Jaha, då var det dags för ännu ett missat jubileum. Det är likadant varje år. Trots att det är så få saker, som jag firar. Eller kanske just därför; jag saknar rutinen. Men för knappt en vecka sedan borde jag ha firat nioårsdag för bloggandet. Men det rann ut i sanden eftersom jag var upptagen med annat.
Barnbarn är till exempel tidsslukande. De åkte hem i onsdags presentade och glada. My fick en ny iPhone. Hennes gamla var en version 4 med trasig skärm och hade den lilla egenheten att batteriet bara gick att ladda när telefonen var avstängd. När Maken skaffade hennes förra för halvannat år sedan, tecknade han en försäkring och det ska bli intressant om det går att få några kulor i ersättning därifrån.
Noa önskade sig en ny skärm. Hans moder hade avkrävt ett löfte av honom att inte nämna något om det till oss, men eftersom hans syster fått en mobil tyckte vi att han också borde få något. Det höll modern med om och Maken beställde en från en spansk sajt för leverans till barnens hem i Malaga.
My går i svensk skola och trivs bra. Noa går i spansk och trivs inget vidare. Han har inga kompisar på plats och skajpar och spelar spel tillsammans med de gamla vännerna här hemma. Så han var inte så glad när det var dags att åka tillbaka. Han hoppas på att få börja i en privat engelsk-spansk skola framöver, men jag gissar att det är en kostnadsfråga.
Jag oroar mig för deras skolgång. Att den liksom varken blir hackad eller malen. En termin här och en där. Ibland i Sverige och annars i Spanien. Det blir ingen kontinuitet, om ni frågar mig. En åsikt som jag aktar mig för att ge luft åt. Eftersom det inte ligger inom mitt ansvarsområde. Tycker framför allt Maken. Och jag håller med. För om jag uttryckte min oro skulle det antagligen göra varken till eller ifrån.
Men i morgon är en annan dag och då ska jag ta itu med det som jag klantade till på jobbet i förra veckan. Och oroa mig för mina problem istället för andras.