On three Missions

Den här resan har haft flera syften: 1. Undersöka om Portugal är ett trevligt land att bosätta sig i. 2. Hälsa på Svärdotter och barnbarnen i förskingringen. 3. Titta på den portugisiska fastighetsmarknaden.

1. Är Portugal ett trevligt land? Ja, är det entydiga svaret. Folk är vänliga och hjälpsamma. Man pratar engelska så det är lätt att göra sig förstådd och bli förstådd. Engelskspråkiga filmer och serier är textade och inte dubbade, som i grannlandet. Maten, vinet och klimatet är också ett plus. Språket är vackert och om man sätter den sidan till går det säkert att lära sig. Heja, Duolingo!

2. Hälsade vi på barnbarn? Ja, de gjorde vi. I delar av tre dagar. Barnen har vuxit både i längd och i förstånd. Lärt sig spanska och skruvade generat på sig när farfar försökte sig på språket i fråga. Familjen bor i en etagelägenhet i ett jättekomplex ett kvarter från stranden. My och Noa går i skola, lillebror går på dagis, Svärdottern är hemma med halvåringen och Joel jobbar när han kan och får uppdrag.

3. Hur fann vi fastighetsmarknaden? Genom fastighetsmäklare. På nätet och i det verkliga livet. Och kan konstatera att trots allt prat om kris, så är prisnivån ganska hög. Snudd på Stockholmspriser.

Igår ägnade vi eftermiddagen åt att åka runt tillsammans med en mäklare och titta på sex olika ställen, som var till salu. De flesta låg runt 240.000 €. Egentligen alldeles för mycket för vår plånbok. För vad jag förstår, kan inte utlänningar låna pengar till fastigheter i Portugal. Det är reda pengar som gäller. Sparade pengar eller vinster från försäljning av fastigheter hemmavid. Ett annat alternativ är: ”Use your tax savings to buy real estate in Portugal”, som det stod på anslaget i hissen till ett av hotellen vi bott på.

Och planeringen av bostäderna är lite märkliga enligt mitt förmenande. Det spelar ingen roll om husets sovrum har plats för två eller åtta personer, kök och vardagsrum är lika små. Hur man ska kunna laga mat, sitta och äta och umgås framför den obligatoriska öppna spisen när man är åtta man i hushållet, är ett mysterium. Även om mäklaren menade att man spenderade mesta tiden utomhus.

Dessutom är det som regel ett badrum till varje sovrum. Alldeles onödigt, om ni frågar mig. Betänk den städinsats som krävs för varje extra badrum. Två badrum eller ett på varje våningsplan är alldeles tillräckligt.

 

Ska vi ha råd med bostad på marken blir det antagligen norr om Dalälven eller ett renoveringsobjekt.

Annons

Årskrönika

Traditionen så här års bjuder att jag sammanfattar året med några rader. Alltså, det handlar om en tradition med åtta år på nacken och som jag själv skapat. Men 1913 (avd fort men fel. Tack Jan L) 2013 års tillbakablick blir nog lite halvdan eftersom jag legat av mig på bloggfronten. För det är på bloggen jag hämtar återblickarna. Huvudet är i regel ganska tomt och blandar ihop när, var och hur.

Januari
Gick på bio, såg på tv, hämtade på förskola, åkte till Teneriffa och blev förskräckligt förkyld. En förkylning som räckte långt i februari. Men i övrigt har jag varit sjukdomsfri under året.

Februari
Filosoferade och la ut texten om arbete och globaliseringen, livet efter pensionen, hur livet disponeras och ålder i största allmänhet.

Mars
Bränder: Folkets kebab på Hornsgatan och offentliga toan vid Globens t-banestation.
Den bittra och verklighetsbaserade serien Jobbet & jag startar.
J&J avsnitt I: Avspisas bryskt vid förfrågan om kurser.
J&J avsnitt II: 100 dagars gratisarbete omvandlas till fyra dagars permission.

April
Tandläkarbesök, klippning, åker till Malaga och hälsar på barnbarn.
J&J avsnitt III: Strid om sommarsemesterdagar.

Maj
J&J avsnitt IV: Tungviktare på jobbet sägs upp och säger upp sig.

Juni
Hela månaden fylls av bil- & tältsemester i Frankrike.

Juli
Svärdotterns barn nummer fyra föds.
J&J avsnitt V: Blir förbigången vid allmänna festiviteter och surnar till.
J&J avsnitt VI: Bråkar om semester. Igen.

Augusti
Semestervecka på Karpathos

September
Diskmaskinsluckan på plats. Äntligen efter halvannat år eller mer.
J&J avsnitt VII: Ett utvecklingssamtal, som går till historien som mitt värsta. Och sista. Personalchefen nämnde i en bisats att dylika samtal var frivilliga.

Oktober
Plockar svamp och klipper håret.
J&J avsnitt VIII: Söker nytt jobb.

November
Maken går på Filmfestival.
J&J avsnitt IX: Jag går på anställningsintervju.

December
J&J avsnitt X: Får inget nytt jobb, stretar på på det gamla och tar välbehövlig semester.

Rosa påsar

Fråga inte mig hur det kommer sig för det måste finnas kanaler som totalt har gått mig förbi, men jag vet att om man ska göra en flicka i tioårsåldern riktigt glad så ska man presenta henne med saker inhandlade på Victoria’s Secret. Gärna en rosa påse med läskigt luktande parfymer eller lotions.

Vi har glatt två flickebarnbarn med diverse produkter därifrån. Och när vi satt och väntade på Arlanda upplevde vi den totala lyckan hos fyra småflickor som kom med varsin påse dinglande i handen och berättade för sina mammor hur de hade gått ihop sig för att få bästa pris per vara i tax free shopen.

Idag har vi rått om barnbarnen i Marbella. Vill ni inte se lite av gamla stan? undrade My. Ha! sa Noa. Hon vill bara gå dit för att där finns det en Body Shop. Och han hade förstås rätt. Maken följde med in i butiken. Själv stannade jag utanför eftersom jag inte klarar de starka lukterna. Eller stanken. My kom ut med en hel bricka med burkar med krämer. Och dofter.

Vad är det för fel på Apotekets parfymfria produkter?

Semestersysselsättning

Vi reser som regel lätt. Alltså när det handlar om bagage. Det gör vi även den här gången. Det som tynger är semesterläsningen. Jag brukar satsa på riktiga tegelstenar. Då får man mer ord för pengarna säger mitt ekonomiska jag.

Den här gången beställde jag böckerna på bokus utan att kunna väga dem i handen, och det resulterade i fyra tunna pocketböcker. Som jag lugnt kunnat avverka en om dagen.

Vi kom över havet, Julie Otsuka. Den var fantastiskt bra, helt enkelt. Det var länge sedan jag läste något så gripande. Rekommenderar den varmt.

Kaddish på motorcykel, Leif Zern. Också bra. Klargjorde ett och annat som jag inte kände till. Plus att människorna rörde sig i mina hemkvarter.

Lördagens stora bröllopsfest, Alexander McCall Smith. Damernas detektivbyrå är alltid lika småputtrigt trevliga och lättlästa. Även om det emellanåt kan bli lite väl mycket tjat om traditionellt byggda kvinnor och Botswanaberöm.

Jag ringer mina bröder, Jonas Hassen Khemiri. Jag beställde boken eftersom jag tyckte att hans öppna brev till Beatrice Ask var så bra skrivet. Men boken begrep jag mig inte på. Vad ville han egentligen? Nej, den sa mig just ingenting.

Nu är det dags för mig att ändå gripa mig an en tegelsten: Vägen mot bålberget. Den låg rykande färsk och väntade på mig på Arlanda Pocketshop. Det blir andra försöket. DN hade den som gratis e-bok och jag laddade ner den i mobilen men klarade bara av att läsa några sidor. Formatet var för litet och en telefon kan man inte knöla till på samma sätt som en pocketbok.

Och när jag ändå är inne på läsning kan jag tipsa om Novellen på P1. Stina Ekblad läser noveller av Alice Munro.

En bra målvakt har tur

Eller borde rubriken vara Arbetsskada?

Jag vaknade med ett ryck 06:55 och första tanken som dök upp i huvudet var: Har jag lagt in filen med nytt bokföringsår för 2014? Den fil som används av Kundservice när reklamationssystemet skapar bokföringsposter till ekonomisystemet? Bäst att jag kopplar upp mig mot jobbet och kollar.

Min kontroll visade att det hade jag inte. Filen för bokföringsåret 2014 saknades och det skulle ställa till stora problem första vardagen nästa år. Problem som skulle sysselsätta kollegan Åke någon timme eller två innan han fattade hur det hela hänger ihop och laga det som gått fel. Jag kan riktigt höra hans köttiga eder över min person om detta skulle inträffa. Han brukar nämligen svära över andras missar. Och det är han inte ensam om på min avdelning.

Nu är jag bara glad att mitt undermedvetna jobbar på övertid. Samtidigt som jag undrar: Är det något mer jag kan ha missat? Min hjärna har några timmar till för rannsakning.

Dan före dan

Det händer att jag tänker på min moder. Som idag, när jag är hemma på permis och passar på att rensa ut i kylskåpet eftersom vi kommer att vara hemifrån i 14 dagar. Jag hittar en öppnad sillburk, som stått i flera veckor, en skål med bönröra och en kopp med krossade tomater. Då gör jag precis som modern brukade göra; tar med burk, skål och kopp och uppsöker badrummet, där jag häller ut innehållen i toaletten och spolar.

Det finns människor i min omgivning, som inte gillar den typen av tilltag. Men jag tänker Vinterkräksjuka. För vad är det för skillnad på att slänga gammal mat i toan eller att äta upp den och bli dålig i magen? Så att man måste kräkas och stå och ulka över muggen.

När jag spolat ner resterna hakade spolningen upp sig och det fortsatte att rinna hela tiden. Och var är en fastighetskötare när man som bäst behöver honom? Jo, på lunch. Och då får hustrun vackert vänta. Trots att jag höll på att frysa ändan av mig. En ständigt spolande toastol blir väldigt kall att sitta på. Men efter avklarad matrast kom Maken och fixade felet.

Vi sticker alltså bort i morgon. Till södra Portugal där vi ska hyra bil för att rekognosera lite på Algarvekusten. Plus hälsa på barnbarnen, som bor i Malaga tillsammans med sin mor och hennes make och deras gemensamma två barn.

Vi har förberett oss med en massa svenskt godis och diverse böcker som svärdottern önskade från Bokus. Så pass tungt att jag kunde övertyga Maken om att vi måste checka in en väska. Annars skulle vi vara tvungna att gå i samma kläder under två veckor. Eller resa med lager på lager med kläder. Vilket skulle bli ganska svettigt.

Och nu tänker jag göra som modern och återvända till en av mina favoritsysselsättningar: korsordslösning. Eller läsning. Jag har inte bestämt mig ännu.

Besvärligheter

Igår damp morgontidningen ner i brevlådan när jag höll på att sätta på mig ytterkläderna för att ta mig till jobbet. Så det blev varken någon läsning eller något korsordslösande. Läsningen tog jag igen igår kväll och fredagskrysset tog jag itu med i morse. Och satte nästan morgonkaffet i vrångstrupen på kuppen.

Uppe i högra hörnet stod det ett nyckelord, som förmodligen inte betyder så mycket för det stora flertalet. Inte heller för mig tidigare. Men senaste halvåret har lösningen på nyckeln KULRAM hemsökt mig natt som dag.

Vårt senaste Herrejösseprojekt heter just Abakus och det har varit projektet som gud (han med gemener) glömde. Det som har kunnat gå fel, har helt enkelt gjort det. Som om det inte räckte med att brottas med kulramar i veckorna, jag får göra det även på fritiden.

Jag funderade på att ta tuben till jobbet igår eftersom jag försovit mig. Men som jag hoppade över morgonläsningen kom jag iväg i hyfsad tid och bestämde mig för att gå. Som vanligt. Det var tur, för när jag kom ner till Skanstull hade polisen spärrat av nedgången till tunnelbanestationen och det stod massor av folk och väntade på 4:ans buss. Andra gjorde som jag, stretade över Skanstullsbron i motvinden.

När det var dags för Stockholmarna att ta sig tillbaka hemåt på eftermiddagen hade man ännu inte fått ordentlig fart på tågen. Och när jag var klar med dagens kulramar hade klockan blivit över 18. Då hade jag ingen lust alls att gå hem i mörkret utan chansade på bussbefordran. Tillsammans med en massa andra. Bland annat en arbetskamrat, som i och för sig är snäll och vänlig men som jag stör mig på ändå.

Vi kan kalla henne Petronella. Hon jobbar på vårt Call Center och det passar henne för hon gillar att prata. Och pratade gjorde hon hela vägen från Gullmarsplan till Zinkensdamm. Bara det är jobbigt. Sen försitter hon inte ett tillfälle att i förbifarten nämna sina akademiska meriter. Ännu mer påfrestande.

– Apropå trassligheter i kollektivtrafiken. Du vet den där snöiga och besvärliga vintern för fyra år sedan. Då jobbade jag med min avhandling och var tvungen att ta mig till Nynäshamn fyra dagar i veckan. Gissa om det var problem med pendeltågen?

Och jag tänker elakt: Men om du nu är så himla välutbildad, varför sitter du på ett sketet Call Center?