Glädjeämnen

Vi bor i hyreslägenhet. Det har vi alltid gjort. Även om första lägenheten var övervåningen på en villa i Mälarhöjden. En anledning är att vi aldrig haft råd att skrapa ihop grundplåten till annan boendeform. Möjligen om vi hade jobbat mycket mer och dessutom gjort en massa omprioriteringar, skulle vi kunnat köpa något mer marknära långt från stan.

Men varför? Längre arbetsdagar, längre restid skulle bli följden. Inget som tilltalar. Och den största anledningen är att vi vill vara lediga på fritiden. Inte behöva hålla på att putsa på huset eller med en massa renoveringar. För att inte tala om allt trädgårdsarbete. Ett biobesök, en utställning, ett restaurangbesök, gå Djurgården runt känns som mycket mer tilltalande och helt utan förpliktelser.

”Relationer håller bättre i landets hyresrätter än i villor, det kom den kanadensiske sociologen Nathan Lausters fram till, efter att ha studerat 2 851 svenska par över hela landet.”

Det skriver AB och Lauster kan ha rätt. Det känns så. Med större frihet, så ökar svängrummet. Men varför studerar en kanadensare svenska parrelationer? Har han inga egna på hemmaplan att fördjupa sig i?

Jag kastar ingen mat. ”Det syns”, skulle min snälle bror ha sagt. Nej, inte för att jag trycker i mig den utan för att jag bara handlar det jag vet kommer att gå åt. Storhandla slutade jag med när de hungriga tonåringarna försvann ur huset.

Sen tycker jag att det är rena rama vansinnet att kasta saker, bara för att datumet gått ut. Som om havregryn blir dåliga över en natt. Inte ens mjölk blir det. Det är som om folk tror att ”Bäst före” betyder ”Sämst efter”. Enligt Konsumentföreningen Stockholm kastas så mycket som hälften av maten helt i onödan.

”… attitydundersökning visar att unga människor sätter allt för stor tillit till matens bäst före-datum.”

Nu är jag kanske försomsfull men tror jag att det framförallt gäller unga flickor. Att somliga tycker att det är lite gulligt att vara lättäcklad. Och kastar utan att ha någon egentlig anledning till det.

Det här med att storhandla och ha mycket i kyl och frys tror jag dessutom bidrar till att mat blir ”gammal”. Skåpen är fulla med förpackningar, som gör att det är svårt att hålla någon ordning. Plötsligt hittar man någon oidentifierbar gegga i ett hörn, där endast en dna-test skulle kunna fastställa arten.

Nej, en halvtomt kylskåp i en hyresrätt är vad jag föredrar.

Undran

Jag undrar när själva fartblindheten slår till. När man uppfattar sig själv och somliga andra, som högre stående grisar mer jämlika än andra och med en självklar rätt till fantasiersättningar i form av höga löner, bonusar och pensioner.  

Var någonstans på vägen upp, eller snarare utför, tappar man greppet om verkligheten? Så till den grad att man säljer ut sina ideal till förmån för girigheten?

Lysande utsikter

Där låg det på hallmattan, det efterlängtade kuvertet från Skatteverket. I år var det Maken som fick det första brevet. Det stora, med broschyren som damp ner för över en vecka sedan och gav besked om att han får tillbaka dryga tusenlappen.

Men jag är ännu värre, jag kommer att få tretusensexhundranio kronor in på mitt konto! Så mycket har jag aldrig fått tillbaka på skatten. I själva verket har jag väldigt sällan fått tillbaka. Vanligtvis brukar Maken få tillbaka 1200 och jag behöva betala ungefär samma summa. Och då kvittar vi helt enkelt oss emellan.

Nu kan vi kanske slå till med ett nytt kolfilter till köksfläkten. Det luktar alldeles för mycket pannkaksflott när man kör den. Eller måla om köksluckorna. Om någon bara kunde få ändan ur vagnen och fixa till skåpet ovanför mikron. Eller tapetsera om i barnkammarkontoret. Världen är plötsligt full av möjligheter.

Obeslutsam

Igår köpte jag ett paket med färsk kycklingfilé. Konsum hade extrapris på 89 kr per kilo. Sånt kan inte en ekonomiskt sinnad kvinna motstå. Det har ju varit fryst kyckling som hittills varit glasberikad. Nu kommer nytt larm och då handlar det om färsk kyckling. Från Coop.

Så nu vet jag inte vad jag ska ha till middag. Om jag vågar satsa på fågel eller om blir det fisk. Eller helt oförargliga bönor.

Byk

Första gången jag var i Spanien, tyckte jag att det var konstigt att man inte kunde stava sitt eget språk. På skyltar och i menyer kryllade det av felstavningar.

dsc00162

Nu är jag inte lika förvånad och det här fönstret har jag passerat hur många gånger som helst utan att ens se felet. Imorse lös det mig i ögonen. Men i konsekvensens namn; heter det Mattvätt och Vittvätt, så är inte så konstigt att det blir Gardinttvätt.

Det var en gång

En liten, liten gumma som skrev en liten, liten blogg. Och vanligtvis uppmärksammade endaste en liten, liten skara vad hon publicerade. Där fanns några familjemedlemmar och arbetskamrater som i regel kommenterade muntligt, några som av olika anledningar följer bloggen och andra som ramlar in på grund av sökord och diverse länkar.

Nu kan jag lätt konstatera att Robinsonsatsningen som tv4 gjort har betalat sig. Intresset är på topp. Jag länkar till ett antal artiklar varje vecka, men min länk till AB:s utläggning om Jossans toplessbilder övertfräffade all tidigare statistik.

Kombinationen dokusåpa och avklätt är fortfarande oslagbar. Nu gäller det bara för mig att skaka fram bilder på Brorsan och Jossans moder. Om det finns några och om jag vill vara med i hetluften.

Harmlöst

Igår fick jag tillbaka två av min barndoms somrar. Bara genom ett telefonsamtal. Jag har gått och trott att mamma och styvpappan var gifta i sex år. Nu säger Syrran att det bara var fem. Att jag var 10 år vid skilsmässan. Jobbigt nog tror jag att hon har rätt

Det förklarar ett par kollosomrar som jag inte riktigt fick plats med på tidsskalan. Om jag inte klämde i dem ihop med något annat sommarminne. En konsekvens är t ex att det jag skrev i inlägget om sommaren 1963 egentligen utspelade sig 1962.

Sen gav Syrran mig ett ytterligare skäl att titta på Robinson. En av deltagarna är dotter till en bekant från uppväxttiden. Om jag inte minns fel hade Brorsan under en period ihop det med hennes mamma.

Huvudvärk kan komma plötsligt

Eller så kan de krypa på lite långsamt. Som idag. Redan halv sex slog Noa upp sina ljusblå och Maken var snäll och la sig i soffan och kollade på barnprogram. Men vid sju vaknade flickorna och då var det slut på den natten. Vardagsrummet förvandlades till ett tvåvåningshus med hjälp av husets alla stolar, täcken, filtar och soffkuddar.

Nu är barnen utslängda, huset rivet, allt återbördat till sin rätta plats och alla gårdagens ostbågar och popcorn som bortblåsta. Barnen var nöjda med Let’s Dance, även om flickorna hellre dansade själva.

Stella höll på Laila, Noa på Magnus och My på Annika. Att hon inte var med i tävlingen spelade ingen roll. En Annika är alltid rätt. Som när de ska leka Pippi Långstrump; då vill My alltid vara Annika. Hon har inte fattat att det är Pippi, som är häftigast.

Nu funderar jag allvarligt på att ta en Treo, lägga mig på soffan och läsa alternativt slumra innan alla kommer tillbaka igen. I natt tänker man ju sno en timme från min nattsömn, så det gäller att vara beredd.

Lösa boliner

57539488

Arbetsdagens sista skälvande minuter ägnar jag åt att leta bilder till vår nya hemsida. De ska vara på temat gammal kontorsmiljö med gamla arbetsrutiner. Egentligen borde webbdesignfirman göra jobbet åt oss, men hur jag än mejlar och ringer så verkar inget hända på den fronten. Så själv är bästa dräng.

Alla tre barnbarnen ska övernatta hos oss och det självklara fredagsnöjet blir då Let´s Dance-finalen. Så ska det låta har inte en chans när barnbarnen får bestämma. Då är det ”riktiga” tävlingar som gäller.

Jag tror att det blir hämtpizza till middag för barnens del. Då behöver jag inte hetsa upp mig över bortkastad matlagningsmöda från min sida, om de inte äter något. Och blir det kvar något ouppätet kan det bli matsäck för fotbollscupen.

För mycket

Förkylning i förening med försovning fick mig att förbruka några förköpskuponger från SL. Och när jag satt där och skumpade i bussen undrade jag: Varför har somliga blåa bussmodeller en strykbräda längst fram på främre barnvagnsplatsen?

buss-4

Eller vad förklaringen till schabraket?

Ombytta roller

Vi ska ha barnbarnen i helgen och på lördag har nollettorna, dvs Noas grupp, fotbollscup. Den börjar redan kl 8 ute i Enskede och det skulle inte förvåna mig om det är utomhus. Innan jag hade hämtat andan erbjöd sig Maken. ”Det fixar jag” och han ser verkligen fram emot evenemanget.

Men hallå? När våra barn var små, vem var det då som följde med till olika aktiviteter? Åkte till kalla simhallar på fredagskvällar och satt och huttrade vid bassängkanten? Eller genomled långa pingisturneringar i skitiga gympahallar? Definitivt inte Maken.

Men nu passar det. Med kameran i högsta hugg. Små grönklädda åttaåringar kutar runt på bild efter bild. Alla följer bollen, som flugorna kring sockerbiten och gör Noa mål så är det för att bollen råkar studsa på honom av misstag. Än så länge uppfattar han det inte som rena rama turen, utan som skicklighet.

Vinkling

När jag köper vitt vin blir det oftast något sydafrikanskt. Drostdy-Hof Chardonnay och Zonnebloem är ett par favoriter. Nu landade ett mejl från Råd & Rön med en länk till artikeln ”Mörk verklighet bakom sydafrikanska viner”.

Många lantarbetare på vingårdarna lever under usla förhållanden och frågan ställs: borde man sluta köpa vin från Sydafrika?

”Generalsekreteraren för fackföreningen för kvinnliga lantarbetare, Wendy Pekeur, tvekar inte:
– En bojkott skulle inte hjälpa utan bara öka arbetslösheten och den sociala osäkerheten. Arbetarna lider på grund av det låga priset för sydafrikanskt vin och detaljhandeln i Europa borde använda sin makt till att tvinga jordbrukarna att be handla arbetarna ordentligt.

En annan väg är att välja Fairtrade, menar sociologiprofessor Joachim Evert.
– De detaljhandlare som säljer Fairtradecertifierat sydafrikanskt vin försöker att hjälpa producenterna genom att ge pengar tillbaka till gården och dela ut gifterna för social utveckling med dem.”

Vad jag kan se på Rättvisemärkts hemsida så är alla Fairtradeviner i Systembolagets beställningssortiment och det komplicerar.

Knölig huvudkudde

Jag är jättedålig på tv-serier och har egentligen inte orkat följa någon sen Hill Street Blues. Den hade ett tilltalande koncept; tre olika historier i varje avsnitt. En som började, en som pågick och en som avslutades. Då gick det har ha lite behållning även om man missade någon episod.

En av mina arbetskamrater älskar tv-serier. Inte så att hon följer dem när de sänds, utan hon köper säsongsboxar. Senast jag var sjuk (januari?) tog hon med sig en box med Gilmore Girls. Toppen att slötitta på när man bara orkar ligga i soffan, tyckte hon.

Ikväll har snuvan slagit till och jag tänkte att jag skulle ge serien en chans. Bara för att lätta mitt samvete, eftersom kollegan har frågat vad jag tycker ett antal gånger. Trots att jag var bekvämt tillbakalutad orkade jag bara ett halvt avsnitt. Alldeles för många stereotyper för min smak.

Är serien verkligen bra? Kan någon ge mig motivation att kolla vidare? Jag vet inte vad jag ska säga till utlånaren. ”Nä, killen på fiket och bögen (?) med fransk brytning blev för mycket”. Så uppriktig kan man bara inte vara.

Vi övergick till engelska Wallander. Eller snarare Ålländer. Hur många bra engelska skådisar finns det? Det bara kryllade av dem i filmen. Och polishusets 60-talsinredning får en alldeles egen Oscar.

Fripassageraren

Jag fick tag på Lillsyrran och Svågern igår kväll. De var nöjda med läkaren i Köln. Han kunde ingjuta lite hopp och menade att han behandlat patienter med samma diagnos med framgång. Inte 100 %-ig, men uppskattningsvis till 50 %.

Läkaren ville inte säga cancer; han föredrog ordet parasit och hade för avsikt att göra miljön så ogästvänlig som möjligt för inkräktaren. Så att den skulle flytta frivilligt. Det känns lite som att sätta en trevligare etikett på något riktigt obehagligt. Men om det känns bättre, så må det vara hänt.

Kuren Svågern fick, innehöll ozon och magnesium. Jag fattade inte riktigt hur det gick till, men det var behandlingar varje förmiddag i sex dagar. Dessutom ingick annat som skulle stärka immunförsvaret. Medicin som han ska fortsätta med.

Huddinge hade utmärkt sig och skickat en bokning för magnetröntgen med tid måndag kl 10. Brevet postades på fredagen och posten levererade det på tisdagen. Hur kan man tro att det ens finns en gnutta chans att patienter kan få brevet i tid? Hur många får sin post före kl 9?

Svågern fick en annan tid och det ska bli intressant att höra vad en ny röntgen visar. Om man nu redovisar det.

Black Out

Tack, nu vet jag varför jag känt mig obekväm med Släck lampan-kampanjen. Alltså att människor ska ha alla lampor släckta mellan 20:30 och 21:30 på lördag. Och inte bara lampor utan också annat som förbrukar el.

Och det är inte för att jag skulle missa Robinson eller att datorn skulle vara avstängd. Utan för att ”miljontals människor släcker … för att visa att de tar klimatfrågan på allvar”. En timme mörkläggning och sen kan man ta ut SUV:en med lugnat samvete. Köra iväg till flygplatsen och ta en välbehövlig semester på Bali. ”Jag släckte minsann ner …”

Det är ungefär som skynkarna här på Hornsgatan. De som hänger ut lakan för att ”politikerna måste göra något åt trafiken”. Trafik, som skynkarna själva gärna bidrar till när de har behov eller känner för det.

Eller här har ni en som kan argumentera mera.

Jet lag

Det är något fel. Min kropp har tagit ut sommartiden en vecka för tidigt i år. Både igår och idag vaknade jag runt halv fem. Alldeles för tidigt och utan att kunna somna om. Det var lika bra att ta sig till jobbet, så nu har jag varit här sen kl 7. En timme tidigare än vanligt.

Sånt straffar sig. Nu är jag aptrött och huvudvärken kommer krypande. Dessutom är det svinkallt och jag har verkligen ingen lust att promenera hem.

Och jag ringer och ringer till Lillsyrran utan framgång. Det är hela tiden upptaget. Alla vill förmodligen höra hur det gick hos läkaren i Tyskland. Det vill jag också göra. Plus veta vad de har för kontonummer.

Lillsyrran och Svågern har egentligen inte ekonomiskt utrymme vare sig för Tysklandsresor eller osubventionerade läkarbehandlingar. Man kommer inte långt på 1,75 undersköterskelön. Speciellt om man inte har så många tjänsteår i bagaget.

Jag fick just mitt lönebesked på mejlen, med den nätta lilla årsbonusen; 57 % av en månadslön som extra påslag. Och jag vet flera ställen där extra pengar kan underlätta.

Allting hänger ihop

Nej, man kan inte få allt här i livet. Speciellt inte om man behöver samhällets stöd. Då har man inte råd att spela golf, låta barnen ta ridlektioner eller åka till Thailand över julen.

Så långt är jag överens med Täbymoderaten, som säger:

”… går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig.”

Men han pratar inte om utlandsresor eller kostsamma fritidssysselsättningar utan om hur långt samhället ska ersätta tandvård. Då räcker 20 tänder. För andra vill säga, inte för honom själv. För han har ju råd. Och jag skulle inte bli förvånad om det är tack var kommunen.

Sen att andra påtalar hur stigmatiserande det är att ha dåliga tänder spelar mindre roll. Men å andra sidan är fattiga människor dumma. Och antagligen feta. Då kommer cancern som ett brev på posten. Så är du fet och får cancer så har du dig själv att skylla. Den som får skylla sig själv ska inte ha vård på allmännas bekostnad.

Det är antagligen nästa ”reform”.

Robinsontorsk

I år handlar det inte om Robinson längre. Programledaren kallar hela tiden deltagarna för Överlevare. Som några slags reservamerikaner typ Lost/Survivors.

Om jag ska heja på någon, så blir det Angela Monroe. Hon bor i fastigheten och ser ut att ha kropp för att kunna ge övriga deltagare en match. Maken har hon i alla fall lyckats domptera så till den milda grad att han vattnade hennes krukväxter när hon var bortrest. Något som han aldrig någonsin brukar serva hyresgäster med.

Men av någon konstig anledning kunde han inte säga nej till henne. Han som inte ens vattnar våra egna. Om vi hade några.

Söndagssysslor

Det är inte klokt vad hemmet sunkar till sig, när ingen har tid att styra upp det hela. Förra helgen var vi borta, så tvätt och städning fick ligga i träda. Igår vad det fullt upp med annat och på kvällen var vi bortbjudna.

Och det är inte klokt vad snabbt det går att straighta upp det hela om man ger sig den på saken. Det tog oss 2 * 2 timmar att få hemmet presentabelt igen. Och det inkluderade putsning av tre fönster mot Hornsgatan (på tiden) och rengöring av spisvreden (också det på tiden).

Konstiga saker kom fram. Under duschkabinen t ex låg två tandborstar, en kam och en tvättlapp. Under ena soffan låg en champagnekork och under den andra en nötknäppare. Plus en massa mattludd.

Alla golv är torkade och ovansidan på spisfläkten är nyklippt. I den lågt stående vårsolen upptäckte jag att den var riktigt långhårig.

Tvätten är sorterad i högar och nu rullar maskin tre av sju. Så tar jag en välförtjänt kombinerad blogg- och tepaus!