Coolugn

För 17 år sedan gjorde vi om ordentligt i köket; satte mosaikkakel, bytte till en liten diskbänk med en ho, måttbeställde en L-formad bänkskiva i ek, bytte spisen mot en keramikhäll och varmluftsugn. Ja, vi kostade på hemmet en hel del i ett svep trots att vi bor i hyresrätt.

För drygt en månad sedan upptäckte jag att allt inte stod rätt med ugnen. Jag gjorde ugnstekt potatis när Svärdotter och barnbarn var här och potatisen blev liksom aldrig klar, trots att termostaten påstod att värmen höll sig på 220°. Efter flera försök senare drog jag slutsatsen att det förmodligen var värmeelementen i botten av ugnen som gett upp. Och det hjälpte inte att köra med varmluftsfunktionen.

Nu har jag harvat med en dåligt fungerande ugn i drygt en månad och konstaterat att jag använder ugnen nästan dagligen. I helgen ruttnade jag och krävde att vi gör något åt saken. Ett aber är bara att vi på ett eller annat sätt kommer att lämna den här lägenheten inom ett år. Och då vill vi inte lägga pengar på saker som vi själva inte kommer att ha glädje av.

Ett annat aber är att häll och ugn hänger ihop. Alltså hällen är nedfälld i bänkskivan och ugnen sitter under. Överst på ugnsenheten sitter reglagen för spisplattorna och det innebär att om vi skrotar ugnen måste vi även införskaffa en ny häll. Billigaste lösningen för det kostar drygt 4000. Och den summan kan vi alla gånger använda på annat.

Men hur gör vi? En fungerande ugn är helt enkelt en nödvändighet. Vår gamla utrangerade spis, som tillhör hyresvärden står i ett förråd. Det tar emot att kånka upp installera den. Gammal som gatan och jag har skämt bort mig med att använda fria delar av spishällen som avställningsyta. Det låter sig inte göras på en häll med upphöjda gjutjärnsplattor. Ytterliggare en åtgärd som krävs i så fall är att vi sågar upp bänkskivan, tar bort häll och ugn, så att vi kan installera en spis.

Maken pratade med hyresvärden och vi fick löfte om en ny standardspis och dagens standard är spis med keramikhäll. Men det kräver fortfarande ett rejält ingrepp på bänkskivan. Och att vi får nöja oss med en vit spis. Något som vi säkert klarar av ett tag framöver.

På fredag nästa vecka ser jag fram emot att kunna få ugnstekt potatis till middag. Den här gången genomstekt på rimlig tid.

Annons

Husmän

Vad är det med män och mat? I måndags var jag på ett informationsmöte. Ämnet var pensioner och föreläsaren öppnade träffen med att gå igenom agendan och avslutade med: Och som ni vet blir det lunch efteråt. Jag har hört glunkas att det blir Wallenbergare.

Det gick ett uppskattat sus genom publiken. Av ljudet att döma var det framförallt männen som susade. Själv var jag kallsinnig och tänkte: Barnmat. Köttbullar och potatismos.

Min högst primitiva fördom är att många män säger sig uppskatta husmanskost, men i själva verket beror det på att de inte tagit sig ur barnstadiet vad beträffar matpreferenser. Gubbarna Wallenberg, om jag kan kalla dem så, tycker att lamm smakar som kofta, oliver är en personlig förolämpning och grönsaker är en dekorativ färgklick på tallriken.

Nu är inte jag den som tackar nej till gratisluncher, även om de inte egentligen finns, utan jag och husmännen krängde oss över maten, som gled ner med skirat smör och rårörda lingon.

Dålig lönsamhet

Kinamattor var populära på 1980-talet. Det vet jag för vi hade två stycken. En stor mörkblå med grå bård runt om och några dekorativa blommor i det mörkblåa. Den låg i vardagsrummet. Den andra var mindre och beige-rosa och låg i sovrummet. Efter ett par år in på 1990-talet förpassades de upp till vinden. Och där har de sovit sin Törnrosasömn sen dess. Tills i söndags när jag fick för mig att jag skulle hämta ner dem för att lägga ut dem till försäljning på Blocket.

Mitt självpåtagna uppdrag var lite jobbigare än jag tänkt mig. Det som baxades upp för över 20 år sedan ligger bakom en massa annat, som vi har haft anledning att stuva undan senare. Till exempel dataskärmar, hemmabioanläggning, liggunderlag, sovsäckar, ett kylskåp, kartor och kläder bland annat. Helt enkelt saker som vi borde ha kastat för länge sedan. Men till slut fick jag ut mattorna från vinden och kunde putta ner dem för trapporna två våningar till vårt plan.

Den stora blå mattan rullade jag ut i vardagsrummet. Det var dumt av mig. En mal flög yrvaket upp ur mattvarpen. Och jag vågar inte tänka på hur många larver som låg och tuggade bland knutarna. Man kunde se hur luggen låg i små drivor på ytan.

Snabbt som ögat åkte mattan ut i trapphuset igen. Den andra kom aldrig in i lägenheten. Den såg visserligen inte lika angripen ut. Men när det gäller skadedjur tar jag inga risker. Det räcker så bra med mjölbaggarna vi hade i skafferiet för några år sedan.

Nu ligger inte mattorna på Blocket utan i grovsoprummet och väntar på hämtning. Det är bara att hoppas att inte någon återvinnande granne hinner före Sop-Danne.

Bangar igen

Jag gjorde ett tappert försök. Ingen ska komma och påstå något annat. Men ledsnade efter 100 sidor. En kollega på jobbet pratade sig varm för ljudböcker i största allmänhet och Jan Guillou i synnerhet. Jag sa att jag prövat både Hamilton och Arn. Inte som ljudböcker, men jag klarade inte av stilen.

– Har du läst någon bok i hans senaste serie? Gör det. Jag tycker att den är fantastisk. Sa Anders och eftersom han är en trevlig och duktig kille bestämde jag mig för att ge Guillou en ny chans. Jag köpte till och med första delen som e-bok.

Men Jan Guillou gick på i ullstrumporna precis som vanligt. Historien utspelar sig någonstans i mitten av 1800-talet. Tre faderlösa gossar, 8-10 år, får arbete på en repslagarverkstad i Bergen. I nattens mörker smiter de ut och bygger på ett vikingaskepp i skala 1:5. När förmannen upptäcker bygget, som uppförs i en lokal på verkstaden, får pojkarna sparken och skickas hem till modern.

Verkstadens ägare blir informerad, men han ser istället potentialen i gossarna. Han och andra bättre bemedlade i Bergen bekostar pojkarnas skolgång och vidare studier i tekniska högskolan i Dresden. Självklart går en av dem ut som etta i årgången. De andra två bland de tio bästa. Tyska och bordskick lär de sig lätt som en plätt. Till och med att komma med utlåtande om viner när det krävs.

Det som störde mig mest var egentligen det där med att smita ut på natten. Efter en lång dag i repslagarverkstaden. Till saken hör att jag just läst Per Anders Fogelströms serie Vävarnas barn. Där fick man en annan bild av 1800-talets barnarbetare i repslagarverkstäder. Någon fritid existerade knappt och att någon skulle orka med att vara uppe halva natten och arbeta med annat var knappast möjligt.

Egentligen får jag en känsla av att Jan Guillou egentligen beskriver sig själv hela tiden. Ett enda långt, ohämmat självberöm även på områden som han inte personligen behärskar.

Och vad ska jag säga till Anders? Ingenting. Han vet inte att jag köpt boken och inte skulle han bli speciellt glad om jag sågar hans omdöme jäms med fotknölarna.

Lite ur form

I början av juli försökte jag boka tid hos ”min” hudläkare. Alltså den doktor jag varit hos ett par gånger tidigare. Första gången för en fläck på benet. Den såg lite konstig ut och enligt prover visade den sig vara ett basaliom, en hudförändring om än inte elakartad, men som borde tas bort. Sen dök det upp lite fläckar här och där. Gubbmossa, sa hudläkaren och skrapade.

För tre år sedan var jag där igen och då sa den gamle mannen att jag hade ytterligare ett basaliom, den här gången på ryggen. ”Det tar vi bort efter din semester”. Och på den vägen var det. En ny fläck dök upp för ett halvår sedan och den var störande. Kliade, blödde och ville inte läka. Väldigt ofräscht om inte annat.

Jag ringde min gamle läkare, som inte helt oväntat hade han gått i pension. Han är trots allt 70 bast. Men han gav mig några telefonnummer och jag fick tid i början av juli på en hudklinik. Då tog man prover på den tre år gamla fläcken och den nya, irriterande och kliande. Åtta veckor senare kom beskedet: basaliom som borde skäras bort.

I onsdags var det dags. En extraknäckande landstingskirurg på en privatklink skar mig i ryggen. Ett ingrepp som var betydligt större än jag förväntat. Den senast, blödande fläcken, gick snabbt att åtgärda. Men den flera år gamla krävde betydligt större åtgärder. Sköterskan påstod att det berodde på att den suttit så länge att den hade börjat bre ut sig åt alla håll. Jag var helt väck efter besöket, gick hem och la mig och sov i tolv timmar.

Stygnen ska sitta kvar i tre veckor och det stramar och har sig. Jag kan inte luta ryggen mot ett ryggstöd. Framför allt inte när ryggstödet rör på sig, som på buss eller tunnelbana. I sängen kan jag bara ligga på sidan. Och när jag vänder mig från den ena till den andra måste jag sätta mig upp. Det går inte att rulla över.

Igår, när Maken tog av bandaget, konstaterade han att den lilla fläcken var hopsnörd med fyra stygn och den gamla hade krävt åtta. Inte konstigt att jag känner mig justerad.

”Vi skickar allt på analys”, sa mannen med skalpellen. Och jag tänkte, men det har ni redan gjort. Inte ni, men förra läkaren. Vad kan ha blivit annorlunda på ett par månader?

Svar kommer om fem veckor. Och fram till dess oroar jag mig för helt andra saker.

Äpplet faller inte långt

Gossebarnet, alltså vårt äldsta barnbarn, är en riktig slarver. Som tappar och har bort saker. Vi ägnade till exempel en hel morgon åt att leta efter hans SIM-kort, som han tappat på köksgolvet. Kröp runt och skakade och vände ut och in på det som det gick att kränga ut och in på. Och plötsligt låg kortet mitt på golvet. Fråga mig inte varför vi inte sett det tidigare eller hur det hamnade där.

När de skulle åka hem gick han ifrån sin ryggsäck på Arlanda. Och hade inte Maken varit med och vänt sig om när de lämnade frukostbordet hade den legat kvar på McDonalds. Men vi har inga garantier för att väskan kom med ända hem. Det fanns flera tillfällen att tappa bort den. Kanske ligger den kvar vid gaten eller på hyllan i flygplanet.

Maken berättade och vi fnissade lite åt hans slarv. Det var dumt av oss. Eller åtminstone av mig. Dagen efter möttes Maken och jag på Pensionsmyndigheten efter jobbet. Jag hade med mig min ryggsäck och i den hade jag min lunchlåda och regncape. När vi satt och väntade på vår tur tog jag av ryggsäcken.

Pling plong! Nummer 199 till kassa 4. Vårt nummer och båset vi skulle till låg i andra änden av lokalen. Här gällde det att rappa på innan handläggaren tryckte fram ett nytt nummer.

Efter nedslående ekonomiska besked tog vi 2:ans buss till Stureplan och passerade igenom Östermalms tunnelbanespärrar. Där, i den långa rulltrappan ner till perrongen, slog det mig: Ryggsäcken, var är den? Inte på min rygg i alla fall. Jag övervägde om jag skulle strunta i ryggsäck, lunchlåda och regncape. Inte låtsas om mitt slarv, men just regncapen är en av mitt livs bästa köp och maken finns inte att få tag på.

”Åk hem du” sa jag till Maken och tog rulltrappan upp igen. Ut till 2:ans hållplats och tillbaka till station Tegnérgatan. For runt inne på servicekontoret, som vi lämnat en kvart tidigare. Där alldeles intill bänken vi suttit på stod en väktare med min ryggsäck på armen.

Jag tackade och ursäktade min tankspriddhet och mitt slarv. Bestämde mig för att för att aldrig skratta med när någon uppmärksammar barnbarnets tillkortakommanden.

57:07

Jag har dömt mig själv till en timmes passivitet. Ska man bli fin
får man lida pin. Ja, för det är en pina att sitta rätt upp och ner på en stol så länge.

Efter tips från en arbetskamrat i början av sommaren har jag äntligen kommit mig för att genomgå en behandling som så småningom ska ge mig silkesmjuka fötter om 5-10 dagar. Det ska bli intressant att följa den processen.

Vi har haft barnbarnen boende här några veckor. Skolan i Spanien börjar 1/9 och barnen landade här dagen efter vi själva kom hem från semestern. Eftersom vi har fraktat ner våra egna sängar till lägenheten på Costa Blanca, ligger vi numera i lilla sovrummet i barnens sängar. Vilket medför att barnen själva blev hänvisade till madrasser på golvet i vårt sovrum.

Inga större problem för oss eller barnen. Grannen under däremot var inte lika glad. Vartefter dagarna gick försköt gästerna dygnet mer och mer. Och sista natten utkämpades livlig en brottningsmatch mellan syskonen. Vid fyratiden. På sovrumsgolvet.

Jag som sover med öronproppar hörde ingenting. Inte Maken heller. Inte ens när lägenhetsinnehavaren under oss bankade rejält i sitt tak. Barnen berättade om incidenten för Maken på vägen ut till Arlanda och när han kom hem satt en lapp på dörren. Där det bland annat stod ”Om ni har skaffat djur får ni se till att ha dem i köket”.

Maken var nere och ursäktade oljudet och lappen är sparad till vår och barnbarnens
varnagel.

I förra veckan besökte vi Pensionsmyndigheten för att se vad det skulle bli för konsekvenser om vi tog ut pensionen i förtid. Och kunde konstatera att inflödet av stålingar skulle minska med dryga 20000 per månad i rena pengar. Vi förbannade bristen på jobbskatteavdrag och svenska statens gnidna syn på utbetalade pensioner och bestämde oss för att jobba sju och nio månader till.

Jag ser helt enkelt resten av mitt arbetsliv som en graviditet. Flera månader av illamående och hur det kommer att bli besvärligare och besvärligare att ta sig fram. Men det finns ett ljus i tunneln, min egen förlossning. I slutet av maj kommer jag att komma ut som en ny människa. Ett oskrivet blad. Till en tillvaro där jag rår min tid fullständigt.

28:52