Jaha, det var den semestern

Tillbaka på jobbet igen. Och jag tillsammans med alla medarbetare är glada över att jag har eget rum. Där kan jag sitta och hosta och snora bäst jag vill. Eller snarare behöver.

Jag tog en tur till apoteket för att jag ville ha något mot hostan. Då finns det två olika typer av receptfria hostmediciner att välja på, sa apoteksbiträdet; slemlösande eller hosthävande. Jag köpte en flaska av den slemlösande sorten. Får se om jag får sova bättre i natt.

Eftersom jag inte känner mig i särskilt god form, så åkte jag kommunalt till jobbet. Och nu har jag blivit en modern resenär. Inte för att jag vill utan för att Pressbyrån hemmavid inte tar hem fler åkremsor. Jag har frågat flera gånger men man hänvisar till accesskortet och reskassan. För att åka på remsa måste man köpa en förköpsremsa och passera spärrvakten som makulerar kuponger beroende på vart man ska åka. Medan med accesskortet kan man passera automatspärrarna och en läsare tar pengar för resan från den summa man laddat kortet med.

I tunnelbanan finns det en massa reklam. Det mesta passerar utan att jag tänker på innehållet. Men i morse satt jag och väntade vid Slussen i 6 SL-minuter. Vilket betyder 9 vanliga. Under tiden stirrade jag på reklamen för Gina Tricots skjortor. Och störde mig på den. Förstås.

ginatricot

Stora reklamtavlor intill varandra. Men varför har modellen öppen mun? Och varför visar hon i glipa av magen på båda bilderna? Arrangerat på samma fåniga sätt?

Det kommer jag nog aldrig att få veta. Och inte kommer jag köpa någon av skjortorna heller. De finns antagligen bara i barnstorlek.

Vid poolkanten

Mannen med den förskräckliga hostan är inte tysk som jag trodde. Mest på grund av fysionomin. Han är en liten trind ryss. Och skrällhostan kommer sig inte bara av det myckna blossandet. Det tror jag inte längre i alla fall. Ryssen gillar att bada i hotellpoolen och där simmar han runt, runt och hostar och harklar sig. Vi fantiserade till och med om hans välspolade bihålor.

Eftersom Maken fortfarande känner av benbrottet och inte kan gå mer än ett par hundra meter åt gången, häckar vi mest vid poolen. Jag i skuggan av ett parasoll. Folk brukar säga till mig: Jag ser att du fått färg. Utan att nämna själva kulören. Kräftröd, typ. Andra säger till Maken: Nu ser jag att ni varit utomlands. Han blir nämligen oförskämt brun utan att någonsin bränna sig.

Häromdagen avslutade vi bassänghänget med ett dopp i poolen. Och som ett brev på posten har jag drabbats av en rejäl hosta. I natt höll den mig vaken i flera timmar. Nu funderar jag på att ta fram min gamla skolryska och gå på gubben och säga till på skarpen: У меня кашель и это твоя вина.

Ryssen själv tvekade inte ett ögonblick när en finsk familj började bolla gris i bassängen. Då skred han till verket och pekade uppfordrande på den överkryssade bollen på skylten med badregler. Trots att han själv inte ens var i vattnet.

Bönhörd

Om jag skulle sätt en rubrik på den här veckan så skulle det kunna vara: En semester i orörlighetens tjänst under ett parasoll vid poolkanten. Med en pocket i näven. Vanligtvis brukar jag hålla ganska jämn takt: en bok per dag. Men nu har det gått lite långsammare.  Bok nummer två avklarad i eftermiddag.

Alltså, jag gillar verkligen Jo Nesbøs böcker. Ungefär 50 sidor in i boken Gengångare var jag fast. Trots att det handlade om narkotika, langning och missbruk. Ämnen som jag brukar undvika i möjligaste mån. Efter ytterligare 100 nattsvarta sidor med alkoholmissbruk, våld och annat djävulskap var min enda tanke: Kan inte Nesbø ta livet av den där Harry Hole? Har han inte brottats nog med sig själv, brottslingar och Jim Beam?

Och så gjorde han det. Tog livet av Harry Hole. Tror jag. På sidan 548. Jag citerar: “Äntligen, tänkte han. Och det var Harry Holes sista tanke. Att äntligen, äntligen var han fri.”

Tack för det, Nesbø! Då hoppas jag att nästa huvudperson har något lättare sinnelag.

Och därmed har jag börjat på Magnus Montelius bok Mannen från Albanien. Där antihjälten är en misslyckad journalist. Efter 40 sidor verkar den lovande. Och den är inte lika tjock som föregående, men texten är mindre, så det kanske jämnar ut sig. Men jag har varit tvungen att beväpna mig med starkare glasögon.

Jag och min HSP

Tyska tanter är små och satta. I regel. Och de piffar upp sig redan till frukost. Hårspray, läppstift, rouge, ögonskugga och mascara. Sist, men inte minst, häver de på sig en rejäl dos med parfym. Antagligen tycker tanterna att de gör det bästa av sig. Men det är inte det bästa för mig.

Frukostbuffén intas på en restaurang alldeles intill poolen. Fönstren är många men stängda. Och de tyska tanternas parfym står som en stank i lokalen. Jag som är överkänslig mot den typen av lukter hittade en lösning, tyckte jag.

I lokalen är det rökning förbjuden så rökarna tar med sig sin sista kopp kaffe ut till borden vid poolen och röker ett par cigaretter. Varför skulle inte vi kunna göra samma sak med vår frukost? Tänkte vi och satte oss utomhus.

Det gick bra två morgnar. Den tredje var Obersturmband Führer Head Waiter på jobbet och vårt tilltag gjorde honom skogstokig. Äta utomhus är out of the question. Oavsett orsak och oavsett om vi alltid städat efter oss.

Ja, ja. Vi lär inte få vare sig tyska tanter eller spanska machomuppar att ändra sitt beteende, så idag äter vi sent. Då är det tommare i restaurangen.

Russinexpressen

russinÅker man charter mitt i ingenting, utan anslutning till helger eller skollov, är risken stor att planet till största delen är fylld av folk i 65-80-årsåldern. En av få gånger, som vi numer sänker medelåldern.

Det är intressant att se gamla par som stretat ihop i decennium efter decennium. Hur deras roller verkar har förändrats efter pensionen. De första åren verkar männen fortfarande ha koll men ju mer åren går, desto mer tar kvinnorna över. Någonstans i 75-årsåldern är många män ofta helt borta. Vet inte vart de ska och knappt varifrån de kom.

Vårt plan var 20 minuter försenat när vi landade och det betydde att annat plan från Stockholm kom fram ungefär samtidigt. Det ställde till problem för många. Folk stod  och väntade på sitt bagage vid fel band. Till och med trängdes för att hålla framme. Tanterna fick be sina gubbar knyta skorna, snyta sig och knäppa upp i skjorthalsen för att hitta rätt.

Vanligtvis brukar Maken sköta bagagedetaljen medan jag uppsöker toalettkön. Men eftersom han är ganska orörlig, parkerade vi honom på en soffa för handikappade medan jag stångades med silverryggarna. Eftersom incheckningen på Arlanda numera betraktar ryggsäckar som specialbagage så kom våra ryggsäckar sist. Tillsammans med golfbagar och barnvagnar. I det sällskapet såg de väldigt ynkliga ut.

Vi hamnade så småningom på ett hotell, som är helt acceptabelt för det priset vi betalat. Enrumslägenhet med tv. Till och med satellit med svtWorld. Där är man väldigt förtjust i nyheter. Rapport, Sportnytt, Aktuellt, Tvärsnytt, ABC och Landet runt.

Men det är kanske sånt som pensionärsjävlar i förskingringen gillar.

Otyg

Flygplatser är ingen lek för halta och lytta. Avstånden känns oändliga, men vi tog till rejäl tidsmarginal och pustar ut vid gaten.

Hur det blir med uppkopplingar står skrivet i stjärnorna. Om det inte vill sig så blir det bloggvila.

Dags för luftombyte

Maken klättrar på väggarna. Gipset är borttaget sen i onsdags och han har en vecka kvar på sin sjukskrivning. Den ursprungliga, alltså. Nu tror jag inte att han är i stånd att arbeta från och med den 28:e. Inte med tanke på hur långsamt han tar sig fram och att han ska serva lägenheter i tolv portar med fyra våningar där sju av trapphusen saknar hiss.

Det sista jag gjorde innan jag gick från jobbet i fredags var att höra mig för om det var okej att jag tog ut en veckas semester vecka 4. Innan herrejössesprojektet drar igång på allvar. Njema problema, tyckte närmast berörda. Så i morse kollade Maken och jag sista minutenavgångar. Inte mycket att välja på, men morgondagens plan till Teneriffa hade tomma flygstolar. Vi bokade en veckas ospecificerat med pool. Ja, det heter så på Apollo. I en enrumslägenhet utan måltider.

Den i vår familj, som vanligtvis brukar sköta valutorna tar sig inte många steg ute på halkiga trottoarer med sitt sparrisben, så jag beordrades att sköta växlingen.

– Jamen, kan vi inte växla på Arlanda. Annars måste jag ta mig till Skanstull. Jag hade inte tänkt att gå så långt. Inte i den här kylan och halkan. Tänk om jag står på öronen och bryter benet på vägen? Det vore just snyggt, med tanke på att vi åker imorgon och inte betalat något avbeställningsskydd.
– Ta bussen, då. Det är mycket dyrare att växla på Arlanda.
– Vad är det då för vinst att växla här i stan? En bussresa är inte heller gratis. Sa jag, tog på mig mamelucker, benvärmare, halsduk, vantar plus mössa (för ovanlighetens skull) och promenerade till Götgatan.

– Kan jag få € för runt 4000 SEK, sa jag till kvinnan på Forex och räckte fram mitt Visakort.
– Jag ser att du har Handelsbanken. Jag vill bara informera om att banken, som regel tar 40 kr för en sån här växlingstransaktion.

Då kände jag mig föranledd att avlägsna mig från lokalen, gå 50 meter norrut till närmsta bankomat och ta ut 4000. Sen återvände jag till Forex och växlade 4025 SEK till 435 €.

På hemvägen passerade jag Pocket Shop och köpte två nya titlar. Den ena för 0 kr eftersom jag hade fyllt ett bonuskort med tio stämplar.

Det är inte klokt vad en kan spara pengar när det kniper!

I stormens öga

Morgonen var kaotisk på jobbet. Nästan ingenting fungerade som det borde. Det tog två timmar för tre personer att begripa vad som hänt och att få igång databaser och annat, som folk inte kom åt. En riktig pärs, med andra ord.

Grundorsaken till trasslet var några handhavandefel av en oerfaren tekniker. Han var olycklig och hans chef trampade runt lite oroligt medan vi, som jobbade på problemen satt och småsvor framför dataskärmarna.

När jag kom tillbaka till rummet efter lunch låg det en påse med Daim på mitt skrivbord. Oj, tänkte jag. Har jag en okänd välgörare? Eller feeder. Och på Åkes skrivbord låg det också godis och han hade varit på plats när teknikerns chef, Stellan, hade delat ut påsarna.

skumpaNu funderar jag på att gå in till Stellan och tacka för vänligheten. Och samtidigt påpeka att det var bättre förr. När vi hade en annan företagsledning. Då fick man andra doningar när man hade varit stresstålig, proaktiv och haft många bollar i luften. Man kunde belönas med alkoholhaltiga drycker. För sådana gåvor låg förre vd:n varmt om hjärtat.

Fast av någon anledning var det alltid en whisky till Åke, medan jag belönades med champagne. Inte mig emot; jag föredrar bubbel framför sträv starksprit. Men det kändes lite typiskt.

“Remember, gentlemen, it’s not just France we are fighting for, it’s Champagne!”
Winston Churchill

Dagens dagisdrama

När jag kom för att hämta Sally idag var det en pappa som for runt i tamburen och letade efter sin dotters strumpbyxor. Till slut hittade han dem i ett av lekrummen och kom ut i hallen igen för att sätta på strumpbyxorna på Wilma.

– Wilma, vad är det här för trosor du har på dig? Jag känner inte igen dem.
– Det är Noras. Hon och jag bytte med varandra.
– Men så kan man inte göra, sa pappan i sträng ton.
– Det var inte jag, det var inte jag, stortjöt Wilma.
– Hur ska vi göra nu?

Då trädde dagisfröken Malin in och framhöll för den gråtande Wilma att underbyxor var högst privata och aldrig skulle bytlånas. Dessvärre hade Nora redan gått hem med fel trosor på sig, så förslaget blev att Wilma gjorde likadant och tog med sig underbyxorna tillbaka till dagis när de blivit tvättade.

När Sally och jag kom ut i trapphuset uppstod följande konversation.

– Idag åt jag mellis på månen.
– Men nu tar du väl i. Månen ligger långt bort.
– Tycker du? Den ligger bara en trappa upp. Det är längre till solen. Dit är det en trappa till.

Just, ja. I Sallys värld är solar och månar inte några himlakroppar. Det är dagisavdelningar. Och Sally ingår i gruppen stjärnorna, som huserar på bottenvåningen.

Osökt

Av någon anledning kommer jag att tänka på Stig Dagerman och hans dagsedel Varning för hunden, när jag läser om Laila Bagges blogginlägg om tiggaren med mobilen.

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ety
att annars köper de valar
fruktar Herr Åleby.
Något måste beslutas.
Hundarna skjuts. Inte sant?
Nästa åtgärd: de fattiga skjuts,
så sparar kommunen en slant.

Laila Bagge reagerar ungefär som mina barnbarn. De blev också förvånade när de såg en tiggare med mobiltelefon. Men då är de runt 10 år och har rätt att reagera lite barnsligt.

Hårdsmält

Jag sov riktigt oroligt i natt. Och jag tror att det beror på att jag var tillbaka i Indien. Eller åtminstone på indiska restauranger. Upprinnelsen var antagligen en artikel jag läste häromdagen om en man som bestämt sig för att äta på alla Stockholms indiska restauranger under 2012. Allt som allt 50-60 olika matställen och det betyder indiskt minst en gång i veckan.

Det säger jag inget om, om man gillar indisk mat. Och där skiljer vi oss åt, han och jag. Indisk mat är både kolhydrat- och kaloririkt. Det kryllar helt enkelt av fett och stärkelse; en osviklig kombo om man vill gå upp i vikt. Och där är mitt behov det motsatta.

Bara i min omedelbara närhet ligger det sex olika indiska näringsställen. Jag har bara besökt ett av dem och det var mer eller mindre av tvång. Trean med familj var tokig i indisk mat så för deras skull intog vi ett tag indiskt på söndagmiddagarna.

Nattens indiska äventyr var en korsning mellan olika restaurangupplevelser, men framför allt det matstället vi åt på flera gånger i Delhi. Där man i ögonvrån då och då såg möss kika upp ur soffryggstöden. Ibland när det inte var så mycket folk i lokalen, kilade de oblygt på kanten längs ryggstöden.

I natt, när jag ätit upp min Palak Paneer och druckit upp Cobran, var det dags att pudra näsan. Toaletterna på haket bestod av ett jättelikt labyrintsystem och jag letade runt i korridorerna. Förgäves. Dörrar saknades, likadant med toastolar. Fanns det dörr, gick den inte att låsa. Eller så var det för äckligt. Någonstans stod en man och ulkade högljutt. När jag försökte smyga mig förbi honom, tog han tag och höll fast mig. Och då tänkte jag på all världens våldtäkter.

Så jag började skrika. Högt. Och väckte Maken, som låg med armen om mig och snarkade mig i örat. Han i sin tur väckte mig och min lättnad var total.

1. Jag var inte i Indien. Inte ens på en indisk restaurang.
2. Det var tur att jag inte hittade någon fungerande toalett i labyrinten.
3. Ingen behövde kräkas i min närhet. Det ljudliga ulkandet var i själva verket snarkningar.
4. Jag kunde slinka ur greppet och ta mig till min egen välfungerande toa.

Ja, jag vet. Andras drömmar är tråkiga. Men ibland behöver en få dem ur systemet.

Tekniktrött eller trött i största allmänhet

Det är jobbigt när tekniken är emot en. Som det här med tv. Vi köpte ny apparat för halvannat år sedan. En smart-tv från Samsung. Det går att se svtplay på den, sa försäljaren och det var ett argument som vi föll för. Även om vi inte använt funktionen särskilt ofta. Men förra fredagen var det dags. Då ville vi se På spåret i efterhand. Det visade sig vara stört omöjligt. Tv:n bara växlade mellan att buffra och visa högst en sekund av programmet.

Som vanligt blev vi lite smått irriterade på varandra. Vi brukar bli det när saker och ting inte funkar. Ska det vara så omöjligt? Vi hade ju fixat det förut. Till slut bestämde vi oss för att se programmet på Makens surfplatta istället. I sängarna liggandes på mage.

I måndags googlade jag på saken och insåg snabbt att vi inte var ensamma problemet. Det fanns till och med en engagerad facebookgrupp i frågan. Plus att Råd & Rön blivit involverad. Orsaken till alltihop är att svtplay bytt streamingteknik och det klarar inte Samsungs webbläsare.

Sen har vi datorn och uppkopplingen mot omvärlden. Min arbetsgivare vill inte längre betala för ett abonnemang för att 3G-modem. Inte så länge de betalar för bredbandsuppkoppling. Därför fick jag ett tvillingSIMkort. Samma som det till mobilen. Bara att sätta in i laptopens SIM-kortsmodul. Så långt var jag med, men sen sket det sig.

1. Välj Startknappen, Alla program och Lenovo …
Där tog det stopp direkt. Jag har helt enkelt inget/inga program av typen Lenovo. Trots att laptopen är en Lenovo L420. Så det blir att bära med sig datorn till jobbet på måndag och be någon riktig tekniker förbarma sig över mig och mi maskin.

Annars har jag varit ledig med permission idag. Jätteskönt! Jag har tvättat, städat, handlat och hämtat barnbarn. Krupit upp i soffan lite då och då och bläddrat i trycksaker.

Förresten har jag återtagit min soffa från Maken. Eftersom han tog bort gipset i onsdags och inte längre behöver ha benet i högläge. Då får han vackert flytta på sig. Tycker jag eftersom jag, enligt egen utsago, har större anledning att vila trötta ben.

Drömyrke

Det här är listan över hetaste yrkesdrömmarna för flickor. Enligt AB:s referat av undersökningen från LinkedIn.
1. Veterinär
2. Skådespelare
3. Lärare
4. Läkare/sjuksköterska
5. Skribent (Journalist-Författare)
6. Jurist
7. Vetenskapsman
8. Polis
9. Hårfrisör
10. Sångerska

Och vad drömde jag om, som barn? Varken om att bli veterinär, läkare/sjuksköterska, polis eller hårfrisör. Alldeles förmycket omvårdnad för min smak. Och konstiga lukter.

Vetenskapsman eller jurist? För mycket pluggande, alldeles för knastertorrt och ospecificerat. Skådespelare eller sångerska? Varför står det inte sångare? Det förutsätter någon form av talang och det är jag i total avsaknad av.

Men lärare eller journalist? Det var jag faktiskt inne på ett tag. Utan att det blev något av mig. Så jag nöjde mig med pojkarnas absoluta drömjobb: Ingenjör. Inte formellt, kanske. Men i praktiken.

Pojkdrömmarna var lite mer fantasifulla. Samtidigt som jag undrar om idrottsman, racingförare eller hemlig agent verkligen är yrken.
1. Ingenjör
2. Idrottsman
3. Pilot
4. Vetenskapsman
5. Racing-bilförare
6. Astronaut
7. Jurist
8. Brandman
9. Hemlig agent eller spion
10. Läkare/sjuksköterska

Men om man inte vill riskera att gå in i väggen så har SvD en lista för de minst stressiga jobben.

1. Universitetsprofessor
2. Sömmerska/skräddare
3. Läkarsekreterare
4. Juvelerare
5. Labbtekniker
6. Audiolog
7. Dietist
8. Frisör
9. Bibliotekarie
10. Pelarborrmaskinsoperatör

Då känner jag spontant för sista i listan: pelarborrmaskinoperatör. Mer sammansatt kan ett yrke knappast bli. Och jag har inte en aning om vad arbetet består i.

Räknar med bråk

Felet är mitt. Eller ska jag skylla på Rutan? Det var hon som rekommenderade den engelska kortserien Bletchley Circle på tvåan och eftersom jag är så lättledd följde jag uppmaningen. Jag till och med övertalade Maken att se den.

I mitt hemliga parallella liv är jag nämligen rekvisitör och då är välgjorda brittiska serier, som utspelar sig lite bakåt i tiden rena rama julafton. Jag kan inte titta mig mätt på kläder, frisyrer och inredning. Själva plotten behöver inte vara tipp-topp, den kan till och med vara ganska förutsägbar – det spelar ingen roll. Inte så länge färgerna är murriga, radiogrammofonerna enorma och skådespelarna gör bra ifrån sig. Och pratar brittisk engelska. Mycket vackrare än långsampratande amerikaner med sina ööh:n.

kanalkrock

Men vad ser jag i dagens tv-tablå? Sista avsnittet av serien går ikväll kl 20:00. Samtidigt med På spåret. Det kommer att sätta sina spår i familjelivet. Jag hör redan hur psalmverserna går.

– På spåret kan du se efteråt på svtplay. Det är Makens replik.
– Det är väl samma sak med Bletchley Circle. Du såg ju första avsnittet på datorn.
– Det är väl inte alls samma sak som att se den på en stor platt-tv. Det sa du ju själv när vi såg avsnitt 2.
– Men jag vill se På spåret när det går. Ikväll är dessutom Haags med.
– Men hallå! Om det vore direktsändning skulle jag begripa argumentet. Men nu är det ju inspelat för månader sedan och allt är redan klappat och klart.

Så kommer det att låta. Och jag misstänker att det inte är jag som får sista ordet.

Ännu ett lådfynd – från flottfärd på Klarälven

Det är inte klokt vad jag var flitig förr i världen. När jag inte sydde så stickade jag. Som den här koftan förfärdigad någon gång för 30 år sedan. Av garn inköpt på Garntjänst i Kilafors, om jag inte minns fel. Koftan fodrade jag eftersom jag är lite känslig för kliande ylle.

flottare

Enda tråkiga var att jag valde samma färger som i stickbeskrivningen. Och det var jag inte ensam om.

Hemgjord

kortAllt går alldeles för fort. Som de senaste 40 åren till exempel – de försvann i ett litet nafs. Innan jag visste ordet av så börjar barnen ramla in i medelåldern. Och i vilken ålderskategori hamnar jag i då? Ålderdomen? Jag som invärtes fortfarande är 17.

Pojke nr 2 är alltså inte min pojke nummer två utan nummer två född på Mora lasarett 1973. Och tänk att det ska vara så svårt att stava mitt namn rätt.

Senare samma år och på sparktur. I Malung sandades trottoarerna bara på ena sidan gatan. På den osandade sidan flög sparkstöttingarna fram. Jag kommer inte ihåg att barnen hade hjälm. De kanske inte ens fanns då.

lillliten

Ettan är helt och hållet hemknypplad. Jag har sytt overallen. Tyget är mörkgrönt med små ljusgröna och vita blommor. Och det är jag som har kviltat tyget, stickat muddar och vantar. Ja, till och med sytt fårskinnsmössan.

Biostaffet

pi

Igår var vi så lydiga och följde Jeanette Genteles rekommendation. Plus bättrade på rekordsiffrorna för antalet biobesök i helgerna. Vi såg alltså Ang Lees film Berättelsen om Pi. Och själva stafetten bestod i att vi och delar av Tvåans familj såg den i två omgångar.

Först var det Maken, Svärsonen och barnbarnet Stella som använde nyårsdagens eftermiddag till att kura i biomörkret. I en liten salong här på Söder. På kvällen var det dags för Tvåan och mig. I en liten salong på Norrmalm. Rasande vacker och spännande film. Jag ger den utan tvekan full pott. Och ber samtidigt Lena i Göteborg om en offentlig ursäkt för att jag aldrig kom mig för att läsa boken, trots att hon talade sig mer än varm för den.

Så om ni bara ska se en enda film under 2013, välj Berättelsen om Pi. Det gjorde jag och jag blev mer än nöjd. Trots att vi inte såg den i 3D. Den bengaliska tigern både skrämde och förtrollade alldeles tillräckligt i 2D.

Som vanligt

Jag undrar om gänget på granngården sov över tolvslaget. Eller om de kommit över ett ordentligt lager med smällare. För de smällde och levde rövare långt efter 4:00. Klockan 02:17 vrålade någon ”Lägg av” men det gjorde man inte. Snarare la på ett par kol. Och då var det dags för mig att lägga in öronpropparna. Som filtrerade bort det värsta oväsendet.

Under min förmiddagspromenad såg jag diverse spår efter nattens övningar. Massor av turkosa och lila påsar virvlade runt i den lätta vinden. Flaskor och krossat glas överallt. Stackars hundar. Först kan de knappt gå ut för allt pangande, sen kan de knappt gå ut för alla pangade flaskor.

Stängt så gott som överallt. Även på Gunnarssons konditori, men där har man redan bullat upp ingunnarssonsför morgondagen.

Och min fromma förhoppning är att gänget på granngården lider av en rejäl baksmälla.