Där vägen kröker

image358Det blev kväll också igår. Men det var långt dit. Skogskyrkogården är bedövande vacker, speciellt i strålande vårsol där fåglarna tävlar om att utmärka sig. Vi kom en och en halvtimme före till Skogskapellet och kvinnan från begravningsbyrån var redan där och höll på att arrangera blommorna runt kistan. Vi bestämde oss för att gå och titta på graven en liten bit därifrån. Hon från begravningsbyrån varnade oss.

– Det kan finnas några människor från kyrkogårdsförvaltningen där. Man ville förvissa sig om att man grävt graven tillräckligt bred.

Nu var det ingen människa där och graven visade det sig vara tillräckligt bred. Den var dessutom väldigt djup.

Det är förhoppningsvis inte ofta man får regissera den här typen av ceremonier, men det kändes som vi tänkt helt rätt. Noa höll också sitt löfte om att gråta. Han grät så han skakade emellanåt. My grät lite mer tystlåtet och Stella satt tyst bredvid henne och dinglade med benen.

Svärsonen var officiant och Tvåan och Ettan höll väldigt personliga anföranden om sina minnen av sin bror, både under barndomen och som vuxna. Svärdotterns svägerska läste "Var inte rädd för mörkret" och Lillasyster hade skrivit en jättefin text om hur mycket Trean betytt för henne. Om hur han har funnits i hennes liv sen hon var sex år och att han blivit som en extra storebror. Speciellt sen mamma dog.

Maken höll ett litet anförande om den hisnande bergochdalbanefärd Trean bjudit oss på. En färd som vi inte skulle göra om men heller inte vill vara utan och hur viktigt det är att ta vara på det liv man har, medan man har det.

Musiken fungerade perfekt och övergångarna mellan tal och musik blev väldigt naturliga. Till och med barnens val av Kalle Teodor kändes rätt. Maken inledde med att han trodde att Trean absolut hade valt att leva som pirat om han levt då.

De sex bärarna utgjordes av en blandad skara av släktingar och kompisar och hade ett tufft jobb att fira ner kistan. Det är nog allas fasa att saker skulle gå på tok vid just ett sådant här tillfälle. Men det gick utan intermezzon.

Det konstiga är att jag har inget minne av någon av fågelsång när vi tog farväl runt graven. Den som varit så högljudd och kändes så märkligt glad och fel före själva ceremonin.

Stolthet och fördom

Igår, när vi kom åkande längs Östgötagatan såg vi långt bort ryggtavlorna på två tonårsflickor som gick på trottoaren. Båda hade jättekorta klänningar modell längre t-shirt. Den ena hade svarta tights under medan den andra förmodligen hade ljusa strumpbyxor, för hon såg väldigt bar ut.

– Aj, aj, har de ingen mamma som kan hindra dem från att gå ut på det viset? undrade Maken.

– Och hon till höger. Hon utan tights är säkert Lillasyster, sa jag. Inte för att jag trodde det utan för att vara lustig.

Vid busshållplatsen stannade flickorna och vi kom ikapp. Mycket riktig. Det var verkligen den mammalösa Svärdotterns lillasyster. Jag hoppas verkligen att hon kommit över värsta puberteten, annars får Storbror och hans fru problem. Jag kan höra replikerna i mitt inre.

– Lägg dig inte i! Du/Ni är inte min mamma/pappa.

Annars önskar jag att det vore imorgon kväll nu. Begravningen är på förmiddagen och jag skulle vilja ha den överstökad. Speciellt som min bror inte fattar eller vill fatta att han och hans familj inte tillhör kretsen av de närmaste. De har inte träffat Trean på över tio år och Svärdottern har aldrig sett dem. Ännu mindre barnen. Ändå har han haft sin dotter att ringa till begravningsbyrån och meddela att de kommer.

Vi har inte haft någon dödsannons och heller inte sagt när begravningen ska äga rum. Men de har luskat reda på vilken begravningsbyrå vi anlitat och lurat personalen där att komma med information.

Vi vill inte ställa till med något spektakel vid kapellet, men de har knappast tagit några stilpoäng med att vara så okänsliga och påträngande. Hade de varit intresserade av Trean hade de hört av sig när han levde. 

Anpassningar

Jag vet inte om man ska rubricera det som tur i oturen, men Svärdotterns bror är AD på en reklamfirma. Han har mejlat ett jättefint utkast till program för begravningen. Bilden på Trean är från i vintras och han ser så otroligt glad och levande ut att det är riktigt jobbigt att se på kortet.

image357

Helgen gick helt i byggandets tecken. Först var det sängarna och sen plockade Maken fram super-mega-legolådan med hela brandstationen och en massa andra utryckningsfordon. Det tog en hel dag att få ihop alltihop och jobbet föll på Maken, eftersom det mesta var för komplicerat för Noa och My.

Trean hade själv samma brandstation när han var liten, men jag kan inte komma ihåg att kontorsdelen var bestyckad med datorer och bildskärmar på den tiden.
  

Nästa byggprojekt föll naturligt på någonting att förvara alla grejerna i och på. Vi behövde ända ta oss till Ikea och lämna tillbaka felköpet av rullgardinen och då hittade vi precis en bänk som passar nedanför fönstret.

Andra omställningar

När vi köpte köksbordet insisterade jag på att vi skulle köpa en iläggsskiva. Nu har vi lagt i den. Inte bara för att vi har varit fler runt matbordet utan för att få plats med legobygget. Så det känns lite som att flyttas 25 tillbaka i tiden. Jag trampar runt i lägenheten och ajar och ojar mig över lego, småbilar och annat som hamnar under fotsulorna.

Det kanske är dags att använda Birkenstock inomhus.

Delad vårdnad

Inatt ska barnbarnen sova över i det nyfixade rummet. Både var jättenöjda med sängarna, men My undrade varför vi bara köpt två. Hon tyckte att Stella också borde få en egen säng.

image355

Jag måste nog vara norra Europas vimsigaste människa. Jag vet inte hur många gånger jag gått ifrån kassar när jag har handlat. Oftast brukar de vara kvar, men idag ställde jag ifrån mig en kasse med nyköpta barnböcker någonstans och den påsen stod inte att finna. Jag slängde mig på telefonen och ringde till Indiska, där jag trodde att jag ställt ner den och Maken backade hela vägen tillbaka till bokhandeln.

Där försvann 329 pix all världens väg!

Värsta tabben på det temat gjorde jag i tonåren. Mamma hade försett mig med pengar för att jag skulle köpa nya vinterstövlar. Syrran låg hemma och var sjuk, så jag tog på mig hennes nya par. Självklart strängeligen förbjudet, men jag tänkte att hon skulle i alla fall inte använda dem just då.

När jag köpt mina stövlar tog jag på mig mina och stoppade hennes i påsen. Sen strosade jag runt lite på stan och köpte några fler saker. När jag skulle ta tunnelbanan hem fick jag vänta några minuter på T-centralens svinkalla betongsoffor. Tåget kom och jag klev på och hemma i hallen gjorde jag den förskräckliga upptäckten:

Jag hade inte kassen med Syrrans stövlar med mig hem! Den stod förmodligen kvar på T-centralen när mitt tåg åkte iväg.

Så har det varit hela mitt liv och trots det har jag inte fått in i mig det som andra gör rent reflexmässigt. Man ska alltid vända sig om och kolla att inget står kvar när man bryter upp.

Jobbet ger – jobbet tar m m

Den senaste månaden har pengarna verkligen haft vingar. Som tur fick jag årets bonus med marslönen. Men igår blev jag inkallad till löneassistenten; hon hade gjort något fel med februarilönen. Ett fel är väl inte så mycket att bråka om, tyckte jag. Och innan jag visste ordet av var jag återbetalningsskyldig till 12.000 spänn, netto = 5.850.

Samma summa brände vi ikväll på Ikea. Arbetsrummet ska göras om så att barnbarnen kan sova här när det behövs. Och det lär behövas. Svärdottern ska sommarjobba på häktet och schemat har arbetsdagar från 7 till 18. Då kan barnen sussa gott i sängen Odda med utdragbar undersäng. Hoppas vi. Prylarna kommer imorgon.

Svärdottern berättade att hennes lillasyster fick henne att känna sig gammal. Senast var det när Lillasyster hade pratat med en kompis i mobilen och Svärdottern frågar

– Så ni ska leka på fredag?

– Leka! Du är inte klok. Vi leker inte. Vi hänger.

Resesällskap

image354Ni får ursäkta, men det blir mycket begravning just nu. Men det är sånt, som av naturliga skäl, rör sig i mitt huvud.

Treans barn fick välja saker som de tyckte att pappa skulle ha med sig i kistan. De båda pärlplattorna med deras namn var första valet. Sen varsin leksak och det blev en legobil och en liten docka. Dessutom två mjukisdjur, en hund var från deras samlingar. Och det var deras egna favoriter, som de avstod från.

My hade dessutom gjort en liten teckning på grönt papper, som dagispersonalen plastat in. Motivet var familjen. Hon hade skrivit allas namn, men Treans namn var skrivet med vit krita och syntes knappt. Som om han var på väg att bli osynlig och försvinna. Alla familjemedlemmar också hade varsitt rött hjärta, men Treans var överkryssat med ett stort svart kryss. Det slår ju inte längre.

Maken och Svärdottern var på Skogskyrkogården och alla barnens saker stoppades ner i kistan. Där låg Trean i sin fina skjorta och såg fortfarande så stor och stark ut i kroppen. Hela situationen är verkligen ofattbar!

S-M-L

ImageChef.com - Custom comment codes for MySpace, Hi5, Friendster and moreNoa var inte alls glad att se mig imorse. Han ville
verkligen inte gå till skolan. Varför fick inte han vara
hemma med mamma, när My fick det? Att hon var
febrig var inte något tungt argument i samman-
hanget.

Det pågår ett ständigt rättvisekrig barnen emellan
och precis som det var hemma hos oss, så kräver
man bara man bara rättvisa när man själv tycker
att man blivit förfördelad.

Personalen på Rädda Barnen rekommenderade att
vi skulle ta några foton på Trean i kistan, när han var
klädd i de egna kläderna. Det skulle vara bra att ha
för barnen i framtiden. Det lovade kvinnan på
begravningsbyrån att hjälpa oss med när Maken och
Svärdottern ska till Skogskyrkogården imorgon.

Begravningsbyrån undrade om det kanske var bäst att ta en större kista. Rättsmedicinska hade sagt att han var stor. Jo, ca 185 cm och 100 kg, det är nog lite åt X-Large. Till och med XX-Large. 

Undrar just hur storleksskalan för kistor ser ut? 

Bergochdalbana

Det finns en scen i filmen Förädrarskap som jag gärna återkommer till. Gamla farmor har en liten utläggning för sonen Gil (Steve Martin) om poängen med att har barn.

[Gil has been complaining about his complicated life; Grandma wanders into the room]
Grandma: You know, when I was nineteen, Grandpa took me on a roller coaster.
Gil: Oh?
Grandma: Up, down, up, down. Oh, what a ride!
Gil: What a great story.
Grandma: I always wanted to go again. You know, it was just so interesting to me that a ride could make me so frightened, so scared, so sick, so excited, and so thrilled all together! Some didn’t like it. They went on the merry-go-round. That just goes around. Nothing. I like the roller coaster. You get more out of it.

Precis så är det. Jag tycker att det verkar så tomt och trist att välja bort familj. Visserligen kan det bli lite väl vådliga luftfärder ibland, men i det stora hela har jag svårt att tänka mig något mer berikande än just barn och familj.

Den här helgen bjöd t ex på både berg och dalar. På lördagen var det första helgmiddagen hemma hos oss utan Trean. Det kändes lite konstigt först, men fungerade ganska OK. Sen drog vi verkligen nytta av det vackra vädret på söndagen och satt på Waxholm I:ans akterdäck och lapade sol ända ut till just Vaxholm.

Barnbarnen har röstat för att Pippisången om Kalle Teodor ska spelas på begravningen. Lite udda val kanske, men de tyckte att den skulle passa fint.

Noa har en del funderingar och synpunkter. Svärdottern tyckte att han inte visade så mycket vad han kände och frågade om han inte saknar pappa.

– Det är väl ingen mening att sakna någon som man vet aldrig kommer tillbaka.

Och när hans mamma sa att han inte behöver vara stor utan kan visa att han är ledsen, sa Noa bara:

– Jag vill inte att du frågar så mycket. Jag lovar att jag ska gråta på begravningen.

När katten är borta …

image352Idag är det rena rama massflykten från jobbet. Alla skickar mail med samma innehåll "Resten av dagen jobbar jag hemifrån". Jag är kvar på jobbet och håller ställningarna rent fysiskt. Men så mycket jobbat vet jag inte om det blir.

Hur ska man formulera ett mail om det? Resten av dagen känner jag mig som hemma.

En titt på Bloggportalen gör att jag tror att alla nyheter mer eller mindre hänger ihop.

image353

Nuläge

Ikväll är jag helt solo eftersom Maken är på team building med jobbet och Svärdottern klarar att sova själv. Jag var där en stund för lite te och ömsesidig sympati efter jobbet. Sen höll Amelia mig sällskap under middagen med tankar som "Tänk bort dina kilon" och andra djupsinnigheter. Jag både tänkte och åt. Säga vad man vill, sanningen är att sorger tänker bort flera kilon. Allt smakar papper eller metall, men det är ändå inget jag rekommenderar.

Vi är tv-lösa eftersom com.hem utmärker sig genom att ha återkallat vår digitalbox. Det var någon manick i den som behövde bytas ut eftersom den eventuellt kunde ställa till problem. Boxen är i Blekinge och det ska bli intressant att se när den återbördas hit. Undrar just om man kan dra av på räkningen?

Vi har skippat resan till Korsika och istället bokat två veckor till Cypern tillsammans med Svärdottern och barnbarnen. Dessutom angör Tvåan med familj under andra veckan. Det känns skönt att ha något positivt att se fram emot.

Förändringar

image352Under 70-talet hade jag långt hår utan minsta lilla självfall. Mitt hår är så rakt att elaka klasskamrater i skolan påstod att jag knappast behövde linjal. Det var bara att använda håret så blev det raka linjer. För att hålla en viss ordning på skulten hade jag alltid håret i flätor eller hästsvans.

När Trean var 7-8 månader bestämde fick jag för mig att det var dags för en bekvämare frisyr och klippte mig kort. Det resulterade i ett par dagars cirkus hemmavid. När jag kom hem efter besöket hos frisören gallskrek Trean så fort jag tog i honom. Det var uppenbart att han uppfattade mig som en främling. Jag ammade honom fortfarande och han vägrade bara att ta bröstet. Till slut, när han halvsov, kunde jag äntligen få honom att äta.

Det finns tydligen folk till allt, men finns det ingen författare som kan varna föräldrar för att göra ingrepp i sitt utseende? Varför ska man lära barnen att förstå saker istället för att lära vuxna att avstå från extrema ytligheter?

Kvällens familjeråd

På kylskåpet nere vid Hammarbykanalen hänger en biljett till Kisskonserten i slutet på maj. Hittills har ingen anmält sitt intresse för att köpa den. Men vi gick på Treans önskan att gå på konserten, så nu är programmet helt omstuvat vad musiken beträffar. Vi håller kvar inledning och avslutning med orgelmusik. Men det blir varken Uno, Patrik eller trubadur.

 

Nej, istället tar vi Kiss – A World Without Heroes, Doors – The End och Queen – The Show must go on. Möjligen petar vi in en låt till. Även om Trean gillade Uno Svenningsson och Patrik Isaksson så känns nyordningen som mycket mera Trean.

Ekorre

Vi har aldrig sparat på saker som barnen gjorde när de var små. Prylarna överlämnades i regel till farmor, mormor och mostrar. När man bor i lägenhet har man begränsat utrymme. Jag kan inte påstå att jag ångrar mig. Möjligen lite grann.

 

Men en sak har blivit kvar. En smörkniv i ene som Trean täljde på när han var i åttaårsåldern. Vi semestrade ihop med en annan familj i Skärgården och det var den pappan som visade hur man gjorde. Det var nog en av de få gångerna som Trean och knivar var en bra kombination.

image349

 

Kniven ligger i besticklådan och varje gång jag har anledning att dra ut den får jag, så att säga, en hälsning från en liten vithårig åttaåring.

image350

Vi har sysselsatt oss med annat handarbete senaste dagarna och upptäckt att det är riktigt nervlugnande att lägga pärlplattor. Tvåan kom med ett startpaket och barnbarnen har pillat med prinsessor, blommor och hjärtan.

 

Eftersom jag är farmor, så är det väl min plikt att spara deras alster.

Praktikaliteter

Tiden rör sig konstigare än vanligt. Dagarna rör sig långsamt. Vissa minuterar är mycket långsammare än andra. Fem minuter vid strykbrädan lusade sig riktigt fram medan jag strök Treans blårandiga skjorta. Det är så många nya beslut att fatta, som till exempel

– Vill ni begrava honom i hans egna kläder eller i den svenska svepningen?

Jag visste inte ens att det fanns en svensk svepning.

Musikvalet börjar ta form. Jag röstar för orgel som inledning och avslutning med Air av Bach och Taubes Nocturne. Mellan talen tänkte vi ta Uno Svenningssons Under ytan och Du får göra som du vill av Patrik Isaksson. Där är beslutpunkten om vi ska anlita en trubadur för levande musik eller om vi ska spela originalversionerna.

Tanken är att det hela ska äga rum i kretsen av de närmaste. Men hur stor är den? Det känns som hela begravningen mest är för att barnen ska ha ett avskedsminne och då vill man helst se såna som de redan är bekanta med. Och ska man samlas efteråt och vilka ska vara med på det?

Apropå att folk säger konstiga saker. När jag ringde till min chef första arbetsdagen efter dödsfallet, vars han reaktion

– Aj fan! Och sen kom han på det som drabbat min rumsgranne. Han, vars son behandlas för hjärntumör.

– Först Stellan och sen du.

Det hela lät som om vår grupp sitter i Dödens korridor och nu väntar vi bara på de förskräckliga saker som ska drabba Åke, han som sitter i nästa rum.

När jag var hos läkaren för sjukskrivning kom frågan

– Kan du sova? Är det något jag kan, så är det sova. Helst skulle jag vilja göra det hela tiden. Sova eller promenera, det är sysselsättningar, som för tillfället känns bra.

Försäkringskassan hade den dåliga smaken att ringa Svärdottern och meddela att de förmodligen tänker avslå hennes sjukskrivning. Det var något med att hon pluggar och om hon inte kan göra det på grund av sjukdom, så måste hon skriva ut sig från Universitet och bli arbetslös istället.

Jag fattar ingenting, men någon paragrafryttare somnar säkert lycklig ikväll.

Om

Den här veckan såg jag fram emot av flera orsaker. Tvåan och Svärsonen skulle ha åkt till Peking och vi skulle få rå om Stella ordenligt. Så blev det inte; resan ställdes in och vi har fått rå om Treans barn istället eftersom Svärdottern inte känner för att sova själv i lägenheten.

På jobbet var det meningen att Kollegan och jag skulle ha en utbildningsvecka och lära oss nya, spännande saker inför ett projekt, som ska sparkas igång. Nu blev det Kollegan och nya medarbetaren som fick kursa istället. Säkert ett klokt beslut. Dels har jag inte varit heltid på jobbet och hjärnfunktionen är inte på topp.

Sen bjöd jag på världens sämsta motstånd under dagens lönesamtal. Det var bara ja och amen till chefens bud. Jag vet inte ens om det var ett bra erbjudande. För en månad sedan hade jag stora planer på att slåss för att begära mer än utgångsbudet, vad det än visade sig vara. Så blev det inte. Stridlusten är helt bortblåst.

Det blir nog inget av med Korsikaresan i maj. Istället för att planera vandringar har jag kollat på Blocket efter våningssängar och byråer. Treans gamla rum, som nu härbärgerar datorerna, kanske får återgå till barnrum. Svärdottern behöver säkert all hjälp hon kan få.

Vi gjorde ett litet försök att planera begravningen ikväll. Det är inte det lättaste. Tanken är att vi ska hålla i allt själva och inte blanda in någon utomstående officiant. Jag hade funderingar på att läsa min favoritdikt "Var inte rädd för mörkret" men insåg att det inte skulle fungera. Jag klarade inte ens av att läsa den för Svärdottern utan att bryta ihop.

Och vad väljer man för musik? Trean gillade reggae, techno, rap, hårdrock och schlagers. Hur låter sånt i orgelarrangemang? Det är många och skiftande saker att ta ställning till just nu.

Klokt

Man säger så konstiga saker när det normala filtret mellan tanke och tal är satt ur spel. Som t ex grannen som ojade sig över allt hon drabbats av den senaste tiden. Först mannens död, sen en trasig dammsugare och efter det att hon låst hon sig ute.

Egentligen är jag sjukskriven, men försöker mig på ett slags inskolning på jobbet. Det går ganska bra även om jag känner att hjärnan inte funkar som den brukar. Den lägger av då och då och jag har plötsligt inte en aning om vad jag håller på med eller hur jag tänkte alldeles nyss. Värst är det på möten. Då har jag riktigt svårt att hålla tråden.

Min chef vill väl, men är en riktig kuf. Han sticker in huvudet då och då i mitt rum och ställer frågan:

– Nått nytt?

Jag vet inte vad han förväntar att jag ska svara, men igår sa jag helt enkelt

– Nej, han är fortfarande lika död som förut.

Han studsade till och urskuldade sig och det gjorde även jag. Jag hoppas verkligen att omgivningen ursäktar alla konstigheter med att människan är i chocktillstånd.

Bedrägligt

– Det är lugnt!

Det kunde vara allt annat än lugnt, men så svarade Trean om man av någon anledning undrade hur det låg till. De senaste tre åren har vi verkligen börjat tro på den försäkran. Allt verkade rulla på.

Men avståndet mellan lugn och katastrof var bara ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal och en taxifärd i rasande fart fyra kilometer bort. Allt för att genomlida hur alla försök till återupplivning var förgäves. Hur kunde det bli så här? Så totalt oväntat, som en blixt från klar himmel. Det är så sorgligt så det knappt är sant. Två småbarn är utan pappa och en 25-åring är änka.

Det är så fruktansvärt overkligt allting. Så mycket praktiskt att ordna med, så många samtal man måste ringa och så mycket papper att fylla i. I flera dagar hörde jag Ettan ringa till Treans kunder för att berätta att de inte kan bli något av deras planerade ombyggnad, för att hans bror är avliden. Det gjorde ont bara att höra orden. Avliden, inte kan en stor stark 30-åring vara avliden?

Och det lilla barnbarnet, som ställde sig upp i klassrummet och berättade om det ofattbara som hänt under påsklovet. Att hans pappa inte lever länge, trots att man kopplade honom till en maskin, som kunde tala. Svärdottern, som kastas från sorgen av sin mamma, till något ännu värre.

Om man nu inte får backa tiden, skulle man inte kunna få snabbspola lite? T ex ett år eller så in i framtiden.