Samspel

Har jag nämnt att rundturen var en gruppresa? Och grupperingar är alltid intressanta. I det här fallet handlade det om två tyska par, varav ett bestod av Rikskanslern med bihang. Bihanget var en riktigt sympatisk man, medan Kanslern Julia var en mycket självupptagen kvinnlig läkare.

För Julia var alla luft. Utom möjligen Irja, en holländsk tjej som arbetat på ett sjukhus i Kwazulu-Natal under tre månader. Som en paus i läkarstudierna.

Cynthia från Schweiz var ytterligare en volontär. Hon hade varit en månad på farmen Apornas Vänner och en månad på ett barnhem.

Sen hade vi belgiska syjuntan där kärnan var två unga tjejer som arbetet som volontärer några månader på ett barnhem i Durban. Övriga fyra deltagare i den gruppen var mödrar och mostrar till flickorna. Och allihop pratade oavbrutet på flamländska.
– Did you see the monkeys? frågade vår guide Evelyn. Vadå apor, undrade belgiskorna nyvaket och fortsatte gå miste om de subtilare detaljerna.

Sen var det vi. Lite för gamla för att vara målgrupp, enligt resebeskrivningen. Men vi tyckte att vi funkade bra ihop med övriga. Om vi får säga det själva. Även om vi föredrog att läsa en bok på kvällarna. Framför att spela Uno eller Monopol.

Enda gångerna jag kände mig för gammal var under längre förflyttningar. Då kunde man plugga in sin iPod i högtalarsystemet och låta alla njuta av samma musik. Och alla iPoder var rörande överens om i stor sett samma artister.

Så ifrån att ha gillat Lady Gaga har jag drabbats av svåra allergiska reaktioner. Och när Poker Face, Boys boys boys och Paparazzi ljöd för femtielfte gången på sju timmar ville jag bara skrika rakt ut. Eller när Robbie Williams ville underhålla mig för sjuttiotolfte gången så satte jag i öronpropparna.

Give me 5

Ja, vi såg alla Big 5; elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. De flesta flera gånger under dagarna i Krügerparken och några andra reservat. För det finns en massa andra naturreservat, minst lika artrika, men inte lika stora som Krüger.

Det var bara leoparden som gäckade oss länge. Men tidigt en morgon hade flera bilar stannat längs vägkanten och inne i det höga gräset låg en ensam leopard och tryckte. Bara öronen stack upp. Men då och då rörde han sig så man kunde se hela huvudet. Dock utan att låta sig fångas av kameran. Men ni får lite på min ärliga uppsyn.

Däremot fick vi se oss riktigt mätta på lejon. Ett gäng låg på vägbanan och sög åt sig lagrad solvärme. En större flock med ungar sträckte ut sig på en bergknalle alldeles intill vägen.

Överallt rörde sig impalaantiloper, kudos, sebror, giraffer, elefanter och noshörningar. Utan att bry sig det minsta om människorna som smög runt i omgivningen.

Vi gjorde en bushvandring, dvs till fots, och flera turer i öppen jeep med en ”spejare” på motorhuven.

Men oftast satt vi i den truck som tog oss landet runt. En ombyggd lastbil där vi satt på flaket. Bekvämt och med helglasade långsidor. Och med fönster som gick att dra ner så att vi kom djuren riktigt nära. Åtminstone med kamerorna.

Början

När vi ska planera semestrar är vi lite som Sven och Rut. Eller vad de nu hette. De som blev tvungna att sticka till Laxå eftersom allt annat i resväg tagit slut. Vi har flera gånger åkt till Laxå, dvs ställen långt ner på önskelistan just bara för att vi inte har kunnat enas innan det varit för sent.

Inför den här ledigheten stod kampen mellan Makens alternativ, Indien och mitt Sydafrika och jag vann. I min fantasi ville jag se natur med vilda djur, stora och små. Plus vingårdar. Omöjligt, sa folk som varit på plats. Det är antingen eller. De stora naturreservaten ligger på gränsen Mocambique i nordost och vingårdarna i sydväst, norr om Kapstaden.

Men så hittade vi arrangören Drifters, som lovade oss hela baletten på 18 dagar. Utan att vi behövde bekymra oss om något alls. Mer än att ha vältränat sittfläsk för att klara 4700 km på skumpiga vägar.

Utgångspunkten för turen var Johannesburg, eller Joburg som folk säger. För att vara på säkra sidan anlände vi med halvannan dags marginal. Om det skulle bli flygförseningar eller bagaget skulle komma på avvägar.

Så blev det inte och det gav oss en dag för sightseeing. En svart kille lotsade oss runt i stan i sin minibuss. Själva staden är ingen större skönhetsupplevelse. Inget vatten och allt är egentligen en jättelik vägarbetsplats inför fotbolls-VM. Inramat av slaggkullar från gruvor.

Behållningen var nog besöket i Soweto med ett gytter av hus i skick från rena kojor till finare villor. Torrdassen var så skeva och vinda att minsta brakskit skulle få dem att falla i bitar.

Hela stan kände som väldigt svart-vit, fattig-rik, med vita i förorterna norr om city och svarta i de södra delarna.

Guiden var mycket stolt över att landet var en demokrati och att svarta hade rätt att äga sina bostäder. Inte bara hyra. Och blev mycket förvånad när vi sa att vi hyrde vår lägenhet och att det var vanligt i Sverige.

Trots det varma orden om demokrati, så var han lite störd var över att det fanns ett enda valdistrikt där ANC inte hade majoritet. I Kapstaden röstade en massa coloured på annat. Riktiga svikare, lät det som.

Fotboll eller soccer är hett. Riktig hett.
– Ni kommer väl 2010? Vi är redo att visa världen att vi klarar ett stort evenemang. Och inte är brottsligheten större här än i andra storstäder.
– Hm, tänkte vi som just betalat 30 rand mer än alla andra per portion för lunchen i Soweto. På restaurangen granne med Desmond Tutu. Om han fortfarande bor i huset.

På kvällen satt vi i trädgården och följde de strävsamma vävarfåglarna som hade fullt upp med sina hungriga ungar medan vi själva väntade på kvällsmaten. Och på vår rundtursguide plus övriga resedeltagare.

U-hjälp

Idag visade det sig att vårt reseäventyr blev betydligt dyrare än vi tänkt oss. Drygt 40.000 närmare bestämt. Den 23 blev vi själva nobbade när vi skulle betala med kortet på en restaurang och då bad vi Ettan gå in och kolla om det fanns pengar på kontot. Och det gjorde det eftersom lönerna just satts in.

Men däremot var kortet inaktiverat för utlandsköp, så sonen kopplade på tjänsten igen. Annars skulle vi haft lite svårt att klara sista dagarna i Kapstaden med noll rand på fickan. Det var inte så bra så här i efterhand. Och det är lätt att vara efterklok när 19 uttag gjordes i rask följd. På bankomater vi inte var i närheten av.

En annan resedeltagare hade råkat ut för samma sak en vecka tidigare. Då ringde jag Tvåan och bad henne kontakta vår bank. Banktjänstemannen sa att egentligen kunde de inte lämna ut uppgifter till någon annan än kontohavaren, men menade att allting verkade OK. Då.

Nu får vi se vad förlusten blir i slutänden. Om vi får tillbaka allt, alternativt det som försvann innan banken stängde kortet för utlandsköp eller om vi skylla oss själva. Helt och hållet och se förlusten som läropengar.

Men statistiken känns lite skrämmande: Två av 14 råkar ut för kortbedrägeri under tre veckor. Hur många blir det under fotbolls-VM?

Wow!

Det är lika bra att jag kör det hela baklänges. Vi kom hem nyss efter drygt 24 timmar på resande fot. I luften. Bara för att ta oss från resmålet, Sydafrika. Om det var obekant.

Alla flighterna gick bra även om det såg mörkt ut på hemvägen mellan Cape Town och London. Miss Piggy (jag) inklämd mellan Tollarparn (Maken) och Dunderklumpen (damen i 150-kilosklassen till vänster om mig). Jag fick andnöd av blotta tanken på 11 timmar i en flygstol i det sällskapet så kapade jag åt mig en ledig plats med en tom stol bredvid innan någon annan hunnit reagera.

Dunderklumpen satt fastskruvad på sin plats hela vägen. Med svart slokhatt och allt. Åt inget, drack knappt, bara lite Cola och några droppar vatten. Allt för att inte bli nödig eftersom hon omöjligt kunde ta sig ur stolen utan assistens. Jag är förvånad över att hon vad vid liv när vi kom till Heathrow.

Vi har alltså ägnat närmare fyra veckor åt Sydafrika och det har varit en fantastisk resa. Med avslutning i Kapstaden där vi tog det lugnt för det mesta. Förutom vinprovning i Stellenbosch, shopping vid Waterfront, hajk på Taffelberget och julmiddag på Kinakrog.

Blå julgran och sushi. Kan det bli mer exotiskt? Ja, det kan det och jag återkommer med detaljer. Nu gäller det att göra hemmet beboligt efter att målarna har renoverat två sovrum, hall och badrum.

Packad och glad

  • Öronproppar
  • Magnecyl
  • Compeed
  • Kompressionsstrumpor
  • Fragmin

Plus mellanrumstandborstar i diverse storlekar. Och lite annat smått och gott fanns med på inköpslistan.

Personalen på Apoteket visste inte till sig. Två personer engagerade sig i mina bestyr och ojade sig ursäktande över att de inte hade strumpor i Makens storlek. För att i nästa sekund kasta sig över datorn.
– Men Scheele och Arlanda har. Scheele i marinblått och Arlanda i både blått och svart.

I och för sig har personalen alltid varit tillmötesgående. Bara något glesare. Är det avregleringen som gör dem alldeles extra servila?

Och jag kom mig äntligen för att inhandla hela två bh:ar. Som jag inte orkade prova. Så för säkerhets skull tog jag en exakt likadan som den jag hade på mig. Plus en till i samma storlek och i samma fabrikat. Och lutade mig mot Lindex försäkran om 30 dagars öppet köp.

Men Lo and behold, båda satt som gjutna.

Begär

Sill
– Vi äter inte sill, sa Maken när jag greppade ett par burkar på Ica. För jo, det gör jag visst. Ibland kan jag bli riktigt sugen på en sillmacka. Eller varför inte sillunch. Och ännu mer sugen blev jag när jag fick mängdrabatt på två burkar. Jag går på sånt. Särskilt när det fanns pepparrotssill. Pepparrot det är min favoritkrydda numero uno.

Men det var en besvikelse. Jag tog just några bitar på en knäckebrödshörna och pepparroten kunde knappt anas.

Korv
– Vilken tur att vi inte äter griskött, var min första tanke efter alla svinaktiga bilder från grisbönderna. Ja men, hallå! Hur mycket korv klämmer du i dig? En hel del eftersom det också är något jag kan bli riktigt sugen på.

I kylen ligger en förpackning Gudruns Frukostkorv och en med Scans Wienerditon. Ole, dole, doff …

Jobb
– Man kanske borde bli chef. Nu när tjänsten är utannonserad. Göra något annat. Entusiasmera och peppa. Hantera besvärliga medarbetare. Istället för att knyta knut på sig. Knutar som man ändå vill ersätta. Både i det korta och i det långa perspektivet.

Men ändå inte. Då krävs det att man står ut med att bli brun om nosen. Och det är inget som ligger för mig. Dessutom är chefstjänsten bara utannonserad internt och då tolkar jag det som att allt redan är klappat och klart. Själva annonsen är bara en formalitet.

Så många sug på en gång? Är jag gravid?

Etikett

Hundägare
Vad är det för fel på riktiga hundnamn? Jyckar ska heta Rex, Lady eller Ruff. Kanske till och med Snuffa. Inte människonamn. Dagens hundar heter Holger, Maggan eller Linus. Och behandlas som sådana.

En hundmänniskoägare klev på bussen med Linus och Patrik i koppel. Två ystra hundar, som drog iväg med ägarinnan bakåt i bussen. Kvinna protesterad lite lamt mot framfarten.
– Men snälla Linus. Nu får du allt lugna dig lite.

På min tid hette hunden Murr och vi sa Fot!, Plats!, Sitt! och Loss! Med ett tonfall, som gjorde att han direkt begrep att ordern gällde honom.

Ullared
Vad är det för fel på svenska ortsnamn? Barn döps till Texas, Dakota, Nevada och Havanna. Företrädesvis ställen på andra sidan Atlanten. Men vad jag vet är det inget flickebarn som heter Ullared. Eller pojke som kallas Skåne. Inte ens som andranamn. Och varför aldrig Södermalm?

Det tycker jag är rent opatriotiskt.