Tak över huvudet

Min arbetskamrat Åke är på jakt. Han är ute efter en lägenhet. Den ska vara stor och ligga i innerstan. Helst på Söder. Och den ska vara gratis. Låter det som en omöjlig ekvation? Inte då. Han är i gott sällskap.

För 20 år sedan bodde Åke på Söder. I det då nybyggda Södra stationsområdet. Men när hans föräldrar ville göra sig av med villan i Enskede kunde Åke och hans fru köpa den till ett rimligt pris.

Nu är yngsta barnet 18 och det står väl inte på förrän hon flyttar ihop med sin kille Andreas Stephanopoulos. Ja, han är född av grekiska föräldrar men minst lika svensk som du och jag, säger Åke. För att inte låta så rasistisk. Som han egentligen är.

Först lusläste de bostadsannonserna och gick på den ena visningen efter den andra. De till och med bjöd på en fyra i Ringen. Tills de kom på att det finns andra sätt. Åke har stått i Stockholms bostadskö sen 1987. Trots att han inte alls velat flytta och hela tiden haft bostadsfrågan ordnad.

Med 24 års köande är man långt framme i kön. Så långt att man blir erbjuden lägenheter på attraktiva ställen. Vad sägs om 130 kvadratmeter vid Kungsholms torg? Först i kön också. Inte illa pinkat.

Men då blir det jobbigt. Ska vi ta den eller inte, frågar sig Åke med fru. Vi kommer att få dubbla boendekostnader tills villan är såld. Och är inte lägenheten lite väl mörk? Förresten kan man se direkt in från den tråkiga betonggården.

Trots att jag tycker att systemet med köande år efter år utan något egentligt bostadsbehov är idiotiskt, hejar jag på och kommer med goda råd.
– Tänk läge, Åke. Du kan ändra på mycket i en lägenhet men du kan aldrig flytta på den.

Så Åke tackade nej. Och väntar på ett nytt erbjudande. En fyra på Söder. Helst.

Kommentarsgenerator

Välkommen till kommenteramera.se! Inspirerad av ett inlägg hos Annaa.

En riktig kommentar till ett blogginlägg består i regel av tre delar: Inledning, avhandling och avslutning. Så även de automatgenererade.

Inledning
Första delen ska självklart vara berömmande. Till 100%. Och åtföljt av ett utropstecken. Särskrivningar och felstavningar ökar autenciteten. Så här ungefär:

Nemen åh vilka fina!
Vilket bra tips!
Jätte gulligt!
Tack för härliga inspirations tips!
Vilket tjusigt arrangemang!
Så mysigt!
Vilka fina bilder!
Vackert!

Avhandling
Del två ska visa att man verkligen läst och begrundat inlägget. Då får man ta till någon tolkprogramvara, som går igenom texten i inlägget. Nästa steg är programlogik, som avgör vad inlägget egentligen handlar om. Resultatet avslutar meningen

Jag blev sjukt sugen på att [baka cupcakes] [krusa örngottsbanden] [stärka skjortor]
Jag tycker du har rätt [att följa ditt hjärta][till egentid][]
Jag unnar dig verkligen att [sova ut] [åka bort] [stanna hemma]
Det är så härligt med dessa kvinnor som [bakar] [pysslar] [gör det hemtrevligt]
Åh, vilket inspirerande inlägg, jag vill också [sova ut] [åka bort] [stanna hemma]
Man ska alltid följa sitt hjärta när det gäller [stora frågor] [småsaker] [i stort och smått]
Det är så härligt att [gå ut] [stanna inne] [bara vara]

Inlägg som består av bilder kan vara ett problem. Många bloggare namnger inte sina bilder till något vettigt. Det blir hädanefter ett krav. IMG_089.jpg = kaffekoppar.jpg, IMG_077 = tradgard1.jpg, IMG_45.jpg = karamellfat.jpg och så vidare. Då blir det så mycket lättare att kommentera.

Vad glad jag blev när du visade upp [kaffekopparna] [trädgården] [karamellfatet]

Om inte så hoppar vi över steg 2, helt enkelt.

Avslutning
Steg tre liknar till stora delar inledningen och är inlägget ett recept kan man ofta gå direkt på slutsatsen utan att passera steg ett och två:
Smarrigt! Namnamnam! Jättegott! Härligt! Mums!

Ett annat alternativ som fungerar i alla lägen är kram i olika former:
KRAM! Kram! Kramar! Bamsekram!

Annars kan man alltid önska mer:
Mer pyssel åt folket! Mer tips! Mer recept! Mer inredning!

Eller mer spammiga formuleringar som:
Vilket fint initiativ! Där fick du mig att tänka i nya banor! Jag uppskattar din blogg!

Nästan så att jag blir sugen på att använda tjänsten själv.

Billigt fruntimmer

När köpte jag ett klädesplagg till fullt pris senast? Det var nog väldigt, väldigt länge sedan. KappAhl känns snudd på desperat med alla 25%-kuponger, sms-rabatter och medlemsditon. Lindex känns också lite på utförslöpan. Och det drog jag nytta av under lunchen.

Det bidde en ny jacka med 200 kr rabatt på priset. Och hur jag än bär mig åt så blir det nästan alltid en parkas. Jag riktigt sugs till snurran där de hänger. Det är speciellt fickorna, kapuschongen och längden som tilltalar mig. Den här gången blev det inte helt oväntat en i svart. Jag kan riktigt höra Maken stöna: Har inte du hela garderoben full med svarta parkaser?

OK, det har passerat många sådana plagg i mitt liv. Men de hänger inte kvar i garderoben och trängs. Bara den från förra vintern. Eftersom jag går fram och tillbaka till jobbet med en ryggsäck hoppande på ryggen, blir mina ytterplagg inte särskilt långlivade. En säsong och man kan spegla sig i det blanknötta ryggpartiet.

Nu ska jag bara inhandla en sån där jättekrage som folk har istället för halsduk. Och den ska inte vara i svart.

Grisen i säcken

Jag ringde hem för att föreslå thaimat till middag.

– Gärna. Men kan du inte köpa den på haket tvärs över gatan istället för på kiosken? Det kunde vara kul att pröva hur käket är där, tyckte han.
– Nej, det blir så jobbigt. Jag har aldrig handlat där förut och då måste jag studera menyn så jag får det jag vill ha.
– Men de har ju samma meny där.
– Äh, du skämtar. Det kan de ju inte ha.
– Jo, det är säkert. Rätterna på deras lista är också 1, 2, 3 och så vidare. Ta bara nummer 10, som du brukar.

Lever jag inte ett spännande liv, så säg?

Bara hänsynslöst

Vi har ett återkommande diskussionsämne i vardagsrumssofforna. Även om argumenten känns ganska uttömda numera och positionerna är låsta så hade vi anledning att skämta om saken även ikväll. Klockan är åtta och vi har tillgång till 75 kanaler men inget att se. Tycker jag. Maken håller inte med. För på TV1000 visar man för femtielfte gången Tarantinos The Reservoir Dogs. Aldrig i livet, säger jag. Och så är vi igång.

– Vad är det för mening att se på när folk plågar ihjäl varandra?
– Du fattar ingenting. Det handlar om konst.
– Bara konstigt om du frågar mig. Eller snarare tortyr.
– Men jag har aldrig fått se hela filmen för att du alltid börjar tjafsa.
– Var glad för det. Att se hela filmen är inget som skulle göra dig till en bättre människa.
– Så alla filmexperter har fel, menar du? Den är ju en av de högst rankade filmerna genom tiderna.
– Det kan hända. Men min jag står fast vid min ståndpunkt. Säger jag och lämnar rummet.

Och samma sak med Kill Bill-filmerna. Även om Maken hävdar att mördandet är där egentligen är balett. För att inte tala om Inglourious Basterds. Men den tyckte till och med Maken nästan var för mycket. Nej, det är mycket meningslöst våld i den regissörens huvud. Vad alla kännare än påstår.

Om jag får säga det själv, tillhör jag ändå inte de allra känsligaste. Vid lunchen diskuterade vi Anno 1790, den nya tv-serien på svt, och en av arbetskamraterna tyckte att den var för våldsam för hennes smak. Och då åberopade hon scenen med skomakarpojken som piskades i arresten.

– Men man fick ju inte se något. Bara höra.
– Det räckte för mig, sa hon.

Välkommen till min soffa, tänkte jag.

Visa uppskattning

Ofta går min arbetstid åt till att inte arbeta. Så har det varit den senaste veckan. Det dimper ner ett mejl eller två i inboxen dår det står Tidsuppskattning? Och då gör jag som chefen vill: Uppskattar hur lång tid jag tror att beställda ändringar kommer ta.

En sån beräkning tar tid. Ibland lika lång tid som det skulle ta att göra ändringen. För jag måste gräva mig ner i detaljer för att se komplexiteten. Speciellt om det var tre månader eller mer sen jag tittade i de aktuella projektet. Ibland behöver jag även konferera med en kollega eftersom ändringen drabbar även hans delar.

Och så estimerar jag tidsåtgången och skickar svaret. Fyra veckor senare dyker mejl nummer två upp med ordern Verkställ. Men då har jag redan glömt vad jag skulle verkställa och får börja om från början med analyserandet.

Till förmiddagskaffet

Liten lathund för historieförfalskning. Det är bara att ersätta X:en med önskat värde.

Från allra första partikongressen
”I begynnelsen var himmel och X.”

År 30 cirka
”Allt vad ni vill att X ska göra för er ska också ni göra för dem.”

1963
”Jag har en dröm om en framtid där alla människor är X och kan leva i fred oavsett partifärg.” (Lite fusk, men vad gör man?)

1969
”Det är ett litet steg för X, men ett stort steg för mänskligheten.”

Här finns det massor att göra.

Knappast en vd-tjänst

Om jag fick frågan om jag skulle vilja vara hemmafru, så skulle jag på en gång svara nej. Även om tanken är tilltalande. Lite som reklamen ”måndag gör jag ingenting, ingenting”. För sanningen är den att i regel är den som stannar hemma en given förlorare. På många sätt.

Hur går det till exempel med ekonomin om maken av en eller annan anledningen försvinner ur bilden? Allt möjligt kan hända. Han träffar någon annan. Han får en allvarlig sjukdom och blir en grönsak. Begår ett brott och hamnar i fängelse på livstid. Eller dör knall och fall.

Det är inga fria fantasier. Sånt händer hela tiden. Bland mina arbetskamrater till exempel. Jag har hur många anekdotiska bevis som helst. Maciej Zaremba på DN skulle bli riktigt grön av avund. Och något liknande skulle lika gärna kunna hända mig. Det är en stor orsak till att jag inte vill bli någons hemmafru. För vilka möjligheter finns det på arbetsmarknaden för den som inte varit där på ett tag. Stora tidsluckor i CV:et är knappast meriterande.

I mitt fall vore det dessutom idiotiskt eftersom jag är gift med en gold digger. Vi visste inte att det skulle bli så när vi gifte oss för 40 år sedan. Då hade vi samma dåliga ekonomiska utgångsläge. Så är det inte idag. Min inkomst är betydligt högre än hans.

Om Maken skulle få frågan vill du vara hemmaman, skulle jag lämna in mitt veto om han svarade ja. För aldrig i livet att han skulle ägna dagarna åt att baka muffins eller göra kåldolmar. Pyssla eller tvätta. Ägna sig åt välgörenhet. Nej, han skulle hasa runt här hemma i kallingar och t-tröja och större delen av dagarna fördrivas framför tv:n eller datorn.

Och då skulle jag se till att träffa någon annan. En fräschare typ om inte annat.

Man har sig själv att skylla

Tur att man inte är någon journalist eller politiker. Bara en enfaldig bloggare, som någon gång i tidernas begynnelse registrerade sig på bloggtoppen.se. Och sen haft för lat hjärna för att komma ihåg mer än ett lösenord. Och inte bytt det en endaste gång.

Men nu är det gjort! På twitter.com, som jag knappt använder. På blogger.com, som jag inte använt på flera år. På blogg.se, där den gamla bloggen ligger och skvalpar. Och på hotmailen. Men inte på facebook, där finns jag under mitt rätta namn.

Det lär väl ta ett tag innan det nya lösenordet sitter ordentligt i fingrarna.

I farten

Igår frågade jag mig själv varför man envisas med att kalla Skånegläntan för Rosenlundsparken. Jag till och med ställde frågan högt till Svärsonen. Som inte heller visste. Men nu har jag googlat på saken. Skånegläntan är bara själva parkleken i parken som heter Rosenlundsparken.

Och där var vi igår eftermiddag med Sally, som tycker om att pinna (springa), nulla (snurra) och oonga (gunga).

När vi var klara med det pinnade hon längs hela Bondegatan i sina lila skor. Ända till Sonjas grek, som serverar middagsmat för 100 kr per portion på söndagar.

God morgon

Om det nu är en god morgon. Min dag började mindre bra eftersom jag fick duscha och tvätta håret i kallvatten. ”Och ring inte till mig och klaga. Det är fjärrvärmeleverantörens fel” sa Maken sturskt när han gick ut genom dörren. Men så var inte alls fallet. Problemet låg högst lokalt i vårt kvarter. Och efter klockan 7 började folk ringa som galningar.

I lördags gjorde jag en geologisk utgrävning i sovrummet. Ambitionen var att stolen, som knappt syntes under alla kläder, skulle tömmas. Jag lägger plagg efter plagg där, eftersom jag inte kan bestämma mig för om den är tillräckligt använda för att hamna i smutskorgen eller inte.

Men nu är det gjort. Allt hamnade i tvätten. Förstås. Så varför lägger jag inte kläderna där på en gång?

Sen tog jag en tur runt Söder. Maken hade tömt skräpskåpet på utländsk valuta och på Forex var man villig att ge mig 1739 kr för ett antal rupier, kuna och rand. Det kunde vi behöva så här sista helgen före lön. Plus att Sixten fyllde 10 och Noa var bjuden på kalaset. Ett sånt där Betala-för-slippa-göra-jobbet-själv-arrangemang.

Det går mode i kalastyper. Senaste gångerna har det var Laserdometema. Halvannan timme för dryga 200 kr per deltagare och för det får man skjuta på varandra i en timme och efter det äta pizza. Men jag undrar: Vart tog diskussionen om krigslekar vägen? Tycker alla numera det är helt OK?

”Vad ger man en 10-åring i present? Vad skulle du själv vilja ha och på vilken prisnivå brukar ni ligga?” frågade jag Noa. Men han hade inte en susning. Det slutade med ett presentkort på en spelbutik. Hoppas Sixten hittar något som passar eventuell spelkonsoll. Men sånt har väl varenda tioåring.

Har hon rätt eller har hon rätt?

”Har du fått nya skor, Sally?” Som svar på den frågan lyfter Sally genast på ena foten och svarar ”Lila”. Och skorna är mycket riktigt i den kulören.

För två veckor sedan kunde hon bara färgen bå. Det vill säga blå. Förra veckan uppmärksammade hon låsa och då avsåg hon storasysters favoritfärg rosa.

Stella upplyser oss om att lila nog är lillasysters älsklingsfärg.

”Då ska Sally få ett lila sugrör till juicen!” säger morfar. Men Sally ruskar bestämt på huvudet och säger ”Inte lila. Låsa!”.

I huvet på en gammal gumma


Jag har bäddat rent i sängarna och då kom jag att tänka på min arbetsgivare. Den förra och den nuvarande. Hur olika inställningen är och var till oss anställda. Jag brukar tänka på det när jag bäddar med de här lakanen. Sängkläder som vi fick till jul av förra arbetsgivaren. Det var då det. Då när man även fick årsbonus och ett par biobiljetter lite då och då.

Nu får man se sig i månen efter den typen av extras. På senaste gruppmötet vi hade var det en medarbetare som tog upp frågan om julbord. Som om det någonsin har varit aktuellt. Alla bara hostade till av förvåning. Svaret på frågan var ju given.

Sen fick lakanen mig att tänka på Inger. Som fick förtidspension för 15-20 år sedan för sina sönderarbetade axlar. Hon gick en kurs efter det. Innehåll: Hur man klarar vardagen. En lektion var just hur man bytte påslakan på bästa sätt. Instruktören menade att det var en av de tyngsta saker man kunde göra i hemmet.

Jag skulle också vilja ta den lektionen. Men så kom jag att tänka på Maken. Varför byter inte han påslakan? Han som är mycket starkare, längre och har väldigt långa armar och skulle klara uppgiften utan att behöva händerna högre än axelhöjd.

Det måste bli en ändring på vissa delar av arbetsfördelningen. Helt enkelt.

Myriader timmar

Jaha, så nu kan jag inte skylla min brist på genialitet på usla anlag längre. Enligt SvD och Anders Ericsson handlar det knappast alls om medfödd begåvning. Snarare om tiden man lägger ner på att träna.

Jag som alltid önskat att jag skulle vara riktigt, riktigt bra på något. Och så har jag bara mig själv att skylla. Helt enkelt varit för lat och saknat uthållighet. Inte tillräckligt fokuserad och målmedveten. Dessutom minns jag hur jag skrattade när Maken ställde sig frågan apropå 1956-åringarnas framgångar: Undrar just vad jag skulle varit världsmästare på om jag tränat?

Den magiska gränsen för att uppnå världsklass ligger tydligen på 10.000 träningstimmar. Låt säga att jag skulle lägga två timmar om dagen för att vässa min förmåga då skulle jag vara riktigt duktig 2025-06-28.

Rent teoretisk skulle det kunna funka. Men då uppstår frågan: Vad ska jag satsa på? Finns det egentligen något som jag skulle stå ut med två timmar vareviga dag år ut och år in.

Bubbliga föräldradrömmar

– Jag visste det! Jag visste att du skulle reagera sådär.
– Vaddå sådär?
– Att du skulle himla med ögonen och ha synpunkter.

Och vad handlar det här om? Jo, Tvåan hade språkats vid med Svärdottern och fått veta namnet på hennes nyfödde gosse. Jag hade mina föraningar efter besöket på BB. Pappan sa att de skulle hitta på något häftigt. Och hans barn heter typ Mumrik, Rocket och Pluto.

Ledtråd: Pojken ska heta som en läsk. Med apelsinsmak. Det rimmar på förnamnet till Beatles trummis. Och säg inte svaret högt och skriv det inte här i en kommentar. Jag vill inte bli googlad på det.

Men ni får också gärna himla med ögonen. Samtidigt som det skulle förvåna mig om det inte finns tre med samma namn i hans förskoleklass när han startar sexårs i Sofo.

Någon gång ska vara den första

Ser jag sliten ut eller vad är det? Igår hade jag verkligen ingen lust att trava hem från jobbet i hällande regn. Speciellt som vi skulle bort på kvällen. Jag bestämde mig för att ta tuben och eftersom jag inte hade någon åkremsa bad jag om att få köpa en ny i spärren.

”Ska du ha en till reducerat pris?” frågade spärrvakten. En kvinna i min ålder. När hon såg min förvånade reaktion svarade hon själv på frågan ”Nä, du lär nog hänga kvar på fullt pris ett tag till.”

Nästa gång är det jag som förekommer för att undvika pinsamheter. ”En åkremsa, tack. Och till fullt pris.”

I all enkelhet

Det är alldeles för mycket här i livet som jag inte begriper. Jordbrukspolitik till exempel. Att verkligheten blev som John Irving Joseph Heller spånade om i Moment 22. Bönderna får bidrag för att inte göra sitt jobb.

Och det här med pensionsålder är också konstigt. För många räcker inte med att jobba till 65 utan helst ska de gneta på några år till. Annars blir pensionen låg och det blir det alltför många som ska leva på den arbetande delen av befolkningen. Men vore det inte bättre att äldre kliver av arbetsmarknaden och lämnar över till arbetslösa yngre. Som också på ett eller annat sätt försörjs av andra.

janitorOm jag skulle fråga Maken: Vad gör du om 10-15 år? Och kräva ett realistiskt svar så tror jag att den här bilden är en bra illustration. Han är kvar här i kvarteret och gör det han alltid gjort. Bara lite långsammare.

Söndagstur

Ettan och hans fru är på långresa i Afrika så vi är bilvakter. Ett ganska bekvämt uppdrag, som har sina för- och nackdelar. Nackdelen är att man måste hålla rätt på parkeringsregler och städnätter. På onsdagskvällen är det till exempel ett litet helsicke att överhuvudtaget hitta någonstans att stå på vår del av Söder. Så det problemet överlåter jag åt Maken.

Men fördelen är att man på helger kan göra annat. Sånt som inte blir av när man är hänvisad till saker på gångavstånd.

I det här hemmet finns det somliga som tycker att fredagsmys är liktydigt med rödvin i tv-soffan. Och då menar jag inte att vinet hälls ut i soffan. Utan att man tar lite vin och ost framför tv:n. Men på fredagskvällen är somliga lite möra efter en hård arbetsvecka och då händer det att fysisk trötthet i kombination med vin gör att somliga nickar till. Med vinglaset i handen. Och när somliga nickar till släpper greppet om glaset. Detta inträffar med en viss regelbundenhet.

– Sätt ner glaset på bordet. Jag ser att du håller på att nicka till. Säger jag.
– Inte då. Jag är hur pigg som helst. Genmäler Maken och fem minuter senare är det bara att ta fram dammsugaren.

Därför är det ingen idé att köpa någon dyrare sort utan det duger med gott Ikeas vinglas Svalka. Idag åkte vi till Kungens kurva och inhandlade ett dussin så nu borde vi klara oss åtminstone ett år framåt.

På Zetas trädgård köpte vi lite ljung och andra höstblommor, som vi satte på Treans grav. Så har vi klarat av den detaljen inför Allhelgonahelgen.