Desperation

Ja, jag saknar total inspiration. Dagens bidrag blir en länk, som jag tyckte var kul. Skinka är så mycket mer tilltalande än iPoddar och andra prylar, så här före lunch.

Hm, lite tapas till kvällen kanske?

Tävling!

Nu ska jag ta upp kampen med de där unga modebloggarna. Jag har ju skrivit några rader om kläder, så nu är det dag för tävling. Nej, jag har inga power pumps, nagellack eller presentkort på lut. Men en halv ask Läkerol kan jag avvara.

Här kommer kvalificeringsuppgifterna:

1. Gissa om com hem har fått igång bredbandsmodemet.
2. Gissa när deras Kundservice stänger.
3. Gissa om jag var hemma före kl 21.00.
4. Gissa om jag är förvånad.

Nu var jag lite lurig! Gå inte på finten att vara för snabb med ett nejsvar. Jag var faktiskt hemma klockan 20.05. Men då var jag vrålhungrig och fixade mat, samtidigt som jag halvsåg/helhörde programmet Rent hus på trean. Städning ligger mig varmt om hjärtat.

Man blir ju både mörkrädd och fascinerad över hur folk kan ha det. Och jag är ändå inte helt ovetande. Dels har jag jobbat i städbranschen och sen fixar Maken fel i människors lägenheter och han kan komma med de mest hårresande badrumsskildringarna.

När damerna på trean var klara med sitt program, ja då var det så dags. Närmare bestämt efter 21.00. Så inget bredband idag heller.

Ni som svarade nej, 21.00, ja och nej, har kvalificerat er för delfinal med möjlighet till vinst.

Det känns bra att använda ordet "delfinal". Jag har läst det fel hela tiden när det stått om Melodifestivalen. Mina ögon har först velat få ordet till något om delfiner. En final är en final; den sista avslutande omgången. Allt annat är deltävlingar i mitt huvud.

Vad jag ska utfästa för vinst till den handläggare på com hem, som får igång bredbandet avvaktar jag med. Om det ens blir nödvändigt med någon belöning.

Annons

De kranka och de uslingar

Företaget jag jobbar på anstränger sig för att vara en arbetsplats i takt med tiden. Vartannat år får vi gå på hälsokontroll och med den följer en enkät med diverse frågor. Flera handlar om arbetsmiljön.

I årets enkät fanns en fråga helt i enlighet med tidsandan: Har du någon gång känt dig kränkt på din arbetsplats? Ja/Nej.

Månadens vd-info inleddes i ett bekymrat tonläge. Lo and behold! Hela fyra anställda har verkligen känt sig kränkta. Det är i alla fal fyra som svarat Ja på den frågan. Och kränkningar måste tas på allvar!

Vem känner sig kränkt och av vad? Det grunnar vi alla 97 okränkta anställda på. Enkäten är anonym och ingen behövde ge besked om vad kränkningen bestod i. Så nu vädjade vår vd till de kränkta att komma ut med orsaken.

Det är bara att kontakta sin chef eller personalavdelningen. Men hur gör man om det är där man blivit kränkt?

Wrestling

Com hem är helt borta. Något annat kan inte vara möjligt vad beträffar vårt bredband. Var och varannan kväll brottas jag med deras talsvar. Innan en handläggare behagar svara ska man först slå telefonnummer, sen etta om man redan är kund, efter det kund/personnummer plus #, sen en tvåa (som är alternativ ett) och några tvåor till. Minst 25 knapptryckningar och då får man veta att det är 28 samtal i kön.

I talsvarsslingan meddelar com hem att man gärna vill ha en utvärdering "efter att du fått hjälp. Så dröj kvar efter samtalet och svara på några frågor". Jag har aldrig behövt svara på några frågor. Inte alls konstigt eftersom jag ännu inte fått någon support värd namnet.

Hittills har jag pratat med Rikard, Simon, Anna, Fredrik, Pontus och Gittan. Alla har konsulterat kollegor och ändå blinkar inte rätt dioder på modemet. Gittan gav just besked att bara hennes mejl kom iväg så skulle allt bli frid och fröjd. Kanske inte i kväll, men så fort det bara går. Det tror jag när jag ser det.

Det är M:s arbetsgivare tillika vår fastighetsägare, som står för abonnemanget och det komplicerar saken. De hittar inte vår uppkoppling här på Hornsgatan eftersom fakturaadressen är Kungsgatan.

Nu påstod Gittan att krånglet har sin grund i att abonnemanget är avslutat. Någon människa har pluppat i fel ruta någonstans och så försvann vi ut i kylan.

Så nu känns det bättre, när jag avreagerat mig offentligt. Tröstnappen är 3G-modemet  som min arbetsgivare håller mig med.

Sicko

Jag surrade med Syrran. Hon mår inget vidare och har inte gjort det de senaste åren. Diabetes och övervikt kräver sin tribut i form av ständig värk i leder och hjärtproblem. Senaste tiden har hon varit sjukskriven till 25 %. Nu är det slut med det. Trots läkarintyg. Försäkringskassans nya direktiv har slagit till: Kan du ta dig till jobbet, så är du arbetsför.

Det lönar sig inte ens att bli förbannad på Försäkringskassan. Handläggarna gör ju det de ska. Men det kunde varit värre.

Hennes granne, som är byggjobbare, bröt foten.

– Nix, pix. Ingen sjukskrivning där heller. Du får ta taxi till jobbet och är man på jobbet, kan man inte vara sjukskriven. Det är helt mot reglerna.

Varför går man inte hela vägen och avskaffar den allmänna sjukförsäkringen. Privatiserar hela baletten och sen kan Michael Moore komma hit och göra en avslöjande film. Nej, förresten någon kan göra en film redan nu över alla absurda konsekvenser av de nya direktiven.

Läget?

1.  Vädret utanför mitt fönster:
Soligt. Tur att jag sitter med ryggen mot fönstret, annars hade jag rymt från jobbet för länge sen.

2.  Lyssnar på just nu:
Svagt mummel från ett rum längre bort i korridoren. Någon ringer någon.

3.  I går gick jag och lade mig:
Ca 22:30. Vred mig både länge och väl. Purjolöken åkte rally i tarmkurvorna.

4.  I dag vaknade jag:
Klockan 5:45. Vad gör man när mobilen börjar härja?

5. Jag har på mig:
Tröja, kofta, kjol och diverse underkläder. Det här börjar likna ett flåssamtal.

6. Senaste person som ringde mig:
En medarbetare, fröken Petimäter.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Maken, som lunchade. Flås, flås. Vad äter du? Lite matporr livar alltid upp.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
KappAhl. De lockade med 25 % på ett damplagg 22-23 feb. Och jag gick på det och fick rabatt på en svart kofta.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Minns ej. Jag skickar sällan sms.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Jag finns inte på Facebook och mina vänner träffar jag ansikte mot ansikte utan några böcker emellan.

11. Som addade dig:
Black Adder? Har självklart aldrig hänt.

12. Senaste person som mejlade mig:
Agneta. Hon med månadsinformationen. Den skulle ut på Intranätet. Hennes vilja är min lag i det fallet.

13. Sista sajt som jag kollade på:
dn.se och jag hoppas verkligen att det besöket inte blir den sista, även om jag fortfarande har problem med bredbandet hemmavid.

14. Ska göra idag:
Jobba vidare. Löneslavar förväntas göra det.

15. Bra eller dålig dag idag?
Den verkar alldeles utmärkt hittills. Jag har ändrat med framgång i flera program.

(Word gillade inte addade; adlade var korrigeringsförslaget. Ja, jag blir hellre adlad än addad.)

Kapuschonger alla gånger

Det finns vissa plagg som återkommer med jämna mellanrum. Duffel t ex. Jag minns första gången jag fattade att dufflar var heta. Jag var nog i sjuårsåldern och över middagsbordet rådgjorde mamma och pappa med varandra om det var aktuellt att köpa en duffel till Brorsan.

Mina föräldrar pratade fram och tillbaka. Hela tiden om en daffel, pappa kunde engelska så de sa a, och frågan var om Lasse skulle få en eller inte. Han var ju rätt så slarvig av sig och en daffel var inte precis gratis.

Jag fattade inte vad det hela handlade om, men förstod så mycket att Brorsan kunde komma ifråga för något som förmodligen skulle gå min näsa förbi. Och då är det dags att protestera.

– Jag vill också ha en gaffel!

Det blev alldeles tyst och jag tvingades upprepa mitt önskemål flera gånger. Redan den omedelbara tystnaden fick mig att förstå att jag sagt något helt galet. Den gaffeln fick jag äta upp flera gånger. Liksom den gången jag framförde önskemål att jag också ville promenera på en serietidning.

Vart vill jag komma? Jo, till helgens outfit. Jag är inte bara svag för dufflar; parkas har en speciell plats i mitt hjärta sen den tiden så alla häftiga äldre tjejer var Dixie. Då skulle man självklart ha en grön parkas med vitt foder i luvan. Så var och vartannat år köper jag en parkas.

Den här helgen köpte jag för säkerhets skull två. Först en igår på H&M. En sån där militärgrön, ofodrad. Snygg men lite jobbig att sätta på sig, när det inte fanns något foder med glid i ärmarna. Idag köpte jag en till på Indiska. Den gled på lite lättare och imorgon är det jag som ber H&M göra ett återköp.

Salve me

En lärdom om dagen håller doktorn borta. Det är helt enkelt nyttigt att lära sig nya saker. På flera plan. Idag lärde jag mig av det finstilta att en ask sockerfria Läkerol inte alls är så fria. Jo, från vanligt socker men inte från sockeralkoholer och konsekvensen är att det hoppar det av kolhydrater tabletterna.

Just nu är jag inne i en intensiv jakt. En jakt som består i att undvika kolhydrater. Det är så jag ska komma i mina 18 kjolar i garderoben.

Jag satt alltså och lyssnade på ett föredrag och då brukar jag vara preparerad med en ask Salvi. Avsikten är inte att alls jag ska få lättare att prata. Tvärtom. I händelse av trist framförande hjälper tabletterna mig att hålla mig vaken.

Vakenheten var inte något problem idag, men pastillerna brukar gå åt ändå. Av en händelse började jag läsa näringsdeklarationen. Den är tryckt i minsta möjliga teckenstorlek (jag förstår varför), men till sist lyckades jag tyda texten.

Jag höll på att gå i taket: 54 g kolhydrater på 100 g. Mer än hälften! Och jag hade pillat i mig drygt halva asken på 23 g. Det står en liten varning typ: Kan verka laxerande. Det skulle jag vara glad för just nu.

Debatten om vilken typ av diet, som befordrar viktminskning, är het just nu. I dagens dn publicerades en artikel av Anders Isaksson och han förespråkar lågt intag av kolhydrater. Både för att gå ner i vikt och för att hantera diabetes. Det tror jag stenhårt på.

Det där med diabetes är som ett rött skynke för mig. Jag har dåliga gener i det avseendet. Min riktige far fick diabetes i 35-årsåldern i likhet med flertalet i hans släkt. Syrran drabbades också i den åldern. Men jag har klarat mig hittills.

Syrran följer, vad jag vet, dietråden a la Socialstyrelsen. Men likafullt är hon stor som ett hus och hälsan blir bara sämre och sämre. Jag ryser vid blotta tanken på att hamna i hennes sits.

Nej, nu är det jag som även spolar Läkerolen. Jag får väl nypa mig själv i händelse av sömnattacker vid fel tillfällen.

Ombytlig

Den lätta huvudvärken gick över i tyngre doningar. Begravningar kramar ur en mentalt. Egentligen kan jag inte säga att jag kände Svärdotterns mamma. Vi hade självklart en del med varandra att göra kring avkommans bröllop för sex år sedan. Och sen hade vi anledning att prata ihop oss när Trean flipprade ut totalt för några år sedan.

Det jag spontant kan säga är att Trean inte kunde ha haft bättre svärmor. Själv hade jag blivit vansinnig om min dotter varit gift med en av Treans kaliber. Men den här svärmodern kunde vara både objektiv, sansad och konstruktiv medan världen mer eller mindre föll samman.

Jag borde känna mig själv bättre och haft med mig några näsdukar. Även om inte sorgen var min personligen, så var det oundvikligt att leva sig in i barnens situation och speciellt yngsta dottern, hon på 14. Sen finns det alltid anledning att begråta sin egen dödlighet i sådana här situationer. Svärmoderna var född samma år som jag själv, bara det stämmer till eftertanke.

Skogskyrkogården är vacker, men det var en isande vind som mötte oss när kistan rullades ut ur kapellet. Alla huttrade sig gången fram till graven där kistan sänktes ner. Det såg så oåterkalleligt mörkt och kallt ut i den djupa gropen även om blomsteruppsättningarna gjorde sitt bästa.

Eftermiddagen hade det goda med sig att den botade mig från min ogina inställning till arbetskamraten. Har man verkligen tid ork med missunnsamhet här i livet?

Galla

Just nu är jag djupt nere i Självömkans Dalar. Så där så att klumpen i halsen blivit till en lättare huvudvärk. Alla är helt enkelt dumma. Nja, kanske inte alla, men de flesta.

Dummast är framför alla andra är kollegan Åke. Han är så dum att han inte ens fattar det själv. Inte nog med att han snor jobb från mig och alltid kommer i första rummet inför intressanta saker på ingång, så ska han självklart ha ledigt alla lov.

Jullov, sportlov och påsklov och självklart ska Åke Tråk vara ledig. Han frågar inte ens om det passar. Nu brukar inte jag ha önskemål om ledighet de perioderna och han har stuga i fjällen, som han vill nyttja så mycket som möjligt. Det gör att jag har väldigt lite att sätta emot. Men människan kunde väl visa lite klädsam tacksamhet!

Och nu väller all denna grämelse över mig eftersom nästa vecka är vecka 9, sportlov för Stockholms skolor. Kollegan försvinner och jag får gneta på. Dessutom förlorar jag pengar på affären.

När jag ändå är igång kan jag komma dragande med sommarledigheten. Då är Gothia cup, som kollegans dotter deltar i och Åke tycker att det ger honom rätt att avsluta sommarsemestern med en vecka Göteborg. Nu funderar jag på att ansöka om ledighet veckorna 27-29. Bara för att jäklas.

Humöret är på så låg nivå att om jag var 25 år yngre skulle jag bli på smällen. Bara för att få en förändring och bota tristessen. Tre år i gröt och bomull känns som ett lockande alternativ.

Jag var bättre förr

Inte vet jag om det är blodsockernivån eller något annat, men så känns det. Både på bloggen och på jobbet. Om jag ska få något jobb åt mitt håll får jag slåss för saken. Och även när jag gör det försvinner uppgifterna snett höger om jag inte har tillfälle att bevaka mina revir.

Nu känns det som jag har ännu större anledning att gruva mig för minst en ny medarbetare på ingång. Får se om lunchen gör mig på bättre humör.

Fjäll

Vi har svarta soffor. Det är inte bra. Speciellt inte två veckor efter en solsemester. Jag får dammsuga som besatt och ändå är möblemanget vitprickigt. Hudfjällen dammar högt och lågt. Jag vågar inte tänka sängarnas ekologiska system. Det skulle påverka nattsömnen på direkten. 

Själv tillhör jag Kräftans Vänkrets och blir illröd av solen, så jag har på mig krämen med högsta solskyddsfaktorn och håller mig i möjligaste mån i skuggan. Ändå är jag en van fjällare och den här gången trillar skinnet också sjokvis från Maken. Benen är ingen vacker syn; varken före eller efter.

Hur vi än gnider in oss i vår gamla spanska After Sunlotion så släpper huden greppet om oss. Den enda påtagliga effekten är att vi luktar tobaksplanta. Och det är trots allt inte så illa.

Man ska läsa det finstilta

Helst ska man göra det innan. Jag köpte buljongtärningar och läste bara det med stor stil, där det stod "Extra virgin Olive Oil and Sea Salt". Det var alldeles sant men inte hela sanningen. Dessutom blev jag lite lurad av att för packningen var grön och något dyrare än den vanliga sorten. Undermedvetet drog jag slutsatsen att det jag betalade extra för var lite mer nyttigt och ekologiskt.

Nu har jag läst det finstilta. Knorr kan verkligen konsten att vilseleda. Jo, tärningarna innehåller olivolja, men bara 2 %. I listan över ingredienser kommer både socker och härdat fett före. Sånt är inte roligt att få klart för sig.

Men det finns de som råkar värre ut för att de inte läst det finstilta ordenligt. Svägerskans syster t ex. Hon bor i Danmark och gifte sig för ett par år sedan och blev särbo. Maken dog plötsligt för ett par månader sedan. Strax efter själva giftermålet hade paret skrivit ett testamente med hjälp av en advokat.

Där borde Svägerskans syster ha läst det finstilta. Speciellt som inledningen var något i stil med "Detta testamente är oåterkalleligt och gäller för evärdlig tid". Och i Danmark betyder det verkligen för alltid.

Konsekvensen av det undertecknade papperet är att den döde mannens barn från tidigare äktenskap är arvsberättigade till kvinnan på samma sätt som hennes egen son. Något som döttrarna inte var sena att begripa.

– Jo Pirkko, när du dör flyttar jag nog in i din lägenhet.

Så kan det gå om man inte läser det finstilta.

Vit kvinna

Det är jobbigt att vara nykter, när man inte är van eller gravid. Inte så mycket för mig, som för omgivningen. I min omgivning är det självklart med vin eller öl till maten vid sociala tillfällen. Avstår man är det av yttre omständigheter, typ amning, graviditet eller "Jag ska köra bil tidigt imorgon".

Så under hela lördagskvällen kom det den ena ursäkten efter den andra framförallt från Svägerskan. "Det gör väl inget om vi tar öl/akvavit/vin/whiskey?". Som om vi brydde oss om eller tyckte att de blivit totalt förtappade. Vi brukar inte avstå annars. Varför valde vi annars att göra årets kortaste månad vit?

Nu bestämde jag mig för att vara en vit kvinna under 29 dagar och det tänker jag hålla fast vid, men efter det ska jag inte göra mig socialt omöjlig. Är det middag på lokal eller bjudning av något slag, så blir det vitt. Eller rött. Det beror på maten.

Berlin tur & retur

Det är mycket nu! Igår kväll var jag t ex i Berlin och innan dess på Moderna Museet. Om Andy Warholutställningen ska slå besöksrekord då måste vi självklart dra vårt strå till stacken. Vi var knappast ensamma om att känna den förpliktelsen. Det var kö till kassan, förvaringsskåp och toaletter.

Själva utställningen fokuserade på Warhols svartvita filmer, som kändes väldigt passé för oss som var med när de var heta. Hur intressant är det att se en fet man röka cigarr eller låta bli att röka cigarr i en halv evighet? Eller en smal man sova timme efter timme? Det kändes inte särskilt revolutionerande längre.

Berlin var litet och trevligt. Restaurangvalet stod sällskapet för; M:s bror och Svägerskan känner innehavaren. Menyn består till stor del av tysk-svensk tapas. Det var gott men inte så bra för mitt hemsnickrade poängsystem, men vad gör man?

Och inte blev det bättre med dagens thaimatsexcess. Buffé är aldrig en bra idé; det blir gärna för mycket av det goda. Inte alls bra för en som börjar få ont i hälen. Jag har googlat på saken.  Dagens dom: Det luktar hälsporre, en vällevnadssjukdom för äldre överviktiga.

Stött

Jag börjar se ett mönster. Det är omöjligt att hitta Hanne Kjöllers mer eller mindre puckade åsikter i dn:s nätupplaga. Är det för att hon inte vill bli uthängd och motsagd i cyberrymden? Ni får tro mig och mina vinklade sammanfattningar.

Först var det inte mer än rätt att barn tidigt och personligen får lära sig att livet är orättvist. Framförallt gäller det flickor. För inte ger man rosor till pojkar? Idag har hon synpunkter på ett tv-program om duktiga idrottande barn och ställer frågor om varför man bara visar duktiga pojkar och deras pappor. Var finns alla duktiga flickor och alla engagerade mammor?

Men snälla Hanne! Är det inte lika bra att du och alla andra får veta att det är pojkar och män som gäller inom sporten. Duktiga flickor är bara intressanta i brist på duktiga pojkar. Hur kan det annars uppstå ett intresse för konstiga grenar, som skidskytte?

När jag ändå är inne på innehållet i dagens mångpapper, så skulle man kunna tro att Zaremba driver med läsarna. Om bara hälften är sant av alla anmälda kränkningar på lärarhögskolan, så är det anledning att bli mörkrädd. Över eleverna och deras brist på lämplighet.

Det vore intressant med en dokusåpa där dessa kränkta lärare tog sig an klass 9 B.

Hjärtfel

Om jag var skolbarn skulle jag vara glad över friluftsdag idag. Hur kallt, blåsigt och eländigt det än vore att vara utomhus. Vad som helst vore bättre än popularitetstävlingar modell Valentindagen.

Jag kan när som helst framkalla mellanstadiekänslan. Hur man tisslade och tasslade inför kalas och hippor för att alla skulle förstå att något var på gång. Något minst lika fantastiskt, som Askungens bal på Slottet. Sen efteråt, pratade man både högt, vitt och brett om hur det hade varit. På det viset fick vi ratade lida i tre omgångar; före, under och efteråt.

Egentligen förstår jag inte varför jag aldrig blev bjuden. Jag var varken mobbad eller impopulär i vanliga fall. Ville man på något sätt ändå göra en markering?

Hanne Kjöller hade en liten kommentar i dn, som gick ut på att det var fånigt att linda in barn i bomull. Det var bara att lära sig att livet är orättvist; ju tidigare desto bättre. OK, livet är inte rättvist. Men jag tycker att det finns en massa annat som är betydligt viktigare för skolan än att organisera kort- och blomutdelning, som får många att känna sig ännu mer utanför.

Udda fiffel

Om en vecka är det begravning av Svärdotterns mamma. Det ska bli kyrkborglig ceremoni eller vad man nu ska kalla det för. Barnen konstaterade att mamman gått ur Svenska Kyrkan och blev lite ställda hur de skulle göra.

– Mamma har ju aldrig sagt något som skulle antyda att hon var ateist eller inte trodde, så vi blev förvånade. Men att ha en kyrklig begravning för en ickemedlem visade sig bli väldigt dyrt. Hur som helst, vi fick tips om en präst som kör lite halvkyrkligt vid sidan om.

– Svartrock, som jobbar svart, menar du?

– Om det är svart skattemässigt, vet jag inte. Men hon fakturerar själv utan att blanda in någon församling.

Själv fattar jag inte varför barnen blandar in kyrkan över huvud taget. Att själv begära utträde är en aktiv handling, som jag tycker ska respekteras. Jag vet inte om de aldrig har varit på annat än kyrkliga arrangemang, men de flesta borgliga begravningar jag har varit på har väldigt informella och ändå stämningsfulla. Bra mycket mer personliga än de som går efter kyrkoordningen.

Självömkan

Mina ögon rinner, ibland värre än vanligt. Igår kväll låg jag i min ensamhet med rödkantade, rinnande ögon och tyckte lite synd om mig själv, samtidigt som jag bläddrade förstrött i en gammal Amelia. När ska jag kunna göra det stora franslyftet med megafransar och supervolym? Allt mitt smink bara rinner bort. Det är ingen idé att försöka ens. Grisöga är mitt mellannamn. 

Och när ska jag hitta en vettig kjol, när affärerna gapar tomma? Finns det överhuvudtaget något hopp? Äh, nu får du rycka upp dig! Så illa är det inte. Du har kläder på kroppen, tak över huvudet och mat i kylskåpet. Och vad har du i garderoben? Du har ju faktiskt två och en halv garderob.

Nu kan jag avlysa min efterlysning. Kjolar finns! I en av mina garderober finns det över 20 stycken. Jag vet för jag räknade dem. Det tråkiga i sammanhanget är att 18 av dem inte är i min storlek. Nuvarande vill säga. De flesta passade alldeles utmärkt för tre år sedan.

Min första tanke var att använda den här dagen till att uppfinna en tidsmaskin. Den idén levde i 30 sekunder. Sen uppfann jag ett 10-poängsystem som ska backa tiden mera framlänges, så att jag så småningom kan passa mina 18 kjolar.

Varje dag kan ge mig 10 poäng. Ett för varje måltid med vettigt innehåll, ett för Morgenbewegungen, ett för jobbpromenad i vardera riktning, ett för tre liter vatten och sen två poäng om jag avstår från alkohol och småätande. Om jag missköter mig kan jag bli dömd till minuspoäng och jag själv är min egen stränga domare.

En godkänd vecka är lika med ett snitt på 9,5 poäng. Jag kommer att återkomma med berömmande rapporter och redovisa guldstjärnor för goda prestationer. Men att komma i alla dessa oanvända kjolar är nog bästa moroten.

Hittills idag: morgongympa, till jobbet, frukost = 3 poäng. Det tar sig!

Nyckelperson

När jag åkte på semester behövde jag självklart inte ta med mig nyckeln till mitt rum på jobbet. Den la jag på ett smart ställe någonstans hemma. Så smart att jag inte hittar den, trots att jag vänt upp och ner på hela huset och letat mig fördärvad. Dörren till mitt arbetsrum har stått olåst senaste veckan, tvärt emot alla instruktioner.

Idag gav jag upp och anmälde den försvunna nyckeln till lokalansvarig, tillika chef för vårt Call Center. Jag trodde att hon var rätt person och det tyckte hon tydligen själv så hon la ut texten i flera minuter om att vår avdelning minsann redan kvitterat ut alla tillgängliga nycklar och var det så att jag behövde en ny så var det bara att låna och kopiera kollegans. "Ni har ju samma typ av låskolv."

Men hallå! tänkte jag. Brukar inte den här typen av nycklar ha spärrade ämnen? Kan man verkligen ge sig ut på stan och få en kopia bara sådär. Skulle inte tro det. Men var hamnar folks nycklar när de slutar? Aha, jag hör med Personal (så heter Human Resources fortfarande hos oss).

Jo då, löneassistenten åtog sig på studs att kontakta fastighetsförvaltaren med en rekvisition. Ibland tror jag att den där tvärsäkra avdelningschefen har en släng av maktfullkomlighet.