Fria radikaler

Välkommen till alternativfeber, bloggen som avviker från andra.

Reklampelarna på stan har gapat tomma några dagar och jag har inväntat H&M:s underklädeskampanj. Men icke! Den hamnade på busskurerna. Istället är det Röda Korset som gått igång med mottot
"sms:a bort ensamheten". Min? Nästans? Orten med armbryterskan? 

Det framgår inte riktigt vad pengarna för julinsamlingen ska användas till. Man får visserligen Orups ringsignal på köpet. Den kanske gör att man känner sig mindre ensam, förutsatt att någon ringer.

Envar sitt eget Röda kors
När jag var 16 och året var 1968 missade jag kårhusokupationen. Däremot var jag med på stormötet på Kungliga Akademien för de fria konsterna, Fredsgatan 12, samma år. När mötet ägde rum vet jag inte, men ämnet var julen. Talarna var många och långrandiga och till slut bestämde man sig för att bilda ”Alternativ jul” och hålla Konstfack öppet under julhelgen. Tanken var att bjuda in ensamma och andra till ett ickekommersiellt firande.

Min kompis och jag hängde på och anmälde oss som volontärer. Inte nog med det, jag övertalade mamma att vi skulle ha några amerikanska desertörer från Vietnamkriget, boende hos oss över helgerna. Brorsan var i Australien så hans rum stod ändå ledigt.

Några killar från FNL gjorde hembesök och vi blev tilldelade två desertörer. En var mörkhyad och adopterad av vita föräldrar. Han var inte mot kriget i sig, men hade blivit skadad för fjärde gången. Vanligtvis blev man hemskickad i det läget, men han hade fått order att inställa sig igen, något som han uppfattade som rasdiskriminering och därför dragit.

Andra killen uppförde sig konstigt. Vi såg inte särskilt mycket av honom och så här efteråt har vi begripit att han var drogberoende och jagade stan runt efter hasch och liknande.

Vi serverade fika och annat på Konstfack under helgerna. Särskilt många ensamma såg vi inte till och de som dök upp kunde vara störande. Men vi själva hade trevligt. Ur Alternativ jul bildades så småningom föreningen Alternativ stad. Då hade kompisen och jag ledsnat på långhåriga långpratare och ägnade oss åt väsentligare saker.

Tekniktrött

Välkommen till teknikfeber, bloggen som tröttnar tvärt.

Eftermiddagen var totalt bortkastad. Först försökte jag mig på att synka nya mobiltelefonen med datorn. Det sket sig både med bluetooth och med kabel, hur jag än försökte och jag försökte verkligen i nästan två timmar. Jag eskalerade problemet till IT-service, som skickade en junior. Han försökte med samma framgång som jag. När min telefon ringde smet han.

Sen slängde jag bort ytterligare två timmar på ett ”icke-problem”. Innan dess upptogs delar av förmiddagen av ett vimsigt möte på vårt systerföretag, där en förvirrad projektledare försökte bringa ordning i tillvaron utan att lyckas särskilt bra.

I telefonbrottningen tippade jag ner mitt tangentbord på golvet. Det hamnade uppochned och smulorna som dolde sig under tangenterna skulle kunna föda en afrikansk by. Och ändå är inte tangentbordet det snuskigaste på ett kontor. 

För att glädja alla andra kontorsslavar vill jag delge er resultatet av en amerikansk undersökning. Enligt den är kontorets värsta bakteriehärdar, i tur och ordning
1. telefoner

2. skrivbord

3. kranar på dricksfontäner

4. handtag på mikrovågsugnar

5. tangentbord

På ett skrivbord är det i allmänhet 400 gånger så många bakterier som på en toasits. Konklusion: Imorgon jobbar jag i gummihandskar (+ lite till).

Populariseringsprocess

Välkommen till matfeber, bloggen som hyllar hullet.

Igår avvek jag från upptrampade spår. Ingen wokmiddag! Nej, i eftermiddagsmörkret dök det plötsligt upp ett starkt begär efter lammgryta och sådan åtrå är till för att bejakas. Men lammgryta är ingen 13-minutersrätt, så det var lika bra att fixa mat för flera dagar på en gång. Nu sitter jag och rapar vitlök. En mustig gryta smakar längre.

lamm2

Efterlysning: Böngroddar, vart har de tagit vägen? Jag brukar köra med det till köttgrytor istället för ris eller pasta. Ingen av mina vanliga leverantörer har några såna burkar längre. Det blev gröna linser istället.

När jag ändå bråkade om bredbandet med com hem förra veckan, passade jag på att fråga vad som hänt med vår felanmälan av digitalboxen. Den hade tydligen hamnat i limbo och i eftermiddags meddelade de att någon gång mellan 17 och 21 kommer ett bud med ny box. Det är mycket com hem just nu.

Någonting helt annat:
I dagens DN, under rubriken Kontakter, man söker kvinna, står en kort annons
En ung, vacker konstnär söker förlåtelse.

Så poetiskt! Det är nästan så jag känner mig kallad.

Dagens profetia

 Com hem (fd UPC) kommer inte att vinna någon utmärkelse för sin Kundtjänst. Vad sägs om mer än en timmes väntetid på telefon. Bredbandet har krånglat över en vecka. Igår kväll sa det poff igen och så var nätet väck. Intressant nog dör bredbandet alltid strax efter att Kundtjänst dragit ner rullgardinen.

 

På hemsidan finns denna info:

2006-11-24 11:05 – Stockholm Centrala – Underhållsarbete Södermalm

Med start v.46 utför vi kompletterande underhållsarbete. Detta kommer att ske under dagtid och kan orsaka driftavbrott på samtliga tjänster.

Beräknad sluttid: 2006-11-27 17:00

Fel, fel, fel! Störningarna började redan den 20/11 och sluttiden har ännu inte infunnit sig. Varför har man en hemsida, om den inte innehåller aktuell information?

Problemet är att jag har jour kvällar och nätter och tanken är att jag ska kunna koppla upp mig till jobbet via nätet om det är något akut som måste åtgärdas. Jag har ingen lust att jobba via mobilen när arbetsgivaren betalar för ett bredband.

Nattvandring

Det händer då och då att barnen frågar hur vi gjorde när de var små. Jag blir smickrad över att någon uppfattar att jag skull kunna komma med något vettigt. Problemet är att mitt minne inte är det bästa. Eller så kanske vi inte hade någon större plan utan det var mera laissez-fair-principen som gällde. Ettan och Tvåan tyckte t ex att vi skulle döpa om Trean till Ge-han eller Låt-han.

Barnbarnet Stella har hela tiden varit rena drömmen när det gäller sömn. Hon lägger sig gärna, somnar snabbt och själv i egen säng, i eget rum och har hittills sovit hela natten. Men nu har hon drabbats av koskräck och drömmer uppslitande drömmar om hotfulla kossor. Tvåan undrade hur vi gjorde, när de var små.

Jag var fullständigt allergiska mot barn i sängen. Det var stört omöjligt att sova med en svettig, het kamin som sänggranne. Och det finns inget som är så utmattande som att inte få sova ordentligt. Om man inte är dålig förälder redan, så blir man det. Mitt förslag när barnen kom över på natten var:
– Lägg dig i pappas säng.

– Men han sticks, var den vanligaste invändningen.

Vi hade två juniormadrasser under våra sängar som vi drog fram och på dem fick barnen sova vidare. Det funkade bra.

Svärsonens mamma körde med annan metod. Hon sov väldigt lätt och kunde hejda barnen innan de kom så långt som in i sovrummet.

Vi får se om koskräcken håller i sig.

Säsongsfinal – Tooth Break

Min personliga evighetsserie fick sin upplösning idag 16:00. För ovanlighetens skull missade jag inte avsnittet. Jag ringde helt sonika upp tandläkaren i morse och fick klart för mig när man förväntade min närvaro.

Gunnar, the Dentist, var riktigt nöjd med mig. Inflammationen hade läkt ut och han putsade och petade dit lite komposit. Allt var klart på en kvart. Sen kom frågan:
– Hur vill du betala det hela?
– Det beror på summan.

”Kostnadsförslaget” låg på 5 500 och jag såg framför mig hur det hela hade ackumulerats med komplikationer (amputation) och att jag missat några besök. Nu slutade räkningen på 5 849, inte så mycket mer än den ursprungliga kalkylen. 

– Jag betalar allt här och nu! Tänk att bli lättad över en kostnad på närmare 6 000 spänn. Hur härdad får man bli?

Nästa säsongspremiär blir i juni 2007. 

Full rulle

Stockholms och vår egen Filmfestival går mot sitt slut. Minst en film per kväll, undantaget torsdagen då jag var på konferens. M passade på att kolla på Johnny Depps pirat II, som jag ändå inte ville se. Vuxenbarnfilmer är inte min grej, speciellt inte om de saknar handling. M tyckte att filmen trots allt hade ett budskap. Nämligen att det kommer att göras en Pirates III.

I kväll blev det verkliga festivalfilmer. Tvåan såg Wristcutters: A Love Story och M + Svärson är och tittar på The Last King of Scotland. Själv stannade jag hemma och såg jag på Simpsons med Stella. Både hon och jag är lika hängivna serien, men jag fattar fortfarande inte vad hon får ut av det.

Little Miss Sunshine vann, inte helt oväntat, publikpriset. Alla recensenter har varit överens med mig om att filmen är sevärd.

Äggstra information

Nu vet jag hur ruttet ägg verkligen luktar. När jag gick i mellanstadiet var det några grabbar som hade med sig en stinkbomb, som de knäckte i klassrummet. Den luktade äggmök i kubik och så trodde jag att ruttet ägg luktade. Som sagt, nu vet jag bättre.

Min lilla ryggsäck, som jag använder till och från jobbet, hängde som vanligt på en köksstol. Senast jag använde den var i onsdags och i morse kom det väldigt konstiga utdunstningar från väskan. Jag stack näsan i den och hjärnan konstaterade ”gamla räkskal”. Men jag har aldrig haft vare sig nya eller gamla räkskal i ryggsäcken.

Det som vanligtvis får åka med till jobbet är det lilla kokta frukostägget. Det åker i egen kupé egentligen avsedd för cd-spelare. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, åt jag aldrig onsdagens ägg. På hemvägen handlade jag mat som åkte ner i ryggsäcken. Det krossade ägget upptäcktes alltså inte förrän imorse och jag har svårt att beskriva i vilket stadium: Ankommet, surt eller ruttet.

Ryggsäcken inköptes i Barcelona för hela 6 € och jag slängde den i tvättmaskinen, helt i linje med mitt vanliga motto: ”Går det så går det”. Om väskan skulle bli förstörd spelade inte så stor roll. Sen gick vi ut. Efter någon timme drabbades jag av eftertankens kranka blekhet. ”Tänk om tvättmaskinen blir förstörd”. Det skulle inte vara lika lätt att smälta.

Nu hemkommen kan jag säga som Enid Blyton alltid avslutade sina böcker ”Slutet gott – allting gott”. Både tvättmaskin och ryggsäck höll och lukten är väck.

Återanvändare

På grönbete i Uppland. Nu har jag användning av att vara användare igen. Denna gång på en herrgård. Det har gett mig anledning att ångra mina spydiga kommentarer om svenska laglednings klädsel under fotbolls-VM. Tommy Söderberg höll en engagerad föreläsning om sin syn på ledarskap där han också motiverade tomteutstyrseln.

På eftermiddagen körde vi lite skrattövningar enligt indisk modell och det var riktigt roligt. Nu blir det vila tills det är dags för galamiddag och underhållning.

Somliga tänker bara på nöjen.

Rent gement

På Insidan i DN har man haft flera artiklar på temat ”Anklagad”. Det har varit olika personer som framträtt och beskrivit hur det upplevt situationer där de oförskyllt blivit beskyllda för något de inte gjort. Idag var det om Anders som blev misstänkt för att stjäla ur kaffekassan. Han blev självklart väldigt kränkt och kände hur tilliten till andra människor rubbades. 

Berättelsen var intressant, speciellt en formulering som fick mig att gå igång. När bristen i kassan kom upp i ljuset var Anders egen reflektion: ”Jag undrade om någon städare… hade nyckel till skåpet.”

Vi har i forntiden drivit städföretag och inte nog med att alla gärna ventilerar städarnas arbetsinsats på fikarasterna, så är det så typiskt att först ut bland de anklagade när saker försvinner, ofta är städpersonalen.

En av våra anställda, Anne, råkade ut för det. Hon städade på ett kontor och vid ett tillfälle hade någon kastat tonerpulver i en papperskorg, som hon skulle tömma. Lite av pulvret kom förstås på hennes händer och när hon stod på toaletten och tvättade sig, kom en receptionist in och iakttog henne intresserat.

Nästa gång Anne kom till städningen var polisen där. Det visade sig att någon stal ur kaffekassan och för att komma personen på spåren hade kassaskrinet preparerats med något sorts pulver. Det blev en rejäl utfrågning och Anne försökte förklara vad för slag pulver receptionisten sett henne tvätta bort. Till slut fick hon gå och hämta papperskorgen, där man fortfarande kunde se tonerrester i botten.

En kort tid senare fick en i kontorspersonalen gå i all hast. Det var han som picklat av fikapengarna, men Anne fick aldrig någon ursäkt.

Vid ett tillfälle skulle jag själv städa i ett kontorsrum. Där satt en kvinna och räknade pengar med stora kassaskåpet på vid gavel. Hon reste sig och tänkte gå ut ur rummet, men jag hejdade henne. Jag ville verkligen inte vara ensam i rummet med en massa pengar på skrivbordet och ett öppet kassaskåp. Vem skulle man ha anledning att misstänka vid eventuell pengabrist?

Opasslig fråga

För ett tag sedan cirkulerade ett mejl runt bland vänner och bekanta. Ett av typen, som då och då brukar dyka upp på bloggen, där man räknar upp ett antal av något. Det här mejlet hade rubriken ”Lär känna mig bättre”.

En underrubrik var ”Fyra saker som får mig att må illa”. Svärdottern, hon som är gift med Ettan, hade fyllt i undersökningen. Som första punkt på det som gjorde henne illamående var: ”När någon ställer frågan: När ska ni skaffa barn?”.

Jag var tvungen att fråga, inte henne utan Tvåan som också fyllt i formuläret, om folk verkligen ställer såna frågor. Och det gör de. Tvåan hade fått frågan själv flera gånger i form av ”När ska ni skaffa nästa?” 

Saknar folk inlevelseförmåga och fantasi? Förmodligen, annars skulle de kanske hejda sig. Det finns både ofrivillig och självvald barnlöshet och vilka utomstående har egentligen med saken att göra.

Några av våra vänner hade jobbat på det här med barn under många år och efter utredning och operationer, konstaterade läkarna att det inte skulle funka den naturliga vägen. Kvinnan sökte nytt jobb och tjänsten var på högre nivå så den var vd och personalchef som intervjuade. Till slut kom vd:n med undran: ”Jag ser att du är 36. När tänker du skaffa barn?”

Hon var tyst några sekunder och bestämde sig för att säga precis som det var, att de inte kunde få barn. Gissa om vd:n hummade och stammade och ursäktade sig. Man får hoppas att han lärde sig en läxa. (Trots hans övertamp fick hon jobbet)


Maken meddelar att bredbandet hemma funkar igen. Är inte UPC underbara möjliggörare?

Vår egen minimalfestival

Kvällens festivalfilm intogs i en extern salong Biopalatset. Vi såg Babel, en rulle i min favoritgenre, episodfilm. Eftersom den är 2 tim 22 min lång tog vi varsin Whopper, laddade med vattenflaskor och kastade oss in på muggen innan filmen började.

 

Handlingen var så tät filmen igenom, att jag inte tänkte på klockan överhuvudtaget. Alla olika episoder hängde också ihop, på ett sätt som övertygade. Slutet på de olika berättelserna blev inte fullt så tragiska som jag först trodde.

 

Babel kan tävla med en annan på min topplista, Crash, från förra året. Det var inga döda punkter i Babel, men Crash hade en sensmoral som jag gillade. De onda var inte helt igenom onda, precis som de goda inte alltid var så genomgoda.

Liten ort – låg tolerans

Idag har båda kvällstidningar artiklar om mobbning. Min upplevelse är att problemet är mycket större på mindre orter. Där är omgivningens krav på att inte utmärkta sig mycket större och det gällde för både barn och vuxna. 

Nåde den som avvek från mängden där vi bodde i Dalarna. Ortens sysslolösa yngre män for runt centrumkvarteret varv efter varv i sina raggarbilar. När de kände för det, skrek de otidigheter efter folk. Speciellt om det var folk som kom utifrån.

Vi flyttade till Stockholm innan barnen började skolan och det är jag glad för. En familj som vi hade kvar kontakten med råkade illa ut. Deras son mobbades hela skoltiden och det var rejäla trakasserier. Förutom glåpord och annat slängdes han ut naken i snön från gymnastikens omklädningsrum. 

När jag gick i skolan fanns inte begreppet mobbning, men det gjorde företeelsen. Vi hade en kille i klassen på mellanstadiet som ofta var borta. Så småningom uppdagades det att han låtsades gå till skolan varje morgon, men återvände hem igen när föräldrarna gått till jobbet. ”Felet” med honom var att han var lite rundare än genomsnittet och några andra grabbar var inte sena att uppmärksamma honom på det.

Lokal festival

Arrangörer är ibland tvungna att ta till specialknep. Det finns filmer som bara verkar hoppa runt mellan olika festivaler och då kan det fallera i transporten, så att rullen inte kommer fram i tid. Då blir man tvungen att ta till en reservfilm. Det gjorde t ex att vi fick skratta åt Nurse Betty med Renee Zellweger långt före övriga biopubliken. Stockholms Filmfestival satte in den som reserv vid ett sånt tillfälle.

Igår tog vi själva till samma knep. Den planerade filmen för dag två på Zinkenarrangemanget var uthyrd. Vi tog en till reservfilm från 2005. Svärsonen hade visserligen sett den på förra årets festival, men vad gör man?

Vi bestämde oss för att hyra varsin likadan film och sen den parallellt, var och en på sin egen anläggning. Den här gången hade juryn lite olika åsikter och mitt sällskap var ett dåligt sådant. M gillade inte den franska filmen Lemming. Helt plötsligt började han högljutt efterlysa logik i en skräckfilm. Sen när krävdes det?

OK, på bio retar jag mig på övriga publikens oljud. Men hur får man tyst på hemmapubliken? Jag tyckte i alla fall att filmen var spännande och välgjord. Det ska bli intressant att höra vad Tvåan tyckte.

Envar sin egen Festivalgeneral

Årets filmfestival verkar bli en avslagen historia för vår del. Först trodde vi att halva försvann bort i Barcelona. Sen verkar alla inblandade drabbats av beslutsförlamning. Till detta kommer en tilltagande trötthet. Nej, inte den filmen. Den går så sent (21:15).

Nej, nu har vi öppnat en egen ”Zinkens filmfestival”. Öppningsfilmen var ”Crossing the Bridge”. En film om turkisk musik gjord av en tysk musiker. Vi var alla, dvs Tvåan, Svärsonen, M och jag rörande överens om att filmen var uraburabra och gav den högsta betyg. En mycket lovande inledning på vår egen festivalvecka.

Stockholms filmfestival har alltid lite tilltugg och bubbel i samband med öppningsfilmen. Zinkens festival var inte sämre. Svärsonen fixade stekt färsk tonfisk med pesto och bjöd på egenimporterad tysk Riesling före filmen. Sen blev det intermezzo med ost och rödvin.

Nu var det dags att återbörda gårdagens film och utse film nummer två. M och Svärsonen har tagit på sig uppgiften med största allvar. Vi får se vilken salong filmen går upp på. Vi har större skärm och bättre ljud. Dessvärre galnare granne, så högtalarna kan sällan utnyttjas.

Ring, ring!!! Övriga festivaldeltagare kräver fördrink på Rival. Mossning!

Hålligång på Hornsgatan

Det var full fart hemma på vår gata i stan idag. Man fick tränga sig fram längs trottoaren. Första trängselstället var Hornsgatan 100, Körsnär Göran Larsson. På Södermalm finns en enda pälsaffär. I omgångar brukar djurrättsaktivister ha kampanjer utanför butiken. Idag filmade man en fejkad demonstration.

Nästa stopp, Hornsgatan 96, Hammarbys supporterbutik. Kö ut på gatan. Förmodligen biljettsläpp.

Sushihaket Sapporo på nummer 94 är en källa till glädje. Ny skylt med ett särskrivningsfynd. Varsågod och njut!
sushi-fat
Tvåan tipsade om Musikmuseet. Planen var att vi skulle ta Treans barn dit, men hur passerar man Hornsgatan 88 när McDonalds har stora skyltar om familje:fest, med barndisko, fiskdamm och ansiktsmålning. Det går helt enkelt inte om man inte längtar efter uppslitande scener.

M skämdes och muttrade om att vi var kidnappade av kommersialismen. Han ursäktade sig inför alla bekanta. Men Noa och My var desto nöjdare. De gick stolta därifrån med tigeransikten.

Lite efterrätt, kanske? Vi förflyttar oss till Mariahallen, Hornsgatan 74. Där fick vi detta sorliga besked: Kor kan ta slut. Och det är numera standard!

milk-sign

Jag måste ha fått mjölkframställning totalt om bakfoten. Det fanns hur mycket ekologisk mellanmjöl som helst. Är det verkligen speciella kor för standardmjölken?