Det kvittar inte alls

Mitt allra första riktiga jobb efter avslutad skolgång 1971 var att sitta i kassan på posten. Den titel jag hade var följdriktigt postkassörska. Man kunde även sitta i postens kassor och vara betitlad postexpeditör. Då var man lite finare än en kassörska. För att bli expeditör genomgick man en ettårig utbildning medan jag som kassör bara behövde tre veckor på mig för att lära mig det jag behövde kunna i en kassa. Vad expeditörerna lärde sig på de återstående 49 veckorna har jag ingen aning om.

En kassörska var oftast en extra resurs som sattes in på olika postkontor när det var hårdare belastning än vanligt. I månadskiften, vid utbetalning av barnbidrag och pensioner. För på den tiden kunde man inte betala räkningar på nätet eller via autogiro och de flesta privatpersoner hade inte några pappersgirotjänster. Alltså köade man på posten för att betala sin hyra, el- och telefon eller vad man nu hade för räkningar.

Sin pension eller sitt barnbidrag, fick man oftast i form av ett utbetalningskort och med det i handen ställde man sig i kön till postkassan. En pensionär som hämtade ut sin pension behövde inte legitimera sig med ett giltigt identitetskort. Det räckte med det snusbruna pensionsbeviset, som saknade foto. Och det var tur för pensionärerna. För de kunde vara riktigt besvärliga ändå.

Somliga kunde stå och envisas med att de ville ha ett kvitto på själva utbetalningen. Och det spelade ingen roll hur man än tjafsade och förklarade.

– Men du har ju fått pengarna.
– Ja, och det är dom jag vill ha kvitto på.
– Men om det är jag som gett ut pengar, så är det väl jag som ska ha ett kvitto. Inte du.
– Du har ju själva utbetalningskortet.
– Och det är jag nöjd med. Ditt utbetalningskort är mitt kvitto.
– Just det. Och nu vill jag ha ett kvitto av dig.
– När du handlar i en affär så får du ett kvitto när du betalar. Brukar du skriva ut ett kvitto och lämna till kassören?

Vanligtvis slutade det med att jag signerade en papperslapp och drämde i datumstämpeln på lappen och gav den till kunden.

Vadan denna utläggning? Jo, jag retar mig på bankomaterna. De som envisas med att fråga om jag vill ha kvitto när jag hämtar ut kontanter. Varför skulle jag vilja ha det? Jag har ju fått pengarna. Sluta kalla dessa fåniga minneslappar för kvitton. Och det omedelbums.

”Ett kvitto är en bekräftelse att en person eller en organisation har betalat för en vara eller en tjänst. Bekräftelsen är skriven på papper. Ett mottagningskvitto eller en kvittens avser oftast ett bevis på att varan eller tjänsten är mottagen.”

Ingen måtta på allt

Det är inte klokt vad tiden går fort när man har det. Först suger jobbet musten ur en dagtid. Om kvällarna orkar jag bara med det absolut nödvändiga. Och på helgerna ska man vara social. I mån av tid och folk att socialisera sig med. Så veckorna går för runt.

I söndags morse vaknade jag med ett ryck. I tron att det var måndag och att jag försovit mig. Varför missade jag att lägga mobilen på nattygsbordet? Den låg kvar i handväskan och eftersom den befann sig i köket kunde jag omöjligt höra larmet.

Fort som attan slet jag ut en kastrull ur grytskåpet, tog fram ägg ur kylen, la dem i kastrullen, fyllde i vatten, vred spisvredet på högsta värme och ställde kastrullen på keramikhällen. För hur mycket klockan än är så vill jag ha mitt frukostägg. Annars blir jag lätt grinig.

Det var då jag kom till insikt. Det är inte måndag och jag ska inte till jobbet. Det är söndag och fortfarande helg. Kastrullen åkte av spisen, plattan stängdes av och jag återvände till sängvärmen. Trots den uppskakande upplevelsen lyckades jag somna om. Konstigt nog.

I förra veckan fick vi besked om vad förhandlingarna mellan facket och företagsledningen kommit fram till. Det tog fyra månader och resultatet var mindre än en fingertutt. Utgångsläget var att några på min grupp inklusive jag själv har jobbat gratis cirka 100 dagar under en tioårsperiod. (lite bakgrund) Nu när vi anställda och även företaget fattat vad det är för arbetstidsregler som gäller vid beredskap, hävde jag upp min röst för att vi skulle kompenseras.

Jag kontaktade Unionen centralt där man menade att eventuell kompensation beror på arbetsgivarens goda vilja. Tack, för det! Fackligt medlemskap är inte precis gratis. Lokala fackklubben tog på sig att ta upp frågan. I torsdags kom utslaget. Av 100 dagars förlorad ledighet blev det fyra dagars extra semester. Alltså ynka 4 %.

Det som retar mig mest är att det inte blev en hel vecka. Fyra dagar låter som man verkligen hållit emot. Så mycket som det bara gick. Och det handlar inte om horder med människor, som får kompensationen. Allt som allt är vi fyra stycken.

Den räkneoperationen ska jag komma ihåg i framtida diskussioner. Det har hänt att lönenissarna räknat fel och gett mig högre lön än jag egentligen ska ha. Då har man dragit pengarna från nästkommande lön. Hädanefter tänker jag bara godkänna avdrag på 4 % av felaktigt utbetalade belopp.

Allt enligt ”med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”.

Tjo flöjt!

När jag gick hem från jobbet igår passerade jag flera tiggare. Bland annat en kvinna, som satt i korsningen Blekingegatan och Götgatan. Nej, inte mitt i gatukorsningen utan på trottoaren i hörnet av Åsö gymnasium. I händerna höll hon en plastflöjt, som hon blåste halvhjärtat i lite, då och då.

skylt

 

På marken framför stod en handtextad skylt. Och jag kan intyga att hon behövde alla pengar hon kunde få.

Moment 22

Om man ska stå på öronen så illa att benet bryts, så ska man göra det på arbetstid. För då kan man bli kompenserad för inkomstförluster under sjukskrivningen genom arbetsmarknadsförsäkringar. Och det har sina poänger.

Maken, som trillade och bröt benet i en källartrappa när han skulle fixa i en tvättstuga har nu blivit kompenserad av AFA Försäkring. Med en kontantavi utställd av Swedbank. Oj, vad många ställen man kan lösa in den här typen av avi på! På Ica, Coop, Hemköp, Willy:s, City gross, Pressbyrån, 7-eleven, Statoil. Med flera. Med flera.

Problemet är bara att alla dessa ställen bara kan betala ut högst 2.000 kr i kontanter. Och värdeavin är på drygt 9.000 kr. Hm, det finns några Swedbankskontor, som jag kan runda på vägen hem från jobbet. Men se, det funkar inte alls för avin får inte överlåtas. Maken måste själv halta iväg på kryckor till banken.

Och även om han tar sig till något bankkontor, så skulle det inte vara till någon större nytta. Varken på kontoren på Gullmarsplan, Medborgarplatsen eller vid Hornstull hanterar man kontanter upplyser Swedbanks hemsida om.

Så om vi inte får någon snilleblixt före 2013-04-14 så lär pengarna frysa inne.

Inga bra svar

Jag har sagt det förr och säger det igen: I framtiden kommer det bara finnas jobb kvar i två svenska branscher. Kvinnorna jobbar med människor i vård och omsorg och männen med tingen, det vill säga säkerhet. Alla andra arbeten utförs någon annanstans på jorden. I det land där arbetstagarna är billigast.

Globaliseringen är vår tids bakvända kolonisation. Flytta IT-supporten till Irland. Till att börja med eftersom varje arbetad timme kostar så mycket mindre där än här. Men i Indien är det ännu billigare. Mindre än 1/8 av vad en svensk kostar. Eller åtminstone mycket mindre än en irländare. Då sätter vi upp en sajt i Delhi, som tar hand om kunderna. In broken English.

Och hur mycket kostar inte en svensk administratör. I jämförelse? Låt portugiserna sköta löner, bokföring och fakturering. Hur svårt kan det vara? En lathund med svenska begrepp översatta till portugisiska och kostnaderna är halverade. Eller är det billigare om jobbet görs i Tallinn?

Textilindustrin har nog kommit längst. Snart är varvet jorden runt fullbordat.
Sverige > Portugal > Baltikum > Indien > Bangladesh > Vietnam > Kina. Där man antagligen nått vägs ände. Billigare än så blir det knappast. Tillväxt till varje pris. Trots att folk redan har knökfullt i garderoberna.

Dottern, här kallad Tvåan, har alltså blivit varslad på jobbet. Först klumpades alla nordiska ekonomiavdelningar ihop till en enhet, den i Stockholm. Sen försvann enklare uppgifter till Portugal. Och nu flyttas hela den nordiska ekonomifunktionen helt och hållet till annat land och därmed försvinner Tvåans arbetsuppgifter bye west.

På mitt jobb hade vi gruppmöte idag, där avdelningschefen presenterade företagsmålen för 2013. Det vanliga nöjda kunder, nöjda ägare och nöjda medarbetartugget. Att det är lite si och så med medarbetarna framkom när HR:s mål presenterades. En av punkterna löd: Genomför lönerevision enligt kollektivavtal och överenskommen process gällande Utveckling och Lönesamtal.

Då menade en kollega på att det var felstavat i Power Point-presentationen.
– Ska det inte stå lönereduktion?

Lugn och fin, tänkte jag. Vi får passa oss för löneläget hos indiska programmerare. Innan vi vet ordet av jobbar du på Securitas och jag sliter på Hemfrid.

Dags för luftombyte

Maken klättrar på väggarna. Gipset är borttaget sen i onsdags och han har en vecka kvar på sin sjukskrivning. Den ursprungliga, alltså. Nu tror jag inte att han är i stånd att arbeta från och med den 28:e. Inte med tanke på hur långsamt han tar sig fram och att han ska serva lägenheter i tolv portar med fyra våningar där sju av trapphusen saknar hiss.

Det sista jag gjorde innan jag gick från jobbet i fredags var att höra mig för om det var okej att jag tog ut en veckas semester vecka 4. Innan herrejössesprojektet drar igång på allvar. Njema problema, tyckte närmast berörda. Så i morse kollade Maken och jag sista minutenavgångar. Inte mycket att välja på, men morgondagens plan till Teneriffa hade tomma flygstolar. Vi bokade en veckas ospecificerat med pool. Ja, det heter så på Apollo. I en enrumslägenhet utan måltider.

Den i vår familj, som vanligtvis brukar sköta valutorna tar sig inte många steg ute på halkiga trottoarer med sitt sparrisben, så jag beordrades att sköta växlingen.

– Jamen, kan vi inte växla på Arlanda. Annars måste jag ta mig till Skanstull. Jag hade inte tänkt att gå så långt. Inte i den här kylan och halkan. Tänk om jag står på öronen och bryter benet på vägen? Det vore just snyggt, med tanke på att vi åker imorgon och inte betalat något avbeställningsskydd.
– Ta bussen, då. Det är mycket dyrare att växla på Arlanda.
– Vad är det då för vinst att växla här i stan? En bussresa är inte heller gratis. Sa jag, tog på mig mamelucker, benvärmare, halsduk, vantar plus mössa (för ovanlighetens skull) och promenerade till Götgatan.

– Kan jag få € för runt 4000 SEK, sa jag till kvinnan på Forex och räckte fram mitt Visakort.
– Jag ser att du har Handelsbanken. Jag vill bara informera om att banken, som regel tar 40 kr för en sån här växlingstransaktion.

Då kände jag mig föranledd att avlägsna mig från lokalen, gå 50 meter norrut till närmsta bankomat och ta ut 4000. Sen återvände jag till Forex och växlade 4025 SEK till 435 €.

På hemvägen passerade jag Pocket Shop och köpte två nya titlar. Den ena för 0 kr eftersom jag hade fyllt ett bonuskort med tio stämplar.

Det är inte klokt vad en kan spara pengar när det kniper!

Barnbarnshelg

I helgen tog jag till sängen under ett dygn. Hade feber och mådde helt enkelt inget vidare. Maken fick skippa en av sina filmfestivalfilmer och roa barnbarnen under lördagskvällen. Själv slumrade jag till lite då och då och mellan slumringarna, läste jag ut Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland.

Den var riktigt bra och fick mig att fundera över fattigdom. Alltså vad är egentligen fattigdom. Huvudpersonen Miira upplever sin tillvaro, som väldigt påver. Dåligt om kläder, ofta hungrig och många kontakter med socialtjänsten.

Boken beskriver föräldrarnas slit. Pappan jobbar heltid på Volvo och mamman städar för en ynklig summa per timme. Hur många timmar framgår inte. Miira  är enda barnet. Ändå räcker inte de intjänade pengarna till.

Nu vill jag inte slå mig för bröstet, men vårt första barn föddes just 1973, precis som Miira i boken, och 1980, det år skildringen boken börjar, hade vi tre barn. Samtidigt som Maken och jag delade på mindre än en heltidstjänst. Ändå överlevde vi utan att jag tyckte att vi var särskilt fattiga.

Jag har frågat barnen om hur de upplevde sin uppväxt. Jo, de hade klart för sig att tillgångarna var begränsade och anpassade sina önskningar efter det. Och var glada över att växa upp i ett område där de flesta barnen hade det ungefär likadant. Med ensamma mammor, som jobbade i sjukvården.

Så fattigdom är mer än avsaknad av pengar, tror jag. Den fattigdom, som boken beskriver, skulle jag snarare kalla torftighet. Och framför allt en brist på framtidstro. Som får Miira och hennes kompisar att leva väldigt destruktivt.

En fånig detalj, som drog ner boken lite i mina ögon var beskrivningen av hur Miiras mamma köpte arbetsredskap till fönsterputsning. Förutom trasor inhandlades vindrutetorkare. Jag har väl aldrig hört på maken. Vindrutetorkare sitter på bilar. När man putsar fönster använder man förnsterskrapor och inget annat. Nästan så jag undrar över kvaliteten på researchen. Eller är det ett typiskt västkustskt begrepp?

Men som sagt; jag rekommenderar boken.

Murrigt

Det var verkligen brunt på 70-talet. Brunt och orange eller brunt och gult. Vi hade brunt och orange. Eller antingen brunt eller orange. Överkastet sytt i tyg från Marimekko var både och. Alla bunkar i köksskåpen var i orange. Köksstolarna likaså. Det mesta i garderoberna var i brunt. Både kläder och skor.

Jag tittade runt i bloggen Den bruna maten. Och, javisst, även maten var brun. Om man hade råd, vill säga. Det tyckte inte jag att vi hade, så jag köpte inte Allt om mat eller nappade på att prenumerera på Mästerkockens receptkort. Vilket alla jag kände verkade göra. Hemma hos Inger, Ann-Marie och Eva stod det en plastlåda med receptkort på en bänk i köket. Invärtes var jag grön av avund. De där plastkorten kändes som en sinnebild för huslighet och hemtrevnad.

Nej, jag nöjde mig med gratiskort från Ica. Som inte var inplastade. Och ett av dem pryder sin plats som recept nummer 4 i min pärm med totalt 13 recept. Jag vet med säkerhet att det var minst 20 år sedan jag lagade kycklinggrytan. Så länge sedan är det vi flyttade till Söder och i det här köket har jag inte kokat ihop något liknande. Och kommer antagligen inte att göra det heller.

Så försvann större delen av den här dagen

Jag valde alternativet att bli en pensionär på min lediga dag. Helt utan avsikt. Men när Ica inte gav mig den utlovade rabatten på erbjudandet Ta tre betala för två då blev jag en riktigt krånglig pensionär dessutom och ställde mig i kassakön igen för att kräva tillbaka 14 kr. När man bara har pension att leva på så gäller det att ha kvittokoll. Och jag ligger redan nu i hårdträning inför Retirement-2017.

När jag ändå var ute och handlade passade jag på att slinka in på Bolaget. Det är inte klokt vad tomt det var på folk innan lunch. Bara två kassor öppna och ändå inte fler än två före i kön.

Nu har jag dammat och dammsugit, druckit te och snackat skit med en före detta arbetskamrat. Diskat och tömt diskmaskinen. Tvättat köksmattan, knappat in betalningen på två räkningar, överfört 935 kr till Makens syrra i Skåne, som försett oss med ett nyslaktat lamm. Numera inpackat i frysen.

Funderar allvarligt på att gå i klinch med kylskåpet. Ett annat alternativ är att inta horisontalläge och börja på Ingenbarnsland. Innan det mörknar alldeles. Det blir inget fredagsmys i soffan annars. Ikväll ska vi på bio. Stockholm Filmfestival visar hemlig överraskningsfilm på Skandia kl 21. Och jag hoppas att den är bra. Annars är risken stor att jag somnar.

Lyxfällan light

Ja, jag erkänner. Vi köpte våra pinnstolar på krita. Pengarna var i stort sett slut och vi ville inte ta ut pengar från sparkontot. Alltså tecknade vi ett lån på hela faderullansumma hos GE Money Bank, som möbelbutiken har avtal med. Räntefritt i sex månader, ingen aviseringsavgift eller uppläggningskostnad. Det lät bra, tyckte jag.

Men bankerna vet hur en slipsten ska dras. I gårdagens post damp det ner ett kuvert från banken i fråga. Innehållande ett mastercardkort. Utan att jag uttryckt minsta önskan om den saken. Kortet var knutet till det lånekonto, som öppnades i samband med köpet av stolarna. Och krediten var på lånesumman.

Eftersom jag är allergisk mot kortkrediter, ringde jag upp banken och frågade varför de skickat mig ett kreditkort.

– Vi har det som en service, när man lånar pengar hos oss. Då behöver vi inte göra någon kreditupplysning om du skulle vilja låna vid något annat tillfälle. Det är bara att betala med kortet.

Misstänkte det. Banken kastar ut sina krokar till höger och vänster för att knyta upp kunderna till ytterligare lån. Och då snackar vi inte räntefritt. Snarare ockerräntor. Den typen av affärer går jag inte på.

– Men om du inte vill ha kortet, är det bara att låta bli att aktivera det, sa killen på banken. Och då gjorde jag det. Lät bli och klippte kortet i fyra delar. Som jag kastade i tre olika soppåsar. För säkerhets skull. Så att ingen annan kunde aktivera det.

Nu funderar jag på att kontakta Ellos. Allt som allt har jag köpt fyra saker hos dem: två handdukar, en kjol och en kofta. Så någon storkund är jag knappast. Men sen dess har företaget mejlbombat mig. Med snejlmejl. Minst en gång per vecka ligger det ett kuvert på hallgolvet och väntar på mig. Med reakataloger, kataloger med nyinkommet, säsongens kläder och rabattcheckar.

Men jag står hårdnackat emot. Möjligen att jag skulle kunna tänka mig ett par handdukar till, men de är aldrig med på rabatterna.

När jag ändå är inne på adresserad reklam: Postkodlotteriet har gett upp hoppet om mig. Jag får inte längre några erbjudande från dem. Nu har de gått över till att bearbeta Maken istället. Och tagit bort Rickard Sjöbergs nuna från kuverten. Man får vara tacksam för det lilla.

Förresten såg jag senaste Lyxfällan. En ensamstående morsa som inte rättat munnen efter matsäcken. När familjen pratade igenom hur det hade gått att hålla budgeten, satt de runt ett bord. Alla med varsin cola-burk.

– Men hallå, sa vi i kör i soffan. Läsk, när man inte får saker att gå runt. Och i varsin burk! Varför inte 1,5-litersflaska? Bra mycket billigare per liter. Undrar hur länge de håller sig inom ramarna?

Nej, folk som gnäller över att pengarna inte räcker, samtidigt som de unnar sig cigaretter, godis, läsk och annat onödigt, har jag svårt att sympatisera med.

Nu är jag mig själv

Det finns en person i min närmsta närhet som lever i villfarelse när det gäller min person. Trots att vi levt ihop i över 40 år.

Städning
Maken tror att jag tycker om att städa. Bara för att jag städar, när jag kommer åt och det behövs. Till och med när det vankas trevligare aktiviteter. Men det är en total missuppfattning. Jag gillar inte alls att städa. Däremot är jag väldigt förtjust i att ha det städat. Och det är stor skilnnad.

Två kvällar och delar av tre dagar med godis-, chips-, ostbåge- och havrebollsorgier tillsammans med 2-4 barn tär på mina franska nerver. Vi mer eller mindre vadar i skräp och smulor och då återstår det bara att kasta ut de människor som befinner sig i lägenheten. Utom jag, som blir min egen Rut och ägnar dryga två timmar åt sanering. Angriper aggressivt soffor, hyllor, kök, badrum och sängar. Ilska är en väldigt bra städmotor. Till och med skåpet under diskbänken fick sig en avhyvling och det var ett tag sedan, såg det ut som.

Förutom att det blir städat när man städar, så får man en viss motion. Plus att jag känner mig lugn och fin igen och firar hemmets omvandling till det bättre med att lägga mig i en av de smul- och kladdfria sofforna med Arnaldur Indriðason senaste pocket. Nästan lika festligt som ett glas champagne.

Pengar
Sen tycker Maken att jag tänker alldeles för mycket på pengar. Ibland menar han till och med att jag är snål. Vilket jag givetvis förnekar alldeles bestämt. Möjligen kan jag tillstå att jag är ekonomisk. Till skillnad från vissa andra. Eller prismedveten. Och vet vilken affär som har bästa pris på våra stapelvaror och drar mig inte för att gå några extra steg för att handla där. Utan att skämmas det minsta.

– Ta din blogg till exempel. Där kryllar det av inlägg om pengar och priser.
– Gör det? sa jag. Vad har du för belägg för det?
– Det händer ju att jag läser.
– Okey, ta fram några slumpmässiga inlägg så ska vi se när du dyker på ett som handlar om pengar.

WordPress har ett menyval för slumpvalt inlägg, som kom väl till pass i experimentet. Efter sju slumpade bloggposter tröttade Maken. Han fick läsa helt andra ämnen: mat, flyttplaner, snö, personlighetstest, Treans bortgång, Simpsons och vinterkängor. Det sistnämnda handlade visserligen om ett inköp. Men inte ett ord om prislappen.

Det var en risk jag tog i utmaningen. För visst, jag vet att jag skrivit en del om pengar och pengars värde i bloggen. Men det handlar trots allt närmare 3000 inlägg totalt. Jag tror att han skulle fått hålla på ganska länge innan han hade fått napp.

Vi behöver nog 40 år till tillsammans innan han begriper sig på min komplicerade personlighet. Minst.

Om jag var en konsumentblogg

Då skulle jag starta ett upprop mot mejl och sms från adresser typ noreply@xxxxxxx.se. Som visar sig vara helt omöjliga att kontakta. Som Mio möbler till exempel. Vi beställde och betalade för en sänggavel i början av juli. Leveransdatum var lite svävande. Under vår semester, det vill säga mitten av september, fick jag ett sms från avsändaren MioKK:

Era beställda varor finns för hämtning … Var god hämta inom 5 dagar!

MioKK tyckte tydligen att det var helt okey med två och en halv månads leveranstid. Vi däremot fick fem dagar på oss. Det gick inte att svara på sms:et, det fanns ingen lämplig mejladress på deras hemsida. Däremot ett formulär, som jag fyllde i och meddelande att vi befann oss utomlands. Men jag har ingen aning om det tog skruv och hamnade på rätt ställe.

Tre veckor senare har vi ännu inte kommit oss för att hämta gaveln på Mio. Om den finns kvar fortfarande.

Icabanken är ett annat exempel. I början av året fick jag för mig att vi skulle byta bank och startade med att öppna varsitt konto för Maken och mig på Icabanken. Med kontona följde varsitt kort ned kredit. Kort som vi nästan aldrig använde eftersom vi inte hade koll på saldot. Varje kort kostade 27 kr per månad. Inte mycket pengar, men jag är inte den som kastar bort 54 spänn hur många gånger som helst.

I måndags gick jag in på internetbanken och sa upp kort och konton. I går kom ett mejl från banken:

Ditt meddelande till ICA Banken har besvarats. Svaret hittar du under Meddelanden när du är inloggad på internetbanken eller mobila banken.

Då gör jag det; försöker logga in på internetbanken. Och får följande besked:

För närvarande har du inget aktivt engagemang
i ICA Banken. Vänligen kontakta ICA Banken
på telefon 033 – 47 47 90 om du har frågor.

Hur tänkte de här? Läsa ett svar på ett ställe där man inte längre kan logga in. Eftersom jag har några frågor ringer jag ovanstående nummer. Ett talsvar. Som bygger på att man har en tonvalstelefon. Annars är man rökt. Och det är enda sättet att få kontakt. Om man inte använder sig av snigelpost.

Men tack vare Icabanken lärde jag mig ytterligare en finess på min mobil: Hur man tar fram telefontangentbordet under samtal. För det behöver man om man ska välja typ av tjänst och kunna ange sitt personnummer. Buslätt egentligen, men eftersom jag inte haft det behovet tidigare så hade jag ingen aaaning.

Men nu är jag ingen konsumentblogg. Bara en gnällblogg, sådär i största allmänhet. Så det blir inget upprop. Inte idag i alla fall. En solig fredag när jag passat på att ta ledigt och låta bankärenden käka upp en timme eller två av de sista bonustimmarna för i år.

Sämre kan man ha det

Nej, det är inte synd om oss. Inte det minsta. Flygresan till Kreta gick utan mankemang och det fanns gott om taxibilar utanför flygplatsen i Chania. Och till skillnad från i Sverige har man fasta priser. Så man behöver inte känna sig lurad. Även om det kostar att ta sig tvärs över ön.

Men nu är vi här på södra Kreta i Paleochora, på ett litet hotell alldeles vid stranden. Sex rum inalles. Och har tillgång till kylskåp, pluttliten tv med grekiska kanaler och svagt Wi-fi. Kylskåpet har vi fyllt med vatten, tonic, gin, ostar och oliver. Fyllt är nog en överdrift; det mesta ryms faktiskt i dörrfacken.

Tv:n är inte mycket att hurra för. Grekiska kanaler sänder visserligen engelska filmer odubbade och textade, men eftersom apparaten är så liten och uppskruvad i andra änden av rummet så att det skulle krävas en kikare för att fatta vad som utspelar sig på skärmen så får rörliga bilder vara.

Wi-fin är svag och räcker inte  ända ut på balkongen där vi sitter i skuggan och häckar med varsin pocket. Jag är inne på min tredje och har redan börjat gruva mig för att böckerna inte kommer att räcka i två veckor.

Jag brukar inte klara av att läsa under en flygresa, men den här gången gick det bra. Och det var så den första boken försvann; Yarden av Kristian Lundberg. Jag var lite skeptisk eftersom den fått översvallande recensioner. Var den bra-bra? Eller bra-obegriplig? Den var bra-bra kunde jag konstatera.

Bok nummer två var senaste pocketen med Damernas detektivbyrå, Tedags någonting. Alltid lika trevlig, småputtrig och lättläst. Och så är det, just nu orkar jag inte med några intellektuella utmaningar. Håller mig till tunna böcker och har just börjat med Martina Haags Missångersträsk.

Vädret? Soligt, väldigt blåsigt och cirkus 27 skuggan.

Man lär så länge man har en lever

Whisky har egentligen aldrig tillhört mina favoriter. Jag föredrar konjak. Och efter fyra whiskyprovningar är jag fortfarande inte helt övertygad. Men ju mindre rökig desto bättre är min amatörmässiga slutsats. So far.

Och vad vädret beträffar är det lika bra att resignera. Det kommer att regna. Mer eller mindre. Eftersom det regnade katter och hundar när vi kom till Fort Williams tog vi in på första bästa hotell. Som visade sig vara första sämsta. I alla fall med tanke på det höga priset.

Entré, bar, matsal och receptionen var hel okey. Även om receptionisten var som hämtad från Fawlty Towers. Det tog en evighet för henne att få  in uppgifterna i datorn. Trots att jag skrev ner det hon ville veta är vi incheckade som paret från Stoclhlom i Swidon.

Rummet är litet, luktar unket och utsikten består av en björnbärsbuske eftersom rummet vetter mot berget. Och inte mot den fantastiska havsviken på andra sidan huset. Väggarna är av papper så det är tur att jag har öronpropparna med mig.

Nästa gång är det jag som tittar på rummet innan jag slår till. Man lär så länge man lever. Förhoppningsvis.

Bewegungen

Wow! Maken har börjat på gym. Egentligen började han för tre år sedan. Det vill säga började betala 549 spänn i månaden. År ut och år in. Utan att gå dit.

Nej, nu överdriver jag. De första tre månaderna var han en flitig besökare. Flera gånger i veckan och nyttjade erbjudandet Ta med en kompis. Med att dra med mig. Högst ovillig kompis. Jag tycker att gym är grymt trist.

Ska jag röra mig ska det vara något utåtriktat med lite glädje. Inte självupptaget och introvert. Och det är så jag upplever gymmandet. Sen är jag en smygfuskare. Tar det emot för mycket, filmar jag. Sänker motståndet och tar inte ut rörelsen.

Men jag är glad att Maken äntligen kommit iväg igen. Och nu börjar han yra om PT. En personlig tränare, som håller koll på honom och ser till att träningen blir av. Men jag är orolig att PT egentligen står för PlånboksTömmare. Men såna petitesser har aldrig oroat Maken.

Kulor

I min värld är 6 miljoner mycket pengar. Man får typ sexhundratusen cheese burgare på Donken för den summan.  Men i andra sammanhang är det beloppet ingen Big Deal. Som på bostadsmarknaden i Stockholms innerstad. Där får man inte särskilt mycket för pengarna.

Svärdottern och Magnus har köpt en gemensam lägenhet. Stor nog att rymma två vuxna och sex barn med lite god vilja. Och varannan vecka två vuxna och två barn. Det blev en femma vid Skanstull. Så barnen kan gå kvar i samma skola.

Igår flyttade de in på allvar och vi gick husesyn. I en pampig fastighet anno 1909 finner ni denna vackra våning med en underbar rymd och atmosfär. Så skulle en Mäklare antagligen formulera sig. Jag skulle möjligen påstå att lägenheten har potential. Om man knådade till den med ytterligare en miljon eller två.

För det är läget och golvytan, som kostar. Allt annat var ganska kasst. Köksskåpen var smäckiga, kyl & frys sunkiga. Varken disk- eller tvättmaskin. Det fanns helt enkelt ingen plats. Golven vitmålade. Till och med i badrummet. Det stod säkert fräscha ytskikt i annonsen. Väggarna så misstänkt nymålade ut. Också i vitt. Det var bara garderoberna i ett av sovrummen som avvek. Dörrarna var tapetserade med medaljongtapet. I svart sammet.

Nu hoppas jag att Magnus är händig av sig. För deras skull. Svärdottern är inte det. Eller så får han göra som han gjorde med förra lägenheten, tillkalla hjälp från något käckt inredningsprogram (nr 02) på tv.

Bakläxa

Nu har det hänt igen. Tänk att jag aldrig lär mig. Trots att jag minst en gång om året har bort nyköpta saker. Innan jag ens fått med dem ända hem.

Förra året köpte jag barnböcker. Ta tre betala för två. Eller om det var Ta fyra betala för tre. Jag minns inte. Men jag kommer ihåg att jag tappade bort påsen någonstans på Indiska i Söderhallarna. Det var en hög med blusar som fångade mitt intresse och gjorde att jag ställde ifrån mig kassen med böcker. Cirkus 300 kr åt skogen.

I fredags köpte jag en BH på hemvägen. Närmare bestämt på Lindex i Ringen. För 179 kr. Sen spatserade jag Götgatan fram till Medborgarplatsen. Där gick jag in på det ganska nyöppnade Coop i Biopalatsets gamla lokaler. Lockad av billiga grönsaker.

Jag tog en liten varukorg och la ner påsen från Lindex. Ovanpå hamnade gurka, tomater, isbergssallad, fänkål och zucchini. Jag skötte själv inskanningen. Men eftersom BH redan var betald så fick den ligga kvar i varukorgen medan jag skötte betalningen.

Och där ligger den fortfarande om inte någon annan fick med sig påsen. På Coop har man i alla fall inte sett röken av den. Säger man.

Nu har jag inte världens vanligaste BH-storlek, men eftersom kvittot låg i påsen så kan vem som helst byta till en lämpligare modell och storlek. Eller få mina pengar tillbaka.

Gnäll lönar sig

OK, jag är lite om mig och kring mig, det ska erkännas. Inte så att jag skulle utnyttja andra eller kapa åt mig fördelar i tid och otid. Men om jag inte är riktigt nöjd som konsument, så drar jag mig inte för att klaga.

Eller om jag vet att jag har vissa rättigheter så skyr jag inga besvär. Skaffar fram papper och kollar regler, skriver brev och mejl. Och det brukar ge resultat.

Idag fick jag till exempel besked om att 3000 kr kommer att landa på mitt bankkonto. Som plåster på såren för att planet från Paris var sex timmar försenat. Det krävdes bara ett intyg från flygbolaget, resebevis och papper på att resan var betald med kort.

Och fort gick det. Trots att SAS aviserade upp 10 veckors väntetid på ett förseningsbevis. Isländska askmolnet förmörkar fortfarande tillvaron, tydligen.

Dagens stora fråga: Vilket hål ska vi stoppa det oväntade tillskottet?

Mellanlandning

Samma sak vareviga gång; vi glömmer vissa detaljer. Och av någon outgrundlig anledning är det alltid samma. Jag glömmer kam och Maken glömmer rakprylarna. Någon gång borde det fastna i hjärnkontoret på avdelning resor och hygienfunktion.

Ingen större katastrof i sig. En ny kam kostar inte många kronor, rakhyvlar kostar lite mer men det spelar inte så stor roll eftersom de förr eller senare kommer till användning.

Nu är vi hemma och packar om för nästa tripp. Den till Paris med tre barnbarn. Och den här gången borde vi få med oss även kam och hyvel.

Dessutom hade vi ännu en gång glömt att aktivera Makens bankkort för utlandsköp. Hans kort är knutet till mitt konto, därför kan man inte göra det på egen hand. Ska man vara utrikes med tre småttingar gäller det att vara beredd på allt. Särskilt på pengafronten.

Och nu är liten bil även bokad och betald. Med barnkuddar. Om allt fungerar som det ska, så väntar bil och kuddar på oss vid CDG terminal 1. Det är inte klokt vad det går att åstadkomma via nätet. Hur kan resebyråer överhuvudtaget överleva?

Suga på ramarna

Av någon anledning, som kan kallas semesterplaner, börjar det bli väldigt tunt på lönekontot. Och jag vill inte tulla på sparkontot ännu. Vad göra?

Sälja
Vi använder det mesta vi har och i vindsförrådet finns det bara tapetrullar, resväskor, sovsäckar och böcker. Inget som betingar något värde. Men en liten flicka i bekantskapskretsen fick nys om Makens Nintendo DS-konsol. Hon ville väldigt gärna köpa den och just nu är det Wii och Super Mario, som gäller. Så det passade bra. Tyckte Maken.

Vi ursäktade vår sena ankomst till studentmottagningen med att vi väntat på en köpare.
– Jaha, vad skulle ni sälja? undrade värdinnan.
– Makens spelkonsol.
– Får jag gissa? Han har säkert inte tröttnat på spelet. Det måste vara en ny modell på gång.
Och visst har hon rätt. Det ska verkligen komma en ny version till hösten. Hur kunde hon veta det?

Minska utgifterna
I den allmänna ekonomiska åtstramningen återupptar jag min tömma-frysen-kampanj. Den havererade redan efter ett par dagar. Trots att jag drog igång den med pukor och trumpeter. Men igår blev det fiskgryta baserad till 90% på isiga saker.

Tömma spargrisen
I en av mina byrålådor ligger en 1,5 liters flaska med tiokronor. Fylld till ¼. Den tullar jag av och gör mina medmänniskor galna. Jag hör hur irritationen växer bakom mig i kassakön. Men tanter får ta sig friheter.

Gratis är uppskattat
Och ikväll äter jag gratis. Företaget bjuder på BBQ. Inomhus. Före maten ska vi skjuta alternativt blåsa. Vad det nu betyder. Visst finns det en och annan på bygget, som jag skulle vilja både skjuta och blåsa. Men ändå.

Sen blir det boule.