Fotboja

Nej, det är inte kul med fysiska begränsningar. Speciellt inte i kombination med långhelg. Inte för att vi har några speciella måsten till midsommar utan brukar ta det som det kommer. Men nu när vi inte har bil så blir aktionssträckan inte särskilt lång.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta mig till ICA som omväxling. För senaste veckorna har jag handlat på Coop eftersom den affären ligger närmast; bara tvärs över Ringvägen, en sträcka på ca 60 meter. Och butiken är inte särskilt stor så det går lätt ta sig runt hängandes på en kundvagn.

Till ICA-affären är det drygt 500 meter från mig. Jag kollade med cykelplaneraren; själv trodde jag att sträckan var runt 250. När man inte är så rask i benen, får man planera sin framfart på ett helt annat sätt än man brukar. Vanligtvis korsar jag Ringvägen och Hornsgatan som det faller sig. Ibland går jag till och med mot rött eftersom jag har stenkoll på turordningen när trafikljusen slår om.

Igår gjorde jag helt andra val eftersom tiden för grön gubbe är olika beroende på vilken del av korsningen ljuset är beläget. Korsar man till exempel Hornsgatan väster om Ringvägen är det grönt betydligt kortare tid än på andra sidan. Och det måste en lytt kvinna ta med i beräkningen. Och anpassa sig till.

När jag skulle ta mig tillbaka hem igen valde jag en annan väg; korsade Hornsgatan redan vid Torkel Knutsson för att kunna få en gnutta sol på hemvägen. Det visade sig vara vinst. Med gipsad fot och underben är nämligen ojämnheter av ondo. Längs stadens trottoarer dyker det upp gatstenar som är skålade, rännstenar, som ska underlätta vattenavrinningen från fastigheternas stuprör. Det gör att jag hela tiden måste ha koll och planera hur jag sätter ner fötterna.

På norra sidan av Hornsgatan är det en sträcka som helt saknar den här typen av skålade trottoarstenar. Nämligen Bysistorget och det har jag aldrig tidigare haft anledning till att reflektera över. Men blev glad när jag konstaterade att så var fallet.

Så tråkigt har jag. När det enda intrycken är en tur till matvaruaffären då har inte livet mycket att ge. Men jag kan ändå glädja mig åt att mina begränsningar inte kommer att vara för evigt, till skillnad mot andras. Om knappt tre veckor är det värsta över.

Och då har Harrison Ford fortfarande flera veckor kvar. Undrar hur jobbigt han kommer att tycka att det är att ta sig till och från Safeway eller var han nu införskaffar sitt dagliga bröd?

Novemberhelg

Den här helgen har jag lyckats med att sova ut ordentligt. Det har varit dåligt med den varan senaste månaderna. Jag har vaknat strax efter fem även på lördagar och söndagar och inte kunnat somna om. Men nu har jag överlistat både min fysiska och mentala person. När jag vaknar går jag på muggen och återvänder till sängen. Men för att förhindra att hjärnan börja gå på högvarv, så stoppar jag in öronproppar i öronen. Det gör att jag blir fjärmad från verkligheten och kan komma till ro igen.

Men vad gör nu en festivalänka som jag, när Maken ser tre till fyra filmer varje dag? Jo, hon tar det så lugnt och fint. Kör det vanliga förmiddagsrejset på lördagen. Med städning, tvätt och mathandling. Löser delar av lördagskrysset i DN. Läser lite och förkovrar sig i ett och annat.

När kvällen kommer vill hon beställa några böcker på Bokus och inser att hon även denna gång inte kommer ihåg sitt lösenord. Ja, det är även möjligt att hon även har fått sitt användarnamn om bakfoten. När de problemen löst sig, lägger hon tre böcker i varukorgen och går till kassan.

Det blev lite dyrare än det brukar. Vanligtvis beställer hon tre fyra pocket á 45 kr, men den här gången kostade hon på sig en bok för 175:-. I en genre som hon nästan aldrig köper: en kokbok! Lotta Lundgrens senaste. Leif GW Persson gav den goda vitsord och Festivalänkan litar på hans omdöme.

I övrigt går kvällen åt till Så mycket bättre och lagom till Downton Abbey har hon knoppat i soffan. Trots att festivalänkan haft för avsikt att se avsnitt 2. Därför har hon satt reprisen på inspelning; uppspelningen på svtplay uppförde sig så konstigt.

Söndagsvädret är ganska uselt så festivalänkan bestämmer sig för att hålla sig inne, tvätta det sista i korgen och vika in gårdagens torra tvätt. Lösa det återstående i lördagskrysset. Lägga sig på soffan och läsa igen. Men till eftermiddagen ska hon hursomhelst ut i regnet. Och gå på knytkalas.

Vi brukar ha knytis någon gång per år. Gärna med ett tema. Men det kräver både tid och organisation. En gång körde vi grekiskt tema och ett ungt par fick till uppgift att göra romröra till ett tjugotal personer. Utan att konsultera vare sig recept eller människor insatta i grekisk mathållning, blandade de Kalles kaviar med crème fraiche. Inte gott. En annan gång var temat turkiskt och då blev uppgifterna väldigt snett fördelade. Att fixa fram en massa vindolmar tar avsevärt mycket längre tid än att köpa baguetter. Menade hon som skulle göra dolmarna.

När vi konfererade om dagens knytkalas och velade fram och tillbaka, var det en av deltagarna som sa: Kan vi inte strunta i själva knytandet? Jag orkar inte. Varför träffas vi inte bara och beställer pizza istället?

Alla andra gjorde vågen! Så skönt och så avspänt. Då behöver ingen knyta knut på sig, vare sig med att organisera eller laga käket.

Så idag blir det pizza till middag och det var nog 100 år sen sist. Innan Maken visste vad vi bestämt insisterade han på att jag skulle ta med en doggy bag med hem till honom. Visst kan jag göra det, sa jag. Du kan få alla torra pizzakanter.

På tur

Igår voro vi på utflykt i svampskogen. Tvåan, Svärsonen, deras flickor och jag. Ja, de är omtänksamma nog att erbjuda en plats i bilen när svamparna utstöter sina lockrop från grönmossiga granskogar. Och på vägen ut mot spenaten brukar vi erinra oss gamla jaktmarker. Som den alldeles fantastiska skogen i Angarn. Eller den alldeles i närheten av Moderns lantställe i Öllösa. Skogar som år efter år gav goda skördar. Men som nu är såriga kalhyggen där svampen lyser med sin frånvaro.

Tvåan fick ett hett tips för några år sedan av en arbetskamrat, vars omdöme jag starkt ifrågasätter. Vem i hela världen berättar om fina svampställen för andra än närmaste släkten? Men det hindrar oss inte från att ta vara på informationen. Så numera åker vi söderut, mot Tullinge (jag tänker inte ge några GPS-koordinater, även om jag har dem) när vi är på svampjakt.

Och visst fanns det svampar i skogen. Både gula kantareller och trattisar. Hur mycket trattkantareller som helst. Det var bara en fråga om tid hur stor fångst man fick. Jag lyckades rycka åt mig runt nio liter. Och var glad att Maken inte fick plats i bilen. Han och jag har lite olika åsikt om hur man ska gå tillväga när man plockar svamp. Han rycker upp och slänger ner svamparna i korgen. Jag rycker också upp dem, men innan de hamnar i korgen, skär jag av fötterna. Så att det inte blir så skräpig skörd. Då går rensningen så mycket fortare och lättare.

IMG_20131012_142531För rensningen brukar jag stå för. Maken vill bara vara jägare. Och då kan jag jaga upp mig medan jag rensar. Varför, varför kan du inte lyssna och lära? Ska det vara så svårt att använda en kniv? Och göra grovjobbet redan i steg ett?

Nåja, svamparna är rensade och förvällda. Av de ursprungliga nio litrarna återstår två. Alltså 22%, resten har förångats och gått upp i rök. Men av det som är kvar åker det mesta in i frysen. Och kommer att förgylla en och annan framtida sås eller gryta.

Barnbarnens stående mantra i bilen är: Pappa, sätt på musik. Och då brukar Svärsonen göra som barnen säger. Igår var Sally, 4, väldigt bestämd; hon ville höra sin spellista. Som bestod av en enda låt.
– Jag vill höra rävsången. Om och om igen.

Och om ni inte hört och sett videon den, gör det!

Nu funderar jag på att dra en ko och spetsa anrättningen med trattkantareller.

Saturday To Do

Fixa frukost
En omelett brukar förgylla mina helgmorgnar. Tillsammans med en dubbel espresso och apelsinjuice. Ekologisk med pulpa.

Byta lakan
Idag tar jag de vita satinlakanen. Såna där som hotellen brukar bädda med. Lite vardagslyx, om man säger.

Tvätta
Först lakanen och sen det som samlats i tvättkorgen under veckan. Uppdelat i tre högar: handdukar, ljus och mörk kulör.

Städa
Samma gamla vanliga syssla så här dags i veckan. Men lite noggrannare i vardagsrummet. En familjemedlem hade sönder ett glas igår.

Fila på ett CV
Ja, varför inte? Även om chansen för en kvinna 60+ att få ett nytt jobb är minimal. Men jag nätverkar så gott jag kan.

Läsa
Jag har varken öppnat Språktidningen eller Råd & Rön, som båda landade i min brevlåda i veckan.

Ta en promenad
En mil om dagen har jag ordinerat mig själv. Enligt principen: Envar sin egen doktor. Till vardags löser det sig kemiskt genom arbetsresorna. Men på helgen får jag tvinga mig runt Riddarfjärden, Årstaviken, Kungsholmen eller Södermalm.

Handla
Jag är en småhandlare, en som köper mat varje dag. Så blir det alltid en tur till någon livsmedelsbutik. Gurka glömde jag till exempel när jag var på Ica igår.

Dra en gris
Eftersom jag är en tant i tiden, drar jag mig inte för att testa matnyheter. Om än senare än andra. Idag tänkte jag testa Pulled Pork. Även om jag är lite skeptisk till griskött i största allmänhet.

Lösa korsord
Där emellan fylla i DN:s lördagskryss. Det går lättare om man pausar fylleriet lite då och då. Varje gång jag återupptar kryssandet så ser jag ledorden i nytt ljus.

Alla dessa dagar

Idag är det Messmörets dag. En dag som jag absolut inte tänker fira. För jag ryser av minnen från 1980-talet av just messmör. Själv åt jag aldrig någonsin det pålägget under min egen uppväxt, men Maken som är väldigt svag för sött på mackor introducerade Fjällbrynt för våra lättledda barn. Och det blev kärlek vid första tuggan.

Om barnen själva fick välja så blev det ofta nyponsoppa och messmörsmacka till kvällsmat. Inte alls mig emot, för det utspelade sig långt innan man blev stämplad som dålig morsa om man serverade sockersötad föda. Tvärtom, det var ganska enkelt att värma upp vatten och blanda med Ekströms pulver. Och sen var det bara att skära upp några skivor Skogaholmslimpa och bre på messmöret.

Barnen blev nöjda och mätta. Och inte alls sjövilda eller speedade av sackaros, som verkar vara väldigt vanligt bland dagens barn. Nej, våra barn tuggade i sig mackan med det söta pålägget och sköljde ner den med den söta nyponsoppan. Och efter det var det dags tandborstning och sänggående.

Jag tog hand om disken och då var jag väldigt försiktig. För jag ville undvika att få matrester på fingrarna. Trots att jag aktade mig väldigt noggrant hände det att jag fick messmör och/eller nyponsoppa på händerna. För barnen spred gärna födan omkring sig. På bordet, stolar, handdukar eller dörrhandtag. Och tuggade gärna med öppen mun.

Orsaken till min försiktighet var att nyponsoppa och messmör är något av det äckligaste jag vet. Och om jag av misstag fick kladd på fingrarna var risken stor att kladdet hamnade i min mun. Jag har en ful ovana att reflexmässigt slicka på fingrarna när de känns kladdiga.

Min upplevelse av messmör och nyponsoppa i munnen ger ungefär samma reaktion som när man av misstag råkar få i sig T-sprit när man försöker få fyr på ett Trangiakök. Då är det bara att rusa in i badrummet för att spotta och fräsa. Skölja munnen och snabbt borsta tänderna med massor av tandkräm.

Nej, så jag är ingen Messmörsambassadör. Tvärtom. Men i övermorgon är det istället en temadag att uppmärksamma och minnas. Om man kan. För då är det Internationella Alzheimerdagen.

(Och jag säger mes-smör med långt e, om någon undrar.)

Förstärkt frukost

Idag vaknade min mage redan 6:30 och sa ifrån att jag hade sovit klart. Det gjorde den även igår, fast ännu tidigare. Eftersom Maken har sömnbehov som en hundvalp, så får jag roa mig på egen hand några timmar varje helgmorgon. Igår gick jag ut på en promenad och idag löste jag klart DN:s lördagskryss och läste klart Karin Alvtegens En sannolik historia.

Det här med böcker kan göra mig lite trött emellanåt. Det är så mycket samma, samma. Alltså det går mode i teman, eller vad jag ska kalla det för. Ett tag var det incest, som var grundbulten. I den ena deckaren efter den andra var övergrepp i familjen roten till det onda. Sen var det mobbning. En mobbare som tog hämnd på sina plågoandar decennier senare. Nu är det ofta homosexualitet som är på tapeten. Gärna i kombination med religion. I Alvtegens bok var det visserligen ett irreligiöst stickspår. Som kändes ganska omotiverat.

Vid tiotiden vaknade övriga familjen och då kände jag mig ganska hungrig och började googla på Brunch. Och här vill jag lägga in mitt veto.

”Brunch är en måltid som … ersätter både frukost och lunch. Brunch är en sammandragning av de engelska orden breakfast och lunch.”

Men när behagar Stockholms näringsställen servera sagda måltid? Tidigast kl 12 och vanligen ännu senare. Det kallar jag en sammandragning av lunch och middag. Typ Dinch. Men en praktiskt lagd människa fixar egen brunch. Kokar potatis, skalar och hackar lök. Tar fram vad kylskåpet förmår och kilar ner på affären och köper det som faller en på läppen.

Till dagens brunch serverades: sill & potatis, rökt lax & pepparrots-creme-fraiche, ägg & bacon, omelett, emmentalerost, kalkonpastrami, jamon serrano, nürnberger rostbratwurst, grapefrukt, juice och några dubbla espresson. Tillsammans med bortbakat, färskt bröd.

Vi hade brunchat klart innan restaurangerna ens hade kommit till skott. Och sex timmar senare är jag fortfarande mätt.

Slut på semesterfasoner

Jag är hungrig som en varg. Och skulle lätt kunna äta en häst eller två. Inte alls konstig eftersom jag inte käkat på 23 timmar och 52 minuter. Men vad gör man inte när man tillhör den fetlagda delen av mänskligheten? Greppar varje halmstrå, helt enkelt.

För fetma är en klassfråga (läs underklass), leder till långtidsjukskrivningar (läs kostar samhället massa pengar), feta människor är korkade och borde interneras. Jag menar, hur många överviktiga fanns det i koncentrationslägren? Och då pratar jag inte om personalen.

Så jag har genom tiderna följt alla tänkbara dieter på modet. Flygvärdinnedieten, Scarsdale, Viktväktarna, Atkins, GI. You name it. Käkat ägg, banan eller kålsoppa. Druckit äppelcidervinäger, intagit chilipulver.

Och som den moderna människa jag är kan jag inte låta bli att dras med i det allra senaste: 5:2. Inte så att jag är drivande. Det var faktiskt Makens idé. Så nu har vi svultit nästan ett helt dygn. Men om mindre tio minuter ringer mat- och sovklockan och meddelar att det är lunchdags.

Jag lever på hoppet att jag inte svimmat innan dess.

Det går utför

Både här och där. Här på bloggen verkar det bli mindre och mindre gjort. Och då går det utför även där. Hos läsarna, alltså. De blir bara färre med åren vad det verkar. Helt naturligt. För skriver man inte så finns det inget att läsa. Och då ruttnar läsarna. Och blir det heller inte några kommentarer. Så enkelt är det.

Det få bli en summering sen sist
Torsdag
Dagen avslutades med diverse klädinköp. Maken fick ny kostym, ny skjorta, två matchande slipsar, en livrem och några kallingar. Jag köpte Tag tre toppar betala för två och en bolero. Boleron tänker jag lämna tillbaka. Den var inte jag, som man brukar formulera saken. Jag kände mig bara obekväm och utklädd i den.

Fredag
Anledningen till framförallt Makens garderobsförnyelse var fredagens festiviteter. 75-årsjubileum för företaget, som betalar ut Makens lön. En ovanligt trevlig tillställning i Grand Hôtels spegelsal. Trerättersmiddag med underhållning före, mellan och efter rätterna. Tillbakablickar i företagets historia kryddat med gammalt skvaller om kändisar, som varit hyresgäster.

Om jag ska leka halv åtta hos mig och bedöma själva maten, så ger jag förrätten 10 poäng. Nässelsoppa med confiterad äggula och varmrökt makrill smakade mums. Varmrätten får 7 poäng. Kalvfilé, kalvbräss inslaget i ett litet paket och potatis toppat med sås efter eget behag. Köttet var lite väl genomstekt och smaklöst för min smak. Potatisen var behållningen. Den var i form av en kaka med lager på lager av potatis skuren i lövtunna skivor.

Efterrätten får ynkliga en poäng. Glassbomb med smak av choklad och apelsin med maräng stod det i menyn. Glass är inte min starka sida. Speciellt inte chokladglass. Bomben i sig var enorm och eftersom jag bara tog en pytteliten smakbit blev jag orolig att den nedsmälta mängden skulle översvämma tallriken. Men det klarade sig.

Vitt vin till förrätten, rött till varmrätten, dessertvin till efterrätten och slutligen konjak till kaffet. Totalt ger jag tillställningen 8 poäng. För de som hade ork kvar blev det dans och barhäng efteråt. Det hade inte vi. Ork, alltså. Företaget var dessutom så gentilt att de bjussade på taxi hem åt alla. Oavsett var man hade sitt lilla hem.

Lördag
Målarna blev klara med fönsterarbetet under veckan och på fredagen tätades alla fönster med ny tätningslist. Tack och lov slut på tre veckors oväsen och nedsmutsning. Men det gjorde att en strålande solig dag förmörkades av fönsterputs och städning. Maken tvättade fönster och jag städade efter honom och andra hantverkare. Och det tog större delen av dagen.

Söndag
Förmiddagen lovade att bli vacker så vi tog en långpromenad ut till Skogskyrkogården. På vägen dit handlade vi blommor till Treans grav. Vi var inte ensamma på kyrkogården. Jag vet inte om det var Mors dag eller det fina vädret som orsakade en mindre anstormning. Men man fick köa till spadarna.

Lagom till vi planterat klart började regnet. Vi åkte kommunalt tillbaka hem. Dels på grund av det vissna vädret och dels för att Makens brutna ben började protestera mot ansträngningen. Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Läsandes. Med några kortare avbrott för matlagning, mat och dryck.

Over and out!

Nu fattas bara P som i pizza

Det var ett halvår sedan jag stekte pannkakor senast. Och det märktes igår. På flera sätt. Mitt uppdrag för dagen var att hämta barnbarn. På förskola och fritidshem. Och jag kom ihåg att utföra det jag lovat. Det är min stora skräck nämligen. Att telefonen ska ringa vid sextiden och någon på förskola eller fritids ska undra var jag håller hus. Ett scenario inte alltför otroligt; så virrig som jag kan vara.

När vi kom innanför dörren ville barnen ha mat. Gärna mat som börjar på bokstaven P. Precis som dagens barn plägar. Jag kokte pasta och stekte köttfärs och bacon. Stella åt med god aptit medan Sally påstod att hon inte kunde äta så mycket. För det kan man inte när man varit sjuk. Och hon hade minsann haft ont i örat.

Sen ringde faderskapet och meddelade att han fått problem i Malmö. Vem har inte det. Fråga Reepalu, tänkte jag. Budskapet var att han bokat om hemresan till ett senare plan. Och där någonstans började de resultatlösa skafferiräderna. För jag är inte en mormor med skåpen fulla av kakor och kex. Och det var då jag stekte pannkakor.

Jag fick börja med att diska soppsleven. Den som vanligtvis står i bunken på köksbänken. En halvfylld slev är precis lagom för en pannkaka. Men igår var den alldeles fet på utsidan efter att ha stått oanvänd så länge. Efter det fick jag ta mig en funderare på receptet på smeten. Är det 1-2-3. Nej, det är nog ett kakrecept, om jag inte missminner mig. Vad sägs om 4-4-2? Spelsystem i fotboll, tror jag.

Nej, mitt pannkakssystem är 2-4-2. Två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och två ägg. Och i den ordningen. Det blir runt nio pannkakor. Precis lagom för två barn. Och då kom vi till nästa P. Barnkanalens program Partikelmysteriet. Som gjorde att jag fick hoppa Halv åtta hos mig. (Nu reparerat)

Sen kom faderskapet farande från Bromma flygplats och hämtade upp sina ättelägg och jag kunde vädra ut pannkaksoset.

Och hur fann ni Andalusien?

Det blev mycket på P hos Svärdottern. Som dessutom innehöll mycket kolhydrater. Mathållningen ser gärna ut på det viset när barn är inblandade.

Dagen började med Pan och Pregott. Brödet från pagarn och smöret från den skandinaviska putiken. Affären som även tillhandahöll middagsmat i form av fryst Pytt i panna och som vi åt sista kvällen. Uppvärmd förstås och spetsad med bacon, falukorv, stekt ägg och inlagda rödbetor. Det mesta även inhandlat i ovan nämnda butik.

Till lunch vankades det Pasta med Pesto och när vi gick ut och åt var det alltid minst tre personer som beställde Paella. ”Con una cerveza grande” för Maken och mig. Fyra dagar med den dieten utan minsta halsbränna. Otroligt!

Det är knappa två månader kvar tills nästa barn är beräknat och föräldrarna har inte bestämt sig för hur de ska göra: förlossning här eller där. Och vi kan inte erbjuda något bistånd när det är dags, eftersom vi är på semester i juni. Om inte jobbet lägger hinder i vägen, vill säga.

Vädret? Jo, det var väldigt växlande. Soligt och varmt, växlande molnighet och mindre varmt, mulet och kyligt, plus regn och kallt. Från 25° ner till 11°. Så när vi lämnade landet var det ungefär som här.

Det ska jag fira

  • Att det är dagsljus i dryga 10 timmar. Det var inte igår. Om man ska lita på DN.
  • Att solvinkeln är större än 20° och solen orkar upp över taket på huset tvärs över gatan. Det i sin tur betyder att solens strålar tittar in i kök och vardagsrum.
  • Att jag vaknade med tillräcklig energi för att ge kylskåpet en omgång. Något som stått högst upp på att-göra-listan en längre tid.

Hur ska jag fira? Äta gott och dricka gott fungerar alltid. Lammracks med rostade rotfrukter och olivsmör. Plus ett schyst rödvin. Som Château Pech-Latt till exempel.

Och när? Ja, varför inte redan ikväll? Då säger vi så.

Hjärtats smak dov och murrig

I DN:s lördagsbilaga slår man ett slag för hjärtat. Apropå alla hjärtans dag i veckan som kommer. Men det handlar inte om vedervärdiga, sockrade geléhjärtan utom om riktiga djurhjärtan. Flera sidor med olika recept. På kokta, rökta, stekta, marinerade och ugnsstekta djurhjärtan av olika sorter.

Och visst ser maten vacker ut på bild. Men mig lurar de inte. Jag kan när som helst ta fram luktminnen från barndomen. Blunda och i tanken öppna porten till trapphuset i Fruängen. Redan då visste jag med säkerhet; mamma kokar hundmat.

Hunden, en stor blandras, hette Murr och gillad hjärtan och annat, som också luktade konstigt när man kokade det. Som lever och njure. Var och varannan vecka kokades hjärtan och inälvorna i en stor gryta på spisen. Lukten var vedervärdig. Om ni frågar mig.

När alltihopa var färdigkokt och hade svalnat, var det viktigt att se sysselsatt ut. Annars åkte en på den oangenäma uppgiften att fiska upp obeskrivligheterna ur jättegrytan och skära levrar, hjärtan och njurar i småbitar. Bitar, som sedan blandades med kokt ris. Murr slafsade glatt i sig blandningen under kommande dagar.

Så en varning till alla DN-läsare: Om du drabbas av romantiska griller och låter dig påverkas av uppmaningen att låta hjärtat vara med på torsdag, tillaga djurhjärtat en annan dag och på annan plats än där du tänker servera rätten.

Och ett tips till läsare som vill göra det lätt för sig: Köp en burk med Vov. Om märket fortfarande finns. Det uppskattade Murr nästan lika mycket som den hemkokta hundmaten.

(DN-artikeln ligger inte ute på nätet ännu, så jag får länka senare.)

Veckan som gick

Som sagt, jag drog på mig hostan från helvetet i slutet av semesterveckan. Flygresan hem blev en pärs. Inte bara för mig. Omgivningen såg inte heller glad ut när jag fick mina attacker. Inte hon till höger på plats 19C och inte heller Maken på 19A. För det var åt hans håll jag vände mig när det var som värst. Med tanken att han ändå kommer att smittas förr eller senare. Och jag blev sannspådd.

Min räddning ifrån att drabbas av onda ögat från övriga resenärer, var en stackars flicka i tvåårsåldern, som skrek sig igenom större delen flygresan. Familjen satt tre rader framför och barnet överröstade allting annat.

Det kanske var dumt, men jag arbetade hela veckan. Och det tog hela min energi. Att promenera fram och tillbaka till jobbet var inte att tänka på. Så jag spred mina virus i Stockholms tunnelbanesystem och på fyrans buss. Ett par dagar avvek jag redan efter lunch och fortsatte jobbet från köksbordet. Det går ju inte ha två heltidssjukskrivna på 84,5 m². Det vore alldeles för nervpåfrestande för alla inblandade.

Hostan höll mig vaken i två nätter och så kan jag inte ha det. Onsdag kväll bestämde jag mig för att ta Cocillana. Trots den digra listan med biverkningar och kontraindikationer. Klockan 20:16 var sista gången jag tittade på klockan. Sen sov jag som klubbad till klockan 02:32 då jag vaknade med världens hostreflexer utan att kunna hosta.

Jag blev lite panikslagen. Ungefär som när Ettan föddes och jag drabbades av krystvärkar. ”Du får absolut inte börja krysta ännu. Vänta till jag säger att det är okej”, sa barnmorskan. ”Lätt för dig att säga”, tänkte jag medan hela kroppen formligen skrek ”Krysta!”. Jag minns att det kom en del köttiga eder över mina läppar innan jag fick barnmorskans välsignelse att ta i för kung och fosterland. Och klockan 02:33 natten till onsdag kunde jag äntligen hosta igen.

Nej, jag tror inte att jag har haft någon feber. Men å andra sidan har vi ingen febertermometer, så jag är inte helt säker. När jag provade den digitala ugnstermometern i armhålan så visade den på 38°. Vilket inte säger så mycket. Dels visar den bara hela grader och jag stack aldrig in spetsen i köttstyckets tjockaste del.

I går eftermiddag kändes det som det vände och jag orkade till och med laga mat. Lammgryta, som jag åt lite av. Men i morse vaknade jag fortfarande hostig och snorig och med värk bakom vänster öga.

Och jag tänker: Ska det vara så svårt att ta sig igenom en vanlig förkylning? I över 60 år har det funkat utan större problem. Är det ett ålderstecken? Ingår jag plötsligt i en riskgrupp? Och borde hörsamma alla uppmaningar till influensavaccinering?

Inte vet jag, men den här veckan har jag inte känt mig speciellt morsk eller uppkäftig.

Hårdsmält

Jag sov riktigt oroligt i natt. Och jag tror att det beror på att jag var tillbaka i Indien. Eller åtminstone på indiska restauranger. Upprinnelsen var antagligen en artikel jag läste häromdagen om en man som bestämt sig för att äta på alla Stockholms indiska restauranger under 2012. Allt som allt 50-60 olika matställen och det betyder indiskt minst en gång i veckan.

Det säger jag inget om, om man gillar indisk mat. Och där skiljer vi oss åt, han och jag. Indisk mat är både kolhydrat- och kaloririkt. Det kryllar helt enkelt av fett och stärkelse; en osviklig kombo om man vill gå upp i vikt. Och där är mitt behov det motsatta.

Bara i min omedelbara närhet ligger det sex olika indiska näringsställen. Jag har bara besökt ett av dem och det var mer eller mindre av tvång. Trean med familj var tokig i indisk mat så för deras skull intog vi ett tag indiskt på söndagmiddagarna.

Nattens indiska äventyr var en korsning mellan olika restaurangupplevelser, men framför allt det matstället vi åt på flera gånger i Delhi. Där man i ögonvrån då och då såg möss kika upp ur soffryggstöden. Ibland när det inte var så mycket folk i lokalen, kilade de oblygt på kanten längs ryggstöden.

I natt, när jag ätit upp min Palak Paneer och druckit upp Cobran, var det dags att pudra näsan. Toaletterna på haket bestod av ett jättelikt labyrintsystem och jag letade runt i korridorerna. Förgäves. Dörrar saknades, likadant med toastolar. Fanns det dörr, gick den inte att låsa. Eller så var det för äckligt. Någonstans stod en man och ulkade högljutt. När jag försökte smyga mig förbi honom, tog han tag och höll fast mig. Och då tänkte jag på all världens våldtäkter.

Så jag började skrika. Högt. Och väckte Maken, som låg med armen om mig och snarkade mig i örat. Han i sin tur väckte mig och min lättnad var total.

1. Jag var inte i Indien. Inte ens på en indisk restaurang.
2. Det var tur att jag inte hittade någon fungerande toalett i labyrinten.
3. Ingen behövde kräkas i min närhet. Det ljudliga ulkandet var i själva verket snarkningar.
4. Jag kunde slinka ur greppet och ta mig till min egen välfungerande toa.

Ja, jag vet. Andras drömmar är tråkiga. Men ibland behöver en få dem ur systemet.

Helt apropå

gluggmugg

Jag är inte särskilt förtjust i glögg, men de här glöggmuggarna var förtjusande med sina irländska stickmönster. Tycker jag. Och de ska finnas på Åhléns, som jag passerar på hemvägen. Om jag orkar gå hem.

Det här året går mot sitt slut och det gör även min almanacka. Nu har jag botaniserat i inkommande post och hittat två gratisalmanackor.

Den ena från Maskinbolaget i Mörrum. Traktorer och grävmaskiner på varenda månadsbild. Inte så inspirerande för en stadsmänniska.

bejkon

Den andra kommer från Svensk Cater och gör reklam för olika matproducenter. Bilden för januari månad får mig av någon anledning att associera till Tintin i Kongo.

Jag får se om det dyker upp någon bättre framöver. Den jag haft för 2012 kom från Öresundskraft och hade fina naturbilder, som passade den aktuella månaden.

Men beggers can’t be choosers. Då får en nöja sig med det som bjuds.

Det var dumt

Nej, folk ska inte göra historiska tv-program som omfattar perioder där de själva inte var med och då det fortfarande finns levande människor som var det. Med under 1970-talet, alltså. Som gårdagens historieätare i svt1.

Då, på 1970-talet var jag med och hade just flyttat hemifrån. Och mitt 70-tal var betydligt modernare än Erik och Lottas. Frysen, till exempel, kändes inte alls ny. Inte heller bananen, som vad jag vet kom långt tidigare. Och redan i mitten på 60-talet gjorde min moder ugnsstekta bananer inlindade i bacon. Så ofta att jag hade tröttnat på dem.

Man påstod också att det serverades efterrätt till veckans alla middagar. Ren och skär lögn. Efterrätter åts endast när vi hade gäster. Eller främmande, som man sa när jag var liten. Och vi visste att både socker och cigg var dåligt för hälsan. Plus att man blev tjock av friterad mat.

Saker som jag håller med om att vi åt: ostfondue, flygande jakob, nasi goreng, gratinerad falukorvsring och fromage. Burkskinka och pulvermos var nödmat. Men vi åt inte: oxtunga, räktimbal, skinkmousse, aladåber, burkgrönsaker. Och jag har aldrig druckit Beyas.

Klas Eklund menade att boendet kostade ingenting. Man fick till och med betalt för att bo. Det märkte aldrig jag. Hyran gjorde varje månad ett djupt hål i plånboken. Dilsa Demirbag Sten påstod att man gick till apoteket för att köpa vitlök. Som jag kommer ihåg det så var vitlöksflätan en populär gåbortspresent. Och inte gick man till apoteket för att köpa den.

Mah-jongkläder kostade skjortan så det hade jag inte råd med, fri sex var inte heller aktuellt för min del, inte heller kläder i svettiga material. Men jag sydde lapptäcken. Och åt subventionerad lunch på pizzerian alldeles intill arbetsplatsen. Gick upp 10 kg på ett halvår.

Men jag gillade Eriks virkade väst i mormorsrutor. Och Lotta var påfallande lik min svärmor i stilen. Förutom det där med papiljotter och rökning.

Nej, ska man göra historiska program så ska det inte finnas några överlevande med synpunkter på hur det egentligen gick till när det begav sig.

Murrigt

Det var verkligen brunt på 70-talet. Brunt och orange eller brunt och gult. Vi hade brunt och orange. Eller antingen brunt eller orange. Överkastet sytt i tyg från Marimekko var både och. Alla bunkar i köksskåpen var i orange. Köksstolarna likaså. Det mesta i garderoberna var i brunt. Både kläder och skor.

Jag tittade runt i bloggen Den bruna maten. Och, javisst, även maten var brun. Om man hade råd, vill säga. Det tyckte inte jag att vi hade, så jag köpte inte Allt om mat eller nappade på att prenumerera på Mästerkockens receptkort. Vilket alla jag kände verkade göra. Hemma hos Inger, Ann-Marie och Eva stod det en plastlåda med receptkort på en bänk i köket. Invärtes var jag grön av avund. De där plastkorten kändes som en sinnebild för huslighet och hemtrevnad.

Nej, jag nöjde mig med gratiskort från Ica. Som inte var inplastade. Och ett av dem pryder sin plats som recept nummer 4 i min pärm med totalt 13 recept. Jag vet med säkerhet att det var minst 20 år sedan jag lagade kycklinggrytan. Så länge sedan är det vi flyttade till Söder och i det här köket har jag inte kokat ihop något liknande. Och kommer antagligen inte att göra det heller.

Tips från Skuggsidan

I senaste avsnittet av Solsidan var Alex/Felix i spartagen och lagade snålköttfärssås. Det innebar att såsen saknade både rödvin och oregano. Jag antar att det handlade om färsk oregano. Den torkade kostar knappast så mycket att det utgör en besparing att avstå ifrån den.

Här vill jag ge manusförfattarna en bakläxa. Hur många har vin i såsen en vanlig vardag? Inte jag. Jag har det inte ens till helgen. Om man nu bortser från vinet, vad är det som är den dyraste ingrediensen? Jo, själva köttfärsen. Ska det sparas på riktigt så halverar man helt enkelt mängden köttfärs och ersätter den med riven morot. Kostar mindre än en tiondel per kilo.

Inte alltid så populärt, men då får man hålla en liten föreläsning om hur nyttigt det är med fibrer i maten. Och att morötter innehåller mängder av den varan. Till skillnad mot köttfärs.

Det gjorde jag när vi behövde dra in på staten.