Order och kontraorder

Svärdottern messade först Thailand i början på juli och jag tänkte: regnperiod och varför annan tidzon och breddgrad när vädret är OK på vår sida av  jordklotet. Men Who am I to krångla? Så radera obefintlig husbilsbokning eftersom allt ändå redan är reserverat. Nu finns det utrymme för fria fantasier 10 till 18 juli.

I hate nya möjligheter. Sometimes. Särskilt på temat semester eftersom det är en källa till dispyt.

Annons

Fest i dagarna tre

Tre dagar i rad med fester – inte konstigt att jag är slut. Först var det Folkparksfesten med Makens jobb. Folkparken i festande var två grabbar som jonglerade. Annars var det samma trerättersmiddag med skål för hyresrätten, som det brukar. En middag som sträckte sig över fyra timmar. Med krystad konversation med bordsgrannar.

Det var fredagens tillställning. På söndagen hade Ettan med fru grillparty för fruns hemvändande lillasyster med make. De har befunnit sig i Baltikum under ett antal år och hela tjocka släkten och några till ville visa sin välvilja och välkomna tillbaka till fäderneslandet.

Lördagens kalas var det som verkligen tog musten ur mig – trots att jag inte ens var bjuden. Brf Tapeten 1, som vår fastighet delar innegård med höll igång från klockan 15 tills klockan passerat 23:30. Med förstärkare och högtalaranläggning och volymen var på hörselskadenivå. För oss fyra trappor upp.

Det gick helt enkelt inte att vistas i sovrummen mot gården. Än mindre att få barnen att somna i sina sängar. Vi tog vår tillflykt till vardagsrummet och tv:n där vi var tvungna att öka tv-ljudet några steg för att överrösta Jag vill leva lycklig för att jag är jag och One more reggae for the road. Trots stängda fönster och dörrar.

Vid 23:30 hade inte bara vi tröttnat. Maken började busvissla för att uppmärksamma festdeltagarna på att det var mer än dags för att lägga av och flera andra på vår sida av gården stämde in.

Nu har jag utgjutit mitt hjärta för en styrelseledamot i bostadsrättsföreningen och lovat att polisanmäla nästa gång. Han bad så mycket om ursäkt och menade att detta var en engångsföreteelse eftersom huset fyllde hundra år. Då ser jag fram emot 100 tysta år, sa jag.

Börjar likna nått

Nej, granngården blir nog inte uteservering för restaurangen på Brännkyrkagatan. Aldrig att sofistikerade Porto Fino skulle nöja sig med simpelt Biergartenmöblemang. Min slutsats är att det är folket i Brf Tapeten 1 som tänker sitta ute och larma ljumma sommarkvällar.

Och förmiddagens aktiviteter tyder på att det blir invigning i kväll. Väder eller ej.

Välkommen till gnällbloggen!

Det är så det känns. Bloggen tenderar att bli ett avloppsdike där jag avreagerar mig. Är det inte besvikelser så är det irritationer. Och mer blir det.

Ikväll ska vi på vårfest. Jag är inte främmande för att gnälla även på det I-landsproblemet. Förr i världen hade Makens företag höstfester med båttur och studiebesök. Sånt tycker jag är mycket festligare. Speciellt som vårfesten är av det stelare slaget där man sitter bordsplacerad och äter trerätters med mer eller mindre obekantingar.

Inte så kul när man, som jag, har svårt för kallprat. Samtalsämnen som väder, resor och böcker tar slut och sen kan man ge sig på att människan tvärs över bordet är nykterist och tittar sig surt omkring.

Och kvällen avslutas självklart med en skål för hyresrätten. Jag förväntar inget annat eftersom det är den rätten som göder ägarnas konton.

Spottar och fräser

Nej, det är inte skämmigt att provsmaka i matvaruaffären när det bjuds. Vad Maken än tycker.  Men dagens smakbit under lunchhandlingen smakade vedervärdigt och sände konstiga signaler till min hjärna.

Matbrödet, som demonstrerades, såg helt normalt ut; mjukt mörkt bröd med russin tänkte jag och tog en bit. Blä, var min spontana reaktion. Ungefär som en femåring och höll på att spotta ut klimpen ur munnen på direkten. Det mörkbruna i matbrödet, som jag trodde var russin var något helt annat. Choklad och det passar inte alls ihop.

Tongångar

På Södermalm ska man vara Hammarbyare. Om man bryr sig. Det ingår liksom i Söderandan, tror jag.

Hur som; den här affischen sitter överallt. Och då menar jag verkligen överallt; på elskåp, brevlådor, dörrar och stolpar. Både fågel, fisk och mittemellan.

Men låter inte Bajen lite lätt desperat? Och anklagande?

Lite som Jesus kommer snart! Vad gör du?

Dåligt sällskap

Här stämmer man träff på stan med sin äkta hälft. För att han ska agera åsna, det vill säga bära mat. För en gångs skull. Ett brev betyder så mycket och kuvertet från Uffe på Ica innehöll en Mors dagspresent på 100 kronor. Förutsatt att man handlade för 1000 och mat för den summan är mer än jag orkar bära.

Samtidigt vet jag att det är lügens att shoppa ihop med den mannen. Han bara dog när jag slet upp brevet från Uffe och ville pricka av rabatter. Sallad 14:90, butiksblandad (? men den var god) Skagenröra 99 kr/kg, 2 paket Bad & Toalett 30kr, Persikoyoghurt 3 kr rabatt, ett dussin ägg 16:90.

Plus allt annat som var på upphällningen hemmavid. Som olja, vinäger, plastpåsar, rengöringsmedel, tandkräm, mjöl, socker. Med mera. Med mera. Och sen gällde det att hålla koll på totalsumman. Det vore pinsamt om displayen visade Att betala: 975:00. Så jag blev snuvad på Uffes hundring.

Slutsumman hamnade på 1073:50 (tack magister Karlemyr för huvudräkningen) och jag kom till och med ihåg att ta fram alla kuponger i kassan. Maken packade kassarna snabbt och drog iväg långt innan jag var klar med betalning och den obligatoriska kvittokollen. Han ville antagligen inte riskera att jag skulle bli ännu pinsammare. Genom att ha anledning att gnälla över något på remsan till exempel.

Favorit i repris

Nej, jag gillar inte heller särskrivningar. Ändå händer det att jag själv syndar helt omedvetet. Oftast i hastigt hopknåpade mejl och då blir mina mejlmottagare skadeglada föreställer jag mig. Eftersom jag ofta har synpunkter på saker som ska anslås eller skickas utanför huset.

Det finns somliga på min arbetsplats som verkar ha det svårt med svenskan. Call Centerchefen skickar ut saker som kan bli riktigt festliga. Som den månatliga statistiken. Där finns en rubrik: Om scanning. Jag antar att det handlar om antalet dokument som man behövt skanna på nytt.

Sen har vi Lars Hurstårdettill Berglund. Mellannamnet beror på att han inleder alla telefonsamtal med att fråga just Hur står det till. Endera dagen, om jag skulle må dåligt, funderar jag på att riktigt vika ut mig om mitt hälsotillstånd. Problemet är bara att jag i regel mår alldeles utmärkt. Om man kan kalla det problem.

Lars skriver protokoll. Med formuleringar som
Det torde dock betyda att vi eventuellt skall estimera huruvida erforderlig kund har pucken eller om vår lösning är compliant med EU:s direktiv.

Men så har han gått på högskola.

Dela med 10, tack

Nej jag är inte alls i 60-årsåldern. Inuti är jag knappt sex  utan ungefär som på bilden. Syrran till vänster och jag till höger. Lillsyrran är ännu inte född.

Jag minns att vi satt på en pall i hallen och fotografen var en farbror som gjorde hembesök. Hemmet var en tvåa i Hökarängen, som vi snart skulle lämna till förmån för en nyproducerad fyra i Fruängen.

Vi hade nya klänningar; min var rosarandig och Syrrans var vit med små ljusblå blommor. Mamma hade väldigt bestämda åsikter om flickfrisyrer. Lugg hade man inte om man var en fin flicka. Den obligatoriska tofsen med rosett i sidenband gjorde att håret inte trillade i ögonen. Och självklart skulle rosetten matcha kläderna.

När jag var nio år tröttnade jag på några av moderns idéer om hur fina flickor skulle se ut. Jag sparade ihop en nätt summa som räckte till att klippa lugg och ta hål i öronen.

Mamma grät och skällde. Mest för att hon redan då insåg att hon tappat greppet om mig.

Grattis, Mattias!

Idag fick jag klart för mig varför Söderpappan, min ”rumskompis” på jobbet, inte varit på rummet de senaste tre veckorna. Han har blivit pappa för andra gången. Så mycket kommunicerar vi.

Folk kom in och gratulerade och lyckönskade speciellt till att han fått båda sorterna. Men vad ska flickebarnet heta?
– Det undrar vi också. Vi hade tänkt oss Alice, men hon är helt enkelt ingen Alice.

Då undrar jag:
– Hur vet man det? Jag har aldrig fattat det där. Hur ska en bebis vara för att få heta Alice? Såg hon inte tillräckligt ädel ut? Det är barnet själv som fyller namnet med innehåll. Inte ett nyfött oskrivet blad till människa.

Och så började andra komma med inpass om hur det gått till när deras barn fick sina namn. En pappa sa att han och frun bestämt sig för att deras gosse skulle heta Arvid. Men då hade både mormor och farmor lagt in sina veton. Och föräldrarna backade lydigt och kallade sonen för Niklas.

Nej, låt föräldrarna själva bestämma. Även om jag skulle protestera invärtes om något barnbarn fick tilltalsnamn som Kevin eller Liam.

Eon

Chocken har inte lagt sig. Inte riktigt än. Trots att det egentligen bara är att bita en rejäl tugga i det sura äpplet. Jag, som inte har känt det minsta åldersnoja och passerat både 30, 40 och 50 utan att krisa. Inte ens 55+ gjorde det minsta ont. Men igår hade jag anledning att haja till. Tyckte jag spontant.

Vi hade grillafton hemma hos Tvåan tillsammans med ett yngre par; hon 22 och han 29. Något som vi aldrig hade kunnat gissa. För det där med att värdera ålder är knivigt om man inte är något så när i samma ålder som den man ska gissa på. Och så utbytte vi lite synpunkter om den saken.

Det var i det sammanhanget, som 22-åringen sa Ja, om jag skulle gissa så tror jag att ni är i 60-årsålder. Och då hajade jag, som sagt till. 60! Är det möjligt? Absolut och det kan man helt enkelt inte neka till. Mer 60 än 50. Till och med mer 60 än 55. Så är det.

Och då erinrade sig Maken en scen från när han var dryga 20 och hemma hos en kompis för första gången. Pappan i huset envisades med att Maken skulle gissa hans ålder. Efter mycket trugande drog Maken till med: Minst 60.

Den farbrodern blev mycket putt och förlät aldrig förolämpningen. Han som bara uppnått 57. Och än i denna dag undrar Maken varför han prompt skulle klämma i med minst.

Upprop

Det är inte klokt vad det kryllar av kreativa människor på Söder. Träna barnvagnar? Nu förväntar jag mig tävlingar i Agility fram emot slutet av sommaren.

Vad sägs om Urban Jungle mot Phil & Teds. Brio mot Emmaljunga. Teutonia mot Bugaboo. Må bästa vagn vinna.

Dörrmatta

Vi går och går och går. I vått som torrt. Igår var det riktigt njutbart att flanera men idag var det väldigt vått ett tag.

Jag vill lämna walk over i gångtävlingen, om det är möjligt. En stegtävling som inte ens är min egen utan Makens. Inte nog med att han vill ha sällskap när han travar runt på stan; jag ska vara hans personliga sjuksköterska och plåstra om skavsår. För det får han, riktigt läbbiga dessutom. Och jag tillhör verkligen inte den omvårdande människotypen.

Och mycket gnäll är det: Jag är helt slut i fötterna. Benen känns som stockar. Det ringer och du får svara. Jag är så stel så jag vet inte om jag hinner resa mig. Fy fasen! Jag vaknade av kramp i vaden i natt. Som om jag inte har gått lika mycket och till och med mer?

Inte nog med det. Jag har gått med på att hyra husbil en vecka i sommar. Bara för att testa om vi är husbilsmänniskor. Nu tror jag att risken/chansen inte är särskilt stor att det finns någon bil ledig under vecka 28, mitt i värsta industrisemestern. Men jag visar min goda vilja.

Får vi inte napp på husbil, hyr vi bil och tar tältet istället. Det känns mer som äkta camping. När allt blir fuktigt och alla kläder är smutsiga eller luktar skurtrasa. Mjölken är gällen och smöret flytande. Salladsbladen ospänstiga och ölen ljummen. Saker man kan vänja sig vid om man måste. Det var normaltillståndet under 80-talets semestrar.

Sen skriver jag en underhållande bok på temat och blir både rik och berömd.

Husbilsfrossa

Med jämna mellanrum drabbas Maken av ett begär. Han vill helt enkelt ha husbil. Ofta är det yttre faktorer som mässor som utlöser det hela. Det kan också räcka med annonser om mässor. Som Elmias husvagns- och husbilsmässa. Vi åkte till och med dit ett år. Vilket var nyttigt.

När Maken så A6:s parkering med alla husbilar och husvagnar och männen som rörde sig runt sina grillar med cowboyhattar, cowboyboots och i bar överkropp drabbades han av insikten: Det där är inte jag. Speciellt som dansbandsmusiken ekade över asfalten.

Den här gången är AB:s husvagns- och campingbilaga den utlösande faktorn. Speciellt artikeln om Collin med husbil i Paris.

Då får jag frammana upplevelsen av Jönköping 1993 och påminna om att man kan få 800 nätter på lyxhotell till samma pris. Och nu har jag gömt bilagan.

Jag är med barn

Igen. Och två i en smäll, typ barnbarn. Pling, plong! Svärdottern sms:ar:

Hej! Jag och Joel har bokat en resa till Thailand (inte betalat än), mellan den 8/7-15/7. Det är halva vecka 27 och några dagar till. Min fråga är: Kan ni ha barnen de dagarna också?

Jodå, visst kan vi det. Textanalys: På formuleringen Jag och Joel ser man att meddelaren är under 40. I det här fallet under 30. Som vi piskades av Magister Ohlsson om vi skrev på det självupptagna viset. Och har jag skrivit mellan så ska det inte var streck mellan datumen. Det blir bakläxa. Skulle Gerhard sagt.

Pling, plong! Tvåan mms:ar och skickar bild på en wettexduk. Inköpt av kompisen som ska ha prinsesskalas den 19. Med anledning av bröllopet. Folk är inte kloka. Nu hoppas jag att trasan surnar och blir så där illaluktande så man måste koka Daniel och Victoria. Det vore en riktig soppa.

Annars då? Jobbet känns sådär. Brainstorming har ersatts av Work Shops. Hjärnorna kan vi lämna på rummet. Det är ändå företagsledningen som formulerar spelreglerna. Beställarnas åsikter väger fjäderlätt.  En lunchkompis berättade att hon drömde om att hon sökte jobb. Efter 22 år på företaget. Det känns som ett järtecken.

Annars då? En lätt släng av prestationsångest. När jag upptäcker att folk länkat till mig. Då känns det som jag måste leva upp till förväntningar. Och då knyter det sig.

Framsteg

Det var inte mycket kvar av Tantogården i morse. Men vad ska det bli av området? Det spelar egentligen ingen roll för vad kommunen än hittar på så stormar folk. Somliga tycker att musik stör. Andra eller samma tycker att man inte ska bebygga den hörnan av Tanto. Trots att hela remsan utmed Ringvägen är parkering. Inte någon grönska, bara asfalt.

Dålig ledning

Mitt första svenska bröllopet där brudens far ledde bruden fram till vigselförrättare, det var när Lillsyrrans son gifte sig för fem-sex år sedan. Jag höll på att tappa hakan. Har de alldeles förlorat förståndet? Fattar de inte symboliken?

Nej, uppenbarligen inte. Inblandade föräldrapar tyckte bara att det var en gullig tradition när jag sonderade med taktfulla frågor. Vadå tradition? Snarare Hollywoodsmörja. Som i mitt tycke verkar tilltala obildade.

Och därmed bekräftar kungafamiljen ännu en av mina fördomar.

(annaa har också synpunkter)

Fler bilder

Dagens bygge
Det pågår skumma saker på granngården. Gubbar som sågar, spikar och skruvar. Och jag gruvar mig för vad som är på gång. Skräckscenariot är att det är restaurangen på Brännkyrkagatan som tänker ha uteservering på gården.

Det vore öken och slut på nattron. Våra vänner som bodde på Horngatan 84 och delade gård med Bysis, stod helt enkelt inte ut. Utan sålde och flyttade.

Dagens rivning
Nu går resterna av Tantogården i container. Det som inte fjolårets brand mäktade med får brinna i Högdalen.