Full, fullare, fullast

När jag var liten brukade vi sjunga en liten trudelutt till melodin av Å jänta å ja. Den okomplicerade texten lydde:
Jesus är full
Jesus är full
Jesus är full
av godhet

Det tyckte vi var kul. Så enkel humor hade Syrran och jag. Men jag hade knappt sett några berusade människor förrän jag började i mellanstadiet och passerade förortscentrumet på vägen till och från skolan. Ett gäng A-lagare brukade ockupera parksofforna närmast Systembolaget.

Sally däremot lärde sig tidigt hur man identifierade påverkade människor eftersom hon dagligen passerade Maria beroendecentrum på vägen till och från förskolan. Där finns det också soffor som lokala missbrukare kan vila på.

Idag hämtade jag Sally på fritids för första gången sen hon började skolan. Vi mellanlandade på McDonalds för att slippa undan matlagning. Inne på restaurangen satt en man som höll på att hosta upp lungorna. Och när han inte hostade, drack han öl ur en burk som for i golvet när han nästan tömt den.

– Är han sjuk? Eller är han full? För man kan bli full om man dricker för mycket öl och vin, sa Sally.

Efter ett tag blev mannen utmotad av personalen. Då kom det ytterligare frågor i ämnet.
– Finns det tanter som är fulla? Eller är det bara män?
– Finns det fulla människor i andra länder än här?
– Har du sett de där gubbarna, som brukar sitta på bänkarna vi gick förbi förut? En har bara en fot och sitter i rullstol. Hur ser det ut där benet tar slut?
– Jag ska aldrig dricka vin.

Då, lilla Sally, får du väl göra som Jesus. Fylla dig med andra och bättre saker än alkohol. Själv tänker jag fylla kvällen med senaste Språktidningen. Kanhända att jag lär mig hur man kommaterar. Och sen går jag vidare med att läsa min nyinköpta bok ”Kvinnan på tåget”. Som gärna fyller sin trista ensamhet men flytande.

Klok, klokare, klokast

Här sitter jag och skriver den ena klokheten efter den andra och vad gör Bill Gates? Jävlas med mig å det gruvligaste. Nu låste sig Word för tredje gången och skickade mina tankar ut i rymden. Då skriver jag väl i Notepad++ istället. Och håller tummarna för att gratisprogrammet inte ska kontstra.

Alltså, idag känner jag mig mindre korkad än jag gjorde igår. Fattade nämligen hur man gör en sak på jobbet, som jag inte kunnat tidigare. Så bra att jag inte kommer att behöva assistens i just det ämnet nästa gång. Alltid något.

hillJag har hunnit konsumera också. Köpte ett par nya vinterkängor, som är precis lika omöjliga att ta av och på som mina gamla. Det verkar vara regel numera att man ska brottas med skodonen vintertid. Men de nya är hela och oslitna. Endera dagen slår vinterväglaget till och då gäller det att ha på fötterna. Jag lovar att trottoarerna i korsningen Vanadisvägen och Norrtullsgatan är stans halkigaste.

Men å andra sidan kan ett par nya fotbeklädnader vara ett slags snögaranti. Ungefär som att ta med sig ett paraply när man går ut; då kan man ge sig på att regnet uteblir. Så nu hoppas jag att mina kängor håller gator och trottoarer snöfria. Hela vintern. Även om jag måhända har lagt ut en rejäl summa i onödan.

Apropå vinter och snö, hörde jag en mamma tala till sitt lilla oskyldiga barn när vi gick på Skeppsbron i söndags. Hon sa: Tänk att det redan är november och ännu ingen snö. Där fick jag verkligen lust att lägga mig i. Hur ofta snöar det i november där vi bor? Inte särskilt ofta. Och om det gör det, så ligger snön sällan kvar. Stackars barn, bli itutad rena rama villfarelserna.

Men å andra sidan kan barn uttala sig märkligt. När jag skulle ställa tillbaka kundvagnen på Ica hörde jag ett samtal mellan mamma och hennes son, 10-ish cirkus. Plötsligt undrar han: Mamma, hur många lån har du egentligen? Jag hörde aldrig svaret. Eller om hon svarade. Och tänkte: Har han sett för mycket på Lyxfällan?

Idag börjar Stockholms filmfestival och jag är festivalänka i den närmaste framtiden. Maken är på bio när han inte arbetar. Mestadels själv. På bion, alltså. Fast tillsammans med en massa obekanta. Först var det jag som backade ur, redan för flera år sedan. Klarar inte av att sitta still så länge. Efter det gav Svärsonen upp. Tyckte nog att familjen gick före. I år jobbar Ettan i England och det senaste filmfestivalsällskapet, en man i 60-årsåldern, fick en stroke för att par månader sedan. Och mår inte så bra.

Nu börjar den här texten likna ”I huvet på en gammal gubbe”. Tankarna far hit och dit fullständigt ostrukturerat.  Och jag funderar på att ställa Ettan till svars för att hans boss förstörde mitt ursprungliga, betydligt mer intelligenta, inlägg.

Dum, dummare, dummast

Det är mycket som övergår mitt förstånd. Min egen dumhet till exempel. Jag är så trög när jag ska lära mig nya saker. Och osäker. Som gör att jag velar hit och dit så allt tar mycket längre tid än vad det skulle behöva. Det gäller speciellt på jobbet. En sak som bara borde ha tagit ett par timmar har jag såsat med ett par dagar. Beslutsångest är mitt mellannamn.

Och inte begriper jag mig på den lovordade sajten Min pension. Som jag kelar med lite då och då när jag känner att jag helst skulle vilja slut jobba. Om jag blippar i alternativet ”Jag vill ta ut min pension enligt pensionsavtalet” det vill säga vi 65, får jag ett resultat. Men väljer jag ”Jag vill ta ut min pension vid olika åldrar/perioder” och väljer 65 som ålder blir pensionen 5000 lägre per månad. Hur det nu kan komma sig?

För att gå in på sin profil på Min pension måste man identifiera sig digitalt. Jag har gjort det med mitt BankID. Har alltid fungerat tidigare, men plötslig blev det stopp innan jag ens hade börjat. ”Inloggningskort saknas” stod det i rött på skärmen, trots att kortet satt i dosan.

Jag ringde kundtjänsten när jag satt på jobbet för att beställa ett nytt kort. Nej, sa Malin bestämt. Det kan vara något fel på säkerhetsprogrammet. Nej, det är det inte, sa jag. Makens kort fungerar alldeles utmärkt. På samma dator, med samma dosa och samma säkerhetsprogram. Men Malin var envis. Försök att logga in, sa kan jag hjälpa dig.

Det blir nog knepigt eftersom jag är på jobbet och kort och dator kvar hemma på köksbordet. Då får du ringa upp igen när du är hemma.

På kvällen fick jag höra ”Vi hjälper dig så fort vi kan” ytterligare ett tjogtal gånger innan Rikard svarade och han hade mig att klicka både här och där tills det uppdagades att säkerhetsprogrammet inte hade städat upp efter sig. Det låg en korrupt fil i en mapp och hindrade läsningen av mitt inloggningskort. Det hade jag väl kunnat räkna ut.

I förra veckan var jag på konferens i Köpenhamn. Det var föreläsningar i två dagar. Om programmering. Och jag kände mig lite korkad. Igen. Det har kommit så mycket nytt de senaste åren och jag har inte hängt med. Förra jobbet var lite skyddad verkstad och jag löste uppgifterna ungefär på samma sätt som jag gjort under alla år.

”Jag borde verkligen ta mig ut ur min bekvämlighetszon. Lära mig nya sätt att göra saker på. Våga ta nya tag. ” tänkte jag morskt. Ända tills idag var tillbaka på jobbet i morse. Och bestämde mig för att använda kvällen till att ännu en gång kolla på Min pension, vad det skulle kosta att gå i förtid.

Alldeles för mycket, konstaterade jag nyss. Det blir antagligen att jag får hanka mig fram åtminstone halvannat år till i arbetslivet.