Tips från Skuggsidan

I senaste avsnittet av Solsidan var Alex/Felix i spartagen och lagade snålköttfärssås. Det innebar att såsen saknade både rödvin och oregano. Jag antar att det handlade om färsk oregano. Den torkade kostar knappast så mycket att det utgör en besparing att avstå ifrån den.

Här vill jag ge manusförfattarna en bakläxa. Hur många har vin i såsen en vanlig vardag? Inte jag. Jag har det inte ens till helgen. Om man nu bortser från vinet, vad är det som är den dyraste ingrediensen? Jo, själva köttfärsen. Ska det sparas på riktigt så halverar man helt enkelt mängden köttfärs och ersätter den med riven morot. Kostar mindre än en tiondel per kilo.

Inte alltid så populärt, men då får man hålla en liten föreläsning om hur nyttigt det är med fibrer i maten. Och att morötter innehåller mängder av den varan. Till skillnad mot köttfärs.

Det gjorde jag när vi behövde dra in på staten.

Annons

Skumt

Klockan 07:27 passerade jag under Gullmarsplan. På glasväggen mot tunnelbanespåret hade något klistrat A4-ark så att det formade ett jättestort hjärta. Det är nedre spetsen, som syns i bild. Under hjärtat stod en lykta och lös lite flämtande. Lådan, som lyktan stod på, var tom.

Och nu undrar jag vad denna installation betyder.

Solen i ögonen

Sista helgen i oktober är det inte bara dags att ställa tillbaka klockan till den så kallade normaltiden. Som inte är särskilt normal längre. Om man i ordet normal lägger den vanligast förekommande tiden. Året består av fem månader med normaltid och övriga sju är det sommartid.

Nej, sista helgen i oktober är även helgen som föregår allhelgonahelgen. Och det betyder se-till-att-snygga-upp-graven-helgen inför allhelgona. För man vill ju inte att folk ska tro att man inte bryr sig. Även om man inte gör det. Bryr sig om graven, alltså. Omsorg om människor är en helt annan sak.

För det var Trean själv som hade uttryckt en tydlig önskan om jordbegravning med gravsten och hela middevitten. Och vi alla inblandade var överens om att kan man göra någon till viljes när det gäller den typen av önskningar, så gör man det. Även om man inte ser saken på samma sätt.

Och det betydde att vi tog oss en långpromenad till Skogskyrkogården, köpte ljung och prydnadskål vid Gullmarsplan och framme vid graven alldeles bakom Skogskapellet åkte de något frusna begoniorna i komposten och ersattes av de inköpta blommorna.

Sen gick vi tillbaka till Södermalm och mellanlandade på en restaurang och tröstade oss med en köttbit med diverse tillbehör. Och att det trots allt var en ovanligt strålande höstdag.

 

Dagens stolpskott?

Är Hans-Ove i själva verket en del av ett konstverk? Eller en reklamkampanj?

Taskigt

Senast jag var på Bolaget blev jag både hånad och kränkt. Av en kassör som antagligen tyckte att han var rolig.

Jag försöker i möjligaste mån undvika att kånka saker i händerna och därför bär jag ryggsäck. På vägen till jobbet brukar den innehålla mitt frukostägg och min lunchsallad plus handväskan. På hemvägen är den i regel tom, så när som på handväskan. När jag handlar så brukar jag fiska upp handväskan när jag ska betala och packa ner det jag köpt i ryggsäcken.

När jag skulle betala vinet vid gårdagens handling, gjorde jag som jag brukar och expediten sa i lite hånfull ton:
– Spännande! En väska i en väska.
– Inte du också. Det där har jag hört alldeles för många gånger redan hemmavid, genmälde jag trött.

För precis så brukar Maken säga. Över huvud taget är handväskan som idé ett rött skynke för honom. Han tycker att jag borde använda fickorna alternativt låta innehållet i handväskan ligga direkt i ryggsäcken.

Det tycker inte jag. Det är mycket enklare med handväska för då vet jag att nycklar, plånbok, rikskuponger, glasögon, åkremsa och penna kommer med. Jag bara greppar handväskan och slipper hålla på med en massa ompackningar varje gång jag ska ut.

 

I veckan kom äntligen varorna Maken köpt på nätet. En plånbok och en liten väska. Som den på bilden, fast i rött. Då passade jag på att ge igen.
– Va! Har du köpt en handväska?

Men se, det hade han inte. Män har inte handväskor. De har möjligen en Organajser. Eller en väska avsedd för surf/läsplattan. Han får kalla prylen för vad han vill, men nog är den en handväska. Om någon frågar mig.

Dålig stil

Det finns brott, som mig extra upprörd. Ja, jag tror att jag delar den reaktionen med det stora flertalet. Ofta handlar det om ett slags bakvänt Robin Hoodagerande. Man tar från de fattiga och ger till de rika. Det vill säga sig själva.

Som Röda Korsets Johan af Donner. Folk lägger ner tid och pengar för att lindra andra människor nöd. Och vad gör människan? Stoppar pengarna i sin egen ficka. Bara för att han ville ha guldkant i tillvaron. Och inte vilken guldkant som helst. Åtminstone en miljon kostade det organisationen varje år. I nio års tid.

Man kan också undra över hur internkontrollen fungerade på det stället.

Eller Panaxia. Som mot betalning hämtade kontanter hos företag. För att pengarna skulle hamna på företagets bankkonto. Och då menar jag inte Panaxias. Men inte alla slantar hamnade på rätt ställe. Flera miljoner av kundernas medel stannade i Panaxias händer. För att täcka underskotten i verksamheten. Istället för att dra i handbromsen i tid när man såg åt vilket håll det barkade.

Drygt 5000 större eller mindre företagare har helt enkelt betalat för att bli bestulna. Och flera riskerar att själva gå i konkurs.

Det finns vanligt folk som sätter i system att sno åt sig av allmänna medel. Som påstår att de är i behov av personliga assistenter. Dygnet runt. Anställer sina släktingar, som får lönen betald av Försäkringskassan. Det gör mig riktigt arg. Inte nog med att de korpar åt sig av pengar från våra inbetalda skatter, de tar från dem som verkligen är sjuka och gör var och ens del av kakan mindre.

Igår, när jag började närma mig hemmet efter jobbet möttes jag av förödelse. Vandaler hade gått fram längs Hornsgatan, krossat skyltfönster i sin framfart och avslutat det hela med att slå sönder glasväggarna till en telefonkiosk.

Så meningslös skadegörelse! Gärningsmännen tjänar inte ens på det. De drabbade är små butiker som drivs av enskilda som har det svårt att få det att gå runt i vanliga fall. Ett skyltfönster kostar skjortan och självrisken är hög. Om ägarna över huvud taget får sina rutor försäkrade.

Snart är det dags för Efterlyst. Med ännu fler brott att jaga upp sig över.

TGIM

Tillbaka på jobbet igen. Det är måndag och det betyder att det kallare än annars på rummet. Men jag är inte den som gnäller. Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus omvandlar jag till att inte förbanna kylan utan tar istället på mig en kofta. Ibland två.

Min vältränade rumskamrat gnäller däremot. Som skyddsombud har han haft funderingar på att stoppa verksamheten. Det händer att han går hem tidigare för att han fryser och är rädd för att bli förkyld. Nästan varenda dag harklar Aram sig och säger: Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Det känns så i halsen.

Idag är han nog sjuk för han har inte dykt upp ännu. Men nyss var det ett par killar från fastigheten här och mätte. Vi har något som mätgubbarna kallar baffrar, jag antar att det stavas buffrar, i taket. Två över varje plats och de ska avge värme eller kyla, beroende på vad som behövs.

Så här års borde det vara värme som gäller om buffrarna ska avge något. Och enligt gubbarnas mätning avgav doningarna ovanför Aram värme. Annat var det med dem som sitter ovanför mitt huvud. De skickar ut kyla. Så är det någon som ska gnälla så är det jag.

Harkel, harkel. Jag känner mig nog lite skrovlig i halsen.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet

Hösten är här och med den en massa blad. Och då snackar jag inte höstlöv, utan papperslappar. Sådana som medborgare av olika anledningar förväntas fylla i. Och det betyder jobb för mig.

Mina blad kommer oftast in via mejl i form av pdf-filer. Myndighet på myndighet vill förnya sin blankettflora. Kanske bara ändra en rubrik, ta bort eller lägga till fält, flytta runt saker eller som man säger i min värld: klona sina blanketter. Det brukar betyda att en blankett delas upp i flera olika. I andra fall handlar det om ett helt nytt formulär.

Så den här veckan har jag haft häcken full med sex helt nya blanketter, två klonade och fem ändrade. Fixat så att det medborgaren fyllt i fälten går att tolka maskinellt, det som tolkprogrammet inte klarar av kan registreras av en handläggare, att man i efterhand kan se vem som gjort vad och hur lång tid det tog.

Sen har jag varit engagerad i ett försäkringsärende med If. Med godkänt resultat. Någon välte ett glas vatten i Makens laptop. Efter det fungerade bara delar av tangentbordet och maskinen gick bara att starta i felsäkert läge. På If:s uppmaning skickade jag datorn till Timrå, där man kom fram till att det skulle bli dyrare att reparera den än att köpa ny.

If skickade en rekvisition med modellförslag på en liknande dator tillgänglig på Siba. Inget som föll Maken på läppen. Han vill vänta på Windows 8 och en dator med touch screen. Med ett ynka telefonsamtal till If omvandlades rekvisitionen till reda pengar.

Sen har vi haft barnbarn tre helger i rad. Förrförra och den här helgen var ”våra” helger. Förra helgen flyttade Svärdottern med familj till Skånegatan och då var barnen också här.

Nu har vi återlämnat de små liven. Vi var riktigt pedagogiska och tog 66:an från oss direkt till Skånegatan, så att de ska kunna åka till och från oss på egen hand. Samtidigt gjorde vi en inspektion av nygamla lägenheten. Barnen sover i det som vanligen är vardagsrum. Lillebror Läsk i tv-rummet och de vuxna i lilla sovrummet.

Jag hoppas att vecka 43 blir lite lugnare för min del.

Lyxfällan light

Ja, jag erkänner. Vi köpte våra pinnstolar på krita. Pengarna var i stort sett slut och vi ville inte ta ut pengar från sparkontot. Alltså tecknade vi ett lån på hela faderullansumma hos GE Money Bank, som möbelbutiken har avtal med. Räntefritt i sex månader, ingen aviseringsavgift eller uppläggningskostnad. Det lät bra, tyckte jag.

Men bankerna vet hur en slipsten ska dras. I gårdagens post damp det ner ett kuvert från banken i fråga. Innehållande ett mastercardkort. Utan att jag uttryckt minsta önskan om den saken. Kortet var knutet till det lånekonto, som öppnades i samband med köpet av stolarna. Och krediten var på lånesumman.

Eftersom jag är allergisk mot kortkrediter, ringde jag upp banken och frågade varför de skickat mig ett kreditkort.

– Vi har det som en service, när man lånar pengar hos oss. Då behöver vi inte göra någon kreditupplysning om du skulle vilja låna vid något annat tillfälle. Det är bara att betala med kortet.

Misstänkte det. Banken kastar ut sina krokar till höger och vänster för att knyta upp kunderna till ytterligare lån. Och då snackar vi inte räntefritt. Snarare ockerräntor. Den typen av affärer går jag inte på.

– Men om du inte vill ha kortet, är det bara att låta bli att aktivera det, sa killen på banken. Och då gjorde jag det. Lät bli och klippte kortet i fyra delar. Som jag kastade i tre olika soppåsar. För säkerhets skull. Så att ingen annan kunde aktivera det.

Nu funderar jag på att kontakta Ellos. Allt som allt har jag köpt fyra saker hos dem: två handdukar, en kjol och en kofta. Så någon storkund är jag knappast. Men sen dess har företaget mejlbombat mig. Med snejlmejl. Minst en gång per vecka ligger det ett kuvert på hallgolvet och väntar på mig. Med reakataloger, kataloger med nyinkommet, säsongens kläder och rabattcheckar.

Men jag står hårdnackat emot. Möjligen att jag skulle kunna tänka mig ett par handdukar till, men de är aldrig med på rabatterna.

När jag ändå är inne på adresserad reklam: Postkodlotteriet har gett upp hoppet om mig. Jag får inte längre några erbjudande från dem. Nu har de gått över till att bearbeta Maken istället. Och tagit bort Rickard Sjöbergs nuna från kuverten. Man får vara tacksam för det lilla.

Förresten såg jag senaste Lyxfällan. En ensamstående morsa som inte rättat munnen efter matsäcken. När familjen pratade igenom hur det hade gått att hålla budgeten, satt de runt ett bord. Alla med varsin cola-burk.

– Men hallå, sa vi i kör i soffan. Läsk, när man inte får saker att gå runt. Och i varsin burk! Varför inte 1,5-litersflaska? Bra mycket billigare per liter. Undrar hur länge de håller sig inom ramarna?

Nej, folk som gnäller över att pengarna inte räcker, samtidigt som de unnar sig cigaretter, godis, läsk och annat onödigt, har jag svårt att sympatisera med.

Fler hushållsvedermödor

I februari 2007 genomförde vi en radikal åtgärd i hemmet. Vi avskaffade skräpskåpet. Alltså ett mindre köksskåp där vi la saker som inte inrymdes i de vanliga kategorierna som används i ett kök. Allt från tejprullar, yatzytärningar, tändsticksaskar, upphittade skruvar och buntband till gummisnoddar och låsolja. Hyllorna fylldes med udda glas och kryddor. Det funkade ganska bra. Ett tag. Så här drygt fem år senare har skräpet återerövrat 66 % av utrymmet. Bara kryddorna har hävdat sitt utrymme.

För ett par veckor sedan, när vi fick våra nya köksstolar och några släktingar hämtade de gamla, gjorde jag även av mig med stolen i sovrummet. Den stol, som nästan aldrig syntes under alla mer eller mindre använda klädesplagg. Så nu får jag ta mig själv i kragen och bestämma mig för om kläderna ska hängs upp eller vikas in i någon byrålåda, alternativ slängas i tvättkorgen. Än så länge har det gått bra. Men jag får se om jag lämna lika gynnsam rapport om fem år.

Idag grep jag mig an med ett nytt projekt: tvätta tvättkorgen. Steg ett består i att tvätta allt, som ligger i korgen. Och i botten låg ett par saker som nog legat där över fem år. Makens knäskydd av märket Vulcan. Och under dem låg en Quicksilver surfskjorta i udda färg, som säkert legat där ännu längre. Dold av skjortan ett par ljusa strumpbyxor, som jag utan att darra på manschetten vidarebefordrade till sopkorgen.

Steg två i tvätta tvättkorgen är just att tvätta själva korgen. Och jag kan lugnt säga att det behövdes. Att det dröjt så länge sedan sist beror nog just på att det var så länge sedan den tömdes helt. Och att korgen står inne i en garderob. Eller att jag är väldigt hemmablind.

Nästa projekt kan bli garderobsröj. Hallgarderoben kommer man knappt in i. Men det får bli när och om inspiration infinner sig.

Hur det gick?

Nästan som majoriteten i omröstningen trodde. Sänggaveln kom på plats före diskmaskinsluckan. Som inte har kommit en millimeter närmre diskmaskinen.

Men sänggavlen är inte omklädd  med överkastet, som planen var. En kvalificerad gissning är att den aldrig kommer att bli det. Nu när gaveln redan står där den ska stå. Och det funkar med enfärgat. Nästan bättre än med mönstrat, med tanke på den röriga fondtapeten bakom.

Och det kanske inte blir någon tarm i fotänden av sängen heller. Inte av överkastet. Jag har några tyger liggande, inköpta i Sydafrika.

Hm, jag kanske ska göra om sovrummet i afrikanskt tema.

Om jag var en inredningsblogg

Då skulle jag kunna skriva om mina planer för sovrummet. Hur vi ska dölja missfärgningen på tapeten i huvudänden av sängen med en sänggavel.

Igår var vi och äntligen och hämtade sänggaveln på Mio möbler. Efter ett andra, mer desperat sms från affären. Nu står paketet på högkant i hallen. Och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Tanken är att gaveln ska kläs in i vårt överkast. Eftersom vi sällan orkar bädda lägga på det på sängen. Det som blir över av överkastet ska bli en sån där lång tarm, som brukar ligga i fotänden på hotellsängar. Blir det ytterligare tyg över, så får det bli kuddfodral.

En hake är att överkastet har några år på nacken och borde tvättas innan vi gör något annat med det. Eftersom överkastet är både stort och tungt så räcker inte en vanlig tvättmaskin till. Utan det krävs en med en kapacitet på minst 12 kg och det har vi inte i vår fastighet. Och det betyder att Maken får boka tvättid och tvätta någon annanstans. Sånt brukar ta sin lilla tid.

Dessutom har vi köket. Vår plan från i vintras har inte gått riktigt i mål. Det som återstår är att få diskmaskinsluckan på plats. Träfronten till diskmaskinen står fortfarande och skäms i ett hörn. Och det har den gjort i 7 månader. Hittills.

Dags för en omröstning:

Men nu är jag ingen inredningsblogg. Och tur är väl det. Då skulle det inte bli så många inlägg. Eller bilder. I alla fall inte på min egen inredning. Då skulle jag vara tvungen att jobba mig blå i Photoshop. Som värsta mäklare ungefär. Lägga till hemtrevliga detaljer lite här och var. För jag är dålig på växter, kuddar, tofsar och prydnadssaker. För att inte tala om öppna spisar.

I helgens spår

Det krävs inte bara städning för att det ska bli ordning på torpet upptäckte jag i morse. Hårschampot är slut, hårmoussen också slut och skärmbakgrunden är utbytt på min dator.

Jag lyckades pressa ur de sista dropparna av schampot till morgonens dusch. Och det var tur för vissa somliga. De två nioåringar, som ägnade lördagskvällen åt att skapa konstfärdiga frisyrer med moussen tills det var nada kvar. Och som fick tvätta sitt något stela hår morgonen därpå. Ordentligt. Och med mycket schampo, tydligen.

När de inte höll på med håret, så gick deras intresse i en annan riktning. Nämligen åt One Direction. Det jättegulliga pojkbandet från brittiska X-factor, som stulit alla småtjejers hjärtan. Om de inte redan förlorat det till Justin Bieber. För man kan inte gilla båda. Då är man konstig, var mina tjejer rörande överens om.

Och hela tiden låg det en tung ljudmatta över lägenheten. Albumet Up all night snurrade i cd-spelaren. Avbröts endast av tv-ljudet när Nickelodeon sändes avsnitt av iCarly (tror jag) där gruppen var med.

Så inte nog med att jag behöver inhandla hårprodukter, jag upptäckte att de små liven hade bytt bakgrundsbild på min dator. Mitt fina skotska slott var ersatt av en bild av just One Direction. Men jag bytte snabbt tillbaka.

Nu är jag mig själv

Det finns en person i min närmsta närhet som lever i villfarelse när det gäller min person. Trots att vi levt ihop i över 40 år.

Städning
Maken tror att jag tycker om att städa. Bara för att jag städar, när jag kommer åt och det behövs. Till och med när det vankas trevligare aktiviteter. Men det är en total missuppfattning. Jag gillar inte alls att städa. Däremot är jag väldigt förtjust i att ha det städat. Och det är stor skilnnad.

Två kvällar och delar av tre dagar med godis-, chips-, ostbåge- och havrebollsorgier tillsammans med 2-4 barn tär på mina franska nerver. Vi mer eller mindre vadar i skräp och smulor och då återstår det bara att kasta ut de människor som befinner sig i lägenheten. Utom jag, som blir min egen Rut och ägnar dryga två timmar åt sanering. Angriper aggressivt soffor, hyllor, kök, badrum och sängar. Ilska är en väldigt bra städmotor. Till och med skåpet under diskbänken fick sig en avhyvling och det var ett tag sedan, såg det ut som.

Förutom att det blir städat när man städar, så får man en viss motion. Plus att jag känner mig lugn och fin igen och firar hemmets omvandling till det bättre med att lägga mig i en av de smul- och kladdfria sofforna med Arnaldur Indriðason senaste pocket. Nästan lika festligt som ett glas champagne.

Pengar
Sen tycker Maken att jag tänker alldeles för mycket på pengar. Ibland menar han till och med att jag är snål. Vilket jag givetvis förnekar alldeles bestämt. Möjligen kan jag tillstå att jag är ekonomisk. Till skillnad från vissa andra. Eller prismedveten. Och vet vilken affär som har bästa pris på våra stapelvaror och drar mig inte för att gå några extra steg för att handla där. Utan att skämmas det minsta.

– Ta din blogg till exempel. Där kryllar det av inlägg om pengar och priser.
– Gör det? sa jag. Vad har du för belägg för det?
– Det händer ju att jag läser.
– Okey, ta fram några slumpmässiga inlägg så ska vi se när du dyker på ett som handlar om pengar.

WordPress har ett menyval för slumpvalt inlägg, som kom väl till pass i experimentet. Efter sju slumpade bloggposter tröttade Maken. Han fick läsa helt andra ämnen: mat, flyttplaner, snö, personlighetstest, Treans bortgång, Simpsons och vinterkängor. Det sistnämnda handlade visserligen om ett inköp. Men inte ett ord om prislappen.

Det var en risk jag tog i utmaningen. För visst, jag vet att jag skrivit en del om pengar och pengars värde i bloggen. Men det handlar trots allt närmare 3000 inlägg totalt. Jag tror att han skulle fått hålla på ganska länge innan han hade fått napp.

Vi behöver nog 40 år till tillsammans innan han begriper sig på min komplicerade personlighet. Minst.

Om jag var en på-stan-blogg

Då skulle jag inte bara skumma utan lusläsa DN:s kalendarium. Fylla min almanacka med bokningar och ge mig ut på stan. I sällskap med min tunga, avancerade systemkamera.

Idag skulle jag till exempel ta hissen ner och gå ut på gården och plåtat vildvinet, som klättrar på väggen till soprummet.

Sen skulle jag ha spatsera ut på Brännkyrkagatan, ner och utmed Söder Mälarstrand, gå vidare över Slussen, titta lite på slussningen, promenera i solen längs Skeppsbron, vandra över den 140 meter långa Strömbron, tillika Stockholms äldsta provisorium, med Kungsträdgården som första mål.

Där skulle jag ta lite kort på folk klädda i tweed. För idag går loppet Bike in Tweed för andra gången. Cykelloppet där deltagarna ser ut som klonade Johan Hakelius. Oavsett kön.

Sen skulle jag ställa några nyfikna frågor till mannen från nordiska muséet utrustad med en tysk Rennrad från 1897. Cykeln, som är så gammal att den blivit modern. Den har nämligen vad man idag kallar för Fixed gear. Dåförtiden vet jag inte vad det kallades, men motsatsen heter frihjulsnav. Alltså på så gamla cyklar var man tvungen att trampa hela tiden, som bakhjulet snurrade. Ingen vila i nedförsbackar med andra ord.

När alla drygt 100 deltagare gett sig av skulle jag ta vägen tillbaka till Gamla stan. Och smyga mig in i Storkyrkan. För nästa bokning i kalendern har redan börjat.

Orgelkonsert med bland annat musik av Bach. Gratis dessutom. Det är svårt att motstå. Och ett utmärkt sätt att slå ihjäl tid på. För klockan två räknar man med att tweedfolket kommer att gå i mål på Mynttorget.

Men nu är jag ingen på-stan-blogg och jag orkar inte bära runt på en systemkamera. Mitt motto är att den bästa kameran är den som man har med sig. Det vill säga mobilen. Och jag lusläser inte vad som händer på stan. Och mina kalenderbokningar är lika sällsynta, som havsörnar.

Sanningen är den att jag ramlade på allt av en ren tillfällighet. På grund av ett barnkalas. My var bjuden på en fest på Livrustkammaren och det gjorde att jag fick två timmar ledigt, som jag använde till att driva runt lite planlöst. Och det var riktigt trevligt.

Om jag var en konsumentblogg

Då skulle jag starta ett upprop mot mejl och sms från adresser typ noreply@xxxxxxx.se. Som visar sig vara helt omöjliga att kontakta. Som Mio möbler till exempel. Vi beställde och betalade för en sänggavel i början av juli. Leveransdatum var lite svävande. Under vår semester, det vill säga mitten av september, fick jag ett sms från avsändaren MioKK:

Era beställda varor finns för hämtning … Var god hämta inom 5 dagar!

MioKK tyckte tydligen att det var helt okey med två och en halv månads leveranstid. Vi däremot fick fem dagar på oss. Det gick inte att svara på sms:et, det fanns ingen lämplig mejladress på deras hemsida. Däremot ett formulär, som jag fyllde i och meddelande att vi befann oss utomlands. Men jag har ingen aning om det tog skruv och hamnade på rätt ställe.

Tre veckor senare har vi ännu inte kommit oss för att hämta gaveln på Mio. Om den finns kvar fortfarande.

Icabanken är ett annat exempel. I början av året fick jag för mig att vi skulle byta bank och startade med att öppna varsitt konto för Maken och mig på Icabanken. Med kontona följde varsitt kort ned kredit. Kort som vi nästan aldrig använde eftersom vi inte hade koll på saldot. Varje kort kostade 27 kr per månad. Inte mycket pengar, men jag är inte den som kastar bort 54 spänn hur många gånger som helst.

I måndags gick jag in på internetbanken och sa upp kort och konton. I går kom ett mejl från banken:

Ditt meddelande till ICA Banken har besvarats. Svaret hittar du under Meddelanden när du är inloggad på internetbanken eller mobila banken.

Då gör jag det; försöker logga in på internetbanken. Och får följande besked:

För närvarande har du inget aktivt engagemang
i ICA Banken. Vänligen kontakta ICA Banken
på telefon 033 – 47 47 90 om du har frågor.

Hur tänkte de här? Läsa ett svar på ett ställe där man inte längre kan logga in. Eftersom jag har några frågor ringer jag ovanstående nummer. Ett talsvar. Som bygger på att man har en tonvalstelefon. Annars är man rökt. Och det är enda sättet att få kontakt. Om man inte använder sig av snigelpost.

Men tack vare Icabanken lärde jag mig ytterligare en finess på min mobil: Hur man tar fram telefontangentbordet under samtal. För det behöver man om man ska välja typ av tjänst och kunna ange sitt personnummer. Buslätt egentligen, men eftersom jag inte haft det behovet tidigare så hade jag ingen aaaning.

Men nu är jag ingen konsumentblogg. Bara en gnällblogg, sådär i största allmänhet. Så det blir inget upprop. Inte idag i alla fall. En solig fredag när jag passat på att ta ledigt och låta bankärenden käka upp en timme eller två av de sista bonustimmarna för i år.

Om jag var en tv-blogg

Då skulle jag skriva några väl valda ord om programmet Min sanning och Cecilia Bodström. Och de skulle inte vara positiva. Allt baserat på ett enda program. Som inte gav minsta mersmak.

Alltså, jag trodde att programtiteln Min sanning syftade på intervjuobjektets verklighetsuppfattning. Och att programlängden var ordentligt tilltagen för personen i fråga skulle få tala till punkt. Men det visade sig vara en missuppfattning. Totalt.

I tisdags kväll var det Jan Myrdal som gästade programmet. En människa som jag tycker är fascinerande och gärna lyssnar till när han lägger ut texten. Det gjorde inte Cecilia Bodström. Hon lyssnade inte utan avbröt ideligen. Störde tankegången och gjorde programmet mer till sin sanning än något annat. Och bevisade sig vara en usel programledare och intervjuare.

Och när jag ändå är i farten kan jag hålla en liten kurs för deltagarna i fyrans Halv åtta hos mig. I uttal av främmande ord. Hur man egentligen säger chévre, bruschetta och zucchini.

Men nu är jag inte en tv-blogg, så jag får nöja mig med Helge Skoogs tappra försök att lägga saker och ting tillrätta och jag behöver inte se mer av Cecilias sanningar. Och det känns bara bra.

Kanelbullens dag

Om jag var en matblogg

Om jag var en husmorsblogg

Då skulle jag göra ett inlägg om hur man kan gå tillväga för att laga ett älskat klädesplagg. Ett sånt som bland annat går under namnet one piece. Stella är lycklig ägare till en grå- och vitrandig från Lindex. Fast där kallar man dressen för jump-in. Allt för att förvilla kunden.

Själv är jag lite skeptisk till plagg där över- och underdel sitter ihop. Toalettbesök blir så krångliga till exempel. Men flickor och pojkar runt 10 år verkar inte störa sig över sådana detaljer.

Nå, Stella hade fastnat med ärmen i något, fråga mig inte vad, men detta något hade gjort ett hål i vänster ärm. Och det är där jag kommer in. Inte i själva hålet utan med mina sykunskaper. Och är det något jag ägnade 1970-80-talet år så var det att laga barnkläder. Jag vet inte hur många trasiga jeansknän som jag klippt bort och skarvat i byxbenet med helt tyg.

Tvåan, Stellas mor, lämnade över en påse med det trasiga plagget tillsammans med en färdig tygapplikation att sätta över hålet. Den lyxen brukade jag inte kosta på mig. vanligtvis gick jag igenom klädgarderoberna på jakt efter någon användbar tyglapp. Som en trevlig logga fastsydd i nacken. Lappen sprättade jag bort och återanvände för att dölja skavanker.

Förresten, jag glömde det där med bilder. En riktig husmorsblogg förevigar sina ansträngningar med foton. Ett litet bildspel med bland annat plagget och tygapplikationen. Och hur mitt garderobsfynd, som jag skulle ha använt på 1980-talet, kunde ha sett ut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mina sömnadsprojekt brukar ta tid. Inte så mycket själva slöjdandet utan mesta tiden upptas av letande. Dels för att jag inte vet om jag överhuvudtaget har prylen jag letar efter och dels för att jag hela tiden förlägger saker, som jag vet att jag har.

Första letobjektet i mitt sömnadsprojekt: Vlieseline. Det återfann jag i nedersta sylådan. Och det måste vara över 20 år gammalt.

Antagligen köpte jag ett par meter på en gång. Och tur för mig som köpte det för så länge sedan, så fanns instruktionerna tryckta längs hela långsidan.

Men var finns en vettig sax? I badrummet hittade jag en hängande på en krok. Tog med den, saxen inte kroken, till köket och klippte ut en lagom stor bit av vlieselinet. Sen letade jag fram strykbrädan. Det gick snabbt eftersom den stod på sin vanliga plats bakom köksdörren. Strykjärnet återfanns på en av hyllorna i köket och där hade det stått oanvänt ett tag. Så pass länge att jag fick torka bort matfett.

Knappnålar vet jag att jag har någonstans. En hel ask full. Den asken hade fått fötter och tagit sig från sylådan till badrumsskåpet. Jag misstänker att Maken var behjälplig i det fallet. Jag nålade fast vlieselinebiten på insidan av ärmen så att den täckte hålet och strök i 8 sekunder. Helt enligt instruktionerna.

Då var det dags för symaskinen. Jag hittade en passande grå tråd och trädde om symaskinen. Det gick bra ända tills jag skulle trä tråden genom nålsögat. Jag letade förgäves efter nålpåträdare. Men efter femtielva försök lyckades jag ändå få tråden genom nålen.

När jag zick-zackat fram och tillbaka fem gånger över hålet och omgivande tyg, var jag ganska nöjd med resultatet. Nu skulle ugglan på plats. Men den var som uppslukad. Efter att ha virrat runt mellan kök och syhörnan, kom jag på var den antagligen låg. Kvar i påsen, som jag fick av Tvåan och som jag införlivat i min egen påssamling utan att ta ur applikationen.

Ugglan skulle strykas på i 60 sekunder med en fuktig duk mellan uggla och strykjärn. Och jag var lydig och följde instruktionen. Dessutom fanns det med en liten brasklapp: Om du vill vara riktigt säker på att den ska sitta kvar där du satt den, så sy fast den. Och då gjorde jag det. Sydde runt den lilla rosa ugglan.

Men nu är jag ingen husmorsblogg och jag vet inte om mitt sätt att laga kläder skulle få grönt kort av min syslöjdsfröken, vars namn jag har förträngt. Stella blev i alla fall glad att återfå sin overall.