Har jag nämnt att rundturen var en gruppresa? Och grupperingar är alltid intressanta. I det här fallet handlade det om två tyska par, varav ett bestod av Rikskanslern med bihang. Bihanget var en riktigt sympatisk man, medan Kanslern Julia var en mycket självupptagen kvinnlig läkare.
För Julia var alla luft. Utom möjligen Irja, en holländsk tjej som arbetat på ett sjukhus i Kwazulu-Natal under tre månader. Som en paus i läkarstudierna.
Cynthia från Schweiz var ytterligare en volontär. Hon hade varit en månad på farmen Apornas Vänner och en månad på ett barnhem.
Sen hade vi belgiska syjuntan där kärnan var två unga tjejer som arbetet som volontärer några månader på ett barnhem i Durban. Övriga fyra deltagare i den gruppen var mödrar och mostrar till flickorna. Och allihop pratade oavbrutet på flamländska.
– Did you see the monkeys? frågade vår guide Evelyn. Vadå apor, undrade belgiskorna nyvaket och fortsatte gå miste om de subtilare detaljerna.
Sen var det vi. Lite för gamla för att vara målgrupp, enligt resebeskrivningen. Men vi tyckte att vi funkade bra ihop med övriga. Om vi får säga det själva. Även om vi föredrog att läsa en bok på kvällarna. Framför att spela Uno eller Monopol.
Enda gångerna jag kände mig för gammal var under längre förflyttningar. Då kunde man plugga in sin iPod i högtalarsystemet och låta alla njuta av samma musik. Och alla iPoder var rörande överens om i stor sett samma artister.
Så ifrån att ha gillat Lady Gaga har jag drabbats av svåra allergiska reaktioner. Och när Poker Face, Boys boys boys och Paparazzi ljöd för femtielfte gången på sju timmar ville jag bara skrika rakt ut. Eller när Robbie Williams ville underhålla mig för sjuttiotolfte gången så satte jag i öronpropparna.