Ars longa vita brevis

Mamma var pedant, så vattenfärg var inte att tänka på när vi var små. Det blev alldeles för kladdigt. Vi målade hos kompisar och i skolan. Jag hade inte fattat att resultatet kunde bra eller dåligt, bara att själva aktiviteten var rolig.

När jag gick på lågstadiet framförde man fortfarande lite inlärda scener när det var dags för avslutning. Det året skulle min klass bland annat sjunga en sång om Askungen. De började så här:

Se jag sitter ensam vid spisen,
mina systrar dansar på bal.
Dansar på bal,
i kungens sal ….

(Mer kommer jag inte ihåg. )

Fröken Nordqvist lovade att den som först blev klar med matteuppgifterna skulle få måla en tablå över visans första vers. Jag blev eld och lågor och vann uppgiften. Det blev en stor målning i vattenfärg, som jag var mycket nöjd med.

Peter och Kjell, som blev tvåa och trea i matteracet, tittade förundrade på resultatet när fröken satte upp papperet på väggen.

– Vad är det där, undrade de.
– Ser ni inte att det är Askungen, som sitter vid spisen? sa jag.
– Sitter?? Det ser mera ut som en människa med väldigt korta ben.

Fjällen föll från mina ögon. Jag såg plötsligt också att målningen föreställde någon med nästan obefintliga ben som såg ut att sväva i luften och insåg att det där tjusiga verket bara fanns i mitt huvud. Men jag tog inte så illa vid mig. För mig var det att få hålla på med vattenfärgerna som var intressantast. Och förresten var de säkert bara avundsjuka på att jag var klar först.

Kvalificerat fusk
Min konstnärliga begåvning lyser mer eller mindre med sin frånvaro på så sätt att jag inte kan åstadkomma något själv. Självfallet uppskattar jag vacker musik och vackra saker och tror att jag kan skilja på skit och plättar.

M och jag träffades redan i tonåren och han gick på estetisk linje. På gymnasiet var den han som fixade mina alster i teckningen. Jag smugglade med dem till skolan och stoppade ner verken i min mapp. Jag hade samma lärare i konsthistoria och eftersom jag visade framfötterna där, så anade han inte oråd.

Jag fick dessutom högre betyg än M i teckning, men det kanske berodde på att han hade hårdare konkurrens på sin linje.

(Visst är det preskriberat nu?)

Annons

Livet är som en saga

Varje år är det samma visa. Efter maj-semestern ska vi börja ett nytt och bättre liv, eller leva spartanskt (mammas uttryck). Det är väl chocken att uppleva sig själv offentligt i badkläder, utan ens en överskylande solbränna.

Jag vet precis hur och vad jag ska göra och det vet M också. Hur och vad jag ska göra, alltså. 

M vill gärna att vi ska ha bättrelivetprojektet tillsammans. Men jag vet att han saknar all form av uthållighet och är en som gärna tar diverse omvägar och genvägar. Vi har prövat gemensamma aktioner tidigare och det har inte funkat.

I går kväll blev det riktigt surt och M skurade badrummet på ren ilska. Jag tror att jag ska reta upp honom lite till. Då kanske det halvfärdiga köket blir klart, vad vet jag?

Scener ur ett äktenskap
M: Varför går du inte med stavar? Det är mycket effektivare.
Ettan och M har gjort vissa ryck med stavgång då och då. Jag går till och från jobbet varje dag och har prövat att göra det med stavar. Visserligen ökar det energiåtgången, men konsekvensen blir också att jag blir genomsvettig, behöver duscha och byta kläder efteråt. Jobbigt! Man måste ha med sig ombyte, handduk och en massa annat.

M: Men du kan väl gå upp tidigare och gå med oss. Svärdottern ska gå med också. Var lite social, för en gångs skull!
Jag föredrar sånt jag kan styra själv och sånt jag kan göra varje dag oberoende av andra. Det är så lätt att tappa sugen när de man har som sällskap får förhinder. Mycket riktigt, redan dag två sms:ar Ettan att de inte kan. Jag vet inte om det var regnet, men M somnade genast om. Idag kom de i alla fall iväg.

Våra liv är som sagan om trollet som sydde ikapp med skräddaren. M gör stora saker med buller och bång. Själv är jag den lille flitige skräddaren, som jobbar på med små, små styng och korta trådar, dvs den som får saker gjorda. (Om jag får säga det själv. Det kan finnas andra åsikter)

---

Nu kan jag använda vänster pekfinger, åtminstone. Det är nog en rejäl stukning.

Arbetsskada

Vi hade besök av leverantörer idag och jag lyckades med en riktig praktvurpa. Jag skulle beskriva ett av våra system och i ivern att snabbt ta mig fram till white-boarden glömde jag mattrullen som låg tvärs över golvet. Rena rama fällan för ett blindstyre.

Pang sa det bara, så for jag med huvudet rakt i in väggen och plötsligt låg jag som en padda på golvet. Alltid lika elegant motoriskt. Tur att jag är tjockskallig, men jag vet inte om vänster lillfinger är brutet. Just nu kan jag bara använda högerhanden.

En självklar ursäkt för hemgång, men just nu regnar det för mycket. Jag får stackra mig själv så länge.

Minnesbetor

Föräldrars och barns minnen av samma händelse skiljer sig åt. Det upplevde jag själv tydligt av det min mamma kom ihåg och det jag mindes. Men detsamma gäller uppenbarligen även mig och våra barn.

Vi var hemma hos Tvåan i söndags kväll. De visade sina bilder från Valencia och vi våra från Menorca. De tog fram en av sina finare rödvinsflaskor och vi hade med oss Gran Reserva och till det en bit mat.

Stella är tre år och inne i värsta prinsessperioden. Det ska vara Disneyprinsessor på allt. Ju fler desto vackrare. Tvåan hade köpt en prinsessklänning och en flamencodito, som Stella tog av och på under kvällen. Hon kan inte dansa om det inte är tillräckligt med volanger på kjolarna. Sen kom Barbiedockorna fram. De skulle också dansa och behövde kläs på. 

Allt detta fick Tvåan att erinra sig hur det var när hon var liten. Hon fick minsann inga prinsessklänningar utan fick ta en underkjol på huvudet och låtsas att hon var prinsessa med slöja. Ja, men det var väl påhittigt av dig, tyckte jag. Jag tror inte ens att det fanns prinsessutstyrslar på den tiden. Har du sett Tillsammans?

Tvåan: Men jag fick aldrig någon Barbiedocka. Du sa att de gav en felaktig kvinnobild. Jag kommer inte ihåg att jag sagt något sånt, men otroligt är det inte. Jag tycker fortfarande att det är så. 

Det är inte första gången som Barbiedockor kommer på tal. Förra året köpte jag faktiskt en docka och slog in i ett vackert paket och gav till Tvåan. Hennes kommentar var att hon inte riktigt trodde att det är med felaktig kvinnobild var problemet utan snarare att vi inte hade råd.

Det är möjligt att jag tog till kvinnouppfattning som ideologisk överbyggnad för att slippa säga att vi saknade pengar.

Alla kan tralla
Trots den okänsliga vikarien, har jag inga problem att sjunga i grupp. M sjunger hyfsat och har en stark stämma som överröstar det mesta. Även mina missar. Däremot är jag inte komfortabel att sjunga själv, inte ens inför barn. Det var M som fick sjunga när barnen var små eller så fick de lyssna på band och skivor.

När vi hade hand om Noa senast, kom M och han till mig och M sa:
Om jag säger Maskros, vad tänker på för sång?
Maskros och tjärdoft, sa jag.
Sjung den för Noa. Med viss tvekan gjorde jag det.

Grejen var den att M och Noa hade varit ute i parken där maskrosor hade börjat dyka upp i gräsmattan. M hade börjat sjunga på Maskros och tjärdoft och Noa var övertygad om att han hittade på sången. Sån konstig sång kunde inte finnas.

Nu fick jag vara med och bevisa att sången inte bara var ett tillfälligt påhitt. Noa tyckte till och med att min version var fullt i klass med M:s.

Ögonglöd

Nu har jag suttit i över fem timmar och blåstirrat på dataskärmen. Inte bara blåstirrat utan jobbat också. 

Resultat

En Intranetsida

En programändring. (Hjärnsläpp veckan före semestern orsakade låsningar)

En meningslös felsökning (det var inget fel). Påminde användarna om orsak och verkan.

Flera glada tillrop och konstruktiva kommentarer till adepten

Konsekvens: Två svidande, illröda, rinnande ögon.

Om jag bara hade vetat om hur mycket jag skulle njuta av ögonvilan under semestern. Men det är alltid så, man fattar aldrig att det är Goda Tider när det pågår.

Tack för alla välkommentillbakahälsningar!

 

---

(Finns det inget som kan hålla tillbaka kvällspressen? Vilken nytta har en 12-åring, som varit med om förskräckliga händelser, av att bli intervjuad? Om hon har behov av att ventilera det hon varit med om, så är media inte rätta platsen.)

Ps 119: 99

Inspirerad av en liten tant (i hennes fall morsdagskort) angående oproffsiga lärare:

Lågstadiet 
En vikarie (en viss tröst i sammanhanget) höll morgonsamling
(Jag älskade att sjunga och ingen (min mamma till trots) hade förklarat att jag inte kunde hålla en ton.)
Vi sjöng psalmen Morgon mellan fjällen, hör ur bäck och flod (om det är nån mer än jag som har den kvar i minnet).

Jag hade aldrig sett ett fjäll i hela mitt sjuåriga liv, men förstod av psalmens innehåll att det var oerhört vackert, så jag tog i av all kraft.

Plötsligt avstannade frökens orgelspel och hon sa TYST!! och bad oss sjunga en och en. Jag anade inte oråd utan sjöng för glatta livet när det var min tur.

Kommentar var: Du behöver inte sjunga mer med i morgonsamlingen.

(Jag har fler exempel på lärare på lager. Dessbättre även Räddare i nöden)

Max paranteser uppfyllt?

Blandade bilder

OK, även om vi läste mycket så hann vi med mycket annat Menorca, som

Billigt bubbel

Grunda grottor

Skyddade stränder

Spärrade stigar

Spetsad sangria

Praktfull pool

Ja, kort sagt sånt som man brukar ägna sig åt på en solsemester.

Gult är fult – pass pengar piljetter

I år blir det ingen svampplockning. Det verkar alldeles för riskfyllt. Den slutsatsen måste jag dra efter upptakten på vår semestervecka. Jag har plockat mycket svamp i mina dar och även många olika sorter. Somliga som inte är så hemma på området undrar om det inte är lite farligt. M tror till exempel att det bakom varje trestjärnig svampart står en lömsk variant och lurar.

Jag brukar alltid säga att de som blir svampförgiftade är samma typer av personer som glömmer pass och biljetter på utlandsresor.

Upptakten till vår resa var lite omskakande. Vi satt på tunnelbanan på väg till Centralen då jag drabbas av sista-koll-nojan. Tänk om vi tagit fel på avgångstiden? Fram med biljetterna. Vi hade köpt resan av Solresor och när jag halar upp det gula fodralet med resebeviset så ser jag att det är biljetterna till Winnerbäckskonserten jag fått med mig. De biljetterna köpte jag via ticnet, som också har gula biljettfodral.

Jag vrålar, enligt M:
Fel biljetter.
Inte vrålar jag. Jag blir bara lite echaufferad.

Nu hade vi tillräckligt med tid på oss så vi kunde vända och hämta rätt gult fodral. Men konsekvensen måste bli att jag får se upp med svamparna i höst.

Vi hade jättetur i ospec-lotteriet och hamnade på ett fyrstjärnigt lägenhetshotell. Det påverkade semesterinnehållet lite grann. Vi blev latare än vanligt. Tre egna terrasser i olika vädersträck krävde mycket bokläsning. En dag regnade det och vi hyrde bil. Summa summarum blev det bara två vandringar. Alltid något.

*23*60527#

Telefonkoppling i klartext: Semester, åter 27/5.

Jag vann ryggsäckbataljen. Om var tar sin, så tar jag min plus midjeväskan. Jag offrade handväskan, men några kompromisser är jag beredd att göra.

Sverige är vackert i maj, men jag har inga problem att byta ett regnvått Stockholm (9 grader) mot ett soligt Menorca med 24 plus. Det ska bli skönt med lite ombyte.

Förresten har jag glömt att tipsa om en bra dvd-rulle: Match Point regisserad av Woody Allen. Mycket spännande. Saknade den vanliga neurotiska dialogen, vilket jag bara tyckte var skönt.

Fyra telefonsamtal och en begravning

Ettan ringde i ottan. Hans bil vägrade öppna sig. Ingen av larmdosorna funkade, inte ens batteribyte hjälpte. OK, ni kan åka med oss till Skogskyrkogården. I värsta fall får vi köra två vändor.

Tvåan sms:ar: Lycka till, om man kan säga så vid begravningar? Vi checkar in precis och landar vid 3-tiden. 

Trean ringer. Just nu är det jobbet som gäller. Vi har fått leverans av varor och jag måste ta hand om det. Annars hinner vi inte färdigt till ikväll. Är det OK om jag inte kommer? M frågar om vi ska hämta övriga familjen. Nä, Noa är lite förkyld så ingen kommer. Vi blev inte förvåndae.

Organisationsfreaket Syrran ringer när vi är på väg till garaget och frågar: Var är ni? Ettan skulle ju vara med och bära kistan. Bilen är här och måste åka meddetsamma. Hon låter jättestörd på att vi inte är där åtminstone en timme före utsatt tid. Men var det inte ut ur kapellet som kistan skulle bäras av familjen? Att vi skulle komma tidigare var bara för att ha tid att hälsa och prata. 

Själva begravningsakten var i det lilla gulliga Skogskapellet. Det ligger lite avskilt inne bland träden och blåbärsbuskarna lyste nyutslagna på marken. Det duggade lite lätt och ångade om grönskan.

Lillsyrran hade engagerat en av hennes barns kamrater, som är väldigt duktig på saxofon och tvärflöjt. Tal varvades med musik. Brorsan höll ett tal om mammas uppväxt och perioden fram till slutet på 60-talet. Syrran läste Blombergs Var inte rädd för mörkret. Sen höll Lillsyrrans man ett tal om perioden från 1970 och framåt. Alla sa snälla saker och alla var nöjda med innehållet.

Några av mammas grannar var med. En grannkvinna har hon legat i fejd med så långt vi kan minnas. Ibland har det varit vapenvila och ibland världskrig. Man kan säga att deras vänskap/fiendskap varit ett slags symbios. När det var dags för avskedstagande, lägger grannen en ros på kistan och säger: Ja du Betty, nu har vi bråkat färdigt. 

Mamma har alltid haft ett intensivt förhållande till sina frissor. Under alla år gick hon till frissan en gång i veckan. De senaste tio åren är det en iransk kvinna som skött om mammas hår. Hon var med på begravningen och var nog den som var mest tagen.

Det värsta mamma visste var kaffekalas, så det var otänkbart med annat än riktig mat. Det blev lunch på övervåningen i Långbro värdshus. När min familj träffas kan vad som helst hända. Men alla höll sams och inget gammalt groll dök upp. Det kan berott på att det var många fler närvarande än bara den närmaste familjen.

Mannen till grannkvinnan, som slutat bråka med mamma, höll ett litet gulligt anförande före kaffet. Han kallade sig mammas äldsta springpojke och han har verkligen ställt upp och sprungit en massa ärenden.

Lägenheten såldes igår och på hemvägen var jag inne och skrev på en fullmakt hos mäklaren att Lillsyrran och Brorsan fick teckna säljavtal för min räkning. Det var skönt att försäljningen gick så pass snabbt. Tillträdet är inte förrän 1 september, så vi har hela sommaren på oss att röja ut.

Tvåan ringde. De är hemma igen och frågar: Vill ni se oss? Det ville vi. Fjorton dagar är lång tid och i morgon åker vi. Så det blev lite fredagsmys och vi fick en konjaksflaska i näven på vägen ut. Kan det vara mysigare?

G-M efter kriget

Mamma var gravid och barnet faderlöst. Tommy föddes1946. Jag vet inte hur mamma klarade första tiden, men en grannflicka passade Tommy och mamma började arbeta. En dag när mamma kom hem hade pojken problem att andas. Barnflickan hade varit ute på skridskobanan hela dagen och Tommy hade legat i den ofodrade vagnen och blivit totalt nedkyld.

På sjukhuset konstaterade läkare att han hade lunginflammation. Antibiotika var det inte tal om. Efter några dagar var Tommy död. Mamma bröt ihop på sjukhuset och blev uppläxad av läkaren med orden: Du är strax över 20 och har hela livet framför dig. Du har alla möjligheter att få fler barn. Ryck upp dig!

Mamma var helt knäckt och hamnade på Sankt Sigfrids sjukhus i tre månader. En av mammas fostersystrar ombesörjde begravningen. Man hade inte råd med någon egen grav utan pojkens kista grävdes ner tillsammans med en annan. Den här perioden var mycket traumatisk och mamma återkom ofta förvirrat till ämnet under de sista åren.

Stockholm
Efter vistelsen på mentalsjukhuset flyttar mamma till Stockholm. Det är hon inte ensam om. Bostadssituationen i stan är katastrofal och mamma bor inneboende på alla möjliga ställen. Hon träffar Elis, vars existens vi inte hade en aning om förrän på 70-talet. Resultatet blev Brorsan. Elis var snygg och dansade bra, men det var tydligen allt.

                                    

I den här vevan träffade hon min riktiga pappa. Hon har beskrivit att hon gick förbi en parkbänk på väg till jobbet på Rosenlunds sjukhus. Där satt han med hängande huvud. Mamma började prata med honom för att höra hur det stod till. Vi har aldrig fått veta varför han var så nedstämd vid det här tillfället. 

Hökarängen
År 1949 gifte de sig. Bostadsbristen var fruktansvärd och 40-50-talets och byggprogram pågick för fullt. Vi (jag fanns inte ännu inte) fick en lägenhet i veckoområdet i Hökarängen. I området byggde man ”provisoriska genomgångbostäder av mycket enkel standard för familjer med svåra bostadsförhållanden”. Toa och badrum fanns i källaren och man delade dem med övriga hyresgäster.

Veckoområdet ville alla som kunde snabbt bort från. Syrran föddes och när jag var på väg fick de äntligen en riktig lägenhet i andra änden av Hökarängen. Men lyckan blev kortvarig. Enligt mammas version var pappa både otrogen och opålitlig. Vid ett tillfälle hade han t ex impulsköpt en motorcykel för lönen.

Vi vet inte vad som hände riktigt under den här perioden. Mamma ville inte gå in på detaljer och Syrran, som tog kontakt med pappa i tonåren, fick inte heller veta något från honom. Han påstod att det var hon som var otrogen, men det tror vi inte på.

Det blir skilsmässa och mamma är ensam med tre barn. Hur försörjer man familjen utan utbildning och barnomsorg?

Mamma började vaka på SÖS. En heltid på den tiden bestod av tolv vaknätter i månaden. Tolv nätter som hon lämnade oss ensamma i lägenheten. Vi var bara fem, tre och ett år. Hon haspade igen sovrumsdörren så att vi inte kunde ta oss ut. Jag var så liten så jag minns inget, men Syrran och Brorsan gör det.

Programverksamhet

Jag var på ett frukostseminarium högst upp i Wennergren Center. Utsikten var imponerande och den skulle säkert vara ännu mer anslående om vädret varit bättre. Föreläsningen handlande om Lean Production och vi kunde snabbt konstatera att vårt företag redan tillämpar det mesta av principerna. Vi har bara missat att sätta engelska etiketter på det vi gör.

Det är märkvärdigt att det finns så många människor som pysslar med att spalta upp självklarheter och presentera det med PowerPoint. Vad gjorde alla dessa personer innan Office-paketet fanns? Nä, nu var jag elak. Det kanske finns anledning att tänka till på ett helt annat sätt i större organisationer.

Idag var jag tvungen att göra en programändring. Inget konstigt i det i sig, jag gillar att ändra på saker. Men jag brukar inte gå in och modifiera kod dagen för semestern. Det är så lätt att halka till på tangentbordet och be datorn göra något, som den inte alls ska göra. Som fel till exempel. Jag håller tummarna och mobilen fulladdad om något går snett.

Sen tog jag igen lite av tiden jag emellanåt skänker till jobbet, när jag jobbar hemifrån. Jag erkänner, programmet till begravningen är klart, utprintat, skuret och vikt. Lillsyrran gav mig ett underlag hur hon tänkte sig att det skulle se ut. Hoppas hon inte tycker att jag lagt näsan i blöt alltför mycket med mina ändringar.

G-M 1924-1945

Så här inför mammas begravning har jag försökt mig på en rekapitulering av det jag vet om hennes bakgrund. Det är ett hopplock av sånt hon själv berättat under årens lopp. Några fler källor har jag inte. Vi barn uppfattade henne visserligen som en fullfjädrad mytoman. Hon kunde fabulera ihop långa historier, men då handlade det oftast om andra. Såna som hon kände, men som vi av någon anledning aldrig träffat. 

Men jag tror inte att hon ljög så mycket om det som hänt henne själv. Möjligen utelämnade hon alltför besvärande passager. De mesta har jag också hört henne berätta flera gånger. Det var ofta en garanti för att händelsen inte var påhittad.

1924-1945
Mamma föddes på en stor gård i södra Sverige. Hennes mamma arbetade som piga och hennes far arrenderade gården tillsammans med sin fru. Det var inte första barnet pigan och bonden fick tillsammans. Några år tidigare hade de fått en pojke, som lämnades bort till fosterfamilj men som sen dog i Spanska sjukan.

När min mormor väntade mamma sökte hon upp familjen som hade tagit hand om hennes pojke och sa Nu är det illa ställt igen. När mamma väl föddes, blev hon fosterbarn där och såg, vad jag vet, aldrig mer sin mor. I fosterfamiljen fanns egna barn och andra fosterbarn. Fostermodern var en sträng och bestämd kvinna och fosterpappan hade ett hjärta av guld enligt mamma och jag tror att mamma hade det så bra man kunde ha med de förutsättningarna.

På den tiden var skolan ingen barnlek för en oäkting. Mamma var ett lätt byte för mobbning, både från lärare och elever. Hennes ljusröda hår var populärt på många sätt bland skolkamraterna. På den tiden var skolaga tillåten och ett föräldralöst barn var ett tacksamt offer. Kort sagt, skoltiden var ett rent helvete. När det var dags för konfirmation blev mamma utsatt för något som milt sagt kan kallas för övergrepp. Man ifrågasatte hennes moral och krävde gynekologisk undersökning för att fastställa hennes oskuld.

Hon blev konfirmerad och visste inte hur fort hon skulle komma från det lilla samhället i Småland, som avvisat henne så totalt. Hon arbetade som piga och hushållerska runt omkring Växjö.

Under kriget anmälde hon sig som Lotta i hjälpsysterkåren och hamnade på olika ställen i Norrland. Det var då jobbade hon bort sin småländska dialekt. Det var som om hon inte ville kännas vid sina hemtrakter. Dialekten kunde dyka upp någon gång ibland, när hon pratade med sin fosterbror.

Mamma kom till Malmö 1945 och blev förälskad i en sjöman. Hon blev gravid och innan barnet föddes hade pappan till barnet gjort sin absolut sista resa. Kriget var precis slut, men båten han jobbade på gick på en kvarlämnad mina och många ombord dog i explosionen.

Virka Lill Babs bantningstårta

Egentligen är veckotidningarnas löpsedlar meningslösa. Man vet precis vad som ska komma. Efter jul kommer alla bantningstipsen. Sen kommer påsk-, Valborg- och pingstmaten. Efter det blir det dags för Beach-200X osv. Ungefär så var tankeutbytet med mamma. Jag visste ofta precis vad som skulle komma.

Så här dags på året var det "när fröken slutade gymnasiet", som var på tapeten och det kunde låta ungefär så här:

• Jag blev verkligen besviken över att jag inte fick hålla någon studentfest för dig.
• Men studentexamen fanns inte längre. Den avskaffades två år tidigare. Vita mössor existerade knappt.
• Du behövde inte ha någon mössa.
• Det var inte likadant som nu. Det var inte nån i klassen som hade fest.
• Vi kunde väl haft en uppvaktning åtminstone.
• Jamen, jag hade ju flyttat hemifrån.
• Det spelar väl ingen roll.
• Jag tog ju ledigt sista veckan på terminen. Mitt sommarjobb hade redan börjat.
• Vi hade kunnat ta det på helgen

Detta upprepades varje år någon gång i maj. Mamma hade förträngt omständigheterna och kom bara ihåg hur sårad hon blev. Jag kommer inte ens ihåg att vi hade någon strid kring det hela, då när det begav sig.

Vi hade ofta olika minnesversioner om vad som egentligen hänt och en konsekvens av att hon är borta är att nu är det min version som gäller.

Tragik i trappuppgång

Telefonen ringde hos oss mitt i natten. Det var för ungefär femton år sedan och M hade just börjat sitt nya jobb. Uppringaren var en hyresgäst som berättade att han suttit i en trappuppgång några portar från oss och hållit grannens fyraårige pojke i handen över en timme. Pojken satt på insidan av sin ytterdörr, mannen själv satt i trappen, så de höll varandra i handen genom brevlådan.

Han som ringde berättade att mamman förmodligen var ute på någon bar eller pub. Hon brukade be honom vara barnvakt, men den här gången hade han kommit hem sent på kvällen och hon hade förmodligen stuckit ut och lämnat pojken ensam.

Vad gör man i en sån här situation? Han som ringde visste att M hade dubblettnyckel till lägenheten. En dubblettnyckel som bara får användas med hyresgästens medgivande. Det går ju inte låta ett ensamt barn sitta och gråta bakom en låst dörr. Men vad vet man om en okänd man som ringer sent på natten? Ska man ringa polis, socialjour eller vad?

M gick över och låste upp. Det var uppenbart att uppringaren var bekant för grabben. De satt båda två i vardagsrummet tills pojken somnade. Så småningom kom mamman hem, inte helt nykter. Vad jag vet gjorde hon inte om tilltaget. Att lämna barnet ensam, alltså.

Häcken full

Större delen av gårdagen på jobbet var lite kaotisk. En av våra kunder hade lagt om sina datasystem i helgen och hade redan på fredagen aviserat att det kunde drabba oss. Och det gjorde det. Regeln är: Om något kan gå fel så gör det det. Filer som vi skickade till kunden kom inte fram, när de väl kom fram kom inget svar. Vi hackade in egentillverkade kvittenser för att komma vidare. Och så där höll det på.

Det var inte bara vi som drabbades och det förhatliga inträffade, problemen hamnade på Aftonbladets hemsida. Stora skräcken. Men idag verkar kunden ha kommit på rätt spår igen, så det blir lunch i vanlig tid, hoppas jag.

Hela förra veckan var vår bil i händerna på Trean. Först på söndag kväll fick vi tillbaka den. Trean sa att My hade blivit åksjuk och kräkts, men han hade gjort vad han kunde för att få bort det. Jag såg hur M svalde för att inte säga något. Lånar man ut en sak, får man stå sitt kast.

M städade bilen i flera timmar. Han är inte särskilt pedantisk annars, men bilen har ett tillräckligt begränsat utrymme för att han ska klara av att hålla det tiptop. Ryggarna på framsätena var fulla av spår efter barnskor och han hittade kladdiga karameller, glasspapper, utspilld Coca Cola, en socka och annat smått och gott. 

Efter uppsnyggningen bjöd han mig på en åktur för att njuta av förändringen. Södertälje tur och retur på småvägar i solnedgång.

Jag kör som en kärring

Det skulle i alla fall M säga om han åkte med. (Är han nedlåtande eller är han nedlåtande? Eller kanske fördomsfull?) Det är så sällan jag kör nuförtiden att jag snudd på tycker att det är lite läskigt. Idag hade jag anledning att köra flera gånger. Bilen skulle på service och sen visas upp på plåtverkstan. Treans krockskada från januari ska repareras under vår semesterresa. En utmärkt lösning. Vi blir av med både bil och knycklig plåt.

Jag kom på mig själv med att hålla strax över 50 på Söderleden. Det är 70 där. Jag kollade på mätaren för att jag tyckte det gick lite fort. Men man blir snabbt av- och tillvand i trafiken och efter ett tag flög jag fram mellan filerna med vår silverpil, en Peugeot 407 SW från förra året. 

Sista svängen var till Lillsyrrans jobb. Jag skulle hämta programmet hon knåpat ihop till mammas begravning. Lillsyrran jobbar som undersköterska på en dialysavdelning. Hon är jättestolt och glad över sitt jobb och ville så gärna visa mig runt. Hon frågade till och med en patient om jag fick vara med när hans dialys avslutades. 

Jag är lite känslig av mig när det gäller sjukhusmiljö och skulle helst vilja slippa se blod. Men jag förstod hur gärna hon ville visa mig. Hade det bara handlat om tekniska prylar så tycker jag att studiebesök är sjukligt intressanta, men här var det slangar med blod kopplade till maskinen. Nej, vårdsektorn är inte min pryl.

Lillsyrran
När jag flyttade hemifrån var hon 14 år. Jag har fortfarande svårt att uppfatta henne som vuxen. Det händer att jag tänker: Men sluta vara så där lillgammal. 

Hon är extremt dyslektisk och hade det jättejobbigt i skolan. Det blev inget gymnasium för hennes del. Den stora drömmen har alltid varit att bli barnmorska men det kräver år av pluggande. För sex-sju år sedan bestämde hon sig i alla fall för att försöka sig på undersköterskeutbildningen.

Hennes kommun hade inte den utbildningen i komvuxprogrammet. Men efter en massa ansökningar och överklagande beviljade man utbildningen i en annan kommun. För att klara av allt pluggande, trots dyslexin, läste hon in det mesta på band och lyssnade på dem medan hon gjorde annat.

Hon klarade sig bra men Brorsan säger att hon bara är Halvsyrra. Han är petig på den punkten eftersom hans fru var legitimerad sjuksköterska. Men hon är ju också vår halvsyrra och en halv plus en halv blir en hel. Annars, lär dig räkna med bråk.

Så jag förstår att hon stolt vill visa att också hon kan något och jag tror att hon i dryga 40-årsåldern hittat sin rätta plats.

Semester

Jag har lite dubbla känslor inför semester. Det är inte själva ledigheten som är problemet utan att vara borta från stan. Det gör att man tappar kontrollen och med kontroll menar jag att man inte vet vad som händer med Trean. 

Förra året vid den här tiden åkte vi till Tranås för att spenderade pingstveckan tillsammans med några vänner. De höll på att renovera sin arbetsgivares herrgård och en liten herrgårdsvistelse i vårvädret kändes inte fel.

Efter några dagar ringer Treans fru och är i upplösningstillstånd. Trean har dragit från familj och allt. Han svarar inte på mobilen och hon säger att han förmodligen är på gång med droger igen. Vi kastar oss i bilen och kör direkt hem.

Trean har aldrig kunnat göra något med balans. Antingen har han inte gjort någonting eller så har han gått in för det med 100 %. Under hela förra våren hade han jobbat hårt på att bygga upp sig. Varje dag hårdtränade han på gymmet. När jag sa att det knappast kan vara nyttigt, musklerna måste vila för att kunna bygga upp sig, så avfärdade han det hela med att det funkar om man tränar olika muskelgrupper. I själva verket hade han börjat injicera anabola steroider och annat.

Nu kommer jag inte ihåg vad som utlöste övergången till att andra droger men hela förra sommaren var en enda cirkus. Svärdottern tyckte inte att Trean var att lita på och lämnade förståeligt nog in en skilsmässoansökan. Trean träffade en ny donna, en drogmissbrukare som bl a försörjde sig som prostituerad. Trean fixade ny lägenhet och flyttade.

I början av augusti vände det. Trean insåg hur illa ute han var och hur mycket han förstört på vägen. Han hade nog aldrig trott att utförslöpan var så snabb och brant, som det visade sig. Trots allt älskade han sin fru och sina barn. Han lyckades via hjälpsamtal som stöd ta sig från drogerna och de lyckades så småningom hitta tillbaka till varandra igen. Nu har han en byggfirma ihop med en kompis och nu är det jobbet som han går in för med hull och hår. 

Det är inte första gången han har strulat till saker under vår semester och för att kunna njuta av ledigheten brukar vi göra oss totalt onåbara. I år verkar det dock vara lugnt så vi får se hur vi gör.

När Trean bytte namn

På 70- och 80-talet bodde vi i en söderförort. I hyreshuset som vi bodde i fanns det tolv lägenheter och dramatiken i trappuppgången skulle kunna fylla en tv-serie.

Trean föddes 1977 och ett halvår senare fick grannfamiljen också en pojke, deras barn nummer två. Vi umgicks inte med varandra och av en tillfällighet gav de sin andre son samma namn som Trean hade. Pappan i grannfamiljen rökte som en borstbindare. Förutom två barn hade de även en hund. 

M och jag delade på förädraledigheten och plötsligt en förmiddag när M var hemma med barnen ringde det ihärdigt på dörren. Eftersom M gick omkring i bara kallingarna, kikade han i titthålet i dörren och ser att det är grannfrun som bär på sin lilla bäbis.

M öppnar som han är och grannkvinna gråter så det sprutar ur ögonen och skriker Hjälp mig och lämpar över barnet. M ser att pojken förlorat färg och det rinner en blodstrimma ur ena näsborren. Han ringer efter ambulans, men någon hjälp finns inte längre att få.

Mamman berättar att hon hade varit ute med hunden tio minuter medan yngste pojken sov och när hon kom tillbaka låg han livlös i sängen. Mamma och barn åkte ambulans till sjukhuset där pappan mötte upp. Jag kom från jobbet och vi hämtade den stora pojken på dagis. Efter några timmar kom föräldrarna tillbaka. Mamma med bandagerade bröst och hormontabletter för att stoppa mjölkbildningen.

Barnet hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Det var precis i skedet när man började se samband mellan rökande föräldrar och sådana händelser. Vi kände att vi inte längre kunde kalla Trean för det namn han hade utan bytte till ett annat utav de namn han fått.

Något år senare är grannkvinnan gravid igen och det ringer igen så där intensivt på dörren. Nu är det jag som är hemma och det är grannpojken som ringer på och storgråter och det enda som jag hör är att någon är DÖD. Oj, oj! Vad har nu hänt?

När grabben lugnat ner sig något visade det sig att det var hunden som dött. Det hela inträffade på pingstafton. Var skulle man göra av djurkroppen till tisdagen? Mannen i familjen kom på den ljusa idén att lägga hunden i deras barnvagn i barnvagnsrummet. De flesta var bortresta under helgen och jag hörde aldrig om någon hade anledning att gå ner dit.

Materiella belöningar

Ettan arbetar för ett amerikanskt multinationellt företag med en för mig mycket amerikansk personalpolitik. Varje halvår har man utvärderingar av personalen. Chefer utvärderar underlydande, underlydande utvärderar chefer, kunder utvärderar personalen och alla utvärderar sig själva. Om man får dåligt resultat flera gånger i rad är det bara att se sig om efter ett nytt jobb.

Det passar Ettan som handen i handsken. Han har alltid gillat betyg och haft den bästa tänkbara teknik för att hålla sig på toppen. Det finns ett Simpsonavsnitt som passar in på honom. Skolan är stängd för att lärarna strejkar. Lisa blir alldeles olycklig efter några dagar och hoppar upp och ned och säger
Measure me, please, measure me.
Det skulle lika gärna kunnat vara Ettan. Klasskamraterna kallade honom ibland för Smör-Ettan för att han kunde vara så smörigt inställsam.

Han är jätteduktig på jobbet. Han säger det själv i alla fall och det ligger inte för en mor att misstro sin sons utvärderingar av sig själv. Företaget hade i veckan belönat Ettan med en personlig bonus så det här halvårets bedömning gav ett vassare resultat än vanligt.

Men Ettan är sin fars son så inom loppet av några timmar var han den lycklige ägaren till en undervattenskamera för 30 000 kr. Han och Svärdottern gillar dykning.

M ringde mig på hemvägen i fredags.
Visst vill du ge mig en present? var frågan.
Kan jag väl. Vad önskar du dig?
Ett par högtalare till min mobil (en Sony-Ericsson-walkman-variant). Det kanske finns på The Phonehouse i Ringen. 

Det fanns sådana för 399 spänn. Jag tyckte inte att M förtjänade anläggning för 2 500. Högtalarna är jättenäpna och spelar hyfsat vackert så nu kan vi ha egen anläggning med överallt.