På öret

Sådär! Nu är jag fyra problem fattigare. Dressingen kostade 22 kr och jag gjorde mig av med fyra av mina fem 50-öringar. Bara en liten slant återstår. Men jag klarar mig säkert utan den. För det har hänt att jag inte ens böjer mig för att plocka upp en femtioöring, som legat på marken om det inte är jag själv som tappat den.

En arbetskamrat skramlade ihop 196 mynt från familjens gömmor och betalade sina lunchpajer med dem. Folk suckade och bytte kö medan hon rodnande pillade i peng efter peng i automaten. Det kallar jag starka nerver.

Så nu är det svenska kronan som regerar i ensamt majestät. Hur ska de stackars skolbarnen lära sig räkna med decimaltal när vi inte har verkliga hundradelar i valutan? För är det något som barn snappar fort så är det hur man räknar pengar. Gram är betydligt knöligare och tristare.

Bloggen är död

Kanske inte riktigt, men det känns som folk tappat intresset och geisten. Färre inlägg. Färre kommentarer. Och färre besökare. Eller så ska ordningen vara tvärtom.

Nej, jag vet! Man ska inte gnälla, det hjälper inte alls. Det drabbar bara de som fortfarande finns kvar. Så jag låtsas som om bloggtorkan inte alls existerar. Och berättar en episod från barndomen. Inte min utan Makens.

I början på 60-talet grasserade epidemisk hjärnhinneinflammation på Södermalm. Eller så var det scharlakansfeber. Jag minns inte så noga. Farligt var det och infektionsavdelningarna fylldes av barn med misstänkta tillika luddiga symtom. Maken och hans bror var två av patienterna.

På sjukhustoan fanns det en knapp på väggen och säg den pojke som kan motstå en knapptryckning. När tioåringen tryckt på knappen började det pipa oroväckande och efter en stund dök en sköterska upp och undrade vad gossen hade för problem.

Då fattade Maken att han tryckt på ett larm. Han tänkte så det knakade och det enda han kom på sådär sittande på pottkanten var:
– Kan du torka mig?

Där kom huvudvärken

En riktig skitdag på jobbet. Bara en massa fnattande mellan olika projekt. Så fort jag kommit igång någotsånär, så har jag kört fast för att beställaren inte är konsekvent. På ena stället ska fältet innehålla ett decimaltal med tre decimaler och i nästa dokument står det att vi ska fånga ett heltal med 12 siffror.

Och så är det hela tiden. Författar och skickar mejl kors och tvärs för att få klarhet. Går över till ett annat projekt och då börjar maskinerna jäklas med mig. När jag fått fart på allt, visar det sig att tryckeriet levererat felskurna dokument, som ändå inte går att hantera.

Helt klart otillfredsställande!

Hemmafru

Idag jobbade jag hemifrån och då menar jag verkligen att jag ägnade mig åt mitt arbete. Inte bara skötte markservice. Två barnbarn mådde inte bra och ingen kunde vabba, så barnen fick vara hängiga i våra soffor medan jag satt vi datorn. Och fick nästan mer gjort än när jag är på jobbet.

Syrran, hon som börjat släktforska, vidarebefordrade ett mejl från en nyupptäckt släkting, en man som har samma morfar som vi. Vad nu en sån relation kan heta. Mannen, som är i 70-årsåldern, var inte glad att få veta att morfadern hade gjort pigan med barn. Två gånger till och med. Första gången kände han till och att det barnet dog tidigt. En skandal som han fortfarande skämdes över. Och att det fanns ytterligare ett barn på bygden, som förökat sig verkade ge rysningar.

Men hans mormor var en rekorderlig kvinna, som flyttade hem till hans familj och tog hand om honom och hans bröder under moderns sjukdomsår. Vilket han var glad över eftersom ”våra hembiträden kunde ju inte ha samma personliga omsorg som en mormor.”

Ja, den gren av släkten som blev till i äkta säng verkar ha levat under helt andra betingelser. Tjänstekvinnans dotter fick själv vara hembiträde när hon blev stor nog för att tjäna sitt levebröd själv.

Rut

Jag är en jävel på att städa. Blir naglarna för långa så vet jag varför. Det var helt enkelt ett tag sen jag använde Jif, Svinto, Ajax, Mr Muscle eller vad de nu heter. Så fort jag tycker det är dags att måla naglarna vet jag att hemmet behöver en omgång.

Men jag gillar inte all slags städning. Det får inte bli för omfattande för då tappar jag styrfart och sugen. Processens ska helst vara avslutad inom sju timmar. Så en veckostädning är idealisk.

Jahapp! Där tappade jag sugen i utläggningen. Uthållighet är inte min gren. Skitsamma att jag lämnar fönstren åt Maken. Och jag är inte i flyttagen sen 1992. Tack och lov.

Köttmarknad

Nej, jag gillar det inte. Nya ägarnas strategi för systemutvecklare. På dagens ledningsinfo tog Högsta Hönset till orda och beskrev ambitionen att låta oss jobba som konsulter på andra företag. Jag hörde inte det med egna öron eftersom jag var så inne i jobbet att jag glömde mötet. Men blev briefad av andra.

Vi fick en liten trevare för någon månad sedan, när ett annat företag efterlyste programmerare med våra speciella kunskaper. Plötsligt lös det $$-tecken i somligas ögon. Sammas ögon, som inte ens begriper vad vi åstadkommit innan de kom in i bilden. Och helst skulle vilja skrota alltihopa.

Nej, jag blev inte anställd som konsult och den rollen känns väldigt främmande. Man kan hamna var som helst, på ställen där man inte alls sympatiserar med verksamheten. Hos Försvarsmakten eller något skumt politiskt parti till exempel.

En annan aspekt är att man inte har några arbetskamrater. Man räknas liksom inte, som en i laget. Och jag är inte den som har det så lätt att ta en plats i nya grupperingar. Folk har en benägenhet att störa sig på mig i början och jag på dem. Då blir man lätt en ensamvarg och det är jag alldeles för social för.

Sen känns det lite som koppleri. Företaget hyr ut oss för typ 1200 per timme, men så mycket kostar vi inte. Mellanskillnaden går in i den allmänna konkursen. Eller till de amerikanska aktieägarna.

Körigt

Jag tror att mitt lilla kycklingben har slitit sig loss från svalget. Om inte så har svalget kapslat in det. För det känns inte längre. Däremot känner jag av gårdagens långpromenad ut till Ulvsunda. En sträcka på 2 mil tur och retur.

Maken, tillika skrivbordstrappern, ville absolut göra ett studiebesök på nya friluftsbutiken XXL i Bromma. Det var han inte ensam om. Det var kö och insläpp av väktare. Hur lång kön var? Så pass att man ställt upp en bajamaja och delade ut vattenflaskor. Och vi som bara skulle titta, lyckades ändå få med oss småprylar för 1400 kr.

Och om jag skulle tröttna på att rapportera vad jag gör på min arbetstid. För det gör jag, i tre olika system. Nästan så jag skulle behöva en kolumn för tiden det tar att rapportera tiden. Som sagt om jag skulle ledsna, så finns det lediga ställningar på XXL. I Norge.

Nu ska jag ta itu med förra veckans tidrapportering. Och beställa tid för nya terminalglasögon. Mina gamla river hål bakom höger öra efter att plastploppen på skalmen gick av för tre veckor sedan. Bäst att passa på, när förtaget betalar. Än så länge.

Ordningen återställd

Sådär! Då är var sak på sin plats, tvätten invikt och klar, dammråttorna borta, returpapperet returnerat, lakanen skiftade, disktrasan utbytt, diskborsten ersatt av en yngre förmåga. Kort sagt, jag har sonat tre veckors underlåtenhetssynder.

Det känns i kroppen som ett rejält gympass; svetten lackar och glasögonen immar igen och nu har en viss stelhet börjat infinna sig i somliga muskelgrupper. Jag tror att jag drar mig tillbaka till soffan med en bok.

Bäst att passa på innan Maken återkommer med barnbarnen från shoppingtur och biobesök. Då blir det garanterat slut på friden.

Nu börjar det

För somliga har det redan börjat: vantsäsongen. Folk på tvåhjulingar har haft handbeklädnader i flera veckor. Och som en naturlig följd ligger det enstaka tappade vantar på marken. För tappar gör man, om man inte är lika ordentlig som Linda Skugge.

Jag till exempel brukar förlora några par varje säsong. Speciellt om jag till äventyrs åker bil. Då lägger jag vantarna i knäet och när det är dags att kliva ur bilen, har jag glömt bort vad jag just gjort och reser mig. Vantarna trillar ner på trottoaren och ibland in under bilen men jag spatserar obekymrat iväg.

Så jag har lärt mig att det inte är någon idé att satsa på dyra handskar. Thinsulatade tumvantar duger åt en slarvamaja.

Ordbajs

Ska jag söka den här tjänsten? Lite sugen blir man. På att se den som formulerat annonsen.

Vi söker dig som vill fortsätta utvecklas i rollen som verksamhetskonsult med fokus mot Business Intelligence och/eller Enterprise Content Management. Vi tror att du med din erfarenhet, och ditt stora engagemang, stimuleras av möjligheten att få bidra till globala unika lösningar tillsammans med våra kunder utifrån ett affärsdrivet och kundfokuserat perspektiv.

Du har dokumenterad erfarenhet inom Business Intelligence och/ eller Enterprise Content Managment, samt mycket god versamhetsförståelse. Erfarenhet specifikt inom industrisektorn är meriterande, som grund för dagens och morgondagens affärer. Självklart har du en relevant högskoleexemanen, och är flytande i svenska och engelska, i såväl tal som skrift.

Placeringsort är Västerås. Full resbarhet underlättar din applicerbarhet hos oss.

Jag vet inte om jag är tillräckligt flytande eller resbar för att ta mig till Västerås. Och jag har inte en susning vad en Business Intelligence och/eller Enterprise Content Managementmänniska har för sig hela dagarna.

Nära ögat

Som det har böljat fram och tillbaka de senaste dagarna. Nej, det handlar inte om riksdagsvalet utan om husbilsfrågan. Ska vi eller ska vi inte köpa? Ska köpa låg väldigt bra till i flera dagar. Vi hittade ett vackert exemplar med stark motor och rätt planlösning. Förra årets modell till nedsatt pris, men absolut inte gratis. Tvärtom. Jag till och med kontaktade banken om lån och fick ett förslag.

Men imorse kom insikten: Vi är och har aldrig varit Ägare. Vår roll har alltid varit Nyttjare. OK, det kostar lite mer vid själva nyttjandet men det är fasen så mycket enklare. Inga problem med vinterförvaring eller skatt och försäkring. Och man behöver inte göra samma, samma hela tiden för att man redan lagt ut en massa pengar. För det gör man. Förutom amorteringar går det på ett par tusen per månad. Året om. Det kan man ha mycket annat roligt för.

Märkligt nog var det inte jag som drog i handbromsen. Utan Maken, som vanligtvis är den spendersamme. Min roll brukar vara den negativa bromsklossens. Den som spjärnar emot i det längsta. Den här gången var jag mer avvaktande och lät naturen ha sin gång.

Så Maken vaknade med ett ryck och bestämde oss för att: Det där med att köpa husbil, det skiter vi i.

Rörigt både här och där

Ett litet kycklingben har satts i halsen/svalget och irriterar. Hur jag än gör sitter det fast. Väldigt störande.

Annars kan jag rapportera att det går att hitta lägenhetsbyten. Även i innerstan. Utan att den egna bostaden är en sekelskifteslägenhet. Eller har balkong. Och även när man vill byta från mindre till större. Tvåan och Svärsonen har äntligen fått napp på sitt envetna fiskande.

Ett äldre par i en fyra vill flytta till mindre och billigare bostad. Inte nog med det, deras lägenhet har balkong. Och ligger bara några kvarter bort. Enda oron är att hyresvärden inte ska godkänna bytet. Nu när det äldre paret bara har låga pensioner att röra sig med. Men om de idag klarar en hyra som är 2000 högre, så borde de klara en lägre kostnad.

Så jag har en rejäl köksstädning att se fram emot i slutet av november. Antar jag.

Förresten skulle mitt eget hem behöva en ordentlig duvning. Det ser inte klokt ut efter tre helgers bortavaro. På vardagskvällarna har jag ingen energi annat än till det absolut nödvändiga för att hålla näsan över ytan. För det finns folk hemma hos mig som bara droppar saker där de står och går. Ingen är oskyldig, men av någon anledning tycker jag att Makens prylar skräpar mycket mer än mina egna. Och spärrar in- och utgång.

Vi har lite olika syn på vad som ska hänga på hatthyllan i hallen. Till exempel. Min moder var av den bestämda åsikten att hatthyllan var avsedd för gäster. Familjemedlemmarna hängde in sina ytterplagg i garderoben direkt. Jag är inte lika sträng. För min del får familjemedlemmarna ha aktuella ytterplagg hängandes i hallen. Likadant med skor. Högst två par var, resten ska stå i garderoben.

Men den andra familjehalvan är uppfostrad med en helt annan syn. Hemma hos honom var hatthyllan full med kläder. Inte bara ytterkläder utan allt möjligt annat. För att inte tala om alla skor som stod på golvet. Så han kan inte begripa problemet.

Det där borde vi ha rätt ut för 40 år sedan. Och slagit fast att mitt synsätt är det rätta.

Ingen lucka

Under en helg tillsammans med småttingar händer det ett och annat. Saker som inte ska ligga på golvet – ligger på golvet. Skräp som borde förpassas till soppåsen – ligger på golvet. Viktiga prylar kan ha degraderat/kastas – ligger på golvet.

 Det mesta man inte stuvat in i dedikerade utrymmen ligger helt enkel på golvet. Fy fasen vad jag kände mig tjatig. Så en vistelse i begränsat utrymme blir en organisationsfråga. Och om alla inte är införstådda med de blir det jobbigt. Plus att de små liven totalt saknade uthållighet.

Men det fanns ljuspunkter. Som att småttingarna var fullständigt uthungrade när vi hämtade dem på fredagseftermiddagen. När vi körde in på McDonalds tyckte Noa att vi skulle köa upp i Drive Thru-kön.
– Nej, det går inte. Där finns en bom för fordon högre än 2,70 och vi är högre än så.
– Varför då?
– Inte vet jag. Men tydligen är vi inte önskvärda personer.
– Ungefär som zigenare?

En av sträckorna när Noa satt i främre sätet, beordrade de Maken ner hans fötter från instrument brädan.
– Sätt ner fötterna. De får inte sitta på instrumentbrädan.
– Varför inte?
– För att det finns en air bag där som sprängs om vi krockar. Och då kommer du skadas. Vi betalar extra för att airbagen ska finnas. Den räddar liv!

– Va? Finns det inte air bag i alla bilar?
– Nä, alla människor är inte lika mycket värda. Bara om man betalar extra får man en air bag. Ungefär som Reinfeldt resonerar. Har man pengar, så …
– Stopp! Stopp! sa jag. Som är en förståndig människa. Vad skulle de stackars fröknarna tänka? Eller modern …

Så är det; barn och vuxna uppskattar olika saker.

Allt går

– När är vi framme? började redan i Södertälje. Då var vi inte ens halvvägs. Tjat, tjat, tjat tills vi var framme i Nävekvarn. Fantastisk ställe vid Bråviken med sjötomt och mångata från bryggan.

knycktNu har solen gått ner för länge sedan och My gått och lagt sig på övervåningen, Noa kollar på film i sovrummet och vi har intagit ett glas rött på verandan och tagit våra plastglas och flytt kyla och mygg in i köket. Allt på cirkus sex kvadratmeter.

Egentligen är de små liven för små för att ha i en hyrd husbil. Man borde hyra ut dem till Möbelprovning istället. Fönstret vid barnen bältade platser har en mycket sinnrik gardin; först blir den som en mörkläggningsgardin i dragspelsformat, drar man ner den ytterligare en bit vecklar mörkläggningen ihop sig och resten av gardinen är ett myggnät.

Under drygt en halvannan timme åkte sagda gardin up och ned. Upp och ned. Vad vi en sa. Några fler gånger upp och ned och den sköra konstruktionen ger upp. Så husbilsfinesser är nog avsedda för vuxna. Som bara drar upp och ner en gardin när det verkligen behövs.

Men hittills har inget gått sönder. Mer än vår egen dressingflaska som stod i vägen när sovloftet sänktes ner.

Badkruka

Nej, då. Jag är inte rädd för vatten. Tvärtom. Men det finns några element i själva badprocessen, som jag inte gillar. Först och främst är det själva klädbytet. Nästan alltid bökigt. Framför allt efter badet. Har man inte hunnit bli snustorr så fastnar kläderna ideligen innan de är på plats. Speciellt BH:n.

Simhallar undviker jag, som pesten. Ljudnivån är omänsklig och halkrisken är direkt hälsovådlig. Dessutom blir man lätt av med sina ägodelar.

Havet är OK. Om det inte är för salt så man måste duscha på direkten. Om inte, förgås man av klåda. Och vågorna inte för stora. Det gäller företrädesvis vid sandstränder. Då har man hela brallan full med sand.

Ska jag bada, så gör jag det helst på avskild plats. Utan kläder. Eller om det är så varmt att jag kan strosa runt i badkläder på land och slipper bytesmomentet.

I år har jag badat fem gånger. Alla tillfällen var på Rhodos när det var 30° och jag kunde rulla ner från solsängen rätt ner i poolen. Det är nästan rekord. Många år har jag inte badat utomhus en enda gång.

Min förrförra chef var tokig i utomhusbad och började uppsöka insjöar redan i maj. Tvåan som sommarjobbade hos oss när hon var 17 tyckte att han verkade lite slemmig.
– Varför då?
– Jo, han frågar hela tiden om jag har badat ännu.

Nu bor han i Thailand och doppar sig dagarna i ända. Antar jag.

Ruelse

Usch! Temperaturen kryper nedåt. Solen syns allt mindre för varje dag. Och vi ska ut med en hyrd husbil i morgon. Hela helgen ihop med Treans barn. Jag hoppas verkligen att vi inte fryser och regnar bort.

Men jag ska inte gnälla. Vi har frusit och regnat bort tidigare. I tält. Som här där Trean är nyvaken. Vi åkte flotte på Klarälven en vecka sommaren 1981. Svinkallt med nattfrost. Plus en hel del regn och hagel.

När vi strandade på en sandbank gav vi upp, löste upp alla rep som höll ihop flotten och lät stockarna fara vidare nedströms utan oss. Sen tog vi taxi till utgångspunkten och for hem till stan igen.

Men det var inte bara elände. Vi såg en del vilda djur under färden. Bäver till exempel. Och när torrtoan vältes i kull av ett träd, som hängde ut över vattnet blev vi riktigt uppåt. Trots att flera dagars restprodukter rann ut över flotten.

Jag föreställer mig att en husbil inte är lika fuktig. Och att man kan tända lampor och läsa om det skulle bli alldeles för regnigt. Eller kolla på film. Jag hoppas bara att toan håller sig på rätt köl den här gången.

C2H5OH

När jag var på Bolaget senast hade jag en liten farbror framför mig. Han köpte öl.
– Jag köper inte sex, eftersom det är olagligt. Men stämpla in ett halvt dussin Mariestad.

Det tyckte expediten och jag var kul, samtidigt som jag undrade varför jag inte hört den självklara vitsen tidigare.

Mannen med skämtet var lite påstruken, men det känns som om toleransnivån är lite högre på Södermalm. Till skillnad mot när vi bodde i förorten. Där var personalen väldigt känslig. En liten farbror blev nekad köp i Aspudden. Inte bara för att han var så påstruken, utan för att det fattades 50 öre.
– Men snälla nån. Jag är ju en stammis. Imorgon har du din 50-öring.

Damen i fråga var kallsinnig.
– Nej, nej, det blir inget köp. Vi vill inte ha stamkunder.

Tidigare i historien blev en lättare intoxicated medelålders kvinna nekad köp. På samma System. Hon blev väldigt upprörd och tog upp genusaspekten. Utan någon framgång.
– Hade jag varit man, hade ni aldrig nobbat mig. Män kan vara snudd dyngraka.

Alla måste lära sig allting

Det borde finnas en grundkurs i att klara sig själv. Lite som Hemkunskapen var på min tid, fast inte så matinriktad. Utan mer allt praktiskt man behöver kunna och veta för att klara ett vanligt vardagsliv. Kursen kanske redan ingår i grundskolans läroplan, vad vet jag? Men i så fall vimlar det av folk som inte tillgodogjort sig innehållet.

Som det här med att byta proppar. Var och varannan dag konfronteras Maken med människor, som inte vet vad proppar är och ännu mindre hur man byter ut en trasig. Och är den okunniga människan en kvinna, så får jag äta upp det. Trots att jag vet precis hur man gör.

Och ännu mer irritation uppstår om den okunniga drar till kvinnliga härskartekniker. Som att lägga huvudet på sned och verka näpen och hjälplös. Värst av allt är nog dum-blondin-argumentet. För det finns de som säger: Men jag är bara en dum blondin så kan inte du … och förväntar sig hjälp utöver det vanliga.

Då får jag bannor å andras vägnar. Fast det egentligen är den här människan, som ska ha på huden.

Fotkanoter

Av någon anledning har jag mycket lättare att hitta saker när jag strosar i affärer på mindre orter. I flera år har jag letat efter ett på kängor, som svarar mot beskrivningen:

passa fötterna; annars blir det omöjligt att gå i dem
låga klackar; annars blir det omöjligt att gå i dem
i skinn; annars blir det för varmt när man har dem på sig
tunnfodrade; annars blir det för varmt när man har dem på inomhus
halvhöga; annars blir det för varmt när man har dem på inomhus
dragkedja hela vägen; annars är de alldeles omöjliga att ta på och av

Och i Jönköping hittade jag ett par som motsvarade signalementet. I en kedja som har butiker överallt, inklusive Stockholm. I ett märke, som finns överallt. Jag vet av erfarenhet att om bara skodonen finns i storlek 39, sitter Vagabond som handen i handsken.

Där i Centrum Ö stod ett par på Nilsons skor och väntade på mig. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Så nu ser jag fram mot vinter och snö. Nej, det gör jag inte alls. Vinter är verkligen inte min grej. Men inte ändrar jorden sin omloppsbana för det, så det är bara att tugga i sig att vi går mot kallare årstider.

Tok gör som tok säger

När jag gör ändringar i dataprogram försöker jag städa så gott det går. Ta bort gammal död kod, som annars har en benägenhet att bre ut sig som spindelväv. Och ingen begriper vad de är till för. Men det händer att jag städar alldeles för ivrigt. Så att jag sätter mig själv på pottkanten. Och håller mig själv med arbetsuppgifter.

Ekonomiavdelningen har bytt system och kontoplan, som krävde ett par ändringar i mina program. Bland annat i en verifikationslista med en massa kontouppgifter.

– Kan jag ta bort de här uppgifterna? Eller är det något ni använder? frågade jag berörda avdelningar om sista kolumnen på listan. Och alla sa: Det är bara att ta bort. Jag fattar inte vad den kolumnen är till för.

Så jag tog bort kolumnen precis som de sa. I själva verket borde jag också ställt frågan till mig själv.
– Kan jag ta bort de här uppgifterna? Eller är det något jag använder? För det var jag som använde uppgifterna i den borttagna kolumnen för att kontrollera slutresultatet.

Och på så sätt höll jag mig sysselsatt en halvtimme extra.