Könsbundet

doctors-advice

Alla skriver om nya Ikeakatalogen, men vad är det för fel på gamla (1952) kataloger från Clas Ohlson? Om min mor ändå haft 3:75 skulle allt ha varit över innan det ens hade börjat.

Kräfta och reumatism verkar vara de enda existerande sjukdomstillstånden förutom de veneriska, förstås.

Lyxfällan

Nej, nu börjar jag ruttna på att jobba när alla andra på ett eller annat sätt inte är tillgängliga. Ingen, absolut ingen kan tala om hur de vill ha det eller vilken väg jag ska välja. Så jag övergår till att göra ett eget lyxfälleavsnitt.

 

Lösningen på det mesta skulle vara ge mig en löneförhöjning på 10.000 kr/mån. Då skulle vi ha råd med ett eget sommarställe. Alla andra har ju ett. Jag vill också grilla, döda mördarsniglar, klia på myggbett, fika utomhus och ha en vedeldad bastu.

 

Är det verkligen för mycket begärt av en hårt (nåja) arbetande kvinna?

 

Nu är utsikterna till en löneförhöjning i den storleken väldigt begränsade. Därför kommer nu plan B. Vi gör oss av med bilen! Konsekvensen ekonomiskt skulle motsvara ytterligare 10.000 oskattade kronor i lönekuvertet.

 

Vår bil står mest i ett garage, som kostar pengar och kostar pengar. Det är nästan bara på semestern den får rulla och då skulle vi lika gärna kunna hyra.

 

Till salu

Peugeot 407 SW (kombi) med all tänkbar lull-lull, 2005 års modell, med endast 3000 mil på sitt samvete.

 

Kruxet i det hela är bara att när vi väl köpt ett lantställe så kommer vi få nya problem, som t ex hur ska vi komma dit utan egen bil?

Heureka

Igår upptäckte jag en maträtt. Jag skriver upptäckte, för den kanske redan finns. Min svägerska syster, som är journalist med specialisering på mat, brukar påstå att hon uppfinner maträtter. Men jag vet att det mesta redan är uppfunnet i den vägen. De flesta matskribenter modifierar bara andras uppfinningar.

 

Min lilla upptäckt hade sin upprinnelse i att frysen innehöll alldeles för mycket lax. Då kombinerade jag tinade laxbitar med favoritsaker från kylen; Jamon Serrano, chèvre och lite creme fraiche. Resultatet blev alldeles utmärkt.

 

Så jag kanske lägger planerna på att bli en ny Deckardrottning på hyllan och satsa på mat istället. Här kommer första utdraget ur min nya bok Jättegott Tjatis.

 

Lax i mörk kostym

500 g laxfilé

8 skivor Jamon Serrano (lufttorkad skinka)

tunt skivad chèvreost

en gnutta creme fraiche

 

  • Värm ugnen till 225°
  • Skär laxfilén i portionsbitar och ta bort skinnet.
  • Täck fiskbitarna med ostskivor.
  • Linda om fisk och ost med skinkskivor, så att de är helt täckta.
  • Ta lite creme fraiche i botten av en ugnsfast form.
  • Lägg fiskpaketen i formen och stek fisken 25 min i ugnen.

Varför?

Ikväll välkomnar jag en hyrfilm, trots gårdagens gnäll över all dynga som passerat revy senaste veckan. Svt kör rena rama bergmandiarrén framöver och jag har lite svårt för de uppstyltade dialogerna i äldre filmer.

Sen är jag allergisk mot tidningarnas tävling i att få skådisar och andra att överträffa varandra i överord om hur mycket Bergman betytt för dem. Pinsammast är nog djupet av Woody Allens stora sorg.

(Ett litet + vill jag dock ge dn, som kör med snabbguider i bergmaniana.)

Stolthet och fördom

En konspirationsteori om dagen håller doktorn borta? På debattsidan i dagens dn ventileras om Glenn Hysén är rätt man som öppningstalare på Pridefestivalen.

 

Det är likadant varje år; alltid är det någon eller några som blir upprörda över någon eller några öppningstalare. Eftersom jag gärna tolkar företeelser som komplotter, så ger det mig anledning att framföra teorin att uppretade skribenter ingår i publicitetsspelet för festivalen.

 

Sen är jag lite besviken över att ingen energisk arrangör nappat på min idé från förra året om en prydfestival för normisar.

Amnesia

Jag har varit i Strängnäs många gånger. Igår t ex var jag där två gånger. Den här veckan har jag jour på jobbet. Det betydde att jag hade tagit med mig min lilla dator, om utifall en liten Internetbank skulle få problem.

 

När vi kommit fram upptäckte jag att den lilla, lilla mobilen låg kvar på byrån hemma i hallen. Den lilla, lilla gumman började överlägga med sig själv.

– Hur troligt är det att den lilla banken kommer att få problem? Det var säkert ett halvår sedan.

– Men vidarekopplingen till min mobil är den enda livlinan för tjänsten.

– Om det blir problem, hur seriöst framstår jag och mitt företag inför kunden?

– Jag vet hur galen jag själv blir, som kund när saker inte funkar.

 

Samvetet gav mig ingen ro! Det var bara att ta bilen tillbaka och hämta upp telefonen. (OK, det blev aldrig några problem men ett gott samvete …)

 

Imorse åkte jag iväg på egen hand. Plötslig ringer min mobil.

– Skönt, telefonen är med!

Men inte bara min egen mobil låg i handväskan, makens var med. Han, som föraktar handväskor, har inga problem med att utnyttja dem. När han tröttnar på att bära saker i sina fickor, får jag kånka runt på dem. Det var bara att göra en rundpall och återvända till brottplatsen.

 

Annars har M hyrt filmer helt hysteriskt efter semestern och jag har varit åsyna vittne till en massa dynga. En bra film, som jag kan rekommendera, har dock passerat revy, Infödd soldat.

Taggad

Jag är så tagen av uppgiften att jag inte vet vad jag ska göra. Det finns en viss rundgång i bloggvärlden; de bloggare jag läser och kommenterar, läser och kommenterar mig. Därför tänker inte jag skicka stafettpinnen vidare. Den som känner sig manad får gärna fortsätta.

 

Men så gott som varje dag läser jag Annaa Mattssons blogg. Hon skriver underhållande och verkar ha samma slags humor som jag.

 

En annan bloggare jag besöker är latmasken. Han och jag delar uppfattning om konsulter och annat otyg i arbetslivet.

 

Stationsvakt brukar jag kolla in. Han har intressanta och överraskande synpunkter på bloggvärlden, även om han verkar ha lite "sommaruppehåll" för tillfället.

 

Annars har flera utmanade föregångare redan nämnt de jag brukar läsa och jag brukar lämna spår efter mig i form av kommentarer.

Glömskans dalar

Idag är jag tacksam över kombinationen rökförbud & rökare. Annars hade jag fortfarande stått i trapphuset på jobbet. Orsaken var min egen kombination av glömska & klädbyte; passerkortet och mobilen ligger kvar i fickorna på jeanskjolen. En rökrutebesökare hade vänligheten att släppa in mig.

 

Dn skriver att det är slutrökt i disneyfilmer. Är inte det historieförfalskning? Jag såg ett program på History Channel om Kennedymordet. Gamla svartvita tv-bilder visade hur Walter Conkrite satt och blossade oavbrutet i direktsändning.

 

Det bestående minnet av spelfilmen i ämnet var också speglingen 60-talets ständiga rökridåer.

Dagen till ära: Lite Simpsonmoln i bakgrunden. Där värjer man i alla fall inte för verkligheten, även om jag läst att de storrökande systrarna inte är med i långfilmen.

(Nu är även min statistik konstig. Inte så att besökarantalet ökat, men antalet sidvisningar har plötsligt blivit tre gånger högre än vanligt.)

Dåligt sällskap

Har jag totalt tappat mitt sinne för humor eller är det åldern som tar ut sin rätt? 

En superboilerbloggare skriver på nätet om den dn-reporter som just ringt henne: "en tönt som borde dra ur sin balle ur röven" och förklarar sig med: 

– Jag måste skriva roliga saker för att behålla mina läsare. 

Ännu märkligare är att reportern i fråga faller i trans över Schulmännens upphaussade betydelse.

Dakapon

43270-205

Jag lyssnar med förvåning på radio hur TV4 försvarar sommarens programtablå med 66% repriser.

 

– Ja, det är många repriser, men vi har valt dem med omsorg.

 

Tråkigt nog missade jag denna pärla i gårdagens sändningar.

Jag ville jag vore en fluga

Hur går snacket på bokklubbarnas reklamavdelningar? Eller är det samma pr-byrå som hanterar hela marknaden? Det verkar så, eftersom man kommer fram till likartade resultat. 

image204– Få se, vilken är vår målgrupp?

– Företrädesvis kvinnor 45+.

– Jaha, och vad kan man tänka sig gör en sådan riktigt, riktigt glad och positivt inställd?

– Om jag utgår från min egen mamma och mormor så verkar de ha ständig brist på pennor. Det är ett himla letande inför Melodikrysset.

– Precis, inte bara hon skulle bli glad. Tänk på alla sudokulösande män gifta med folk i målgruppen.

– Bra idé, men körde vi inte den förra vändan?

– Nä, det var förförra gången. Senast var det nyckelringar med ett rött hjärta.
– Ska vi köra pennor då?
– Men jag har fått ett jättebra pris på nyckelringar. Den här gången en droppformad.
– Vi kör en omröstning.

 

(Under min frånvaro från hemmet har fyra bokklubbar köat upp med erbjudanden. Vad är det för hjärnor som kläcker reklamidéerna? Mina behov av ovässade blyertspennor och fula nyckelringar är obefintliga.)

Hårresande

Idag gick jag tidigare från jobbet för att ägna mig åt Arga leken. Ju argare jag stirrade, desto argare blev motståndaren. Efter 45 min enades jag och motståndaren att det blev oavgjort och jag betalade 320 kr för nöjet.

 

Det är en kuslig upplevelse att tvingas blänga på sin egen spegelbild sådär länge; hos frissan kommer man inte undan. Hemma slänger jag knappt en blick i speglarna och det händer att jag får vända i hissen när hisspegeln avslöjar en tandkrämsfläck i nyllet.

 

Min frissa gillar hårda tag och masserar hårbotten med en kraft, som alltid är lika överraskande. Människans späda yttre skvallrar inte om så starka nypor.

 

Varje gång jag är där och mitt huvud far fram och tillbaka under knådningen, tänker jag på ett radioprogram om människors ensamhet i Stockholm. En man illustrerade hur hans liv såg ut med:

– Den enda människa, som någonsin tar i mig, är hårfrisörskan jag brukar gå till.

 

Kan man leva mer isolerat i en storstad?

(Av tradition bloggar jag alltid om hårklippningar. Det blir lättare att avgöra när det är dags för nästa besök.)

Otour?

I över 15 år har vi vikt juli månad för Tour de France. Ja, vi är riktiga cykeltorskar och tycker att det finns helt enkelt ingen sport som är mer spännande. Men förra året gick luften ur oss; det kändes som jag slösat bort tre veckors engagemang när Floyd Landis åkte dit för doping.

 

I år kom vi aldrig igång med tittandet; semestern gick före. Det känns inte lika frestande nu när tävlingen inte är en tävling i cykling utan ett mästerskap i att vara bäst på att dopa sig utan att bli upptäckt.

 

Tour de France är helt enkelt för krävande. Vilken annan sport kräver fullt ös i tre veckor i sträck? Dessutom är det trist för oss entusiaster att när tidningarna skriver om cykling så handlar det alltid om doping. 

image203

Arom

Vi har olika roller i vårt hushåll och något jag aldrig befattar mig med är toapapperet. Jag vet inte vad det kostar eller hur tillgången är. När jag av nöden tvingas köpa några rullar blir det lätt fel.

 

lukttoa

Här ser en snutt av semesterinköpet på Leclerc. Sorten heter Mimosa och ni kan vara glada att dagens datorer bara förmedlar bilden. Papperet stinker nämligen parfym av någon obeskrivlig lukt, men jag är alldeles för snål för att slänga det oanvänt.

 

Nu kan jag med gott samvete kassera den här biten; inskannat måste räknas som förbrukat.

Känns han igen?

På tåget mellan Rom och Milano sitter ett sällskap på fyra personer i en kupé. In kommer en äldre man och bänkar sig på en av de lediga platserna. Det är varmt i tåget och efter en stund börjar den äldre mannen prata rakt ut.

– Fy vad varmt det är och jag som är så törstig. Några minuter senare.

– Egentligen har jag varit törstig ända sen jag gick hemifrån imorse. Paus ett tag igen.

– Det finns inget som skulle kunna gå upp mot lite vatten. Det skulle möjligen vara te, om det inte vore så varmt.

– Brukar det inte komma en drickavagn på den här linjen.

 

Så där höll han på tills en i sällskapet halade upp en vattenflaska ur väskan.

– Här, ta och drick, sa han och tänkte att nu skulle väl gubben lugna ner sig.

 

Mannen drack och tackade för vänligheten. Det dröjde några minuter och så öppnade han munnen igen.

– Tänk att jag var så törstig.

– Det är inte ofta jag glömmer att dricka.

– Förresten tror jag aldrig att jag varit så törstig.

– Egentligen borde man alltid ha vatten med sig.

– Nog är det konstig att  …

Stötande

Men vi hade i alla fall tur med vädret! Och inte bara det, vi hade det riktigt trevligt också mellan diskussionerna. Eftersom jag, enligt vederhäftig källa, kommit upp i no-bullshit-time-åldern skulle jag kunna säga att semester var öken. Gissa om folk på jobbet skulle sätta fikat i vrångstrupen om alla var så där bittert uppriktiga och erkände att det kostar på att ha familjemedlemmar inpå sig 24 timmar om dygnet.

 

En kollega, vars man jobbar med sena butikstider, erkände att det var lättare att komma överens när man inte träffas så mycket.

 

Det kostar på att börja jobba också efter tre veckors ledighet. Så nu funderar jag på en ny karriär. Vad sägs om Deckardrottning? Först skriver man en någotsånär genomtänkt bok, för att sen langa ut det en snabbt hoprafsad publikation per år. Kan John Grisham, så kan nog även jag. Liza Marklund kan jag inte uttala mig om; jag har inte orkat fullfölja första boken.

 

Scenariot är följande

En kvinnlig programmerare, vi kan kalla henne Victoria, som arbetar finansbranschen är less på jobbet. Hon börjar sakta men säkert närma sig den ålder när kvinnor blir "osynliga". Ingen hör eller ser henne längre. Andra yngre och mer hungriga medarbetare tar allt större plats. Hemmet är inte heller detsamma sedan barnen skaffat sig egna liv.

 

Miljarder kronor passerar varje dag genom datasystemen på företaget. Att få några rännilar att kila åt annat håll är inte så svårt, inte heller att sopa igen spåren. Problemen uppstår egentligen när det är dags att få loss försnillat kapital.

 

En dag ringer en man från en utländsk storbank.

– Vad sa du att du hette? undrade kvinnan.

– Birger Wetterstam.

– Ursäkta att jag frågar, men kommer du från Södra Förorten?

 

Det gör Birger och eftersom de en gång gått i samma klass bjuder han på middag, när han för en gång skull är i Sverige. Efter några Irish Coffee sent på kvällen kommer samtalet in på den perfekta kuppen. Victoria har hela planen klar för sig. Det hon väntat på är en medförbunden som kan sprida hennes miljoner på otaliga konton och nu fanns han där.

 

Så istället för att utföra den perfekta kuppen, skriver jag om den. Sen är det bara att håva in miljonerna och då kan även jag skaffa mig ett hus på Solkusten. Och varje år krafsar jag ner lite mer i samma stil och kommer bara hem för att Sommarprata lite någon gång i juli.

Audit

– Han är som ett stort barn, tänkte hon. Han måste vara det, eftersom han nödvändigtvis måste höra samma låtar om och om igen. En semester för många, många år sedan snurrade kassettbandet med Supertramps Breakfast in America oavbrutet. Vid Gardasjön var det något som brast vid strofen "Who could it be now?" med efterföljande gnälliga saxsolo.

 

– Nu orkar jag inte höra det här en gång till, sa hon desperat.

– Då ska du slippa det, sa mannen, tryckte ut bandet ur bilstereon och skickade ut det genom det öppna bilfönstret.

 

Den här semestern gnällde Nicolai Dunger om sin tro på barnen, om och om igen.

– Men jag trodde du gillade honom.

– Jo, men i måttliga doser. Du spelar ju bara samma två låtar hela tiden.

– De är ju de enda som är bra.

– Hur vet du det? Vi har ju knappt hört de andra.

 

Nej, då funkar talböcker bättre.

 

Vi fick låna två Mankellböcker på cd av Lillsyrran. Så nu vet jag vad som händer på Österlen både om sommaren (irl) och om vintern. Mankell använder flitigt "om" om och om igen.

 

När jag var liten hände det saker och ting om våren och om hösten, som i sången "Om våren, om våren, då är det allra bäst …". Nu sker det mer våren och hösten. Efter timtal i Wallanders sällskap kändes en del av Mankells formuleringar lite väl 50- och 60-tal. Speciellt när de återkom. Har han tappat kontakten med vardagssvenskan eller har mitt vardagsspråk andra influenser än hans?

Åter till ordningen

Det var inte jag som glömt glasögonen. De låg i badrummet, osynliga för en i min längd.

 

Jo då, vi är hemma nu och försöker få ordning på semsterresterna. Det mesta i klädväg är moget för tvätt, trots att bara en bråkdel suttit på någon kropp. Det blir så när man tältar.

 

Det blev inget Moselvin, bilen var full efter Rio Ebro, Peñedes och Champagne. Men vad gör det, bubbel gör större succé både som bjuddricka och gåbortspresent.

 

Vi stannade några dagar på vägen norrut hos M:s bror, som har tillgång till ett sommarhus på Österlen och kastades rakt in i släkt- och relationstrassel. Svägerskan har en syster boende i Köpenhamn, som också var på plats tillsammans med sin danske make.

 

Så här berättar Svägerskan:

– Jo, förstår du. Om du tycker att Jens (danske mannen) verkar nere, så är inte det så konstigt. Han blev mer eller mindre tvångspensionerad efter att han och kompanjonen hade en uppgörelse. Det är därför han helst sitter för sig själv och röker i trädgården.

 

Två timmar senare säger Svågern, dvs M:s bror:

– Visst märks det hur mycket öppnare Jens är den här sommaren. Man begriper till och med nästan vad han säger. Det måste bero på att han slipper pressen med jobbet, nu när han äntligen har kunnat pensionera sig.

 

Jag vet fortfarande inte om dansken var lättad eller deppad och inte vet jag om han rökte värre än vanligt. Han har alltid rökt oavbrutet.

 

Huset i Skåne ägs av Svägerskans mamma, som numera är så skraltig att hon inte kommer från lägenheten på Östermalm. Hela besöket genomsyras av ställningskriget mellan döttrarna.

– Ställ inte grejerna framför fåtöljen. Där brukar Riitta sitta när hon pratar i telefon.

– De översta kylskåphyllorna är våra. Strunta i övrig maten; jag slänger inget av Riittas prylar, om de så är ruttna och på väg ut för egen maskin.

 

image202Annars var detta semesterns bästa fynd; en övernattning på ett litet hotell i en gammal kvarn i norra Bourgogne. I restaurangen hade man behållit de gamla kugghjulen och vevaxlarna. Två engelska barn gjorde paus mellan för- och varmrätt och det hördes att pappan hållit en liten föreläsning om vad speleverket använts till.

Storebror, 7, förklarade

– Först får vattnet från dammen skovelhjul att snurra, sen … bla bla bla … Och sen när det här stora kugghjulet rör sig; då blir det bröd.

 

Undrar just vad franska bagarfacket har att säga om den förkortade versionen av från ax till limpa.