paret vägen? Som cyklade både långt och länge och Vandrade upp och ner för österrikiska och italienska alper?
Vi har tillbringat sommarmånaderna i Sverige. Värmen i Spanien suger verkligen musten ur en. Nu är vi tillbaka på Costa Blanca, där det fortfarande håller sig runt 30 grader dagtid och nätterna är tropiska, det vill säga över 20. Men vi kör AC på nätterna för att inte flyta bort.
Under och efter min sjukhusvistelse i februari gjordes en massa genomlysningar och undersökningar av mitt huvud, utan att man kom fram till något konkret. Mer än att jag har en cysta på höger sida av hjärnan. Men den kan lika gärna vara medfödd. ”Så den får vara som den är. Och skulle den börja växa, kommer du märka det.” sa läkaren och tillade ”Vi får se det som ‘en gång är ingen gång’. Så Enjoy life bara.”
”Och två gånger är gong gong” tänkte jag. Så jag njuter av livet genom att fortsätta att lösa korsord och jaga extrapriser. Läser böcker, äter det jag gillar, tar en GT (när jag är i Spanien), dricker rödvin, riesling (i Sverige) och lite bubbel när jag känner för det.
Fast inte riktigt ännu. Bara en viss föraning när jag kraschade vid middagsbordet i förra veckan. Plötsligt ramlade jag ihop medvetslös, men Maken fångade upp mig innan jag trillade av stolen. ”Vad håller du på med?” sa jag när jag vaknade till sans. ”Jag undrar just detsamma? Vad håller du på med?”.
Efter några förvirrade minuter och diverse telefonsamtal blev jag hämtad av ambulans och vidarebefordrad till sjukhus. Epilepsi, stroke eller blodtrycksfall? Ingen vet. EKG, datortomografi, magnetröntgen visade ingenting speciellt, mer än ett vätskefyllt område utanför hjärnan, på högra sidan. Men det kan lika gärna vara medfött. Så jag svävar fortfarande i ovisshet. På måndag är jag kallad till EEG-mätning.
Att vistas på sjukhus är ingen barnlek. Det piper dygnet runt och medpatienterna låter. Nisse i sängen tvärs över salen var inte glad. Han mådde skit och inte blev det bättre av att Ryssland invaderade Ukraina. Sonen Niklas, som jobbar på bank målade upp en massa ekonomiska komplikationer och dottern Ulla tyckte att han skulle se till att bli utskriven. ”Vad fan ska hem och göra? Jag mår inte bättre där”. Sen gruvade han sig en lång stund för kärnvapenanfall.
Peter i sängen bredvid lät inte så mycket. Det var han alldeles för illa däran för. Sondmatning, dropp, blöjor och tvätt. Uskor och sköterskor kom och gick hela tiden.
Efter ett dygn blev jag utsläppt och hämtad av dotter och svärson. Sen dess har jag varit onaturligt trött och sovit 10 till 12 timmar. Ibland någon timme dagtid, något som jag vanligtvis aldrig gör. Men nu börjar jag känna mig lite bättre.
Idag orkade jag ta mig ner en sväng i tvättstugan. Bara för att upptäcka att någon hällt ut en hel kaffekopp i hissen. Så kan vi inte ha det. I tvättstugan finns mopp och mopphink. Jag fyllde hinken med vatten, men när jag skulle lyfta ner den på golvet lossnade handtaget från trasiga fästen och hinken med vatten for i golvet. På vägen ner hamnade en del av vattnet på min kjol och i högerskon.
Då tappade jag nästan orken. Jag torkade av kaffet på hissgolvet lite hjälpligt men resten fick vara. Nu hänger tvätten i torkskåpet och när andan faller på hämtar jag upp den. Före klockan två. Annars blir inte Lund på två trappor glad.
Ja, vi är tillbaka i Stockholm. Av flera orsaker. Dels för att vi egentligen har stannat för länge i Spanien under pandemin, för att inte skattskriva oss där. Och dels för att vi tänkt oss att ta tredje vaccindosen här. Dessutom vill vi gärna se våra närstående öga mot öga, eftersom det var ett tag sedan.
Pling, pling ljöd det i mobilen igår: ”Välkommen att boka dos 3 som ombud av covid-19-vaccin. Logga in i appen Alltid öppet för att boka tid.”
Idag skred vi till handling, loggade in och bokade. Wow, det finns en mottagning vid Hötorget, snudd på gångavstånd, kl 13:15 blir finemang. Vi hinner dit på en timme. Men med tanke på dagsformen är det nog bäst att ta tuben.
”Ska vi köpa 30-dagars-biljett eller fylla på reskassan?” Vi bestämde oss för månadskort. Jag köpte ett och lämnade sen över biljettautomaten till Maken. ”Vad sjutton är det här?” undrade han efter ett antal knapptryckningar. Av någon outgrundlig anledning hade han hamnat på inköp av gruppbiljett. ”Högsta valbara antal biljetter är 60”.
”Hur klantig kan man vara?” tänkte jag. Och jag sa det förmodligen också, tryckte på ”Backa” men blev ändå tvungen att köpa gruppbiljett för en person. Nåja, nästa tåg tog oss i alla fall till rätt station. Vi får fixa det där med månadsbiljett nästa gång.
Väl där stegade vi in på den tillfälliga mottagningen vid Sergelgången. ”Låg det inte en Hemtexbutik här tidigare?” Jo, det gjorde det. Vi köpte kuddfodral här för några år sedan. Var vi rörande överens om. men nu var lokalen tömd på textil.
”Jag har bokat tid kl 13:15, men vi är lite tidiga. Går det bra ändå?” sa Maken till killen i receptionen. ”Lite tidiga? Det kan man lugnt säga. Typ en månad. Tiden är rätt, men datumet är 2022 22/2”
Nu fick vi våra boosterdoser ändå. När vi ändå var där. En blandad cocktail. Totalt sett: dos 1 Astra Seneca, 2 Pfizer och idag Moderna. Väpnade till tänderna, med andra ord. I alla fall så gott det går mot viruset.
Däremot är jag osäker på vad som ska kunna hjälpa oss mot kaoset i hjärnkontoret.
Härom dagen innehöll en av morgontidningarna en artikel, som beskrev krånglet som uppstår i samband med att en av parterna i äktenskap avlider.
Förutom alla vanliga saker, som behövde ändras och avslutas, så ägde kvinnan i artikeln en bostad i Italien vilket ställde till extra problem: ”kostnader för notarier, tolkar, auktoriserade stämplar, kopior och administration kring ärendet landade uppskattningsvis på 35 000–40 000 kronor.” Och jag tror inte att det är mindre besvär här i Spanien. man kan knappt vända sig utan att anlita en advokat.
”Om någon av oss blir sjuka, så säljer vi lägenheten här, på studs!” sa jag. Och såg framför mig alla papper som måste översättas, otaliga besök hos advokater och notarier och kontakter med skattemyndigheter. Man blir trött bara av att tänka på det. För att inte tala om banker och mäklare innan allt är klart. Nej, de som tycker att Sverige är byråkratiskt vet inte vad de pratar om.
Maken blev lite putt och undrade om jag önskade livet ur honom. Nej verkligen inte. Men man får väl ha lite framförhållning utan att folk drar paralleller med Arbogakvinnan.
Trots att vi slutade jobba för snart fem år sedan, dyker våra gamla jobb upp. Lite väl frekvent, kan jag tycka. Vi kan inte köra förbi en affär, en restaurang, en klantig bilist eller se en film, en dokumentär, ett underhållningsprogram utan att Maken kommer att tänka på en hyresgäst, en arbetskamrat, en lunchrestaurang, en chef eller en arbetsledare från förr. Lite tröttsamt, kan jag tycka. Speciellt när man hört det mesta tidigare.
Men om man frågar Maken, är jag precis likadan. Mina gamla jobb dyker också upp i samtalen. I fredags till exempel, när Kuba var resmålet i På spåret. Vem kunde namnet på den populära badorten nordväst om Havanna. Jo, jag! Varadero, skrek jag. Jag tittade nämligen på resor dit när jag jobbade på mitt sista jobb. Ett reseföretag och en av arbetskamraterna kom tillbaka från Kuba och hävdade att han förätit sig på hummer under vistelsen. Det vore något! tyckte jag och undersökte reseutbudet.
I förrgår messade en arbetskamrat från min näst sista arbetsplats. Min närmaste kollega från den tiden hade avlidit efter två år med ALS. Och det är klart att man blir lite tagen. Han var tre år yngre än jag och det är inte mer än sex-sju år sedan han slutade att köra Vätternrundan. Så han har nog skött om sig, betydligt bättre än jag har gjort.
”Men sluta! Du tyckte ju inte ens om honom”. Menade Maken. Tyckte om och tyckte om. Jag tyckte inte precis illa om Åke. Bara störde mig på honom. Eller framför allt irriterade jag mig på omgivningens daltande med honom. Man knöt knut på sig för att hålla Åke på gott humör. Han var sååå värdefull för företaget.
Till slut sa jag: ”Om du inte slutar, så tänker jag gå på hans begravning!” Nu när vi ändå är på väg tillbaka till Stockholm. Men i dessa restriktiva tider är det nog bara ett tomt hot.
Nåja, Maken tycker uppenbarligen att jag drar fram mina jobberfarenheter titt som oftast samtidigt som jag tycker att han är betydligt värre på den fronten. Nästan så att jag funderar på att börja föra protokoll. En pinne för var gång han börjar yra om någon av sina erfarenheter efter 25 år i fastighetsbranschen. Och en pinne för mina minnen av ett svunnet arbetsliv. Då jäklar i min lilla låda, ska jag ha svart på vitt vem som är värst!
Varför i hela världen fanns det från början en separat toalett i trapphuset till vår lägenhet i Vasastan? Alltså en toa med egen dörr ut till det allmänna utrymmet. Alla lägenheter hade ju sina egna wc:n. Jag tror att jag har en lösning på den frågan.
Det hela började med att vi såg en gammal dokumentär på svtplay, Jag bor på Hägerstensvägen. Den beskriver förhållandena i förorten Aspudden runt 1970. Förfall och social misär. Mer eller mindre utslagna människor i små kyffen till lägenheter.
Efter lite googlande: Husen längs Hägerstensvägen byggdes i början av förra seklet av Byggnads AB Manhem. Av totalt 700 lägenheter var mer än hälften ettor eller enrumslägenheter. Det fanns alltså bostäder som bara bestod av ett rum. Utan vare sig kök eller badrum.
(En avstickare till Södermalm och vår tidigare adress: Samma bolag, Manhem, byggde kvarteret Tapeten. I runt 200 lägenheter bodde det år 1901 omkring 3000 personer. Typ 15 personer i snitt per bostad. Man kan onekligen ana en viss trängsel.)
Lösningen på toalettmysteriet heter alltså enkelrumslägenheter. Alternativt uthyrningsrum. Varje våningsplan på Rehnsgatan innehåller en etta och tre tvåor. Tvåornas sovrum vetter mot trapphuset och man kan se att alla har en egen ytterdörr mot det.
Det förklarar också varför vår hall såg ut som den gjorde på originalritningen. Alltså att en del av vår nuvarande hall ingick i trapphuset. Rumsinnehavaren behövde ju komma in och ut på något sätt.
Och det blåmarkerade toalettutrymmet i trapphallen var avsedd för enrumslägenheterna. Det förklarar också varför rummen, annars lite omotiverat, hade handfat.
Om två veckor ska vi ta oss tillbaka till Sverige. Och vem vet, då kanske jag snubblar över något ny gåta.
Ja, det är ett allvarligt fel på mig. Enda trösten är att jag alltid varit drabbad. Så det har inte kommit med stigande ålder. Inte heller accelererat. I alla fall inte om ni frågar mig. Man skulle även kunna klassa det hela som en positiv egenskap. Säga att jag har en extremt god koncentrationsförmåga. Dessvärre så ställer den emellanåt till problem.
Det är vinter även här i Spanien. Dessbättre utan snö, men ändock i kallaste laget. Igår blåste det dessutom så till den milda grad att möblerna förflyttades på takterrassen. Men solen sken och vi bestämde oss för en biltur. En färd som förde oss sex mil inåt landet, till Ikea i Murcia. Flera av våra örngott börjar bli alldeles genomskinliga.
Sakta, sakta passerade jag igenom avdelningen med hushållsredskap och porslin medan Maken försökte hitta någonstans att sitta. Inte helt lätt eftersom det mesta i möbelväg är fastskruvat på ett sätt som gör dem olämpliga för vuxna rumpor.
Jag fick med mig en skärbräda, en kastrull, en bricka, sex glas och lite annat. För ett par veckor sedan köpte jag ett dubbelpack med skärbrädor på Lidl. I rätt färg (grön) och i rätt storlek. Men ytan är hopplös. Alldeles för hård så det är en pina att hacka lök på dem. Hade man inte redan tinnitus, så får man. De nya glasen kom sig av att de jag köpte senast är för höga för att passa i diskmaskinen. Och ett Ikea-besök utan att jag får med mig en ny bricka, finns inte i sinnevärlden.
Väl inne bland sänglinnet hittade jag örngott som passar våra svenska huvudkuddar. I Spanien föredrar man en långsmalare modell. Två förpackningar med två i varje. Sen en liten runda på matavdelningen alldeles vid kassalinjen.
Vi valde självskanningen. Jag skannade och mitt i alltihopa kom Maken med en ny, blå kasse. ”Skanna den här, så har jag nått att packa i”. Sa han. När vi kom hem och jag packade upp varorna, saknades en av förpackningarna med örngott. ”Jag packade ner allt som låg på bänken” sa Maken. Och jag gick ner och kollade bagageutrymmet.
Inga örngott! Men hur är det möjligt? Två förpackningar med örngott är bevisligen inskannade enligt mejlet med kvittot. Då backade min hjärna händelseförloppet och följande spelades upp: Precis när Maken kom farande och bad mig skanna den blåa kassen, tappade jag förpackning nummer två med örngott ner på golvet. Och när kassen var inskannad fortsatte jag att skanna de varor som återstod. Örngotten blev helt enkelt kvar där jag tappat dem.
Jag var så fokuserad på min uppgift att skanna. Och ingen, inte ens hon som övervakade kassorna, gjorde oss uppmärksamma på missen. Trots att vi stannade vid korvförsäljningen alldeles bredvid.
Vi förlorade 6 € på misstaget. Men vems är skulden? Makens, som ville ha en en kasse inskannad? Kassaövervakarens, som inte gjorde sitt jobb? Eller min, som inte plockade upp det jag själv tappat? Ja, det är en svår fråga. Tycker jag. Men Maken är av annan åsikt. Vad hon i kassan har för uppfattning har jag ingen susning om.
Ibland gör jag misstag, trots att jag borde veta bättre. Som det här med böcker. Jag kan till exempel låna en bok på Bibblan bara för att den finns där. Trots att ämnet inte berör mig det minsta. I veckan lånade jag ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Jag visste redan på förhand att jag inte ingår i målgruppen. Varken vad beträffar ålder eller livssituation. Plus att jag förmodligen inte känt igen mig ens om jag vore det.
Men jag blir så glad när biblioteket tar in nyutgivna böcker i sitt e-bokssortiment. Jag vill så gärna ha läst böcker som diskuteras på kultursidorna att jag stödlånar, helt enkelt. Nu är det gjort och efter 85 sidor lägger jag ner. Boken är som ett enda lååångt kåseri (374 sidor). Och det blir fruktansvärt tjatigt i längden med obekanta killars kroppsliga företräden. Eller brister.
Sen vänder jag mig mot titeln. Halva Malmö består antagligen av män, rent statiskt. Men att Amanda skulle var dumpad av dem allesammans är en ren omöjlighet. Det kan knappast ens handla om 10 % av dem. Plus att flera av dumpningarna görs av killar från Bjärehalvön.
Så nu är det dags att gå på jakt igen. Om inte Bibblan har något av intresse får jag i värsta fall vända mig till Bokus.
Jag borde egentligen bo i ett hus med halvannan kilometer till närmsta granne. Med tanke på hur andra människor kan reta gallfeber på mig. Nu när flertalet länder börjat lätta på pandemirestriktionerna, så dyker det upp fler och fler människor i våra kvarter. Och vad gör de? Allt vad de kan för irritera. I alla fall om ni frågar mig.
För några dagar sedan dök grannarna under oss upp. I sällskap med ett par vänner. Välkomna, sa vi. Fast vi egentligen ville säga: ”När åker ni?” Så där som barn brukar göra. Deras AC står på vårt tak och låter värre än vår kaffemaskin, tvättmaskin och dammsugare tillsammans. Plus att den sprutar ut en flera meter lång värmekvast över vår matplats på takterrassen. Våra 60 kvm utomhus blir helt enkelt obrukbara så länge som de behagar köra sin appamojäng. Vi har faktiskt funderingar på ett framtida sabotage.
Förutom olägenheten på taket så är grannarna av den mysigare sorten. Som gillar lyktor. Med ljus. Och inte vilka ljus som helst. De ska lukta! Olika parfymer och gärna vanilj, som står och stinker på deras uteplats. I hate it! Vårt sovrum ligger alldeles ovanför.
I går pratade grannarna med en annan granne, tvärs över poolområdet. – Jag hoppas att ni inte blev alltför störda av vårt hemmadisko i natt? Ja, vi höll på fram till tvåtiden. Varför bekymra sig över om folk på andra sidan kvarteret? När det finns människor på närmre håll? Tur för dem att jag sover med öronproppar. Annars hade jag gått i taket! Eller snarare nedför trappan och sagt några sanningens ord.
Och då är det bra att tänka på ”Mitt liv som hund”. Att det alltid finns de som har det värre. Våra vänner som bor inne i Torrevieja, till exempel. Deras grannar är ett gäng säsongsarbetande killar. Som gärna festar loss. Röker gräs och spelar musik nätterna igenom. När de är på plats. Så till den milda grad att våra vänner tvingades byta sovrum, till det i andra änden av huset.
Ja, det är bara att lugna ner sig. I morgon åker våra grannar med sällskap tillbaka till Stockholm. Och vi kan pusta ut!
– Han har så pigga ögon. När barnen var små slukade jag artiklarna i Vi föräldrar. Jag minns speciellt mamman som just varit på BVC med den halvårige sonen och citerade sköterskans kommentar. Alltså den om de pigga ögonen. Hur föräldrar suger i sig komplimanger om sin avkomma. Samtidigt tänkte jag: stackars barn! Och mamma! Fanns det inget annat positivt att säga om det lilla livet?
Ungefär där har vi hamnat igen. Fast ändå inte riktigt. När vi startade bilen på långtidsparkeringen efter tre månaders bortavaro, talade motorn till oss. Inte hörbart, men det stod ”Inspektion inom 23 dagar” på displayen. Meddelandet, med nedräkning, dök upp varje gång vi startade bilen. Då är det bäst att göra Golfen till viljes innan tidsfristen löper ut.
Inspektionen ägde rum för en vecka sedan. Inspektören var så nöjd med allt. Förutom däcken. De började sjunga på sista versen. Okej, de kan funka ett tag till. Kanske till nästa servicetillfälle. Sa han och gav oss ett erbjudande på nya gummiringar. Vi tar det, sa vi. Det handlar ju i alla fall om säkerheten.
– Ska vi ta det på en gång? När ni ändå är här? Opp, opp, opp. Vi är faktiskt pensionärer. Då kan man inte klara av två saker på en och samma dag. Vi tar det nästa vecka.
I går satt de nya däcken på plats. Balanserade och fina. Verkmästaren var nöjd när vi hämtade bilen. Ja, även däckbytaren själv kom ut från verkstan och log med hela ansiktet. – A very nice model. Sa verkmästaren. I can’t understand why Volkswagen only made it one year.
Inte vi heller, sa vi. Och sög åt oss berömmet, som om vi på något sätt var ansvariga för modellen. Ja, vår lilla Golf har verkligen pigga ögon. Fortfarande, efter nästan 5000 mil.
Det händer att jag önskar att jag kunde lite mer spanska. Ganska ofta, faktiskt. Speciellt idag. Vi tog oss till stora köpcentret för att handla lite mat. Inte för att vi egentligen behövde. Mat, alltså. Däremot börjar bensinmätaren krypa ner under halv tank och om man handlar för över 30€ på Alcampo får man en rabattcheck på bensin, 0,05€ per liter.
Maken körde in bilen i garaget och ställde sig i en ruta. Alltså han körde igenom en ruta och ställde sig i rutan framför. – Det där gillar jag inte, sa jag. Om det ställer sig någon bakom oss blir det knepigt att få in varorna i bagageluckan. – Äsch, jag sitter kvar och håller koll.
När jag kom tillbaka var rutan bakom oss fortfarande tom och jag började plocka ur mina varor. Då backar en kvinna i en bauta-Volvo in i rutan bakom oss och in i min varuvagn, som fastnar i hennes registreringsskylt. Då hon lägger in framåtväxlen, kör och tar med sig min vagn. Då bankar jag på bakrutan, skriker och sliter tillbaka min vagn och fortsätter med urpackningen.
Kvinnan i bilen fortsätter en bit framåt, lägger in växeln i reverse och börjar backa mot mig igen. Det var då topplocket gick. På mig. Och jag sökte efter lämpliga glosor. Helst hade jag velat säga: estás ciega?men jag drog till med: Are you blind, or just stupid? Det var hon inte. Blind alltså men hon hade mörka solglasögon på sig i det underjordiska garaget.
När Volvo-kvinnan klev ur sin bil hävdade hon att det var jag som var estupido, som stod i den ruta hon hade för avsikt att ställa sig i. Enligt hennes logik var hon i sin fulla rätt att köra på mig och min vagn. Jag inkräktade ju på de kvadratmeter hon hade för avsikt att nyttja.
Då drog jag till med: cretino, tonto y estupido, på dig själv och knackade mig menande i tinningen. Maken klev ur bilen och föste med talande gester bort henne.
Ja, jag kanske skulle anmäla mig till kommunens gratiskurs i spanska som börjar i nästa vecka. Men jag misstänker att man inte har oförskämdheter på schemat. I alla fall inte i grundkursen.
I P1:s Spanarna krävs det åtminstone tre exempel för att bevisa en spaning. Jag gör ett försök med en introspektiv variant.
Mina barn kallade mig för Fröken Tjatlund efter guvernanten i ”Det blåser på månen”. Hon som, om jag minns rätt, inte kunde räcka över saltet utan att kommentera: ”salt kommer från salare som betyder beströ med salt” eller något i den stilen. Jag antar att det var för att de tyckte att jag ständigt försökte förmedla diverse mer eller mindre väsentliga lärdomar. Och jag kan vara ännu tråkigare än Tjatlund och tillägga: salt var så värdefullt att romerska soldater fick en del av sin lön i form av salt. Därav det engelska ordet ”salary” för lön.
På min sista arbetsplats före pensionen, hände det att jag blev kallad ”Lilla Wikipedia”. Mina närmaste arbetskamrater var som hämtade ur en Bellmanhistoria: en syrian, en tjeck och en nepales. Och det var förmodligen jag som var Bellman. Hur som helst, var det väldigt frestande att lägga ut texten när de undrade över, för mig, självklara företeelser.
Härom dagen la en nyare bekantskap ut foton från en höstpromenad, däribland en bild på ett gäng fjälliga bläcksvampar. Han: ”jättegod men man får skippa vinet/ölet till maten. Annars otrevligt resultat! ” Jag: ”jag trodde att det bara gällde den grå varianten” Han: ”du har säkert rätt! Det brukar du ha, och jag har aldrig provat. ”
Hur ska jag tolka det här? Är jag en mästrande Besserwisser? Mina barns omdöme ursäktar jag med att de saknade erfarenhet och jag kände ett ansvar att ge dem grundläggande information, som skulle hjälpa dem på vägen. Även om jag riskerade att vara låta tråkig som en snusförnuftig guvernant. Fröken Tjatlund kanske är en hederstitel.
Och hur ska jag tolka mina utlandsfödda arbetskamrater? Ja, jag kanske skulle ha hållit en lägre profil, men det ligger liksom inte för mig. När folk undrar något och jag tror mig veta svaret så ligger det nära till hands att jag lägger ut texten. Min Make är inne på linjen att epitetet var ironiskt. Men han är jävig. Eller borde jag skriva jävlig?
Och vad ska jag säga om han med bläcksvamparna? Jag vet inte, för så många gånger har vi inte träffats. Och hur kan han veta om jag har koll på svampar? Det har jag, om jag får säga det själv. Men det ämnet har aldrig tidigare varit på tal oss emellan. Och har jag verkligen uttryckt så tvärsäkert i andra sammanhang.
Ja, det var tre exempel. Det kanske är dags för mig att byta stil. Eller byta umgänge. Båda alternativen är en utmaning så här sent i livet.
Ja, då är vi här igen, 333 mil söderut. Med våra vaccinintyg och hälsodeklarationer i högsta hugg. Utskrivna på papper. Jag litar inte riktigt på de digitala versionerna. Det har hänt mer än en gång att mobilen dött när man behöver den som bäst.
Att hämta hem vaccinationsbeviset var inga problem. Men hälsodeklarationen var lite knepigare. Den ska man fylla i på nätet för att få en QR-kod, att visa upp i Spanien. På första sidan skulle man fylla i för- och efternamn och passnummer. Lätt kan man tycka. Sen skulle man försäkra på heder och samvete att man var frisk som en nötkärna och inte varit nära någon med covid de senaste 14 dagarna. På sista sidan var det dags att ladda upp filen med vaccinationsintyget. Där tog det stopp.
Hur jag än gjorde fick jag ett felmeddelande. I röd text. På engelska. Det var något med namnet. Va fa, ska filen heta något speciellt? Jag döpte om den flera gånger, men inget hjälpte. Tills jag kollade mina egna namn. På första sidan, den med passuppgifter, hade jag skrivit just de namn som står i passet. Där har man förkortat mitt fjärde förnamn till ”E”, men på intyget hade man skrivit ut hela, det vill säga ”Ericsdotter”.
Där var det lite stresspåslag eftersom deklarationen inte fick var äldre än 48 timmar. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte skulle förvåna mig om vi aldrig behövde visa upp papperna, eftersom vi skulle landa mitt i natten. Men där hade jag fel. Ett tiotal kontrollanter inspekterade allas intyg innan vi släpptes vidare till bagageutlämningen.
Vi hämtade bilen på långtidsparkeringen. Men i nattmörkret körde vi fel. Jag skyller på vägarbeten i kombination med dålig skyltning. Istället för landsväg 332 hamnade vi på motorvägen mot Madrid. Det blev en liten omväg innan vi hamnade rätt, men vi lyckades hålla sams hela vägen. Annars kan felkörningar ge upphov till livliga diskussioner.
Väl hemma i bostaden var vi glada att kylskåpet kunde leverera varsin kall GT att somna på.
Senaste veckan har varit intensiv. Jag har ätit på restaurang fler gånger än vi gjort på länge. Torsdagen i förra veckan var det kanonväder. Min arbetskamrat och jag lunchade på ett café vid Tyresö slott. Utomhus i sensommarvärmen. Av nostalgiskäl blev det bakad potatis med skagenröra, något som vi ofta åt under de första 10 åren av det här århundradet. Under dryga tre timmar avhandlade vi högt och lågt, ungefär som vi gjorde på luncherna när vi jobbade ihop.
I söndags bjöd barnen oss på lokal. Köttrestaurang. Man kanske borde tala tyst om det i dessa tider. Men det var gott, rikligt och fullspikat. Tydligen hade fler än vi anledning att fira med en pangmiddag. Måndagskvällen tillbringade vi med gamla vänner. Ni vet av den typen som det kan dröja fyra-fem år mellan träffarna och ändå är det som det var igår som vi sågs. Det blev middag på lokala favoritstället, MOAS, ett bättre kebabhak på krypavstånd. Vi har säkert varit där fem-sex gånger under våra tre månader här i Stockholm.
Tisdag var ruhetag. Men på onsdagen dök våra Dalavänner upp. Och då blev det ännu intensivare. Allt mellan himmel och jord avhandlades. Diskussionerna kan bli högljudda, men den här gången hittade vi inte något riktigt bra stridsämne som vi kunde gå igång på. Det är kanske åldern som tar ut sin rätt.
Torsdag förmiddag ägnade herrarna åt att försköna hemmet. Fondtapeten kom på plats med damerna gjorde en liten sightseeingtur med SL. Tunnelbana till Centralen, spårväg city till Djurgården där vi förfasade oss över den betongklossen vid Liljevalchs konsthall. En utbyggnad signerad av Gert Wingårdh. Not so very beautiful, om ni frågar mig.
Färjelinje 80 tog oss tillbaka till Nybroplan. Vi gick till Norrmalms torg, passerade genom Birger Jarlspassagen och strosade Birger Jarlsgatan norrut till Stureplan, där vi tog tvåans buss hem. Jag tror att vi klarade av alla typer av allmänna kommunikationsmedel som Stockholm har att erbjuda på några timmar. Och jag underhöll mitt sällskap med att peka ut alla adresser där vi haft städningar på den tid vi hade städfirma. Jag hoppas att det uppskattades!
Tapetseringen var klar lagom till att vi kom tillbaka. Det blev inga restaurangbesök, däremot hämtmat flera gånger. Och det funkade ganska bra att sitta fyra pers vid vårt lilla köksbord. Men nu har gästerna dragit vidare västerut till Falköping och Göteborg. De höll på att packa ner Makens glasögon bland sina pinaler. Det hade varit katastrof. Däremot misstänker jag att det breda lakanet, som tillhör vår bäddsoffa, är på väg någonstans längs E18. Jag hittar det i alla fall inte.
På tapeten syns en massa kända Stockholmsbyggnader och jag tror att jag har kläm på de flesta. Men inte vad det inramade är för ett hus.
Förslag?
Uppdatering:
Tack för förslaget AW! Jag var också inne på att det var en skola av något slag. Men nu lutar jag åt att det är Nationalmuseum. Eller?
”
frktjatlund 