Husman suger

Idag är det sista dagen på årets Filmfestival och Maken ser dagens tredje film, Australia. När katten var borta tog jag tillfället i akt och kokade rotmos. Något som jag gillar, men Maken inte ens tål lukten av. Så det gäller att passa på.

Och då dyker sömnteori nummer fyra upp: Jag kanske äter konstiga saker på söndagar. Mat som får mina tarmar att leva rövare under täcket och får mig att vakna under vargtimmarna. Eller finns det bara en sådan. Timme inte varg?


Uppdaterad
Australia får rött kort eller "pekoral dynga" enligt Maken och Ettan.

Dagens teorier

Natten mellan söndag och måndag är oftast väldigt orolig. Jag har svårt att somna och när jag väl gjort det, sover jag oroligt och vaknar var tjugonde minut och oroar mig för att inte kunna somna om. Någon gång mellan 4 och 5 besannas oron och jag ligger och vrider mig tills klockan klämtar 5:45.

Teori nummer ett: Det är omställningen mellan ledighet och arbete, som får hjärnan att börja smygjobba på egen hand. Det kan stämma när vi har någon större produktionssättning på gång och det händer några gånger per år. Inte mer. Och numera har jag ett mer avslappnat förhållningssätt till mitt arbete, så jag borde inte ligga sömnlös för det.

Nummer två: Helgens senare kvällar och sovmorgnar fördärvar dygnsrytmen. Egentligen är alla kvällar sena och helgens är inte senare än andra. Och även om jag inte tar mig sovmorgnar, så blir söndag-måndagssömnen lika dålig.

Tredje teorin: I stort sett vareviga dag går jag 9-12 km. I ur som skur. På vardagarna till och från jobbet och på lördagarna fram och tillbaka till city plus lite ärenden runt på Söder. Även lördagens veckostädning tar på krafterna. Men på söndagar, vad gör jag då? Inte mycket av fysisk karaktär och det är kanske där skon klämmer. Min kropp är helt enkelt in tillräckligt trött för att sova.

Idag röstar jag på teori tre och det innebär jag kan förutse att nattsömnen kommer att bli dålig eftersom jag inte rört mig många meter.

Stella äger

Ja, vi har rått om varandra under kvällen. Föräldrarna hade filmfestivalen att tänka på. Hon kom hit med Mamma Miafilmen i högsta hugg.

– Men den är på engelska.

– OK, jag tror jag fixar det.

– Då får du förklara för mig.

Det behövdes inte. Hon hade hela handlingen klart för sig efter att hon och Tvåan sett den igår kväll. Så hon berättade för mig vad som hände. Märkligt hur lite prat det var i filmen. Det tog inte många sekunder innan en ny låt tog vid. Musical verkar vara genren för dagens småtjejer.

Under filmen blev Stella sugen på något ätbart.

– Vad sägs om lite spaghetti och köttfärssås?

– Nej, inte mat. Nått annat.

– Jag ska kolla om jag har ingredienser till kladdkaka, sa jag och gick ut i köket.

– Är den klar nu? Frågan kom innan jag ens hunnit öppna kylskåpet.

Visst, allt fanns i skåpen och jag fick användning av mitt gamla 80-talsrecept som legat i träda det senaste decenniet eller mer.

(blogg.se verkar inte duga utan snarare suga. Det ska bli intressant om det överhuvudtaget går att publicera.)

Äger – duger – suger

Igår på Konsum fick Stella syn på stället med Mamma Mia-filmer.

– Åh, snälla pappa! Kan vi inte köpa Mamma Mia?

– Nej, det gör vi inte?

– Jo, men pappa, den är jättebra.

– Vi tar det en annan gång.

– Men det är säkert: Mamma Mia ÄGER!

Där ser man. Redan i femårsåldern tappar föräldrarna greppet och språkinfluenserna kommer från andra håll.

Spooky

Exakt klockan 20:03 kom mamma på besök. Konstigt nog, eftersom hon dog för nästan tre år sedan.

Barnbarnen och jag låg  i sofforna och tittade på en Sunefilm. Då börjar den gamla pendylen i hallen plötsligt slå. Inte åtta slag, som låg närmast till hands, utan tio. Den är två timmar före sin tid och nu har den just slagit halv ett. Det var säkert fyra-fem år sedan den överhuvudtaget fungerade.

I mammas ögon var den klockan min under alla år. Hon köpte den på avbetalning samma år som jag föddes troligen på ASU, AB Svenska Urdepoten. Och någon gång kring 2000 sa hon "Nu får du ta din pendyl" och lämpade över uret till mig. Maken ville absolut inte ha klockan, men jag tycker att den passar i vår hall så där har den hängt stum i flera år.

Egentligen gillar jag inte att den tickar och slår. Tick tacket känns lite ödesmättat och ding dongande kan väcka både mig och barn. Om jag överhuvudtaget kan somna. Jag brukar ha svårt att koppla av och istället ligga och vänta på nästa slagomgång.

Maken är på filmfestivalen och tittar på Gomorra och kommer förmodligen bli skogstokig över klockfasonerna när han kommer hem.

Gums


Gissa vad man i dagsläget får för 355 kr? Tolv ynka ord. Närmare bestämt: ”Du vet att du inte ska äta eller dricka inom närmsta halvtimmen?” Det var precis så tandhygienisten sa till mig. Varken mer eller mindre.

Ord, som jag kunde vara utan, eftersom jag inte skulle komma på idén att stoppa något i munnen de närmaste timmarna efter hennes grymma misshandel. Men nu är det gjort och betalat på direkten. Inte vill jag plågas en gång till genom att ta det på räkning.


Tandvårdsfaktura

Faktnr: 2260

Beskrivning   Pris
Information och instruktion vid
tand- och munsjukdomar
  355
Sjukdomsbehandlande åtgärder   565
Patientbelopp   920

Är det nån där?

Nej, jag skulle inte tro det. Att jag skulle krama Baloochefen. Inte i första taget. Den mannen må vara snäll, men någon fysisk kontakt är helt otänkbar. Särskilt som jag inte tillhör kramarna i vanliga fall och speciellt inte på jobbet. Kramarna blir så larviga där. Man lägger armarna om varandra låter liksom bara axlarna nuddas vid. Resten av kropparna är så långt ifrån varandra som det bara går.

Sen tror jag inte att den typen av kramar till höger och vänster spelar någon större roll. Det känns mera som ytlig kosmetika. Som ryska kindpussar ungefär. Puss på vänster kind, puss på höger och sen vänster igen. Mer en ritual.

Barnbarnen, däremot ligger nykissade, nyborstade och nykramade i sina sängar.

Men man vet ju aldrig hur det blir på kramfronten. I december blir det julbord med trekamp och då kan vad som helst hända.

Tisdagstankar

Dagens ord: Gaffatejp

Dagens låt: Åt samma håll, Winnerbäck

Dagens plagg: Benvärmare

Dagens insikt: För att bli uppskattad – håll käft

Dagens motto: Man får sällan det man förtjänar!

Dagens ordspråk: Liten tuva faller ofta själv däri

Dagens fel: Lock table overflow – increase -L

(knyckt från Strömstedt)

Ur en radio nära mig

På Mix Megapol lyckas Madeleine Kihlman mot alla odds hålla sig för skratt. Lyssnare ringer in förslag på temat "Hur gör du för att julen inte ska bli så dyr"? Madeleine pratar med Brita i Västerås.

– Du hade tips om hur man kan göra sina egna dekorationer.

– Jo, jag hade inte råd att köpa torkade blommor, så jag plockade egna syrener och torkade dem själv.

– Och vad gjorde du med dem?

– Ett älghuvud, som jag hängde upp på väggen.

Ett ÄLGHUVUD i torkade syrener? Som juldekoration? Säga vad man vill, men Brita verkar vara en välplanerad människa. Plocka blommor i juni och använda dem ett halvår senare. Hoppas det blev snyggt!

Det blev korv till middag

Allt var inte bättre förr. Då, på 1960-talet, fanns den förhatliga Kantsenapen. Både i skånsk version och i Slotts vanliga. Jag och mina syskon avskydde Kantsenapen. Mamma gjorde sitt bästa för att eliminera företeelsen. Ibland fördärvade hon all senap med sina aktioner.

Kantsenap bildas i glasburkar. Burkar som stått öppna ett tag och gjort att senapen utmed glasburkens kanter torkat och blivit mörkbrun. Den senapen försökte vi undvika i möjligaste mån.

Mamma brukade röra runt i senapsburken, innan hon ställde den på bordet. Bara för att blanda Kantsenapen med övrig Senap. Ibland funkade det och vi märkte ingenting. Andra gånger blev det riktigt otrevlig stämning när någon överraskades en äcklig torr flaga med Kantsenap mitt i en falukorvstugga.

Med plastflaskor är dagens barn förskonade från sådana hemska och traumatiska upplevelser.

Eko

Jag har sagt det förr och tvekar inte att säga det igen: upprepningar är av ondo. Speciellt när folk tror att de är roliga. Hur kul är min chefs ständiga lunchskämt egentligen?

Gubbsen på mitt jobb är lata och gillar gubbmat. Alltså mat utan fräscha grönsaker och finess. Då ligger haket Kultingen lägligt bara ett stenkast bort. Så gott som varje dag vid 11:15-tiden sticker chefen in huvudet i andra gubbars dörrhål och undrar om de "vill bli kultiverade" alternativt om de "känner sig kultiverade".

Dag ut och dag in hör jag detta minst tre gånger innan man bestämt sig för vilken kult man ska ägna sig åt.

En kollega ger alltid samma svar när någon undrar hur läget är.

– Jo, jag vaknade imorse. Så var den dagen förstörd.

Sen brukar hon dra till med.

– Jo du. Man är en dag närmare brännugnen.

Not so very funny. Särskilt inte var och varannan dag, dessutom före frukost.

För ett tag sedan utnämnde jag DN:s Johan Croneman till personlig favorit. Nu har han fallit ner från piedestalen. Inte nog med att han upprepar sig. Han upprepar en klyscha, som jag är överkänslig mot. Både i recensionen av A A Gills bok och i TV-krönikan Settman-Sverige är det nya landet, drar han till med det, enligt min mening, förhatliga "Missförstå mig rätt".

Missförstå mig rätt, men endera dagen hamnar Croneman i samma hög som Kattis om han inte passar sig.

Possenten

I fredags hade jag en träff med bankfolk. Det var bl a Jan-Oloph Erixon och min namne Sannberg, Håkan Sannberg. Gubbsen ligger runt 60 och känns lite som left overs. Något som de inte sticker under stol med. De har mer än full koll på verksamheten, men saknar karriärambitioner för framtiden.

Båda hade nappat på företagets 80-90-100-erbjudande för personal 58+. Alltså, personer som är över 58 år arbetar 80% (4 dagar/vecka) för 90% av lönen, men är garanterade 100%-ig pension.

Min spontana reaktion var: Wow! Det skulle jag nappa på innan nån hade hunnit säga mamma. Vi ägs av bankerna och varför skulle vi ha sämre villkor än deras personal?

När vi hade ett litet avstämningsmöte på fredagseftermiddagen tog jag upp ämnet. Den person från ledningsgruppen som var med sa "Vi har haft det uppe, men avslog det hela eftersom det skulle betyda nyanställningar."

Men hallå! Vad trodde man? Och i dagsläget kanske det skulle betyda att man inte behövde göra några uppsägningar.

Vitt

Vem i hela helsicke skickar ut sin unge på gården 07:37 en lördagsmorgon? En unge som står vrålar "Mammaaa" gång på gång. Det undrade jag tills jag drog bort gardinen och såg ungen, snön och snöänglarna.

Jag har halkat runt på stan hela helgen. Idag halkade vi ner till Svärdottern. Hon har beställt och köpt nya sängar till barnen och vill inte ta med de gamla i flytten. Medan Anders och Maken slog sönder möblemanget språkade Svärdottern och jag vid.

Hon hade varit ute och rumlat tillsammans med sin svägerska och några väninnor. På vägen hem träffade de Svärdotterns och Treans körskolelärare. När hon berättade att Trean dog i mars började körskoleläraren storböla och sen stämde svägerskan in. Där stod Svärdottern mitt i natten med torra ögon på en snöig trottoar och undrade om hon var riktigt normal.

Hon kände det som hon lever ett dubbelliv. Ett liv med en stor sorg och ett med en förhoppning. Förhoppningen om en förändring med att flytta ifrån familjeprojektet, som fick ett felaktigt slut till en ny lägenhet där de, som är kvar kan börja på nytt. Preliminärt flyttdatum är 7 december.

Sämre efter

Jag var hemma hos en kompis och fikade. Hon visste mycket väl att jag absolut vill ha mjölk i både kaffe och te. Själv drack hon svart.

– Just det! Du vill ha mjölk i, sa hon och öppnade kylskåpet.

– Oj då, den här gick ut igår.

Och innan jag hann hejda henne, så rann de enda stackars mjölkdropparna som fanns i huset ut i avloppet. Hur dum får man vara? Jag har aldrig i hela mitt liv slängt saker bara för att bäst-före-datumet har passerat med några dagar. Inte utan koll.

Därför undrar jag om inte Karin Ahlborg driver med oss. Har hon verkligen hällt ut en massa mjölk tidigare, utan att ens testa om den är OK?

Och jag tror inte att leverantörerna bara leker blindbock när de sätter datumet. Snarare att de räknar med worst case-scenario. Det skulle bli ett himla liv om mjölken var gällen innan datumet var utgånget, för att mjölken stått för länge på någon lastkaj någonstans i leveranskedjan.

Gråskala

När vi flyttade in i den nybyggda lägenheten i det nybyggda huset i den nybyggda södra förorten på våren år 1957 var mamma inte nöjd. Trots att lägenheten var stor och hade både badrum och en extra toalett. I köket fanns skafferi och kylskåp och spisen var Electrolux senaste modell. Fyra plattor och 70 cm bred.

Nej, missnöjet berodde på att allt var kommunalgrått. Skåpsluckor, lådfronter, dörrar och lister var ljusgrå. Det irriterade henne kolossalt. Köksbänkarna var av senaste modell; Perstorpsplattor med Bernadottes design – virrvarr samma mönster som min bakgrund. Snyggt, tyckte pappa. Kommunalgrått och trist, tyckte mamma.

Och inte blev stämningen bättre när fadern på eget bevåg köpte köksbord som matchade bänkskivorna. Ett smalt bord med två utdragsskivor och självklart med mönstret virrvarr. Mamma köpte en färgglad vaxduk för att dölja eländet.

Vi hade bestämda platser och min plats var längst in mot väggen. Där satt jag och rev fransar på mammas vaxduk. Bara för att fördriva tiden och inte så att det syntes från moderns perspektiv. Inte förrän hon fick för sig att vrida på duken ett halvt varv.

Då jäklar i min lilla låda blev det dingel.

Ett brev betyder så mycket

Så här års får jag mängder med snigelpost. Idag kom det t ex ett kuvert adresserat till mig personligen från Läkare utan gränser. Tidigare i veckan hörde bl a SOS barnbyar av sig. Nu väntar jag spänt på Radiohjälpen, Röda Korset och Mun & Fotmålande konstnärer. Om de inte redan hört av sig.

Inför varje jul är det likadant. Varför är det alltid jag som får försändelserna och aldrig Maken? Och varför inför julen? Jag anar fördomar mot både män och kvinnor.

Kvinnor är blödigare och givmildare. Kvinnor vill fira jul med lättat samvete. Eller är det jag som är fördomsfull?

Samma visa i år igen

Sista veckan i november ser likadan ut varje år; fokus ligger på the Stockholm Filmfestival. Jag växlar mellan rollerna som festivalänka och festivalmormor. Ikväll blev det både och. Stella och jag höll varandra sällskap några timmar och nu är maken på ytterligare en film.

Själv har jag tappat stinget och minns bara det jobbiga med att köa till en muggig toa, armbåga mig fram till en bra sittplats, sitta i timtal som en fällkniv i en obekväm stol och se en massa skitfilmer. OK, en hel del bra också, men många chansningar har det varit genom åren.

Nej, då kollar jag hellre på Bolibompa och läser spännande böcker om hunden Pricken eller vad Lilla H hittar på.

Tappat sugen

I dagens svd står det några rader om Göran Larsson, pälshandlaren på Hornsgatan. Jag förstår att mannen tröttnat.

Ska det vara så svårt att fatta att det är olagligt att hota och förstöra men helt lagligt att sälja skinn- och pälsarbeten. Och tror djurrättsaktivisterna verkligen att de tar stilpoäng hos allmänheten med att hälla ut tjära på trottoar och husfasad.

Tydligen har man inte bara nöjt sig med det utan kommit med hot mot handlarens anhöriga. Har människors inga rättigheter eller värde i djurrättsaktivisternas värld?