Veckan som gick – lite baklänges

Första arbetsveckan efter en semester är alltid lite mer hektisk än andra. Så även den här. Det hade stockat sig lite under min frånvaro. Både små och stora uppgifter. Det och annat har gjort att jag varit mindre synlig på nätet än jag brukar. Nog med ursäkter, detta har hänt:

Lördag
Tidigt fredags kväll ramlade ett sms från Svärdottern in i mobilen.

En liten fråga i sista sekund: Kan barnen vara hos i morgon? Vi ska titta på en bil i Skåne och tänker ta tåget från Centralen kl 9:15.

Så vi blev med barnbarn trots att det inte var vår helg. Och nu är de små liven så stora och förståndiga att de kan ta bussen hit alldeles på egen hand. Men inte större än att de kan bli väldigt olyckliga när de känner sig hängiga. Noa låg mest i soffan och sov. På eftermiddagen ville han absolut hem och vi hade överläggningar med den stressade modern. Hon och sambon hade just avslutat bilaffären och hade 55 mil på E4:an framför sig.

Nu är Maken på väg med barnen till Skanstull. Modern deras är antagligen inte hemma förrän vid midnatt, men sambons barn är hemma och alla är mätta. Så det är lugnt. Tycker även jag, som dammsugit upp chips, lakrisalpapper och slängt några glasspinnar. Fyllt diskmaskinen ännu en gång denna dag och njuter av tystnaden.

Fredag
Jag försov mig för andra gången den här veckan. Men inte lika mycket som i onsdags. Hann med att fixa lunchsalladen och tog tuben till jobbet. En timme gick åt till en genomgång av det nya lokala avtalet. Alla ändringar var försämringar. Chefens försvar var: Men fortfarande är det bättre än det centrala avtalet. Men hallå lille vän: Det centrala avtalet är golvet. Alltså den nivå som det lokala måste hålla sig över. Hur som helst var flera villkor sämre än tidigare.

Resten av förmiddagen gick åt att se över och uppdatera diverse bankuppgifter. Och lunchen intogs något tidigare än vanligt eftersom jag hade tid hos tandhygienisten.

I hate tider hos tandhygienisten. Inte nog med att hon ägnar 45 minuter åt att plåga mig, hon gnäller över fickdjup mellan kindtänder, blödningsfrekvens, hotar med tandlossning och sen har hon mage att ta betalt för behandlingen eller snarare tortyren. Över tusen spänn kostar det numera per gång. Plus att jag alltid måste vänta 10-20 minuter. Det spelar ingen roll om jag har första tiden på dagen eller som den här gången, första tiden efter lunch. Hon är en riktig tidstjuv.

Efter ovanstående upplevelser hade jag ingen lust att ta mig tillbaka till jobbet utan tog mig hem till mitt lilla hem istället. Och handlade lite fredagsmys på vägen. Men det hade jag inte så mycket för. Maken hade bokat träning med sin PT och jag bestämde mig för att rensa och förvälla trattisarna jag köpt. I sällskap med matlagningsvin. Då pep det till i mobilen.

Hej, hoppas du är rätt person: Evis är på konferens och vi ska ses på Tudor Arms kl sju. Hänga på?
/Cruella

Jo, jag den rätta och jag hängde på. På min första bloggträff. Om man inte räknar Annaa Mattssons begravning. Vi hade turen att så småningom få ett eget bord, trots att det var fredag och lönehelg. Och vi höll hårt i bordet i två och en halv timme medan vi pratade, åt och drack. Beklagade att vi inte fått ändan ur vagnen tidigare. När Annaa fortfarande levde. Och beklagade att varken Ulla Å eller Rutan hade möjlighet att vara med.

Torsdag
Slet med programändringar hela dagen. Folk säger upp sig och inga nya anställs. Alltså måste kvarvarande personer göra deras uppgifter och det ger mig lite extra jobb. För att andra ska kunna göra deras jobb.

Onsdag
Försov mig rejält. Det är alltid svårt att få en ordentlig dygnsrytm när man varit ledig. Hann varken med att fixa frukost eller lunch. Kattvätt istället för dusch.

En på säljavdelningen behövde en kundlista. Pronto. Som jag fixade sssm. Och människan sa inte ens tack. Hon vet inte hur långsint jag är.

Och så fick vi en ny tidplan från Myndigheten. Där vi helst ska vara klara att gå i produktion innan vi gjort tester.

Tisdag
Mer outsourcing till andra sidan Östersjön betyder diverse programjusteringar. Och det ägnade jag arbetsdagen åt.

Hade dessutom lite mejlkonversation med If om Makens dator som har pajat. Om utifall det går på hemförsäkringen. Eller om det går att laga appamojängen. Det vore bra eftersom finns en del foton på den hårddisken, som inte är lagrade någon annanstans.

Måndag
Städade i mejlboxarna och åtgärdade några akuta saker som hade uppstått under min semester. Förklarade varför jag gjort si eller så, trots att det verkade ologiskt till att börja med. Fikade och hörde mig för om det hänt nått. Det hade det gjort. Min rumsförbannelse hade slagit till igen. Aram, min rumskamrat, har sagt upp sig. Och det betyder att någon gång i november sitter jag i ensamt majestät. Igen.

Det är skönt, men samtidigt oroande. Det kan betyda att det kommer någon annan och bänkar sig i rummet. Jag är lite petig när det gäller sällskap. Något allergisk. Mot konstiga lukter, ljud, värme, ljus och folk som småsjunger. Bara för att nämna några detaljer.

Hela 875 ord så här långt. Jag lovar att det inte ska dröja så länge till nästa inlägg. Och att det blir kortare.

När kan jag gå hem?

Egentligen kräver min kropp inte så mycket arbete. Speciellt inte efter två veckors semester. Som redan känns långt borta i tiden. Speciellt som det är mer än 20° kallare än för två dagar sedan och folk går runt i vinterkläder. Plus att tidningarna är fulla av annonser för julbord och julkonserter.

Höstdagjämningen har inföll i fredags och jag är redan less på vinterhalvåret. Så jag tar minustiden och ger mig hemåt innan mörkret faller.

ψάρι i Chania

image

Vi tog den tidiga bussen. Även kallad Saggapå-expressen (σ’αγαπώεξπρές). Chauffören hade på en radiokanal med grekiska kärlekssånger. Som ekade högt och gnälligt i två timmar. Och med texter som upprepade Jag älskar dig i all oändlighet. Kan nästan klassificeras som tortyr. Under den tiden hann föraren med att röka åtminstone fem cigarretter.

Jag vet att jag varit i Chania tidigare. Till och med ätit i hamnen. Utan att ha en enda minnebild kvar av upplevelsen. Lite skrämmande. Och påminner om Gunhild. Hon som rest jorden runt tillsammans med sin man. Med motiveringen: Materiella ting förgår, men minnena kan ingen ta ifrån en.

Jo, de kan försvinna i ett nafs. Gunhild hade album på album fulla med foton. Gunhild på kinesiska muren, Gunhild framför Taj Mahal, Gunhild nedanför Eiffeltornet, Gunhild på Brooklyn Bridge. Men i Gunhilds huvud var det alldeles tomt på reseminnen.

Trist, men å andra sidan blir redan besökta platser som nya. Och Chanias venetianska hamn var riktigt pittoresk. Även den här gången.

Fönster mot gården

Vi har havsglimt från balkongen. Men större delen av synfältet upptas av en ödetomt, som är skyltade med parkering förbjuden. Det skiter folk som ska till super marketen bredvid fullständigt i och parkerar precis som det faller dem in.

Under en blåmålad pall på ödetomten bor en katta med sina två kattungar. Jag skulle gissa på att ungarna är runt 7 veckor och för var dag blir de morskare och morskar. Åtminstone när morsan är i närheten. Då skjuter de rygg mot varandra och utkämpar bataljer så gruset ryker. Annars retirerar de till skuggan under pallen.

Vi har också haft några mindre bataljer och håller oss gärna i skuggan. På stranden. I solsängar. Under ett parasoll. Med pocketbok i näven. Idag är sista dagen för den sysselsättningen. I alla fall på den här stranden.

Obegripligt

Vi har hunnit med en hel del middagar med grillat lamm. Det kan man aldrig få för många av. Men det finns en fas restaurangbesöken, som vi helst vill undvika. Som igår, då vi gjorde kyparen ledsen när vi efter måltiden snabbt reste oss och Maken gick fram till disken och propsade på att betala.

– Ja, vid bordet, sa mannen. Överlistade satte vi oss igen för att genomgå bjudproceduren. Den kan se lite olika upp men består alltid av raki, denna vedervärdiga dryck. Fortfarande efter 25 år betvivlar vi att den verkligen ska drickas.

Möbelpolish, lackborttagningsmedel, båttvätt, avkalkningsmedel, hårblekning. Ja, men ändå envisas man med att servera lösningen i små glas.

Här är en bild, som en hyllning till en av männen bakom medlet. De som lurat en hel nation av stolta krogägare, som menar sig bjuda på det bästa de har.

Rullar vidare

Härom kvällen drog ett vansinnigt åskväder över oss. Blixtar ljungade, åskmullret dånade och regnet vräkte ner. Terrassen blev alldeles vattenfylld eftersom avrinningen inte alls hängde med. För att inte få in vatten i rummet offrade vi två handdukar, som vi rullade till en lång korv och i la i dörröppningen.

Våra rumsgrannar, ett holländskt par med en tvåårig pojke tog tillfället i akt. Mannen klädde av sig alla kläder, tog sats inifrån rummet och slängde sig på magen ut på terrassen. Farten och vattnet på terrassen gjorde att han gled fem meter ändå ut till räcket. Och hela familjen skrattade hjärtligare och hjärtligare för varje åk.

Jag har läst att barn som växer upp utan pappor inte har samma sinne för humor som andra. Nästan så jag tror på den undersökningen. Jag skulle vilja se den småbarnsmamma som gjorde samma sak.

I och med ovädret försvann strömmen och internet. Strömmen kom ganska snabbt tillbaka och nu är jag med nätkontakt igen.

Vårt återtåg har börjat så smått. Nu sitter vi och häckar på en servering i väntan på färjan som ska ta oss tillbaka till Paleochora. Där vi kommer att tillbringa sista semesterdagarna.

Jag har hållet mig till regeln en bok om dagen och har klarat av 10 pocketböcker av varierande kvalitet. Bäst hittills har nog Lena Einhorns bok om Siri von Essen varit. Trots att hon hade ett par “Sagt och gjort” med. Och i mina ögon är det två för mycket. Minst.

I boken framstår August Strindberg som skogstokig och det kanske förklarar varför jag inte orkade med En dåres försvarstal. Nu har jag hamnat i deckarträsket, de enda böcker som återstår.

Utveckling

I Loutro ligger husen tätt bredvid varandra längs med vattnet. Bebyggelsen börjar i botten av viken och sträcker ut sig på norra sidan av den skyddande udden. Motsatta sidan ligger i ständigt solsken och är helt tom på hus. Där, i en liten undanskymd vik, ligger sopstationen.

Flera gånger varje dag fraktas sopor i små motorbåtar från restauranger och hotell vid södra sidan av viken till sopstationen på andra sidan. Förra gången vi var här var någon gång runt mitten av 1990-talet. Då brann det en ständig eld på sopstationen. Och vi tänkte fördomsfullt: typiskt Grekland. Ingen känsla för miljön.

Redan första dagen såg vi att sophanteringen sköttes på samma sätt. Restaurangerna lastade sitt avfall på småbåtar och dumpade säckarna på andra sidan viken. Jaha, där ser man. Samma hantering som förr, sa vi till varandra. Tills vi insåg skillnaden. Det brann ingen eld längre. På kvällen kom färjan och la till på andra sidan viken och på färjan stod en sopbil. Ut ur båten hoppade några killar, som snabbt lastade alla sopsäckar i sopbilen.

Igår förmiddag gick en sopsäck sönder någonstans i hanteringen. Innehållet bestod av rester från färskpressad apelsinjuice, en populär frukostdryck. Över viken ligger nu flera hundra skal av halverade apelsiner och guppar. Och guppar. Och guppar. Antagligen tills de sjunker av sig själva. Och vi tänker: Typiskt Grekland. Lika fördomsfulla som för 20 år sedan.

Alltid på väg

Kretensiska män är till förvillelse lika. De har skägg, röker och sitter gärna på ett kafé och snackar med andra liknande män och på bordet framför sig har de någon varm eller kall kaffedryck. Gärna iklädda kamouflagekläder. Männen, alltså. Inte kaffekopparna. Oftast i olika gröna nyanser.

Man kan tro att de är militärer eller skogvaktare hela högen. Men det är de inte. För rätt som det är reser sig någon av männen, lägger några slantar på bordet och hoppar in i en pickup lastad med några meloner, en kartong gurka och några lådor med tomater. Som om transporter kräver kamouflage.

Vi är i Loutro på södra sidan av Kreta. En ort man bara når med båt. Om man inte vandrar, förstås. Så duktiga var vi för nästan 20 år sedan. Då gick vi flera dagsetapper längs kusten. Övernattade bland annat här och fortsatte vidare nästa dag.

Då på 1990-talet var vi ganska ensamma på stigen utmed havet och fick bära bagaget själva. Nu har vandringsturerna blivit en mindre industri. Pickuper kör väskor och ryggsäckar till båten som går längs kusten, lastar av väskor  och lastar på de som pickuperna lastade av på båten i förra hamnen.

Vandrarna kan strosa sorglöst med bara en dagssäck på ryggen. Sträckorna är ganska lätta, så när som några kniviga ställen där man får klättra lite. Så såg det i alla fall ut när vi gick. Den stora fienden är nämligen den stekande solen. Ingen skugga någonstans och moln existerar knappt.

Nu tänker vi stanna här minst tre nätter. I ett rum med en jätteterrass ut mot havet. Möblerad med bord, stolar, parasoll och egna solsängar. Vattnet är så inbjudande och turkost att till och med jag har badat.

Mer balkongliv

Vind och sand i kombination är ungefär lika kul som vind och regn ihop. Och som det har blåst i flera dagar. Vinden gör att sanden letar sig in överallt. I öronen, i ögonen så att de blir alldeles geggiga och i näsborrarna så att snorbusarna frodas. Vi har hållit ut någon timme om dagen på stranden. Sen har vi backat tillbaka till vår skuggiga balkong och läst. En bok om dagen håller ledan borta. Och så är det. Nu det dags att börja på bok nummer sex.

oliverBok nummer fyra var Simon och ekarna och den tyckte jag om. Trots att man hade fräckheten att skriva “boken bakom filmen” på omslaget. Om jag var Marianne Fredriksson skulle jag protestera. Dessutom fanns det med ett förord av filmens regissör. Vad det nu skulle vara bra för. Som kändes självupptaget och antagligen var skrivet på engelska, eftersom det krävdes en översättning. Ett förord på engelska av en svensk i en svensk bok. Man tar sig för pannan!

Men det som irriterade mig mest var typsnittet. Som blödde. Bokstäverna flöt liksom ihop. Precis så såg den nytryckta upplagan av När man skjuter arbetare, som Bonniers gav ut alldeles efter Kerstin Thorvalls död. Samma förlag som gett ut Simon och ekarna så här 27 år efter första upplagen.

Är det någon billig teknik man använder sig av för att kamma hem mer pengar? En teknik där man kan göra nytryck med minsta möjliga kostnad?

Och nu när vinden mojnat bryter vi upp och tar båten till Loutro för att stanna där så länge vi har lust. Inom vissa begräsningar. Som antalet semesterdagar och flyget hem.

Jag var där

– på Kreta. Ändå sen barnsben har jag haft en udda dröm. Upprinnelsen var de hemska bilderna från jordbävningen i Skopje 1963 när jag var 11 år. Min minst sagt konstiga önskan är alltså att jag skulle vilja vara med om en liten, liten jordbävning. Bara så att marken gungade lite, glasen skallrade och lättare möbler flyttade sig något.

I mitten av 1990-talet var vi på ön Lefkas och bara ett par dagar innan vi kom dit skakades ön av en mindre jordbävning. Men tillräckligt stor för att förorsaka en del sprickor i husfasader. Och det kändes lite snopet att missa den begivenheten med bara några dagar.

Rummet vi hyr har en dubbelsäng med en gemensam madrass och eftersom mitt mellannamn är Prinsessan på Ärten så är jag lite störd av det. Den gemensamma madrassen, alltså. Så fort Maken vänder sig gungar jag till. I morse strax efter klockan 6 gungade jag till igen. Fast på ett annorlunda sätt än vanligt, tyckte jag. Tog ur öronpropparna och lyssnade. Maken snarkade vidare och inget annat verkade onormalt. Då bestämde jag mig för att orsaken till madrassgunget var det vanliga: Maken vände sig i sömnen.

På morgonen skojade jag om saken. Att det är svårt att skilja på Maken och jordbävningar. Men när vi tog varsin frappé på ett kafé på förmiddagen bekräftade övriga gäster min upplevelse. Det hade varit en liten jordbävning tidigt på morgonen. Men så liten att flertalet inte hade märkt något.

Så om jag får bestämma behövs det inga fler jordbävningar. Varken stora eller små. Nu när jag fått mitt lystmäte uppfyllt.

Sämre kan man ha det

Nej, det är inte synd om oss. Inte det minsta. Flygresan till Kreta gick utan mankemang och det fanns gott om taxibilar utanför flygplatsen i Chania. Och till skillnad från i Sverige har man fasta priser. Så man behöver inte känna sig lurad. Även om det kostar att ta sig tvärs över ön.

Men nu är vi här på södra Kreta i Paleochora, på ett litet hotell alldeles vid stranden. Sex rum inalles. Och har tillgång till kylskåp, pluttliten tv med grekiska kanaler och svagt Wi-fi. Kylskåpet har vi fyllt med vatten, tonic, gin, ostar och oliver. Fyllt är nog en överdrift; det mesta ryms faktiskt i dörrfacken.

Tv:n är inte mycket att hurra för. Grekiska kanaler sänder visserligen engelska filmer odubbade och textade, men eftersom apparaten är så liten och uppskruvad i andra änden av rummet så att det skulle krävas en kikare för att fatta vad som utspelar sig på skärmen så får rörliga bilder vara.

Wi-fin är svag och räcker inte  ända ut på balkongen där vi sitter i skuggan och häckar med varsin pocket. Jag är inne på min tredje och har redan börjat gruva mig för att böckerna inte kommer att räcka i två veckor.

Jag brukar inte klara av att läsa under en flygresa, men den här gången gick det bra. Och det var så den första boken försvann; Yarden av Kristian Lundberg. Jag var lite skeptisk eftersom den fått översvallande recensioner. Var den bra-bra? Eller bra-obegriplig? Den var bra-bra kunde jag konstatera.

Bok nummer två var senaste pocketen med Damernas detektivbyrå, Tedags någonting. Alltid lika trevlig, småputtrig och lättläst. Och så är det, just nu orkar jag inte med några intellektuella utmaningar. Håller mig till tunna böcker och har just börjat med Martina Haags Missångersträsk.

Vädret? Soligt, väldigt blåsigt och cirkus 27 skuggan.

Ännu en dag på jobbet

Det är tur att jag snart har semester. Annars hade jag skrikit högt och länge. Halvannan dags arbete åt skogen kan ge den effekten. Det kom en beställning från produktionen och eftersom jag vill ha nöjda kunder grep jag mig an uppgiften. Utredde och installerade. Bad om hjälp, när det behövdes och till slut fungerade saker som de skulle. Trodde jag.

Men se det gjorde det inte alls. Inte på den maskinen för den saknade en väsentlig detalj i sammanhanget. En streckkodsläsare, som någon käck tekniker skruvat bort och flyttat någon annanstans. Och det gjorde att alla mina ansträngningar var förgäves.

Nästa gång jag får en beställning kommer jag att jobba baklänges. Och upptäcka att det här går inte, på ett tidigare stadium.

Semesterplanerna kom plötsligt. Dels för att det känns som en evighet sedan förra tillfället och dels för att jag har en massa innestående semesterdagar: 17 kvar av årets och 16 sparade, varav 5 kommer att falla ut i pengar om jag inte tar ut dem. Plus att jag har 80 timmar på kompbanken. Det betyder över två månader totalt.

Så två veckor är bara en bråkdel av tillgänglig ledighet, men alltid något. På lördag sticker vi till Kreta med en boktrave i bagaget. Tar en taxi till sydvästra hörnet och förflyttar oss med båt eller apostlahästar utmed sydkusten. I väglöst land. Kommer hem 14 dagar senare, utvilade. Och i bättre form för att hantera motgångar.

Nya insikter

För 24 timmar sedan visste jag inte vad som händer när man stoppar ner en Lakrisal i en Coca Colaburk. Nu vet jag det. My stoppade nämligen ner en tablett i sin brors läsk när de satt i en av sofforna i vårt vardagsrum. Reaktionen i burken blev våldsam. Läsken stod som en fontän ur öppningen. Och inte blev det bättre av att Noa blev rädd och reste sig och försökte bestämma sig för vad han skulle göra med burken.

Tur i oturen är att vår vardagsrumsmatta är gråsvart. Och att soffan är i svart läder. Och att vi har dammsugare, golvmopp och tvättmaskin. Och att det är bioväder så att jag kan ta itu med konsekvenserna i ensamt majestät.

Apropå ensamhet: Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Jag är inte asocial, som Maken brukar påstå. Jag är introvert. Och de introverta är på uppgång, menar Svenskan. Ja, det är nästan lite fint och intressant att vara inåtvänd. Och då är inte jag den som är den utan hänger på.

Jag som trott att det varit något fel på mig. Att jag är fantasilös, som till exempel inte kan prata när jag sitter hos frissan. När grannkunden ventilerar både väder och semesterplaner, så sitter jag bara tyst och iakttar mig själv i spegeln och låter tankarna vandra.

Eller att jag inte gillar att mingla runt och småprata med mer eller mindre obekanta människor på fester. Att jag inte har några problem att sitta i trapphuset och göra ingenting när jag är utelåst. I flera timmar, om det behövs. Att jag föredrar tystnad. Och att umgås i mindre sammanhang. Där alla kan delta i samma konversation.

Samtidigt som jag inte har några problem att tala inför större grupper. När det är ett ämne jag behärskar. Eller häva upp min röst när jag inte fattar, har en fråga eller åsikt i offentligare sammanhang.

Eftersom introverta verkar dras till extroverta, så får Maken stå för den sociala biten. Och han har just bestämt att efter bion blir det middag på lokal. I sällskap med Svärdottern och hennes familj. Men vi är inte fler än att vi ryms vid ett och samma bord. Hoppas jag.