Hårda bud

Ända sen vi flyttade in för nästan fyra år sedan har jag retat mig på keramikhällen. Av flera skäl

Nummer ett: den är vad spanjoren kallar taktil. Alltså den har touchkontrollerna och de sitter på främre kanten av hällen. Vilket betyder att man kommer åt dem stup i kvartern. Inte bara med fingrarna. Ytan är känslig för allt från fuktiga saker till metall. Och vill det sig så börjar hällen tjuta illavarslande och blinka ”ERROR”.

Nummer två: hällen har fyra värmezoner. Inget större fel i sig, om det inte vore för storleken på dem.Två är 14 cm i diameter och två är 18. Fullständigt värdelöst, om ni frågar mig. Varför samma storlek? Och varför ingen zon som passar en vettig stekpanna? De flesta pannor är större än så.

Jag har googlat runt och hittat ett exemplar, som jag gillar bättre. Touchkontrollerna verkar jag inte komma ifrån, men det finns hällar med tre zoner där en av dem går att ställa om i tre olika storlekar. Till och med upp till 27-28 cm. En sån skulle jag vilja ha! Amazon levererar en hem för 168€.

Idag hände något som fick mig att avstå. Äggen var slut och vi satte oss i bilen och styrde kosan söderut. Efter halvannan kilometer passerade vi gränsen mellan Valencia- och Murciaregionen. Aja baja! Det får man inte göra under rådande omständigheter. Invånare bliv vid din region under gällande undantagslagar!

I Spanien kan man stifta lagar som man också har resurser att upprätthålla. Det kryllar av poliser: Guardia Civil, Polica Local och rikspolisen. Två från Guardia Civil stod vid landsvägen och viftade in oss. ”Var bor ni, vart ska ni och varför?”. Vi försökte förklara att vi skulle handla mat på Lidl 200 meter bort. För att den inte var lika välbesökt som den i vår provins.

Sorry, sa snuten. Inte livsnödvändigt. Det blir böter. 50 för dig, sa han och pekade på Maken. Och så blev det 50 för mig. Hela 100 för att vi var två i bilen. Där rök min nya keramikhäll. Åtminstone för ett tag framöver.

Jag får trösta mig med pussel. Fyra som Sonen skickade och ett som vi själva beställde online.

Confesión

Eller vad säger man? Att mamma är lik sin mamma. Eller att mycket ligger i generna. Jag börjar alltså bli lika stridslysten och irriterad på gamla dar som min egen mor. Det är inte roligt, varken för mig eller min närmaste omgivning.

Mammas tredje och siste make var handelsresande. Större delen av året var han hemifrån flera veckor i taget. På dagarna besökte han kunder, det vill säga affärer som sålde armaturer och lampor. Nätterna tillbrinagde han på olika hotell, pang eller vandrarhem. De gånger han inte befann sig alltför långt från Stockholm, kom han hem över helgen.

De fredagar han dök upp i Fruängen hade morsan fullt upp med städning. Till och med fönsterblecken, alltså de på utsidan, fick sig en omgång. Besök hos frissan, shopping på Konsum, matlagning och när allt var klart tog hon igen sig i soffan med manikyr. En riktig kvinna skulle ha långa, välvårdade och röda naglar.

Fredagkvällen förlöpte i allmänhet bra. Mamma och hennes man åt middag, drack rödvin och tittade på tv. Sen gick det bara utför. På lördag morgon packade modern upp resväskan. S-O, alltså hennes make, blev idiotförklarad redan vid frukost. Fullständigt rudis på att packa. Blandade rent och smutsigt, allt var skrynkligt och var hade han gjort av maken till den bruna strumpan? Mycket, ja, helt enkelt det mesta, S-O gjorde var fel. På ett eller annat sätt. Och det är jag kommer in.

Inte så att jag far runt och städar stup i kvarten både högt och lågt. Men golven får sig en omgång ett par gånger i veckan. Och då kan jag ge mig sjutton på att någon kliver ur duschen UTAN att torka sig om fötterna och travar runt och lämnar jättespår efter sig på det nytorkade stengolvet.

Eller så får Maken för sig att fönstren behöver putsas precis när jag är klar. Visst, fönstren blir rena och fina, men hur ser golvet ut efteråt? Nu har jag börjat fråga om det är dags för fönsterrengöring INNAN jag tar itu med golven.

Det händer ibland att hjälpsamme herrn får för sig att han ska damma. Torka av på ställen där mina armar inte når. Tanken är god, men själva framförandet stinker. En trasa ska vridas ur ordentligt, om ni frågar mig. Men omgivningen tycker att det räcker med att krama den lite hjälpligt med ena handen. Vilket ger oönskade konsekvenser.

Idag höll vi båda på att gå bananas. På varandra. Jag var i badrummet när Maken fick för sig att sopkärlet behövde städas ur innan han satte dit en ny påse. Själv tycker jag köket är reserverat för mathantering och inget annat.

”Men hallå! Det där är väl inte rätta platsen. Duschen, tack”
”Du ockuperade ju badrummet.”
”Som om du inte kunde vänta en halv minut.”

Efter lite ytterligare tjafs, besinnade jag mig och insåg att klockan var över fyra och vi inte ätit något sen frukosten. Det kan ha varit ett bidrag till irritationen. Men jag har nog ärvt vissa icke önskvärda drag från min mor.

På söndagkvällen, efter en helg när S-O gått Modern på nerverna, var det dags för mamma att packa resväskan åt maken. På måndag morgon vinkade de av varandra och allt var frid och fröjd igen.

Mitt aber är bara att den ena söndagkvällen och måndagmorgonen för vår del är den andra lik.