Dagens outfit

 Nu gäller det att ha uthärdande hela veckan ut. Stå ut med kyla och snålblåst. Bylta på sig efter bästa förmåga. Idag hade jag stickade kjolen ovanpå byxorna. Inte så chict, men vad gör det. Vem bryr sig om hur tanter tar sig ut. I beckmörker.

Fortsätter det så här så köper jag, alternativt syr en täckkjol. Man har bara en ända, om än stor. Och den måste hållas varm. Ända till lördag kväll när vi sticker till Delhi. Där det är 30-35 grader varmare än här.

Bus eller godis

Grannflickorna Molly och Chanell brukar ringa å min dörr då och då. Garanterat när det är Skärtorsdag och på Halloween. Men även annars. Som i kväll till exempel.

– Vill du se en dans? frågade Chanell när jag öppnade och så la hon samtidigt huvudet lite vädjande på sned.
– Ja visst. Dansa på ni bara, sa jag.
– Det kostar 10 kronor för oss var, sa Molly.
– Det har jag nog inte, ljög jag. Men ni kan få varsin frukt.

Jag hämtade två äpplen och två sharonfrukter från fruktskålen.
– Ni får välja vad ni vill ha. Äpple eller sharonfrukt.
– Jag tar ett äpple, sa Molly.
– Kan jag ta båda? undrade den mer drivna Chanell.
– Nä, du får välja en sort.
– Då tar jag äpple.

Sen dansade de en dans som mer liknade konstiga nervryckningar. Enda behållningen var att de hade på sig varsin badmössa. Över ansiktet. Men jag blev lite orolig att nervryckningarna kom sig av bristande syresättning till deras små hjärnor och bad dem ta av huvudbonaderna. Då slutade dansen

Sen sa vi adjö och jag stängde dörren. En kvart senare ringde de på igen och undrade om jag ville handla i deras affär en trappa ner. I elaka morsans hall. Det ville jag inte. Jag såg framför mig hur jag med låtsad entusiasm skulle köpa tillbaka mina egna äpplen.

Nån måtta får det vara.

Gungeligung

Man blir askall om händerna när man är ute i dryga tre timmar i ett vintrigt Stockholm och drar barnvagn. Det kan jag intyga. Men Sally tycker att det är trevligt när vagnens gungande vaggar henne till sömns. Och då glömmer hon att det inte är mamma eller pappa som skjuter på. Jag ser hur hon undviker spegelbilden i skyltfönstren för att hålla illusionen vid liv.

Min roll i Tvåans flytt var alltså att ta hand om yngsta barnet. Flyttbilen anlände redan klockan 8:00 och strax efter ett var allt gods skiftat. Klockan 16, när jag kom med Sally till nya lägenheten såg det riktigt beboeligt ut.

Mitt planlösa promenerande runt kvarteren Grimman, Mullvaden först och andra, Draken, Gamen, Tapeten, Bergsgruvan, Dykärret och Färdknäppen gav mig, som sagt kalla händer mina tjocka vantar till trots. Men inspirerade mig till ännu en uppfinning.

Frk Tjatlund proudly presents: barnvagnen med värmeslingor i handtaget. Svärdotterns motorcykel har det, så det ska väl inte vara omöjligt. Och kom inte med att det saknas el. Sätt en dynamo eller två på barnvagnshjulen. Det borde ge tillräckligt med ström för att hålla fingrarna varma.

Delad ekonomi

Det är svårt att tro, men jag var verkligen ordningsman i skolan. Den där som varje morgon gick till vitrinskåpet i korridoren utanför lärarrummet och tog ut klassboken för klass 7, 8 och 9G. Hela långa högstadiet.

G stod för gymnasieförberedande. Bråkiga grabbar gick i linje TP och meckade med moppar. Maken gick i parallellklassen 9E bland alla estetiska flummare. Inriktad på Form och miljö med Konstfacksdrömmar. Som han aldrig infriade.

Jag bar med mig den stora blå klassboken till lektion efter lektion och lärarna fyllde i vilka elever som var närvarande och när det fanns synpunkter på elevers uppförande och ordning.

Men inte var jag ordningsman för att jag var ordningsam. Nej, min medfödda glömska gjorde att jag oftast ledde anmärkningsligan. Så här i efterhand tror jag att utnämningen berodde på att jag alltid var där. Helt enkelt aldrig så sjuk att jag var hemma.

– Var det inte du som var ordningsman i skolan? sa Maken.
– Jo. Hur så?
– Vi har fått en påminnelse på hyran. Pinsamt.
– Det är inte möjligt. Jag vet att jag knappade in den ihop med oktober- och decemberhyran. Men då får jag kolla vad som hänt.

Jo, hyran var registrerad på internetbanken men blev aldrig betald eftersom det inte fanns tillräckligt på Makens konto när det var dags för den transaktionen. Jag hade varit där och flyttat över pengar till mitt konto utan att kolla kommande betalningar.

Det var mycket lättare förr i världen när hans lön gick in på mitt konto. Direkt. Men ska man ha autogiro och e-faktura måste pengarna dras från betalarens eget konto. Och det rör till tillvaron för oss mindre ordningsamma.

Men det är kanske dags att tänka om. Hålla hårt i sina egna surt förvärvade stålingar.

Spretig är också ett för-, mellan- och efternamn

Igår tog jag tuben hem. Inte riskerar jag benbrott så här nära inpå semestern. Förresten inte annars heller. Det var glashalt och jag hade sommardäck. Idag bytte jag till vinterkängorna och snacka om väggrepp. Skillnaden var som natt och dag.

Precis när jag hade satt på mig ytterkläderna för att masa mig hem idag, kom min chef och undrade om jag kunde stanna ett par minuter till och prata igenom en fråga ihop med honom och kollegan Åke.
– Det tar inte så lång tid, så du kan behålla kläderna på.
– Jag tror att Åke skulle bli väldigt distraherad om jag inte gjorde det. Sa jag och tog av mig jackan. Sådana minuter brukar multipliceras med π. Minst.

Men inte promenerade jag hem idag heller. Ursäkt: den pinande blåsten. Och att Tvåan bjudit hem sig och familjen till oss på middag. Allt i husgerådsväg ligger i flyttkartonger och framkomligheten är begränsad. Om man säger.

Sally går numera. Och då menar jag att hon tar sig fram gåendes, inte bara tar några steg för att sen gå ner på alla fyra och krypa. Hon avslutade besöket här med att ta sin ena sko och knalla iväg ut i badrummet och släppa ner skon i toaletten. För det måste vara hon som gjorde det. Jag såg henne i hallen med skon i handen och sen hittade Tvåan den i toaletten. Skon alltså, inte handen. Man får vara glad att hon inte lärt sig spola.

En skribent i dn hade en utläggning om uttryck som var utslitna så fort man använt dem. Ett exempel var bara förnamnet. Jag som säkert har använt det tio gånger här på bloggen. Outhärdligt, Besvikelse, Desperation, Trist, Vackert, Pinsamt och Rörigt är några av mina förnamn. Dessutom vet jag säkert att jag har använt mig av mellannamnet Förhalare. Men nu är det slut med de dumheterna.

I dagens blad fanns en artikel om matlådor. Trenden är att fler och fler har matlåda med sig till jobbet. Det var resultatet av en undersökning som säkert kostat åtskilliga tusen att genomföra. Varför göra den dyra omvägen? När man bara kan kontakta mig. Inte för att jag är någon trendsetter. Nej, Svensson är efternamnet. Så fråga mig direkt.

Äntligen

Våra grannar  Karin och Leffe har gift sig. Inte en dag för tidigt kan man lugnt säga. Snarare sent eftersom de säkert bott ihop i 35 år. Och jag har en teori om varför de äntligen kom till skott.

Det primära var inte kärlek och inte heller de juridiska fördelarna. Tror jag. Nej, det var grannen ovanpå. Kjell, som flyttade in för ett par år sedan. Han heter nämligen Nilsson i efternamn, precis som Karin gjorde före giftermålet. K Nilsson på fyra trappor fick posten som var adresserad till K Nilsson på femte våningen och vice versa.

Karin satte upp en klisterlapp med texten Karin under bokstaven K på dörrskylten. Men hjälpte nog inte. För i förra veckan fick Maken ta ner K Nilsson på fyra trappor och ersätta den skylten med K o L Jernberg.

Det är bara att gratulera!

Toppenkörsbär

Tack Snowflakesinrain för din utmärkelse! Jag visste inte ens att jag hade stil. Om inte spretig är en egen stil. Men den beskrivningen brukar oftast användas i negativa sammanhang.

Tre favoritförfattare? Bara? Jag har en förkärlek för riktiga historieberättare. Gärna gamla Nobelpristagare, som Steinbeck med Vredens druvor och Laxness med Salka Valka. Men jag är ingen omläsare, så det var år och dar sen jag läste dem. Förresten ligger nog Väinö Linna med Okänd soldat ännu bättre till på topplistan. Kvinnor som också kunde är Moa Martinson med sina självbiografiska romaner och Barbara Tuchman, hon som skrev intressanta historiska böcker.

Sen kommer vi till det svåraste: att skicka utmärkelsen vidare till andra bloggare. Jag nämner några utan inbördes rangordning, men de behöver inte alls känna sig tvungna att själva agera. Bara den som vill och känner sig manad. De här personerna brukar jag titta in hos flera gånger i veckan: Rutan, Annaa, Cruella, Maj och Neverkeso.

Och de tittar också in här då och då.

God morgon!

5:30 Mobilen ringer.
5:31 Går mot köket, plockar upp morgontidningen från hallgolvet på vägen. Tänder bänkbelysningen.
5:31 Tar fram två ägg från kylskåpet, lägger dem i en kastrull, fyller på vatten och ställer kastrullen på keramikhällen och vrider lilla plattans vred till 10.
5:32 Tänder lamporna över köksbordet. Plockar upp en stoldyna från golvet, lägger den på en stol och sätter mig på nämnda stol och dyna.
5:33 Börjar med del ett av DN. Fastnar i uppslaget om rökning och sen några sidor senare om bortskämda barn i Kina och annorstädes i världen.
5:47  Tar av äggen från spisen, häller av vattnet, ställer kastrullen i diskhon och spolar kallt vatten på äggen.
5:48 Sätter mig vid bordet igen. På familjesidorna ägnar jag några minuter å en dödsruna över Helena, 36, som dött tillsammans med sina väntade tvillingar. Tar sen itu med ekonomidelen. Bläddrar förstrött och skummar artikeln om Volkswagens planer för Europas lastbilar. Hittar just inget av intresse i Kulturdelen. Alla dessa julbordsannonser dag ut och dag in. Att restaurangerna har råd?
6:08 Reser mig, går ut i vardagsrummet och gör måndagens morgonjympa: 16 * 4 armhävningar, 16 * 4 Superman.
6:20 Går ut i köket och fixar lunchlådan.
6:28 Packar frukost, lunch och mjölkflaskan i ryggsäcken.
6:32 Förflyttar mig till sovrummet och sträcker ut mig i sängen.
6:35 Kliver upp och kliver in i duschen. Duschar.
6:40 Blåser håret någotsånär torrt.
6:45 Klär på mig, vimsar runt några minuter.
6:57 Kliver ut genom ytterdörren med ryggsäck på ryggen och soppåsen i högerhanden.
7:42 Kliver in på mitt kontor.

Så ser en ovanligt god morgon ut.

Ännu en mamma liknar sin mamma

OK, jag kanske har halkat snett när det gäller saker och ting. Men det är inte bara mitt fel. Arbetsbelastningen i hemmet är bara så snedfördelad den kan bli och jag sköter det mesta. Jag bär in och Maken bär ut. Vi stökar och jag städar. Vi äter och jag lagar. Vi smutsar ner och jag tvättar. 

Så är det och jag får kritik från omgivningen. Klander för att jag gör som morsan, det vill säga tar hand om skiten så fort det bara går. Jo, jag tyckte också att hon valde bort det som var trevligt för att stå vid diskbänken eller ta fram dammsugaren i tid och otid. Ungefär. 

När övriga i hemmet sitter och tittar på någon film så viker jag in tvätt, plockar in i diskmaskinen, lagar mat, går och handlar. Och blir tråkigare och tråkigare. Samtidigt som att uppgiften kommer att utföras av någon annan än jag själv är knappast trolig. Och då är det lika bra att göra det på en gång.

Den här helgen

Ur stressynpunkt lär flyttning ligga högt på 10-i-topplistan. Nästan i samma dignitet som en närståendes död. Tvåan och Svärsonen är självklart stressade eftersom de flyttar på lördag. Hela helgen har de packat och packat. Men det finns alltid en garderob eller ett köksskåp till att tömma och torka ur. Man blir liksom aldrig klar.

Min insats har varit att ta ut Sally på promenad. Och packa lite porslin. Något som jag knappt gjort trots att jag flyttat ett antal gånger. Enda gången var egentligen flytten mellan Dalarna och Stockholm då vi hade professionell hjälp. Men det var flytt nummer tre och då hade vi inte mycket av det fragila slaget, så jag packade ömtåliga saker i handdukar.

Andra flyttar har vi haft flera dagar på oss och/eller så har det fysiska avståndet varit under två kilometer och ömtåligt gods har kunnat specialbehandlas. Flytten mellan Mockasinvägen och Toffelbacken tog vi det mesta i barnvagn eller på cykel.

Kläder har vi alltid tagit i svarta sopsäckar. Tömde bara garderoberna rätt ner i uppmärkta påsar, med galgar och allt. Inga problem att få rätt saker i rätt garderob på nya stället.

Hur som helst, jag är glad att det inte är jag som är i flyttagen. För det är verkligen en stressfaktor i superformat.

Själv känner jag mig ganska avstressad. Trots att vi haft Treans barn den här helgen har jag sovit som en stock. Det var över en månad sedan. Som jag sov som en stock. Missnöjda kunden på jobbet har hemsökt mig även nattetid. Men i fredags sa de OK. Och det var verkligen en lättnad.

Vi såg på Doobidoo och jag är bara så imponerad av att My kan så många texter. Även när låtarna är hur gamla som helst. Hur det kommer sig?
– Jag har sjungit dem när vi kört Sing Star.
Så kom inte och säg att tv-spel är av ondo.

Nu är det dags för mig att stressa upp mig över att pengarna är slut trots att lönen inte dyker upp än på några dagar. Och att resan till Indien snart går av stapeln.

I backspegeln

Jag roade mig med att kolla bakåt i gamla blogginlägg från november. Och konstaterar att det är väldigt mycket samma, samma. Gnäll över förkylningar, pissväder, halka, mörker. För att inte tala om arbetsbelastningen med alla Herrejössesprojekt som ska gå igång för ändringsstoppet i december. Och Filmfestivalen.

Bara november 2006 avvek från mönstret. Då stack vi till Barcelona en vecka. Varför har vi inte gjort det till en årlig tradition?

Gruvfaktor

Innan jag tog körkort irriterade jag mig på Inger. Hon hade körkort. Och tillgång till bil. Men hon körde aldrig. Körkortet tog hon i en liten håla i Bergslagen och när familjen några år senare flyttade till Stockholm vågade hon aldrig ta matchen med stadstrafiken.

Nu är jag själv där. Imorgon ska köra Svärsonens bil. Brrr! Det var månader sedan jag körde. Okänd bil, okänd destination och mörker. Maken har lovat att hålla en snabbkurs i nyckelhantering, startprocedur med mera.

Så om ni ska förflytta er mellan Nacka och Söder vid 21:30-tiden: Håll undan!

Festivalänka

Det blir ingen Arga Snickaren för mig. Vår tv är lite crazy och får för sig att den ska visa de ickeexisterande analoga kanalerna, när man sätter på den. Då får man ta fram den långa, svarta fjärrkontrollen och välja egenskaper/program/dvd via ett sinnrikt menysystem.

Men jag hittar inte den rätta fjärrkontrollen. Maken städade inte bara köksbordet utan även vardagsrummet och i den vevan la han kontrollen på ett smart ställe. Så smart att jag omöjligen kan hitta den. Eller så ligger den på ett osmart ställe.

För är det något jag är dålig på så är det att leta. Jag drabbas av extremt tunnelseende och vimsar runt helt oplanerat. Sakerna behöver bara ligga en liten bit ifrån sin vanliga plats och jag ser dem inte.

Och idag börjar Stockholms filmfestival, så Maken och Ettan går på bio all ledig tid och är det svårt att nå honom med mobben.

Jag gjorde ett tappert försök att få tv att fatta vad jag ville med hjälp av knapparna på kortsidan, men det gick inte alls.

Tah-dah
Så här tomt blev det efter dagens blixtinsats.

Torsk på fisk

Jag förstår inte riktigt sammanhanget mellan väderlek och fisktillgång. Är det fisken eller fiskarna, som är känsliga för dåligt väder?

På Discovery Channel har jag sett hur hummerfiskarna går ut i vilket skitväder som helst. Beredda att offra livhanken. Torskfiskare borde ha åtminstone lite av samma inställning. Tycker jag.

Men jag tog lax och räkor i fiskgrytan istället.

Ofint

Förresten kom jag på att det var just Ettans kompis, han som är med i SAS-reklamen, som var oförskämd nog att kommentera vårt köksbord. Han och Ettan dök upp hemma hos oss och då hade vi inte setts på flera år. När kamraten kliver över kökströskeln säger han helt spontant:

– Just det! Nu minns jag. Sannbergs, det är ni som alltid har en massa prylar på köksbordet.

Vadå, en massa? Några obetalda räkningar, pennor, skruvar skruvmejslar, kameraobjektiv, batteriladdare, sax, cd-skivor, bankID-dosa, rabattkuponger, Happy Meal-leksak, dator, friluftskataloger, filmfestivalprogram, åkremsa, lupp, femtioöring, linjal, måttband med mera.

Skjuter man bara ihop grejerna mot fönstret, kan två fortfarande inta sina måltider sittande i köket.

Åh vad roligt att alla är här

Medan vi räknade in några saknade mötesdeltagare till dagens morgonbön, dök SAS-reklamen upp.
– Ja, den är ganska kul. Han som är Emmas pappa är en av Ettans gamla kompisar. Och vad jag vet har han inte ens några barn. Sa jag.

Då blev flera förvånade. Som om reklamfilmer skildrar verkligheten.


WordPress meddelar att mitt tema, Press Row, det vill säga layouten på bloggen, ska gå i pension. Det var bara att byta till ett yngre tema. Annars blev det tvångsbyte inom kort.

Samfärdsel

Jag gillar kollektivtrafik. Och då tänker jag inte främst på åkandet utan själva principen. På morgnarna när jag själv promenerar på Skanstullsbrons västra gångbana blir jag alldeles varm om hjärtat när jag närmar mig Gullmarsplan.

Om det hampar sig att det står tunnelbanetåg inne vid perrongerna, en spårvagn tuffar upp för backen till Tvärbanans station och buss 144 står inne på busstorget framför stationen kan jag bli riktigt rörd. Tänk att allt rullar på efter tidtabell. Oftast. Vare sig jag behöver åka med eller inte. Idag behövde vi ta oss till Sickla köpkvarter. Buss 74 heter linjen från oss och dit. Hem tog vi Saltsjöbanan till Slussen. På samma biljett.

Hur smidigt som helst.

Ålderstecken

I veckan var vi ute i förorten. Hem därifrån fick vi lift med barnen. Maken åkte med Ettan och jag med Tvåan. Vi fick dela upp oss eftersom Ettans baksäte är ett skämt som bara rymmer folk upp till 1,30 och Tvåans familj bara har en plats att erbjuda.

När jag klev ur Tvåans bil, så Svärsonen:
– Det blir bättre när Ettan får sin nya bil. Då har han plats för båda pensionärerna.
– Pappa, säg inte så. De kan bli ledsna, fattar du väl.

Så jag undrar hur de pratar om äldre hemma hos Stella. Men å andra sidan hade hon en undran idag.
– Morfar, när blir du miljonär egentligen?
– Aldrig, skulle jag tro. Jag gör av med pengarna istället.
– Nej, jag menar nog pensionär.

Linje lusta

Idag bytte vi teleoperatör för jobbmobilerna. För de flesta gick det smidigt, det var nog bara min telefon som vägrade starta igen. Sätt i rätt SIM-kort, dök upp på skärmen. Min mobil var alltså operatörsbunden.

Nu var det inte alls så synd om mig. Konsekvensen blir att jag får ta en gammal apparat så länge. Tills min nya levereras. Och jag har beställt en åtrådd HTC Desire, så jag kommer också kunna sitta och dra fingret på en display och känna mig i teknikens framkant. Bli social på twitter och fejan.

Om man inte får skador av allt fingerdragande. Typ musarm för pekfingrar.