Månad: oktober 2010

Lite klargörande

Förra inlägget blev lite rörigt. Eller som vanligt. Men orsaken till madrassvandringen var att garderobsbastun befinner sig i kolonistugan i Gunnilse. Så även madrassen och den behövdes inför övernattningen i lägenheten i Kålltorp.

Och orsaken till att vi hamnade i Simlångsdalen var Ica-banken, som raggade kunder med erbjudandet: bli kund hos oss och du får … I det här fallet en rabatterad övernattning på hotell Tallhöjden.

På hotellrum finns det en tv och finns det en tv så pockar den på uppmärksamhet, även om morgonen. Jag som aldrig ser på tv vid den tiden på dygnet, knäppte på apparaten och där satt Amelia Adamo i en av Skavlans fåtöljer och vek ut sig. Om 40-talister och hur annorlunda de är mot tidigare far- och mormödrar. Hur de vägrade att ge upp sina egna liv till förmån för barnbarnen. Och istället föredrog vuxenröj och barhäng.

Så jag stängde av fortare än kvickt. Jag orkar inte med människor som tror att deras navel är universums centrum och att deras liv är representativt för halva mänskligheten. Vad vet hon om alla kvinnor i tidigare generationer? Varken min egen mamma eller svärmor gav på minsta vis upp sina egna liv för barnbarnen. Och de var 20-talister.

Jag är visserligen 50+ plus lite till men känner mig inte alls som AA:s målgrupp. För det är så hon delar in mänskligheten. Det är jag övertygad om.

Känn ingen sorg, Göteborg

Om ni såg en skum trio vandra i mörkret längs Bergsjövägen, den som går mellan Gråbovägen och Partille, så var det Greven, Plast och jag. Greven det vill säga Maken bar en skumgummimadrass på huvudet.

Halvvägs till Partille hann Lena upp oss med bilen och körde oss till hemmet och middagen i Kålltorp. Efter maten ägnade vi oss åt musik. Vi brukar göra det när vi träffas. Vi körde hårt med våra respektive önskelåtar på Spotify tills vi upptäckte att klockan var 01:30.

Annars var plan ett för Göteborgsvistelsen, Nationalteaterns föreställning, men den spolades till förmån för en kväll med Udda charm. Hotell Tallhöjden i Simlångsdalen är verkligen udda. Inredningen förflyttar en sekundsnabbt till Tyrolen. Allt är träpanelat. Även menyn är en resa. I tiden, till 1980-talet: ikväll blir det löjromstoast, oxfilé och chokladmousse.

Ett par kilometer från hotellet ligger en vandringsslinga till Danska fall. Väl värt en promenad visade det sig under eftermiddagen. Svetten till trots.

Stigen går genom en fantastisk lövskog, mest bok. Upp och ner i på ett underlag av fallna höstlöv.

Vackert är bara förnamnet.

På spåret

När en handläggare gör ett fel, så blir konsekvensen ett enda fel. Men om man är systemare, som jag så är man mycket effektivare än så. Då sätter man felet i system, om man säger och ett enda fel kan föröka sig enormt genom att programmet gång på gång upprepar felet.

Så var det igår och jag slet mitt hår långt in på kvällen för att minimera skadan. Och jag lovar att bära Tack-Pia-märket i fjorton dagar, eftersom det var just Pia som såg under vilka omständigheter programmet gjorde alldeles galet.

Inte alls roligt att det sammanfaller med två semesterdagar och andra får städa efter mig.

Men nu tvingar jag mig att glömma jobbet och lever i nuet. På X2000 på väg mot Göteborg. Baklänges. Vi ska våldgästa Billy och Lena några dagar. Gamla vänner sen Dalatiden, som det alltid är lika trevligt att träffa. Ibland går det flera år mellan besöken, men på något tar vi vid där vi var förra gången.

Tendens

Det går bra för skobranschen. Har jag läst i mångpapperet och jag är direkt bidragande. På kort tid har jag köpt skokanoter till mig själv och andra för tusentals kronor. I lördags jagade jag runt efter nya walking shoes. Mina gamla är helt utslitna och livsfarliga.

Det tog halva lördagen, men till slut hittade jag ett par i rätt modell och i min storlek på NK, så nu känner jag mig tritt sicher, som tysken säger. Och det behövs. Igår var trottoaren längs Ringvägen sandad. Så tidigt har nog inte vinterkylan kommit. Vad jag kan minnas.

Hur det går för tv-branschen vet jag inte, men förmodligen ser framtiden ljus ut. Med tanke på att vår tv-anläggning har börjat krångla. Först började folk i bild se lite kräkgröna ut några sekunder då och då. Häromdagen blev gröntoningen permanent och igår försvann bilden helt.

Felsökning blir så komplicerad nuförtiden när tv, dvd-spelare, ljudanläggning och digitalbox är ihopkopplade. Till slut kom vi fram till att felet låg i ljudanläggningen eller i kablarna till och från den. Nu har vi kopplat loss ljudanläggningen, men det innebär att vi inte heller har någon dvd-spelare. Och det skaver.

På sex år har det hänt en hel del på marknaden. Jag vet inte ens om det finns nya kablar till våra gamla apparater. Eller ska man satsa på nytt?

Bostadskarriär

Vår första egna lägenhet låg på övervåningen på en villa. En etta med kokvrå utan dusch eller badkar. Under oss bodde husets ägarinna, en vresig tant som hade synpunkter på det mesta. Efter åtta månader fick vi nog och sa till varandra:
– Det här går inte!

I samma veva bygges Brandbergen, ett miljonprogramsområde, med sjuvåningshus uppradade efter varandra. Där fick vi en tvåa högst upp med en hyra på 572 i månaden. Sen blev jag gravid och någon gång i sjunde månaden börjad vi fundera över om vi ville att våra barn skulle växa upp i området. Femton meter ovanför marken.
– Nej, det går inte!

Så vi flyttade till en mindre ort i Dalarna. Till en tjänstebostad på 62 kvadratmeter. Den kostade 400/mån och var fjärde vecka var det vår tur att städa trapphuset. När Maken skadade ryggen orkade han inte med sitt tunga arbete längre och blev arbetslös. Utan A-kassa. Två vuxna och två småbarn på KAS.
– Det går ju inte!

Så vi flyttade tillbaka till stan på AMS:s bekostnad. Till Östbergabackarna. Enda stället jag inte trivts på. I lekparken härskade dagmammorna, som ignorerade mig totalt. Rena rama mobbarna. Och eftersom jag var mammaledig spenderade jag många av dagens vakna timmar där.
– Så här kan jag inte ha det!

Då startade jag min kampanj hos bostadsbostadsförmedlingen. Ge mig en trea i Solberga och jag slutar ringa. Efter tre månader gav de upp. Och vi flyttade. Trean kom och trean började kännas trång. Jag ringde Familjebostäder som höll på att bygga nytt i närheten och fick lägenhetsritningar hemskickade. Men hallå! 2,20 i takhöjd.
– Det går ju inte alls!

Bäst att fixa större innan området är klart. En stor fyra i Apelsinlunden. Där bodde vi och jobbade ihop med Marika i vår gemensamma firma. Tills alkoholen tog över hennes liv. Helt och hållet.
– Det här går inte längre!

Flykten från förorten gjordes i lönndom. Och här har vi bott sedan 1992. Visst har det varit några Det här går inte sen dess. Men det har ännu inte omfattat boendet.

Passare

Förutom att jag kan jobba när jag är på jobbet, så kan jag arbeta hemifrån och bortifrån. Den här eftermiddagen blev det bortifrån. Närmare bestämt från Tvåans köksbord. Sally behövde passning när modern hade ett viktigt möte på jobbet.

Hur det gick? Bättre än tidigare gånger. Sally var riktigt glad första timmen, men sen kom hon på att mamma försvunnit ut genom ytterdörren. Då kröp hon fram till dörrmattan, reste sig mot dörren och grät en skvätt.

Jag kunde avleda henne ett tag, men till slut blev hon riktigt svårmodig och kröp fram till spjälsängen och antydde att hon ville sova. Förmodligen tyckte hon att det var lika bra att sova bort resten av tiden tillsammans med mig. För så fort pappa och Stella dök upp slog hon upp sina ljusblå igen.

Och idag fick Tvåan besked om att lägenhetsbytet är OK från de inblandade hyresvärdarna. Så om en dryg månad bor de på en annan gata i stan. En som jag inte passerar på min väg mot jobbet. Nu brukar jag kasta ett getöga upp på deras fönster och när jag kommer ner till korsningen Götgatan-Ringvägen kollar jag in Svärdotterns fönster. Räknar in barnbarnen, ungefär.

I mitt esse

Oj, vad jag har levt upp till mitt namn denna dag. Först lärde jag ut stickningens grunder. Det gick sådär, men några räta varv blev det. På eftermiddagen hade jag matlagningskurs och vi snodde ihop äppeltosca med vaniljsås till efterrätt. Att se hur såsen tjocknade tyckte kursdeltagarna var riktigt spännande.

Medan Maken tog en middagslur gick jag igenom romerska talsystemet med de små liven. Inspirerad av inskriften (MCM) på Sagerska Palatset, som vi passerade på promenaden in till city. Som slutprov fick de skriva ner hur gamla de själva är (VII, snart VIX IX), hur gammal jag är (LVIII), mammas ålder (XXVIII) och hur gammal pappa skulle ha varit (XXXIII) om han fortfarande levat.

Vi har ju lite delad vårdnad och varannan helg bor Treans (III) barn hos oss. Något som både vi och Svärdottern uppskattar. Hennes nya kille (XXXVI) är själv barnfri från sina (IV) våra helger och då kan de rå om varandra. Utan att det finns barn som pockar på uppmärksamheten. Och vi kan rå om barnbarnen.

När barnen är här så finns det vissa saker som måste multipliceras med π. Som åtgångar. Mjölken rinner i väg mycket snabbare, disken fortplantar sig något otroligt, plus att mer än dubbelt så mycket toapapper spolas ner. Speciellt disken förökar sig mer än gånger π. Vanligtvis kör jag diskmaskinen jag högst varannan dag, oftast var tredje. På barnhelger blir det två gånger per dag.

Men Makens nya brillor uppskattades inte alls. Noa tyckte att de rentav är fula.
– Tänk om farmor gör slut med dig när du har så fula glasögon.

Ja, det vore en riktigt skruvad orsak. Efter 40 (XL) år.

Grå hår

Jag har återfunnit min svarta kjol med dragkedja mitt fram. Maken hade en alldeles egen samling med svarta kläder i kategorin knappt-använda på barnens säng och där låg kjolen. Nu hänger den i garderoben. Min garderob.

Annars har arbetsveckan bjudit på bakslag på bakslag. Några av våra kunder är Myndigheter och att göra dem till lags är ingen barnlek. Värre än att spela Fia med Storasyster; hon som ändrade reglerna hela tiden så det var omöjligt att vinna.

Först får vi en nybeställning av kunden och när jag påpekar inkonsistenser i kravspecifikationen, blir jag avfärdad. Skit i det du damen, jobba bara på, ungefär. Och då gör jag det. I onsdags kom de krypande och medgav felen. Bara två veckors arbete åt skogen. Mitt arbete. Det är bara att repa upp och göra om, ungefär som i syslöjden. Och fortfarande gäller tidplanen.

Nästa Myndighet är fullständigt omöjlig att ha att göra med. Märkliga regelverk, vansinniga kvalitetskrav, trots att materialet är undermåligt och att de ideligen ändrar regelverket under tidens gång. Det är bara att repa upp och göra om, ungefär som i syslöjden. En veckas arbete åt skogen. Inte mitt, men produktionens. Och fortfarande gäller självklart tidplanen.

Och om några veckor är vi med i slaget om en ny offentlig upphandling. Jag vet inte om jag kommer att bli glad om vi vinner.

Svarta hål

Idag köpte jag åtta par sockor på Lindex och två par strumpbyxor på Åhléns. Tidigare har förhållandet mellan strumpinköpen varit precis tvärtom; fler strumpbyxor än strumpor eftersom jag varit en kjolmänniska. Nu har marknadens bristande tillgång på kjolar tvingat mig att bli en byxdito.

Dessutom har min bästa svarta kjol oförklarligt försvunnit. Sista gången jag såg den hängde den över ena soffans ena armstöd. Det var i söndags när jag samlade upp kringslängda svarta kläder som behövde tvättas och konstaterade att kjolen var ren och lät den ligga kvar. Eller så placerade jag den på ett smart ställe, bara för att den inte skulle ligga framme. Fråga mig bara inte var.

Endera dagen kanske kjolen dyker upp i Makens garderob där han förvarar alla sin femtielva svarta tjocktröjor. Kjolen har ett långt blixtlås mitt fram precis som tröjorna.

Han har kapat grejer förr. Igår snodde han till exempel mitt Spotifykonto. Först fattade jag inte vad som hände, bara att min egen uppspelning stannade och jag satt på jobbet och drog igång den igen. Och igen. Och igen. Bara för att han hade startat min Spotify hemmavid.

Han får skaffa sig ett eget konto. Och låta mina kjolar vara ifred.

Lapp på lapp

Maken är lite fåfäng av sig. På senare år har han klippt bort lappar i kläderna. Speciellt de som sitter fastsydda i nacken. Jag har trott, tills för några veckor sedan, att han tyckte tyglapparna irriterade och kliade.

Men så kom erkännandet: Jag vill inte att andra ska se att jag har XXL. Som om han blev mindre genom att undanröja synliga bevis.

Sen är han känslig av sig. Och långsint. Än i denna dag kan han ta upp en episod när han köpt en ny jacka 1968 och Syrran och sa: Ja, den hänger ju snyggt. Det som sårade mest var att jag skrattade.

Idag blev hans nya glasögon klara. Engelsk modell., med runda bågar.

– Ser jag inte ut som Mikael Wiehe? Eller Stieg Larsson.
– Snarare som Gandhi. Med tanke på bristen på hårsvall. Sa jag. Och det lär han inte glömma. Inte i första taget.

Gnäll

Grannar
Vår nya granne vägg i vägg har andra vanor än föregående hyresgäst. Hon har ännu inte bankat i väggen när vi har tv:n på. Vilket är skönt. Däremot har hon annat för sig som är lite störande; hon röjer i köket på natten. Och hennes diskbänk delar vägg med huvudänden på vår säng. Så på helgerna händer det att jag vaknar av slamret. Och då är det lögn i helvete att somna om.

Medarbetare
Jag har suttit i ensamt majestät senaste tiden på jobbet. Skönt, om ni frågar mig. Men andra sitter betydligt trängre och nöter på varandra. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig ha herrar på rummet. Klas och Anders på rum C425 går varandra på nerverna och Klas ville hellre vara sambo med mig. Oki, doki, sa jag. Och Klas flyttade in.

Men en man kommer sällan ensam. Jag fick  tre till på köpet, som kommer och går. Ibland blir rummet café. Då snackar de bilar, hus och sport. Eller så sitter jag i en verkstad. Gubbarna kör brummande tester och diskuterar utfallet. Gång på gång. Idag var Klas sjuk. Och det var jag glad för.

Maken
Som tycker att jag är övergnällig och usel bloggare. Taskmört! Som jag stått ut med i alla dessa år. Men  imorgon är en annan dag. Hoppas jag.

Skanstullsbron fredag 07:27

Då krockade jag med en kille. Han kom söderifrån och gick pillade på sin mobiltelefon och jag kom från andra hållet och var upptagen med solen som gick upp bakom Hammarbybacken. Smällen blev inte så hård eftersom vi båda höll makligt tempo.


Jobbet har varit helt hysteriskt hela veckan. Inte en lugn stund, fikarasterna har till och med lyst med sin frånvaro. Överordnade sitter i möte efter möte och prioriterar vad min grupp ska ägna tiden åt. Men man missar den lilla detaljen att berätta vad man kommit fram till. Och plötsligt ska dubbelt så mycket vara klart på hälften av tiden.

Maken fick en ny mobil och skickade sin nygamla vidare till Stella, som är mer än nöjd och känner sig stor och betrodd. Men Tvåan märker hur andra föräldrar i klassen skickar onda ögat på henne. Som om det fanns en tyst överenskommelse att vänta med mobil tills barnen åtminstone börjat i tredje klass.

Och hänger de inte upp sig på mobilen så finns det annat. Musikval till exempel. Vi gav bort en box med Cornelis Vreeswijkinspelningar eftersom vi hade två likadana. Stella fastnade direkt för Mördar-Anders, det är jag och spelar den om och om igen. Och sjunger den mer än gärna. Så föräldrarna skulle inte bli förvånade om de blev kontaktade av andra oroliga föräldrar.

Jag har gett bort annat, som jag haft mer än dubbelt av. Svarta läderstövlar. I min garderob har det stått två par jättefina, svindyra italienska stövlar, som blivit alldeles för trånga om vaderna. Vem i min närhet har smala fötter i storlek 39 och tunnare vader än jag? Inte dottern och inte Ettans fru; de har båda större fötter. Men Svärdotter nummer två passade in i målgruppen. Och hon tog mer än gärna emot bägge paren.

Det här blev i rörigaste laget. Och jag har ingen bra ursäkt.

På Hornsgatan skynkar vi

Vi inga gardiner. Fönstren är vackra som de är. Däremot har vi behov att stänga ut ljuset då och då. Som på morgnar och förmiddagar när man vill sitta vid köksbordet och läsa tidningen. Sommartid blir det alldeles för varmt när solen ligger på.

I vardagsrummet sitter tv:n på väggen mitt emot fönstren. Om det är ljust ute, speglas fönstren i tv-bilden. Då hänger Maken upp påslakan så hemmet ser ut som värsta kvarten. Ingen av oss är tillfreds med lösningen. Eller snarare bristen på den.

Som vanligt är det stora problemet att vi inte kan enas om hur vi ska ha det. Men hemma hos Englunds i Jönköping såg vi ljuset. De hade tavellist ovanför fönstren, som de skruvat fast träpersiennerna i. Enkelt och snyggt.

Nu har vi införskaffat råmaterialet. Utmaningen ligger i att hålla sams under påfrestningarna som kommer under det praktiska arbetet med skruvandet.

Dum blondin

Vi slog till och köpte en minidator. Har Maken fått en tanke i huvudet, så går han inte att hejda. Nu lever han i villfarelsen att det är hans dator. Bara för att det var han som gjorde själva köpet.

Ha! säger jag. Den guldfärgade champagnefärgade maskinen är min. Vad ska han med en liten dator till. Han har ju redan en.

Jag lyckades få datorn att koppla upp sig på vårt trådlösa nätverk hemmavid. Däremot fick jag inte nya musen att fungera. En maskin som är så liten saknar cd/dvd-spelare och jag drog slutsatsen att musproblemet berodde på att jag inte kunde installera drivrutinerna från den medföljande cd:n.

Jag bar med mig nya datorn till jobbet och frågade en av teknikerpojkarna om han kunde hjälpa mig att få dit drivrutinerna. Det kunde han. Lätt som en plätt. På undersidan av musen fanns en pytteliten av/på-knapp, som jag missat. Den tog han bara och puttade till på-läge.

Pinsamt är bara förnamnet. Och Maken skämdes ännu mer än jag. Trots att han inte ens var med.

Klättermusen

Kusin Klas var före sin tid gjorde bostadskarriär långt innan begreppet existerade. Han och Karin bodde i en liten bostadsrätt i Årsta i slutet av 1980-talet när en av Karins arbetskamrater skulle sälja sin villa i Älvsjö.

Tidernas tillfälle, priset var lågt eftersom huset var nergånget och Kusin Klas är en händig man.
– Dessutom hoppar vi över ett boende, menade Klas.
– Va!?
– Ja, vi hoppar ju över ett boende.
– Hur menar du?
– Fattar du inte? Vi går från bostadsrätt direkt till villa.
– Och?
– Vi hoppar över radhus!
– Men jag har sett att de bygger ett servicehus i Älvsjö. Är det inte lika bra att ni flyttar dit på en gång. Då kan vi snacka hoppa boende. Sa jag och tyckte att jag var rolig.

Själv ligger jag lågt med bostadskarriären och nöjer mig med hyresrätt. Då kan man till exempel vara ledig när man är ledig.

Svd har en debattartikel på temat.

Affärsidé

När man ska till Indien måste man ha visum. Ansökan kan göras på nätet och det finns pedagogiska instruktioner hur man fyller i formuläret. Det tre kilometer långa formuläret med frågor om vad ens döda och begravna föräldrar hette och annat som man inte fattar vad det har med saken att göra.

Sen skriver man ut sin ansökan och får en liten komihåglista med information vad man ska ha med sig till Indiska ambassaden. Ansökningshandlingar, pass, foto för vår del.

I väntrummet stod tre datorer, som det kostade 50 kr om man ville låna. Plus 5 kr per utskrift. Och det är här affärsidén kommer in. I minneslistan fattades en viktig punkt: man måste ha med sig flyghandlingar som visar att man verkligen ska till Indien.

Inte hade vi det. Varför skulle det behövas, när visumet gäller ett halvår. Men det var bara att hosta upp 50 kr och låna dator i två minuter för att skriva ut vår Itinerary från hotmailen. Och glädjas åt att vi nådde uppgifterna därifrån och inte behövde göra om besöket.

Efter det drog vi vidare till Vaccin direkt. Om utifall man behöver ta en eller annan spruta. Det behövde man inte. Bara Ducoral en vecka före avresan.
– Då tar jag det för oss båda.
– Det blir 220 kr per person. Följ med här, så ska jag visa hur man gör.
Och jag lommade snällt med.
– Förresten; tillhör ni samma familj?
– Ja, det gör vi.
– Bra! Då räcker en förpackning till er båda.

Sa kvinnan och gav mig ett paket. Men inte ett ord om att jag betalat 2 x 220. Det kallar jag också affärsidé: Köp en – betala för två.

Kallt

I morse var det 4° så jag tog fram vinterjackan. Under fem är gränsen. I högerfickan låg en påbörjad åkremsa och en femkrona. Det hade aldrig hänt för 47 år sedan. Då hade jag fullständig koll på tillgångarna och begrep inte hur mina stölder ur Moderns kappfickor kunde gå obemärkt förbi.

Som förr i världen

Nu börjar fondväggen i vardagsrummet se lite sliten ut. Den kanske inte var ett jättebra val, röda blommor på svart botten. Men det kändes rätt då. För då hade vi inget minne av vad barn kan hitta på. Nu vet vi.

Barn pillar på tapetskarvar. Gör man det på en svart tapet tittar den vita baksidan fram. Och barn vill ha 10-kronorsleksaker från automaten på Konsum. Helst vill de få en slajmfärgad, geléaktig plasthand som de kan kasta mot väggen. Då fastnar leksaken halvt om halvt på den svarta tapeten och liksom klättrar ner. Och efter sig lämnar den snigelspår.

Maken köpte en radiostyrd bil till Noa. Inte för att han skulle sluta kasta saker som fastnar på väggarna. Mer för att kompensera att Trean aldrig fick någon när han var liten. Det värsta var att han och Ettan blev lovade varsin av mormor. Själva hade vi inte det ekonomiska utrymmet för den typen av extravaganser.

Men jag borde ha anat ugglor i mossen. För det första kostade sådana bilar ganska mycket och modern var inte den som tyckte att man skulle skämma bort barn med dyra leksaker. För det andra hade mamma inte någon särskild koll på marknaden.

Och när pojkarna öppnade sina paket var besvikelsen ett faktum. Visst, där låg en batteridriven leksaksbil. Och en kontroll med ratt och vippkontakter för att framåt och bakåt. Men själva radiostyrningen saknades. Istället fanns det en meterlång sladd mellan kontrollen och bilen. Så pojkarna fick kuta i samma takt som bilen. Hur kul var det för en 9-13-åring?

Bilarna gömdes undan i stora garderoben. Tänk om någon kompis på besök skulle komma på dem med småbarnsleksaker.

Men Noa gick glatt ut på gården och körde varv på varv. Och när Svärdottern hämtade på söndag eftermiddag var han väldigt bestämd.
– Bilen måste med hem. Här kan den inte vara kvar. För kolla på hjulen och tänk på att dubbdäck är förbjudna på Hornsgatan.