Meningsbyggnad

Jaha, då var det dags för ännu ett missat jubileum. Det är likadant varje år. Trots att det är så få saker, som jag firar. Eller kanske just därför; jag saknar rutinen. Men för knappt en vecka sedan borde jag ha firat nioårsdag för bloggandet. Men det rann ut i sanden eftersom jag var upptagen med annat.

Barnbarn är till exempel tidsslukande. De åkte hem i onsdags presentade och glada. My fick en ny iPhone. Hennes gamla var en version 4 med trasig skärm och hade den lilla egenheten att batteriet bara gick att ladda när telefonen var avstängd. När Maken skaffade hennes förra för halvannat år sedan, tecknade han en försäkring och det ska bli intressant om det går att få några kulor i ersättning därifrån.

Noa önskade sig en ny skärm. Hans moder hade avkrävt ett löfte av honom att inte nämna något om det till oss, men eftersom hans syster fått en mobil tyckte vi att han också borde få något. Det höll modern med om och Maken beställde en från en spansk sajt för leverans till barnens hem i Malaga.

My går i svensk skola och trivs bra. Noa går i spansk och trivs inget vidare. Han har inga kompisar på plats och skajpar och spelar spel tillsammans med de gamla vännerna här hemma. Så han var inte så glad när det var dags att åka tillbaka. Han hoppas på att få börja i en privat engelsk-spansk skola framöver, men jag gissar att det är en kostnadsfråga.

Jag oroar mig för deras skolgång. Att den liksom varken blir hackad eller malen. En termin här och en där. Ibland i Sverige och annars i Spanien. Det blir ingen kontinuitet, om ni frågar mig. En åsikt som jag aktar mig för att ge luft åt. Eftersom det inte ligger inom mitt ansvarsområde. Tycker framför allt Maken. Och jag håller med. För om jag uttryckte min oro skulle det antagligen göra varken till eller ifrån.

Men i morgon är en annan dag och då ska jag ta itu med det som jag klantade till på jobbet i förra veckan. Och oroa mig för mina problem istället för andras.

Annons

Dagen efter kvällen före

– Det var nog tur att Stella inte sov hos oss i natt, sa jag när Tvåan ringde i förmiddags.
– Hurså?
– Noa ägnade kvällen åt att vända ut och in på magen. Han spydde som en räv.
– Ha, det var samma här. Stella kräktes på kvällen och My under natten.
– Hoppla! Då gjorde vi bästa bytet.
– Äsch, det var inte så farligt. Tjejerna är så stora att de sköter sig själva. Jag visste inte ens att My också mått dåligt tills jag såg hinken vid sängen.

Sen började vi diskutera orsaken till illamåendet och enades om att den gemensamma nämnaren var hallonpajen på McDonalds. Det var bara kräkarna, som åt pajer. Övriga, som käkade på Donken åt annat till efterrätt. Om de åt någon.

Borde jag reklamera, så här i efterhand?

Lugnet lägrar sig så smått

Som Modern brukade säga: Det var kul när ni kom och det var skönt när ni gick. För jag blir helt slut av jullovsbarn. Hastigt och lustigt bestämdes det att barnbarnen skulle komma hit från Spanien på lovet. Det går jättebra, sa vi. Vi har ändå inget särskilt inbokat.

Nu har de varit här en vecka och lyckats vända på dygnet. Inte så kul när det dyker upp arbetsdagar då och då. Igår somnade de inte förrän 01:30. I våra sängar eftersom de hade ägnat någon timme åt att jaga upp varandra. Två så stora barn tar upp ordentligt med sängyta, så Maken flyttade ner på en madrass på golvet.

Klockan 06:00 i morse ringde alarmet. Obarmhärtigt och obevekligt. Då var det bara att vingla iväg till jobbet. Jag var glad att jag kunde ta mig hem redan efter fem timmar. En stor del av tiden på jobbet ägnade jag åt Norwegians kundtjänst. Det var rena rama parodin; 25 minuters väntetid och sen svarade en ”norsktalande”, som hela tiden var tvungen att ”snakka kollega”. Till slut blev jag bortkopplad med oförrättat ärende.

Då ringde jag ett svenskt nummer där jag fick beskedet att det var bokningsavdelningen i Norge som hanterade den typen av ärenden. ”Men där får man vänta i evigheter” sa jag. ”Inte alls, kön är tom” fick jag till svar.

I helsicke heller. Ytterligare 25 minuter i luren innan ännu en ”norsktalade” människa svarade. Denna gång en man och jag har ingen aning om han fick till namnen. Bokstavering på dubbelt främmande språk är ingen barnlek. Ström blev antagligen Sträng, så det blir intressant att se om Styvpappan får kvittera ut ungarna när de kommer till Malaga.

”Jek vil sende nye reisedokumente” sa mannen men mejlade biljetterna för hitresan istället för returen. Och varför allt detta krångel? Jo, barn under 12 år får inte resa utan assistens och eftersom My är 11 så måsta man anmäla resan minst 48 timmar före avgång. Till Norge, som antagligen numera ligger i Senegal. Eller åtminstone på andra sidan Östersjön.

När jag kom hem var kusin Stella här. Efter ett tag kom frågan ”Får jag också sova här i natt?” Men jag kände inte för ännu en dålig natts sömn, utan föreslog helt fräckt ”Kan inte My sova hos dig istället?” Och det kunde hon.

Nu har Noa och farfar somnat av utmattning och jag njuter av lugnet. Och tänkte för höja stämningen med laxpudding och ”Året var 1965”. Det år när Syrran skämde ut familjen genom att skolka från skolan eftersom hon kände sig manad att ge Rolling Stones ett ståndsmässigt mottagande på Arlanda.