Navvös

Natten till idag blev lite orolig. Varför hör de inte av sig? Så här lång tid kan det inte ta. Om det tog sex timmar i första vändan då bord allt vara klappat och klart nu.

Sen ringde Svärsonens syster och undrade. Och Svärdottern sms:ade men vi kunde varken säga bu eller bä. Samtidigt som fantasierna tog ordenlig fart. Det är inte klokt vilka historier man kan koka ihop under vargtimmarna.

Så det var en lättnad när telefonen ringde 8:02 och Svärsonen kunde meddela att Sally mådde bra och att Tvåan också gjorde det. Efter omständigheterna. Det hade blivit komplikationer som krävde nedsövning och kirurgiskt ingrepp.

Stella fick hälsa på lillasyster via videosamtal. Svininfluensa = besöksförbud. Men förhoppningsvis blir de utskrivna imorgon.

Annons

Dystert

Vissa gånger är det mer deprimerande än vanligt att handla på Konsum. Som den här veckan. Extrapriset Fem enportionsrätter för 95 kr lockar fram en sorglig kategori människor: alkoholdoftande mycket ensamma, ensamstående män, medelålders och äldre.

Till och med födan de stoppar i sig är tristare än trist. Ursäkta Findus, men den är helt enkelt ickemat.

Utkonkurrerade

Hur kan Universitetet komma på den dumma idén att lägga en tenta 14-19 en dag som denna? På höstlovet när det dessutom är halvdag för många. Fritids blir inte glada när enstaka barn behöver stanna länge.

Ursprungsplanen var att vi skulle hämta barnbarnen men nyss plingade det till i inkorgen Ni behöver inte hämta idag. Jag har ordnat det med Magnus.

Duger vi inte längre skrev jag inte alls. Utan OK! Lycka till och ha en trevlig helg. För jag är inte det minsta missunnsam.

Men vi lär inte bli utan hedersuppdrag i helgen. Tvåan har precis åkt in på BB, så vi får se om det blir några ytterligare barn gjorda inom kort.

Jag ringde och undrade över läget.
– Det känns som nässelutslagen när jag var liten. Värkarna försvann när jag klev över tröskeln till förlossningen.

Så var det. Tvåan och jag åkte in på sjukhuset mitt i natten eftersom hon var alldeles nerlusad med utslag över hela kroppen och det kliade och kliade så hon höll på att bli tokig. Utslagen höll i sig ända tills inskrivningen var avklarad. Då försvann varenda ett som genom ett trollslag.

Och på vägen hem fick vi soppastopp kl 3 på morgonen. Tur i oturen var att det låg en nattöppen bensinmack 200 meter bort.

Nu tror jag att det här nio månader gamla nässelutslaget inte kommer att försvinna så lätt.

Skumt

Jag har en rumsgranne på jobbet. En kille i 35-årsåldern, som jobbar deltid och då menar jag verkligen Deltid med stort D; han kommer vid nio och går halv ett och kostar 45 minuters lunch under den perioden. Vissa dagar kommer han inte alls. Idag slog han rekord och var kvar tills klockan var över tre.

Undrar hur han får tillvaron att gå ihop på den arbetsinsatsen? Med familj dessutom. Han måste ha gift sig rikt.

Och nu över till ett helt annat äktenskap. Idag fick jag klart för mig vem min nya musikfavorit, Carla Bruni, egentligen är. I soundtracket från 500 Days of Summer ingår en låt med henne. En jättebra låt och när jag googlar på människan så ser jag att hon är gift med franske presidenten.

Det hade jag inte en aaaning om. Att det var samma människa.

Brottning

Vet ni hur många fickor det finns i ett par blåbyxor? Alldeles för många om ni frågar mig. Det är till och med fickor i fickorna. Och i en av fickorna som sitter på en större ficka, finns en ficka för legitimation. Minst 16 är det och då är inte fickorna för knäskydd inräknade.

– Kan du slänga mina jobbyxor i tvättmaskinen. Jag hinner inte.

Det låter som en enkel uppgift men innan jag kommit så långt, som att lägga brallorna i maskinen, hade det gått en kvart och på köksbordet ligger nu en hög med diverse pryttlar; maglite, karbinhake, talmeter, nagelknipsare, penna, avbitartång, polygrip, nycklar, insexnycklar, lampa, små skruvmejslar, stor mejsel med utbytbara bits, plus några lösa bits, volttestare, vita plastbokstäver (OIN), tändstickor, skruvar, spikar och några uppsättningar med ätpinnar.

Då blev jag tvungen att slå en signal till plaggets ägaren för att höra vad mannen skulle med pinnarna till.
– Släng dem inte, vad du gör. De är oumbärliga när man ska laga lås.
Jahapp, det är mycket man inte har en aning om och inte konstigt att byxorna väger ton innan man näckat dem på lösöret.

En annan tung sak är boken jag just påbörjat; Dennis Lehanes Ett land i gryningen. Den är 762 sidor tjock och väger 1,7 kg i pocketformat. Absolut ett kilo för mycket om man jämför. Jag är van att hålla böcker med en hand när jag läser; den här måste jag låta vila mot något underlag.

Jag har bara hunnit 50 sidor och är redan trött i armarna.

Blinkande lyktor

Regel nr 1 för kyrkogårdsbesök: Ta med ett barn. Vi tog med Stella till Skogskyrkogården och det lättade upp. En sexåring som studsar runt mellan gravstenarna har den effekten.

Gårdagens mysterium med det brinnande ljuset på Treans grav är löst. Svärdottern hade varit där och tänt det. Det var första gången hon tog sig dit på egen hand och det var strongt gjort. Men hon blev så tagen av besöket att hon irrade bort sig totalt.

Svärdottern är helt enkelt inte stresstålig. Hon hittade varken sin mors grav eller någon utgång utan fick hjälp att komma från Skogskyrkogården av några andra besökare.

Übermüde

Jag är trött. Är det verkligen vintertidens fel? Jag tycker att det borde vara tvärtom eftersom jag fått tillbaka den nattimme man snodde från mig i våras. Kan det vara att jag jobbat undan en massa måsten i Herrejössesprojektet och kan ta det lite lugnare? Och därför hamnat i koma.

Ingen aning. Men för att pigga upp mig lite vill jag kräva tillbaka alla höstlov jag gått miste om. Tolv år av skolgång där hela höstarna var en enda grå sörja. Jag tror knappt vi var lediga dagen före Allhelgona ens.

Då skulle jag kunna vara ledig runt tre månader i ett sträck. Och jag tar gärna ut dagarna juni-augusti. Helst redan 2010.

Korståg

Här tog jag sats och författade ett klagomål.

Till: agneta.kundkontakt@globenarenas.se
Ämne: Dåliga platser trots högt pris
Hej!
Jag presentade vårt ena barnbarn med biljetter på Walking with Dinosaurus, så att han och farfar kunde gå tillsammans på föreställningen 25 oktober kl 15.00.

Beställningen gjorde jag på nätet via ticnet och pluppade i bästa platser till högsta pris. Jodå, visst var priset högt. Men platserna var urusla. De såg varken filmprojiceringarna på sidoskärmarna eller bakre delen av scenen, eftersom de nästan satt bakom skärmarna och förlorade på så vis det mesta av upplevelsen.

Platserna var på sektion B 25 rad 9 plats 34-35 och var absolut inte värda över 900 kr och jag förväntar mig någon form av kompensation för att platserna var så dåliga.

//frktjatlund

Både kortfattat och välformulerat om jag får säga det själv. Men vad hade jag för det?
Frånvaro: Autosvar
Hej!
Jag har semester och är åter måndag 2 november.
Vid brådskande ärenden kontakta receptionen tel nr 08-508 353 00.
Hälsningar
Agneta
Så nu måste jag ta sats och ringa i morgon. Ärendet är självklart att beteckna som brådskande.

Sammansvärjning

Denna morgon hade träden i Tanto och längs Ringvägen bestämt sig för att släppa tag om sina blad. Bilarna på parkeringen vid Tantogården såg helt panerade ut. Åt det amerikanska hållet – rullade i Corn Flakes.

Tvåan och ska ha en lunchträff idag. Utan mat, eftersom vi ska ut till Skogskyrkogården och snygga till Treans grav. Vädret känns precis lagom dystert för det. Grått, duggregn och småblåsigt.

 

Ring ring

Min mobil är inte vad den har varit. Jag vet inte om det är Alzheimers eller vanlig åldersdemens, men den känner inte igen sig själv. Plötsligt står det ”Sätt i minneskortet” på displayen. Trots att kortet sitter där det alltid suttit. Då får man ta ut kortet och sätta in det igen och allt funkar normalt. Ett tag.

Eller så tappar batteriet laddningen på några minuter. När jag stoppar in laddaren säger mobilen ”Okänt batteri” trots att batteri och telefon känt varandra i nästan tre år.

Telefonansvarig på jobbet tyckte att jag lika gärna kunde få en ny apparat. Den gamla är avskriven sen länge. Och jag är inte den som protesterar mot sådana förslag.

Nu har jag gullat lite med min nya lur och funderar på att ta vägen förbi Kjell & Co i Skrapan. De lär ha minneskort som passar.

Gänget på bokhyllan hälsar!

Evolution

Måste man älska barn för att få vara förälder? Räcker det inte med att älska sina egna?

När jag var 17 kändes det otänkbart att sitta ute i en betongförort och snyta barn. När jag var 20 kändes det helt annorlunda. Då var det bara betongförorten som kändes fel. Snoriga barn var bara välkomna så vi flyttade till Dalarna och snöt barnen. Två som föddes i Mora och efter drygt två år i landsförvisning fick vi nog och återvände till stan.

Jag tror att tanken med 9 månaders graviditet är just att man ska få tid att anpassa sig till den nya situationen. Och det lär säkert Katrin Zytomierska också göra. Hon blir nog 20 endera dan, hon också.

Stressfaktor

I hate barnkalas. Nästan varje helg ska något av barnen på kalas. Oftast på söndagar. Som idag då var My bjuden till Andys Lekland av två grabbar i klassen. Det betyder tider att passa, presenter att köpa. Till barn man inte känner och inte vet vad de vill ha.

My hates barnkalas, too. Hon ville inte alls gå och jag fick använda all min övertalningsförmåga.
– Man kan inte tacka ja och sen inte komma. Tänk på att pojkarnas föräldrar betalat för att du skulle bli bjuden.
– Det var inte jag som tackade ja. Det var mamma.
– Men du tycker ju att det är kul på Andys.
– Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte gå på kalas i alla fall, sa hon och slängde sig på soffan.

I hate mitt hafsiga sätt. Jag läste noga på inbjudningskortet. Tyckte jag. Kalaset är 25/10 kl 13.30 och tog reda på när vi skulle behöva ge oss av för att hinna köpa två presenter innan dess. T-bana 11.16 från Zinken och vi skulle hinna med både BR och lite lunch före spektaklet.

Klockan 10.50 kastade jag ett öga till på inbjudningskortet igen och såg att jag läst alldeles galet. Kalaset började inte 13.30 – det slutade då. Började gjorde det 11.00. Postens stämpel dolde lite av starttiden.

I hate phone calls. Särskilt till främlingar. Min första tanke var att vi slänger oss i en taxi, men om My hade protesterat mot kalaset tidigare så blev det ännu värre. Knappast någon feststämning alls. Det var bara att ringa en av mammorna och lämna återbud.

Sen ringde jag och frågade om Stella var ledig för lite lek istället.

Gott sällskap

Det är fler som tycker som jag, dvs ger 500 Days of Summer högt betyg. En komedi som är både romantisk orolig. Så till den milda grad att svd eller om det är svd:s läsare låter jag vara osagt, ger den en femma av sex möjliga.

Skvaller

Nej, det blev ingen lunch med gruppen. Restaurangskolan var fullbokad och jag har nog fått det mesta om bakfoten. Initiativet för gemensamma aktiviteter kom inte från chefen utan från en annan i medarbetare.

Däremot lunchade Maken med Svärdottern och de kom givetvis in på ämnet ”mammas kompis Magnus”. Jo då, Svärdottern, tillika änkan, har träffat en ny. Hur vet jag inte, men jag kan rapportera att mannen i fråga är i 35-årsåldern, frånskild och far till fyra barn. Och egen företagare med kontor i Sofia, inte långt från Svärdottern. Två av hans barn är i barnbarnens ålder och de har träffats och kommer bra överens.

Hela familjen har sovit över i hans villa på Ekerö. Barnen hade reagerat lite på att de vuxna hade pussats. Frågat Vad gör ni? och tyckt att de var lite pinsamma.

Jag vet inte om Svärdottern har gruvat sig lite för vår reaktion. Hon uttryckte i alla fall sin tacksamhet över att vi är glada för hennes skull.

Ugglor

Min skånske chef har en massa hyss för sig. Förutom att han ideligen harklar sig och dra upp snor i bihålorna, så står han och väger när han pratar. Både i sidled och fram och tillbaka.

Igår eftermiddag kom han och ställde sig i mitt dörrhål, harklade sig och sa
– Leeeget? så stockholmskt han bara kunde samtidigt som han vägde fram och tillbaka på tröskel och kollade att gylfen var knäppt. Han gör det ideligen, kollar gylfen alltså. Måste bero på någon tidigare traumatiskt upplevelse.

Nå, det han egentligen ville var om  jag kunde tänka mig att avvika från mina lunchvanor och istället äta lunch på Restaurangskolan tillsammans med övriga i gamla gruppen. Vi fem som blev uppköpta och införlivade i en större organisation. Visst kan jag det. Nu när någon ber så snällt.

Samtidigt fick jag lite varsel eftersom enda gången vi ätit tillsammans på Restaurangskolan tidigare var när MsE slutade.

Skånske chefen har varit lite avslagen sen vi blev uppköpta. Inte så konstigt eftersom köparen redan har en utvecklingschef. Vi har på gruppen har lidit lite med skåningen, som till stor del fått ägna arbetsdagarna åt att administrera en massa tråkiga säkerhetsfrågor. Uppgifter som ingen annan velat ta på sig. Och senaste veckorna har det hamnat en del jag-jobbar-hemifrån-idag-mejl med honom som avsändare i mejlboxen.

Så nu är jag spänd på om dagens lunch är ett adjö och farväl. Jag hoppas för chefens skull att det är så. Att han fått ett nytt jobb med mer meningsfulla åtaganden.  Och en säkrare position.

Schemaläggning

Idag släppte Stockholms Filmfestival årets filmprogram så nu pågår telefonkonferens mellan Maken och Ettan. Det gäller att få ihop planeringen och det kräver en utarbetad strategi värdigt en härförare. Tvåan och Svärsonen är ute ur leken i år eftersom nya bäbban lär komma inom kort.

Maken har redan prickat för 33 visningar och jag är glad att jag drog mig ur festivalandet för flera år sedan. Alldeles för mycket stillasittande och en förfärlig massa tider att passa. Jag har inte kropp för sånt längre.

Nej, tacka vet jag hemmabio i soffan. Då kan man stoppa filmen vid behov och det är sällan kö till toan. Inga prasslande godispåsar eller småpratande i bänkraderna heller. Och skulle man bli sugen på något ätbart är kylskåpet några steg bort.

Jo, jag är riktigt hemsk numera.

Delade meningar

Senaste tiden har vi haft mer än delad vårdnad om barnbarnen. Svärdottern har var på både resa och olika kurser så barnen har bott här och det tär. Inte så att barnen är jobbiga. Nej, snarare att Maken är så himla svåruppfostrad.

Som i morse. Då lät han mig sova vidare fixade frukosten till barnen. Det låter kanske bra men i verkligheten bestod hans frukostversion av Coca Cola och resterna av lördagsgodiset. Och konstigt nog ville barnen inte ha yoghurt och macka efter det.

Lördagsgodiset går mig på nerverna. Barnen får köpa sånt som får en smulallergiker, dvs mig, att se rött; kokosbollar, sockriga remmar och värst av allt är nog godishalsbanden. Först suger de på pärlorna så de blir alldeles kletiga och då är det dags för att använda halsbandet som hårband. Håret blir så fint så. Tuggar de sönder pärlorna så ligger det småbitar över hela golven.

Sen får de vara upp nästan hur länge som helst och se på filmer. Även filmer som jag tycker att de är alldeles för små för. Själv sitter Maken med och dubbar och förklarar. Ända in i absurdum. Som senaste filmen Forrest Gump till exempel, då duckar han inte ens för att förklara övergreppen på Jenny.

Nej, Maken är helt enkelt en usel vuxen förebild för de små liven. Men mycket omtyckt. Och jag är en tråkigt och tjatig typ.

Astrid for Nobel Price!

Jag läser mer än gärna för barnbarnen när det är sängdags, men min villighet har sina begränsningar. Som serietidningar till exempel. Då somnar jag själv redan efter några rutor. Barnserietidningar är helt enkelt alldeles för tråkiga. Och tristast av dem alla är Bamse. Så var det redan på 70-talet.

Eller som igår kväll.
– Jag vill att du läser Lilla Räkneskolan, sa My.
– Nej, den har jag läst femtielva gånger redan.
– Bagar Bengtsson, föreslog Noa.
– Som om vi läst den mindre.
– Ofelia Franssons ABC.
– Nej, nu får ni skärpa er. Jag orkar inte med någon av dom en gång till. Nu blir det Alla vi barn i Bullerbyn. Den har vi inte läst en endaste gång.
– Neeej! Den är så tråååkig!
– Hur vet ni det? Om vi aldrig har läst den.

Och tack Astrid! Efter tre meningar var de fast och tvingade mig att läsa tre kapitel på raken.

Vi hänger med

Billy i Göteborg häcklade oss för att vi inte hade Spotify senast vi språkades vid.
– Pilutta dig, Billy! Nu har jag också ett konto.

Det var Svärsonen som förbarmade sig över mig efter inlägget om 500 Days of Summer där jag trånade efter soundtracket. Han skickade en inbjudan så nu klingar det så vackert i bakgrunden. Men jag håller redan på att bli skogstokig över reklamen och funderar starkt på att uppgradera till Premium.

Vackrast i ett kök

Nu är det värre än någonsin i köket. Våra köksluckor och lådfronter är på ommålning och så här ska vi ha det i fyra veckor. Jag fattar inte att det ska behöva ta så lång tid, men det har säkert med hyresvärdens avtal med lackeringsfirman. Ju längre tid de har på sig desto billigare blir det, skulle jag tro.

När inga dörrar sitter ivägen ser man plötsligt all junk och då är vi ändå bra på att kasta saker. Hela förmiddagen gick åt till att rensa ut porslin och annat som vi inte ens kom ihåg att vi hade kvar. Eller istärningsformar vi inte ens visste att vi köpt.

Och varför fanns det åtminstone tre glasburkar med pulverkaffe i skafferiet? Två av dem inköpta på Cora i Frankrike. De var säkert minst tre år för gamla. Och vem är det som hela tiden öppnar en ny knäckebrödsförpackning innan den gamla tagit slut?

Va? Har vi kvar den där gamla brödrosten och när använde vi smörgåsgrillen senast? Förmodligen före 1992, innan vi flyttade hit. Allt som allt blev det fyra proppfulla blå Ikeakassar, som åkte ner i grovsoporna. Sen gick vi lös på garderoberna.