I have a dream

diskmaskinsluckanOch nu har den lilla drömmen gått i uppfyllelse. Det tog bara halvannat år så var diskmaskinsluckan på sin rätta plats. Alltså fastskruvad på fronten till maskinen.

Maken har hela tiden hävdat att han inte klarar jobbet på egen hand. Han måste ha hjälp. Och jag har vägrat. Vi beställer hit en snickare, har jag tyckt. Du är inte klok, så komplicerat är det inte. Men jag vill inte, för är det någon gång vi blir osams så är det när vi ska vara händiga ihop.

Då kan det löna sig att ta hand om barnbarn. Tvåan och Svärsonen gick på bio och vi tog hand om småtjejerna. När föräldrarna kom för att hämta upp sin avkomma, fick Svärsonen syn på diskmaskinen och undrade om den var trasig. Nej, den är hur hel som helst. Det är bara själva luckan som står och skäms i ett hörn.

Då sätter vi fast den och det omedelbums. Sa Svärsonen i bestämd ton. Totalt tog det 30 minuter och större delen av den tiden gick åt till att leta efter monteringsanvisning, skruvar och skruvdragare. Men nu sitter luckan på och jag kan pensionera träsleven, som jag bänt upp fronten med.

Det kan finnas sämre skäl till att knäcka en champagneflaska.

Annons

Skitsnack

Och nu över till ett allvarligt ämne, som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen toaletter och tillsynen av dem. Jag har redan vid ett par tillfällen redogjort för hur det kan se ut på mitt jobb. Trots att muggarna städas varje morgon. Fram mot arbetsdagens slut får man verkligen bruka urskiljning och leta sig fram till någon acceptabel klosett.

Idag var vi ute en sväng på Söder och hamnade så småningom på hotell Clarion vid Skanstull. Vår aktionsradie brukar ligga på den nivån när man måste hålla sig på skuggsidan för att över huvud taget orka ta sig fram. Noa åt en barnhamburgare och Maken och jag tog varsitt glas vin. Och om jag ska komma med lite kändisspotting, så satt Ulf Lundell vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Tog ett glas vin, alltså.

När det var dags att lämna uteserveringen tog jag en tur till hotellets toaletter i anslutning till foajén. En mycket nedslående upplevelse. Damavdelning rymde åtta toaletter. Tre av den var låsta och antagligen upptagna. Övriga fem såg inte kloka ut. Pappersbitar över hela golvet, tomrullar låg lite här och där och alla bås saknade obegagnat toalettpapper. På ett fyrstjärnigt hotell?

Då är det inte konstigt att stans restaurangen i allmänhet har så läbbiga gästtoaletter. Ska det vara så svårt med en okulär besiktning lite nu och då? Och göra en insats innan det sunkat ner sig alldeles. McDonalds håller fräschare nivå på sina muggar.

Hur är det då i andra länder? Bättre än här enligt mitt förmenande. Framför allt på rastplatser längs motorvägar. I Tyskland finns det i regel ett kabinettsbiträde som sköter rulljansen. Snyggar upp efter gästerna, delar ut toalettpapper och pappershanddukar. Och det kostar alltid en slant, från 0,5€ och uppåt. Ibland kan toabesöket ge rabatt på kaffet.

I Frankrike är toabesöken i regel gratis. Det är inte alltid som muggstolen har sittring, med då är själva stolsmodellen avsedd för att vara ringlös och porslinet har mjukare rundning där man ska parkera rumpan.

Förutom att franska stormarknader har ett utbud av matvaror som kan göra mig gråtfärdig, så finns det alltid schysta kundtoaletter. Något som styrde min tarmverksamhet på våra bilsemestrar på 1980-talet. Under många år kunde jag inte gå länge i ett varuhus eller på en stormarknad utan att reagera som en av Pavlovs hundar, typ. Jag behövde helt enkelt uppsöka en bekvämlighetsinrättning.

Det avstod jag från på Clarion. Men jag sa till tjejerna i receptionen att de borde skicka någon till damrummet. Och det pronto.

Ett sammandrag

Jo, då vi kom hem i ett stycke. Eller snarare varsitt. Efter tre veckors semester med en smula försmak av pensionärslivet. Och jag kan konstatera att vi kommer att behöva invänjning den dag det är dags att dra sig tillbaka från arbetslivet. Vi har helt enkelt inte samma dygnsrytm och inte heller samma sömnbehov. Det orsakar en del problem i samvaron.

Till vardags sover jag två till tre timmar mindre än Maken utan att det stör någon av oss. Så om morgonen går jag upp en timme tidigare än han. Minst. Och när hans arbetsdag är till ända vid fyratiden på eftermiddagen går han upp i lägenheten och sover middag och vaknar när jag kliver innanför ytterdörren halvannan timme senare.

Som sagt, det funkar i allmänhet bra men när vi spenderar dygnets alla timmar ihop så märks skillnaden. Och ovanan att sova middag. Vid fyratiden kroknar Maken totalt. Är man på resande fot är det bara att köra in till vägkanten så Maken kan ta sig en tupplur medan jag läser.

Campandet har fungerat bra. Folk tror visserligen inte att man är riktigt klok när man säger att man tältar. Alltså ligger i sovsäck på en luftmadrass under två tunna tygskikt. En arbetskamrat kommenterade: Men ni har väl råd att bo på hotell? Som om det handlade om pengar. Nej, snarare om att en campingplats sällan har utrymme för någon hotelldöd. Man har levande underhållning hela tiden. Folk anländer och avreser, grillar, lagar mat, diskar och tvättar. Allt inför öppen ridå.

Längsta vistelsen tillbringade vi i en liten by, Vogüé, alldeles i närheten av Gorges de l’Ardèche. Fem dagar med sol och värme och en bassäng med solsängar i vår omedelbara närhet. Där låg vi och läste när vi inte gjorde utflykter i omgivningen. Till vindlande raviner, små pittoreska byar och enorma stormarknader. Coop forum och Ica Maxi är bleka historier i jämförelse.

Några dagar fördjupade vi oss i fransk-tyska kriget 1870-71. Ett krig som jag hade förträngt. Besökte gamla försvarsanläggningar i Neuf-Brisach och Langres, som trots sina gamla tjocka murar inte stod pall för tyskarna.

Sista tältnatten till bringade vi i Karlstad. Inte den värmländska utan i Charleville-Mézières i Ardennerna. På vägen dit stannade vi till i Reims och inhandlade några lådor champagne. Den här gången nöjde vi oss med två.

För två år sedan, när vi var ute med husbil, blev det dubbelt så många. Det var knepigt att hitta ett champagnehus som hade tillräckligt stor parkering för en husbil, så vi stannade bara på ett ställe. Gick in och bad om provsmakning. Maken var nöjd och sa: Vi tar fyra lådor. För han hade slängt ett öga på prislistan och kommit fram till att det kostade 6€. Men han hade missförstått, det var inte alls priset per flaska utan för dégustation. Alltså själva provsmakningen. Så kalaset kostade nästan 5.000 kr. Och det var ingen idé för mig att protestera eller halvera beställningen. Då hade Maken skämts ögonen ur sig.

Vi tuffade igenom Tyskland och Danmark, tog färjan från Grenå på Jylland till Varberg i Halland i sällskap med en massa barnfamiljer, som varit på Legoland, badanläggningen Lalandia och/eller Djurs sommarland. Sov sista natten på hotell i Borås tillsammans med andra barnfamiljer, som ämnade besöka djurparken under midsommarhelgen.

På vägen genom Småland stannade vi till hos Makens före detta arbetskamrat. Han som flyttade till Jönköping tillsammans med fru och barn för några år sedan. Och tittade in i deras nyköpta sommartorp i storskogen utanför Eksjö. Där vi blev bjudna på lunch.

Och för en vecka sedan klev vi in genom vår egen ytterdörr tillsammans med all packning. Glada och nöjda all tvätt till trots.

Idag, efter en hektisk arbetsvecka, känns det som evigheter sen jag hade ledigt. Tur att jag har 19 semesterdagar kvar. Plus 50 timmar komp och 10 bonustimmar. Det betyder att jag kan ha en månads semester till i år. Frågan är bara när?

Det ska jag fira

  • Att det är dagsljus i dryga 10 timmar. Det var inte igår. Om man ska lita på DN.
  • Att solvinkeln är större än 20° och solen orkar upp över taket på huset tvärs över gatan. Det i sin tur betyder att solens strålar tittar in i kök och vardagsrum.
  • Att jag vaknade med tillräcklig energi för att ge kylskåpet en omgång. Något som stått högst upp på att-göra-listan en längre tid.

Hur ska jag fira? Äta gott och dricka gott fungerar alltid. Lammracks med rostade rotfrukter och olivsmör. Plus ett schyst rödvin. Som Château Pech-Latt till exempel.

Och när? Ja, varför inte redan ikväll? Då säger vi så.

I stormens öga

Morgonen var kaotisk på jobbet. Nästan ingenting fungerade som det borde. Det tog två timmar för tre personer att begripa vad som hänt och att få igång databaser och annat, som folk inte kom åt. En riktig pärs, med andra ord.

Grundorsaken till trasslet var några handhavandefel av en oerfaren tekniker. Han var olycklig och hans chef trampade runt lite oroligt medan vi, som jobbade på problemen satt och småsvor framför dataskärmarna.

När jag kom tillbaka till rummet efter lunch låg det en påse med Daim på mitt skrivbord. Oj, tänkte jag. Har jag en okänd välgörare? Eller feeder. Och på Åkes skrivbord låg det också godis och han hade varit på plats när teknikerns chef, Stellan, hade delat ut påsarna.

skumpaNu funderar jag på att gå in till Stellan och tacka för vänligheten. Och samtidigt påpeka att det var bättre förr. När vi hade en annan företagsledning. Då fick man andra doningar när man hade varit stresstålig, proaktiv och haft många bollar i luften. Man kunde belönas med alkoholhaltiga drycker. För sådana gåvor låg förre vd:n varmt om hjärtat.

Fast av någon anledning var det alltid en whisky till Åke, medan jag belönades med champagne. Inte mig emot; jag föredrar bubbel framför sträv starksprit. Men det kändes lite typiskt.

“Remember, gentlemen, it’s not just France we are fighting for, it’s Champagne!”
Winston Churchill

Så försvann större delen av den här dagen

Jag valde alternativet att bli en pensionär på min lediga dag. Helt utan avsikt. Men när Ica inte gav mig den utlovade rabatten på erbjudandet Ta tre betala för två då blev jag en riktigt krånglig pensionär dessutom och ställde mig i kassakön igen för att kräva tillbaka 14 kr. När man bara har pension att leva på så gäller det att ha kvittokoll. Och jag ligger redan nu i hårdträning inför Retirement-2017.

När jag ändå var ute och handlade passade jag på att slinka in på Bolaget. Det är inte klokt vad tomt det var på folk innan lunch. Bara två kassor öppna och ändå inte fler än två före i kön.

Nu har jag dammat och dammsugit, druckit te och snackat skit med en före detta arbetskamrat. Diskat och tömt diskmaskinen. Tvättat köksmattan, knappat in betalningen på två räkningar, överfört 935 kr till Makens syrra i Skåne, som försett oss med ett nyslaktat lamm. Numera inpackat i frysen.

Funderar allvarligt på att gå i klinch med kylskåpet. Ett annat alternativ är att inta horisontalläge och börja på Ingenbarnsland. Innan det mörknar alldeles. Det blir inget fredagsmys i soffan annars. Ikväll ska vi på bio. Stockholm Filmfestival visar hemlig överraskningsfilm på Skandia kl 21. Och jag hoppas att den är bra. Annars är risken stor att jag somnar.

Taskigt

Senast jag var på Bolaget blev jag både hånad och kränkt. Av en kassör som antagligen tyckte att han var rolig.

Jag försöker i möjligaste mån undvika att kånka saker i händerna och därför bär jag ryggsäck. På vägen till jobbet brukar den innehålla mitt frukostägg och min lunchsallad plus handväskan. På hemvägen är den i regel tom, så när som på handväskan. När jag handlar så brukar jag fiska upp handväskan när jag ska betala och packa ner det jag köpt i ryggsäcken.

När jag skulle betala vinet vid gårdagens handling, gjorde jag som jag brukar och expediten sa i lite hånfull ton:
– Spännande! En väska i en väska.
– Inte du också. Det där har jag hört alldeles för många gånger redan hemmavid, genmälde jag trött.

För precis så brukar Maken säga. Över huvud taget är handväskan som idé ett rött skynke för honom. Han tycker att jag borde använda fickorna alternativt låta innehållet i handväskan ligga direkt i ryggsäcken.

Det tycker inte jag. Det är mycket enklare med handväska för då vet jag att nycklar, plånbok, rikskuponger, glasögon, åkremsa och penna kommer med. Jag bara greppar handväskan och slipper hålla på med en massa ompackningar varje gång jag ska ut.

 

I veckan kom äntligen varorna Maken köpt på nätet. En plånbok och en liten väska. Som den på bilden, fast i rött. Då passade jag på att ge igen.
– Va! Har du köpt en handväska?

Men se, det hade han inte. Män har inte handväskor. De har möjligen en Organajser. Eller en väska avsedd för surf/läsplattan. Han får kalla prylen för vad han vill, men nog är den en handväska. Om någon frågar mig.

Torsdag är vår nya fredag

Sen vi blev helgföräldrar har vi tagit ut fredagen i förskott. Torsdagarna har blivit så mycket festligare. Ärtor och fläsk har ersatts av lyxigare middagar. Inte för att vi någonsin ätit ärtsoppa; svinkött är bannlyst hos oss i andra former än smörgåsmat. Men barnen har gjort att fredagsmyset ändrat karaktär och handlar mer om läsk, chips och ostbågar. Helt enkelt dålig mysfaktor för vuxna.

Dessutom har vi haft ett kuvert liggande i snart ett halvår. Med julklappen från Makens arbetsgivare; det sedvanliga presentkortet från Melanders fisk. Idag realiserade vi det i form av två humrar. Och när vi ändå var i farten inhandlade vi två hummergafflar. Tillsammans med våra nötknäppare är vi härmed fullständigt rustade för vilka skaldjur som helst.

Och hummer kräver andra drycker än bubbelvatten. Vad sägs om ett torrt mousserande vin från Alsace? Excellent choise! enligt hovmästaren. Om vi hade haft någon. Hick!

Hönsafton

Före detta kollegan dök inte upp till lunch utan fram emot 16 och det bäddade för en pubafton. Ihop några talträngda damer från vårt Call Center. Det blev ett veritabelt kackel och jag fick klarhet i ett antal detaljer. Som till exempel vad hände egentligen mellan Ylva och Stellan.

Pinsam mamma sökte
I slutet av 2008 gjorde sig Ylva ärenden hos Stellan, min nyskilde rumsgranne. Det var ett förfärligt kuttrande och Stellan verkade inte ha något emot uppvaktningen. Nu visste Tina, hon som ser och hör allt, vad det hela handlade om.

Ylvas bästa kompis, Sandra, hade blivit singel i samma veva som Stellans fru lämnade honom och kurtiserandet på jobbet gjordes för Sandras räkning. Stellan skulle absolut komma på nyårsfesten där Sandra skulle ta honom med storm.

Genomtrevlige Stellan gick på den lätte och Sandra slukade honom med hull och hår. Ensamma män är bara för lättmanipulerade. Och där sjönk han i aktning hos den samlade menigheten.

Så var det med det. Och en annan detalj som kom fram under kvällen gav mig en liten läxa: Var inte så förbaskat självupptagen! Allt handlar inte om dig.

Firmafesten
I samma veva som jag började på min nuvarande grupp, så slutade Åke gå på firmafester. Hos mig gnagde misstanken att han tyckte att jag var jobbig. Inte för att jag egentligen trodde det, jag som är så trevlig. Men om jag kan tycka att andra är påfrestande, så varför inte?

Nu fick jag klart för mig att orsaken till det uteblivna festande var något helt annat. För ett antal år sedan anordnade Må-bragruppen på jobbet en fest i hälsans tecken. Men en av våra leverantörer tyckte att tillställningen var lite väl torr, så han skickade iväg Partypinglan med stort P och Åke på en tur till Systemet. Med pirra och pengar.

Så kalaset blev väldigt blött och Åke och Partypinglan gjorde festen rättvisa. På flera sätt. Det var bara det att Åke fick med sig saker hem, väldigt små saker som han inte alls räknat med. Och som han enligt lag var tvungen att upplysa sin fru om.

Efter den historien har han hållits i väldigt kort koppel, om man säger.

Ja, en kväll med människor man vanligtvis inte umgås med kan skingra vissa dimmor och skapa nya. Och ger en viss däven känsla. Dagen efter.

#1 Koka sniglar

Det finns folk som har en lista med saker de borde göra någon gång i livet. Typ bungyjump, fallskärmshopp, tjurrusning, rafting eller simma med delfiner. En blogg på det temat vann Stora Bloggpriset.

Nu vill inte jag vara sämre. Trots att jag egentligen inte har någon sån lista utan har hållit mig till mindre äventyrliga och vardagliga saker. Som matlagning.

Svågern och Svägerskan bodde i hus Näsby Park och det kryllade av vinbärssnäckor i deras trädgård. Vi plockade flera hundra och tog med oss hem i en stor trälåda, som vi satte på balkongen. Där fick snäckorna äta sallad några dagar. Och para sig. Det låg ägg i drivor i botten av lådan.

Sen blev det svälta av för de små odjuren. Tarmsystemet måste vara rent och fint innan man tar livet av dem. Under den här processen lyckades flera rymma. Nedanför oss låg en vändplan och det var många rymlingar som slutade sina dagar där. I flera år efteråt.

Själva kokningen gör man i två omgångar. Först avlivar man sniglarna genom stormkokning och sen ska de sjuda i flera timmar. Före sista kokningen sliter man ut vinbärssnäckan ur skalet, skär av själva sulan och kastar det som vindlar sig upp i skalet. Det är bara sulan som är ätbar.

Sista kokningen görs i vatten, vin och konjak. Ett förfärligt slöseri med värdefulla droppar, om ni frågar mig. Plus lök, morötter, persilja och salt, lagerblad och peppar. Som sniglarna får koka ytterligare flera timmar

Skalen kokas ut med målarsoda och vatten och används vi serveringen. Och då låter man de små kautchuckliknande djuren ta ett sista bad i vitlökssmör.

Man gör det här bara en gång i livet är min erfarenhet. Om man överhuvudtaget gör det. Det är helt enkelt mycket väsen för ingenting och inte alls värt besväret. Det går precis lika bra med champinjoner, som man steker i vitlökssmör och persilja.

(Det blev mycket man och passivum, men det får man ta i receptliknande utläggningar.)

Maten är halva resan

Sydafrika är ett resmål för den som gillar kött. Särskilt nöt- och lammkött. Det är nästan gratis jämfört med svenska priser. Och en bricka med braiikött, som såg ut att räcka åt sex person kostade 60-70 kr på affären. Och då snackar vi inte om unken flintastek.

Sen finns det lamm och ännu bättre Karoo lamb. Där de små lammen traskat runt i Karoo, en halvöken, och livnärt sig på torra halvbuskar som luktar rosmarin och timjan. Man kan säga att köttet redan är färdigkryddat. Och det smakar fantastiskt.

I Knysna [na:jsna] på sydkusten äter man ostron. Maken gjorde det så fort han fick tillfälle, själv föredrar jag musslor. Men det vita vinet var vi rörande eniga om. Ibland blev det Sauvignon Blanc andra gånger Chardonnay.

Lunchen intog vi ofta direkt från trucken på stående fot vid vägkanten. Svampigt formbröd med kudusalami och chutney kan också hålla en vid liv.

To do

Köpa barnkläder
Kläderna hänger som säckar på lilla Sally, säger Tvåan. Trots att de är i storlek 56. Jag har fått hedersuppdraget att inhandla några plagg som sitter bättre medan flickebarnet växer till sig.
Köpa vin
Det blir en flaska vin som gåbortspresent på lördag. En dyr rackare från Alsace, till ena paret. Det andra, som vi känner bättre, får gå på whiskeyprovning.
Klippa håret
Det var inte igår och maken antydde att jag börjar likna Janne Schaffer och så kan vi ju inte ha det. Varken Janne eller jag.

Och jag tänker verkligen inte promenera hem. Även om jag inte kan bli mer än genomsur. Det räcker alldeles utmärkt med morgonens övningar.

Det går utför

Va! Tar MUF betalt för spriten? Annat var det när jag var minderårig. Då hette ungdomsförbundet HUF och var inte alls moderat eller återhållsamt. Då bjöd man på alkoholen. Allt annat var en omöjlighet.

Inte sjutton hade vi råd att betala för oss när vi var sjutton, Marika och jag. Vi hade nog med att ciggen kostade 5:25 paketet. Den summan kunde vi Fråga glaset om. Glaset som stod i kökskåpet hemma hos Marika, där Inga-Greta la sina växelpengar. Med lite tur kunde vi få ihop till åtminstone ett paket att dela på. Aldrig att det skulle räcka till några andra utsvävningar.

Ambivalent

Den här nyheten ger mig dubbla känslor. En infödd tuttar eld på en förargelseväckande och berusad britt. Turister beter sig som svin, inte bra. Turister misshandlade, inte heller bra. Samtidigt förstår jag och förstår inte.

Lite som man bäddar får man ligga. Om Kreta bäddar för ung brittisk massturism med pubar och klubbar i varenda gathörn, då är det ganska troligt att får man den publiken. Och man behöver inte ha varit på plats för att veta effekten. Det finns hur många tv-program som helst, om än överdrivna, som gottar sig i vilken typ röj den kategorin förväntar sig på semestern.

De är inte intresserade av att åka utomlands, egentligen. De vill ha de som hemma. Bara billigare och mer alkohol. Samma mat som hemma. Ingen fetaost eller saganaki. Inte gavros eller padakia. Inga oliver eller vindolmar. Nej, fish and chips och annat hemtamt ska det vara.

Ungefär som Makens jobbarkompis Snickarn. Han fick erbjudandet att åka till spanska Solkusten och snickra på företagsledningens villa. Snickarn tackade nej och när Maken frågade varför i hela världen han inte ville åka.
– Du är inte klok! Äta spansk mat en hel vecka? Det pallar jag bara inte.

Vill man besöka Kreta så ska man undvika norra sidan av ön. Om man inte vill ha engelsk frukost, kolla på engelsk fotboll eller tjafsa med inkastare var tionde meter. Då ska man istället hoppa in i första bästa taxi direkt på flygplatsen och ta sig till södra sidan och båtluffa mellan orterna i väglöst land.

Det har vi planer på att göra i oktober.

Vid kanalkanten

Maken ringer och kommer med oemotståndliga förslag. Inte en enda gång denna sommar har vi kommit iväg till Boule & Berså! Det ska vi omedelbart reparera.

Nej, vi spelar inte. Bara äter och dricker. Och tittar på folk och båtar som väntar på att passera bron in till Hammarbykanalen. I kvällssolen.

Motion får vi på vägen dit. Det gäller bara att runda en bankomat. Nicke nekar kort.

Halva hustrun

Idag sparkar jag igång projektet Halva Hustrun. Med höger fot. Vänster lider av utmattningssyndrom så den är jag rädd om. Och det är också den som är orsaken till att det är dags att ta itu med saken.

Jag vet nämligen att om jag skulle gå till läkare så skulle diagnosen bli: Främre fotvalvet har sjunkit ner på grund av överbelastning. Det skulle säkert bli bättre om du gick ner några kilo.

Istället sparar jag 180, eller vad det nu kostar hos doktorn, och säger åt mig själv på skarpen. Nu är det färdigfrossat med bufféer, bruncher, dessertostar, vin och annat som gör livet värt att leva. Dags att gilla läget och återgå till GI.

OK, inte så att jag verkligen behöver halveras, men en reducering skulle säkert hela hustrun och hennes fot. Och om nu bloggen Hela Hustrun är så populär, kanske halva diton får lite gehör på köpet.

Ambivalent

Ikväll är det den årliga sommarfesten och jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska gå.

Det som talar emot är att jag
* hade förträngt att den var idag och ser ut därefter
* inte känner mig så festlig
* har lite ont i högerfoten
* borde börja ett nytt och bättre liv

Det som talar för är att det
* är gratis mat
* är gratis sprit
* brukar vara trevligt
* bara inträffar en gång om året

Jag har tid att vela ett tag till.

Fikapaus

Jag har ägnat dagen åt att snurra runt på nätet, så att ögonen går i kors. Inspirationen till nya webbsidan kräver grundforskning.

Dags för paus, så jag greppar en lista som valsar runt bland bloggar. Mest för att jag själv tycker att det är kul att hitta på svar på dumma frågor. Men det verkar jag ganska ensam om. Det har nog aldrig någonsin hänt att någon kommenterat mina spirituella enkätreflektioner.

Vad heter du: Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Inte riktigt men nästan.
Var bor du: I ett hus vid Hornsgatan, Stockholm
Trivs du där: Absolut. Annars skulle jag inte bott där i över 26 år.
Brukar du läsa horoskop: Aldrig. Jag tror inte att födelsetid och personlighet har ett dugg med varandra att göra. Då skulle igångsatta förlossningar och planerade snitt ställa till det rejält.
Har du körkort: Ja, jag kan köra bil men använder kortet mest som legitimation numera.
Favoritdjur: Katt. Även om de går bort på grund av omgivningens allergier.
Festar du mycket: Inte om man menar att vara ute och röja på stan.
Sprit, cider, vin eller öl: Vin. Helst, men om Svärsonen shejkar loss några goda spritdrinkar tackar jag inte nej.
Antal kuddar i sängen: En och den är tunn som ett knäckflarn.
Äger du ett busskort: Nej. Jag går för det mesta och tar till åkremsa när det kniper.
Vad åt du till frukost: Te, kokt ägg och knäckebröd med mjukost.
Har du haft sex idag: Är jag med i Big Brother?
Nästa mål i ditt liv: Komma i mina långbyxor, när det är dags för semester.
Hur svarar du i mobilen: Ser jag vem det är, så anpassar jag mig. ”Ja, det är Modern” ”Bon Giorno” ”Frälsningsarméns Ångkök”. Nej, inte det där sista. Det var Morsans svar i fasta telefonen.
Antal timmar sömn inatt: Sex-sju?
Sov du ensam: Nej, i sällskap med öronproppar. Och make, som är själva propporsaken
Din hobby: Jag stickar när andan faller på. Och läser böcker. Bloggar och läser bloggar, framförallt.
Vad är det för veckodag? Onsdag. Hela dagen och bara en gång denna vecka.
Vad åt du senast: Lunchsallad från Ica-Globen. Är någon förvånad?
Vem fick du sms av senast: Kapp-Ahl. Visst är det sorgligt?
Vem ringde dig senast: Pia Petimäter.
Godaste ölen du druckit: Jag dricker så sällan öl, men när jag gör det så är det ljus lager eller pilsner.
Vilka hårfärger har du haft: Som lite väldigt ljusblond. Sen mer och mer råttfärgat tills jag färgade det rött. Nu bryr jag mig inte längre och de gråa håren håller på att ta över totalt.
Vad såg du senast på TV: Cops och en hyrfilm. Om det räknas som TV.
Vad läser du för bok just nu: En irländsk barndomsskildring på engelska, som Ettan lånade ut. Minns varken titel eller författare.
Skostorlek: 39. Fick alldeles för mycket avvikt till fötter i förhållande till min ynka längd.
Hårfärg: Jaha, förra hårfrågan gällade gamla hårfärger. Råttgrått.
Är du kär i någon: Förälskelse är ett passerat stadium. Nu handlar det mer om vana och annat mer prosaiskt.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ett ställe med mer dagsljus under vinterhalvåret. Men ändå inte, om inte resten av familjen hänger med.
Dricker du: Mycket hår och mycket dricka! Hittills idag har jag druckit en kopp te, två koppar kaffe och halvannan liter vatten.
Vilken parfym använder du: Ingen. Tål inte starka lukter.
Vilka skor använder du: Oftast mina Asics Gel-Odyssey. Bekvämare walkingshoes finns inte. Tycker mina 39:or
Dagens klädsel: Svart kofta, svart kjol, svarta strumpbyxor och vit & blårandig tröja.

Dags för utvärdering av grundforskningen.