Vad är en bal på slotten?

Jag fick en inbjudan till en konsert. Kruxet är bara att den äger rum på andra sidan Atlanten. I Boston på en konferens för Brukare. Såna som jag, som använder ett programutvecklarverktyg från ett Bostonbaserat företag. Problemet är bara att Pacmans företagsledning vill glömma eller förtränga den delen av vår verksamhet. Helst avveckla om det inte vore för att den inbringar en massa kulor.För att åtminstone komma lite i stämning gick jag in på Youtube och Train låter helt i min smakMen jag undrar över kommentarerna under. Vad har de med låtarna att göra? Nästan så jag funderar över att klicka lite på några Gillatummar. Bara för att se om det har effekt.

Låvar runt

Om man röjer ur sin lägenhet och lägger viktiga prylar i ett par resväskor varför ställer man ut dem på gården, på kvällen, i fem timmar?

Min granne, hon som kommer från the Land of Freedom, gör tydligen det. Och blir ledsen över att prylarna försvunnit. Jo, jag förstår ledsnaden, men ändå. Är det inte lite väl naivt att tro att saker ligger kvar där man ställt dem? När man ställt dem där hon ställt dem.

Och det enda jag såg den kvällen var en ganska underhållande film, Tamara Drewe. Ska jag ringa och säga det?

Nästan bara tomt kvar

Sådär! Då är skafferiet ordentligt utstädat. Men vad göra för att inte behöva se de små liven igen? Några husmorstips från nätet, samma ena som upprepas gång på gång:

  1. Förvara alltid matvarorna i lufttäta behållare. (Men jag hatar att behöva flytta över saker från en förpackning till en annan. Jag har aldrig förstått mig på egna burkar i skafferiet. Förrän nu. Möjligen)
  2. Skalbaggarnas favoritmat är bönor och korn. (Bönor? Jag trodde att mjölbaggar föredrog mjölprodukter)
  3. Ett sätt att få bort skalbaggar är att hänga små tygpåsar med pepparkorn i skafferiet. (Men vilken sort? Jag köpte en burk med fem blandade sorter på semestern. Använder den, för säkerhets skull)

Det dröjer nog ett tag innan jag fyller på i skåpet. Barnbarnen får äta annat än pannkakor och pasta. Dumlekolor till exempel.

Vad är det som kryper?

Jag gick upp klockan 5 i morse och tömde skafferiet. Nästan allt åkte i soporna. Bara två oöppnade förpackningar med kaffebönor fick vara kvar. Plus bakpulver, vaniljsocker, sirap och honung i väl förslutna förpackningar. Resten, inalles sju kassar, bar vi ut i soprummet.

Upprinnelsen var Makens kvällsmacka – en rundkaka Leksandsknäcke med diverse pålägg. Den förblev oäten, trots att den var proteinberikad. Eller snarare just för att den var det. Ett antal – inte många – små, små svarta skalbaggar kröp runt i brödet.

Sånt ger mig rysningar och framkallar obehagliga barndomsminnen där mjölbaggarna kändes som ett evighetsproblem. Jag har helt enkelt ett nervöst förhållande till insekter inomhus sen dess. Brorsan var betydligt coolare och hade inga problem med att äta en Wasa Husman efter att ha knackat brödskivan några gånger mot diskbänken. Men för mig känns det som om odjuren kryper på skinnet bara jag ser dem.

På nätet står det att man ska frysa eller värma upp matvarorna innan man slänger dem. Det hade jag ingen aaaning om. Och jag har ingen lust att hämta tillbaka skräpet. Dessutom är frysen knökfull och hur värmer man sju kassar ris, mjöl, pasta, müsli, mannagryn, havregryn, vetemjöl, potatismjöl, majsmjöl, kakao, finn crisp, sesamkex, digestivekex och en massa annat torrfoder till 60° i minst en timme?

Biggest loser

Jag visste att det bara var en tidsfråga. Reformationen. För det är likadant varje gång och tiden brukar handla om en till två veckor. Den här gången tog det tio dagar.

Scenariot är att Maken kommer igång med att besöka gymmet. Flera gånger på raken till och med. Och efter ungefär fem gånger börjar hans träning plötsligt handla om mig. Att jag också borde träna.
– Aldrig i livet! Gym är det tristaste jag vet, säger jag. För jag har varit där under perioder Du får ta med dig en kompis. Då har jag varit på gym i egenskap av Makens kompis. Men, som sagt, det är verkligen urtråkigt. Jag gör hellre bokslut och deklarerar.

– Men du är också överviktig, kontrar Maken med.
– Visst, men till skillnad mot dig vet jag att viktnedgång till 70 % handlar om kosten. Resten är fysisk aktivitet. I största allmänhet. Och för att gymma sig till lägre vikt skulle man behöva bo på World Class. Det räcker inte med fyra fem timmar i veckan – 40 till 50 skulle jag snarare gissa.

Och för att demonstrera min åsikt köpte jag en bok om Atkinsdieten. Åt en Caesarsallad och drack en öl på en uteservering och det kändes nästan som utomlands. Hemma tar jag sällan en bira. Men det var ett slags farväl till kolhydrater. Hoppas jag.

Ingen rök utan eld

Rosenlundsgatan kl 18:12
Det steg upp lite rök från ett av taken i kvarteret Tobaksmonopolet när jag passerade på vägen hem från jobbet. Full utryckning med flera brandbilar och polisbilar. Och för säkerhets skull också en ambulans.

Gatan var avspärrad och fyrans bussar köade snällt upp till att börja med. Sen körde man Ringvägen istället.

DN var också där men missade själva röken. Och palmen på taket.

När katten är borta

Då äter jag sill. Som nyss. För det blir aldrig någon sill om katten själv får välja. Och idag valde hankatten att äta med sina bröder. Ute på lokal och antagligen blir det inte fisk för alla tre är riktiga animalianer och är av åsikten ju större och blodigare desto bättre.

Igår var katten hemma och fick välja och då blev det kött. Trots att jag var lite störd på honom. Han är så löjligt vek inför barnbarnen och lyder minsta lilla vink. Noa, som blir 10 i år, börjar antagligen känna sig för stor för fritids. Och då ringer han farfar.

– Det är så tråkigt här. Kan inte du komma och hämta mig?
Utan att blinka säger han ja. Tills han kommer på att han själv inte kommer att hinna. Då ringer Maken mig.

– Har du några möten på gång eller kan du jobba hemifrån i eftermiddag?
Jag hade inga kalenderbokningar och sa att jag kunde dra hem tidigare.
– Bra! Hämta upp Noa på skolan först.

Protest! sa jag. Ungar mår bra av lite tristess. Men lovat var lovat, tyckte Maken. Så jag lommade dit och när jag kom var den unge mannen inte alls lika uttråkad utan spelade basket ute på skolgården. Jag satte mig och läste på en parkbänk, men när det började regna ville jag ha fram ett beslut hur han ville ha det. Vara kvar eller hänga med mig. Vara kvar. Men bara en stund. Jag hann gå ett par hundra meter. Sen ringde han igen och ville bli hämtad.

Då hämtade jag även My och vi tog bussen. Jag höll fram mina två åkremsor och sa: En vuxen och två barn. Tanken var att barnstämplingarna skulle göras på remsan med reducerat pris. Men chaffisen gjorde precis tvärtom.

– Nu blev det lite fel, sa jag.
– Oj då. Jag gör en korrigeringsstämpel, sa mannen och stämplade på baksidan.

I morse försov jag mig och bestämde mig för att ta tuben till jobbet. Då fick jag lära mig något nytt. Inte nog med att gårdagens stämplare stämplade två kuponger för mycket, när han skulle korrigera sitt misstag stämplade han en kupong för lite på baksidan.

Killen i tunnelbanespärren drämde i med sin stämpel på remsan. Trots att jag protesterade.
– Det är klart att jag ska stämpla. Hade båda kupongerna på förra stämplingen varit fel, skulle det vara två stämplingar på baksidan.
Jaha, och hur ska man veta det? Om inte ens SL:s egen personal känner till hur det borde vara.

Hur som helst. Svärdottern och jag gjorde en överenskommelse att ingen ska hämta Noa i förtid utan att vi har konfererat med henne. Och det får katten vackert finna sig i.

Genusnytt

Vad gör man en helg med halvdåligt till heldåligt väder tillsammans med barn? Först skickar man ut dem på shopping. Inte på egen hand men tillsammans med Maken eftersom han har mycket lättare än jag att göra av med penningar. Uppdrag: försenade semesterpresenter, för det är bättre att barnen får välja själva än att man köper något som de inte alls vill ha.

Det tog några timmar i anspråk och när de ändå var i stan tittade de in på kulturhuset för en virtuell helikoptertur över Stockholm. Samtidigt hann jag städa och tvätta. Och konstatera att jag mer och mer börjar göra samma val som min egen mamma. För i slutänden måste någon, det vill säga jag, ändå ta itu med de sakerna.

Semesterpresenterna tog sin lilla tid. Ett antal Star warsskepp i Lego tar en stund att få ihop. Maken var sysselsatt både igår och idag. Noa fick assistera med att öppna påsarna i rätt ordning.

Jag spelade ett antal omgångar Yatzy med barnen och försökte så dem att fatta strategin att satsa på bonusen. My fattade galoppen snabbt och hade dessutom bondtur och vann lätt som en plätt.

Vi avslutade lördagskvällen med Alfapet, tjejerna mot killarna. Samma gamla visa som alltid. Jag försöker dra upp regelverket: inga namn, inga förkortningar, inga böjningar och inga konstiga sammansättningar. Men jag kunde lika gärna prata för döva öron.
– Måste du vara så tråkig? Det är väl ingen tävling på liv och död?

Och så gick det som det brukar: Killarna vann efter att ha insisterat på att PISSMÖK var en godkänd sammansättning.
– Säg den som kan låta bli att fisa när han pinkar? 40 poäng på ett bräde och resten var bara defilering.

Jag säger bara patriarkaliska maktstrukturer på hemmaplan.

Typiskt västkustskt

När vi åt middag på Ålandsbåten satt den en familj vid grannbordet. Tre generationer med mamma, pappa, två pojkar och mammans föräldrar; mårrmårr och mårrfarr. Så sa de på sin dialekt. 

Mårrmårr fyllde år och mårrfarr föreslog att de skulle sjunga.
– Nej, nej, sa mårrmårr. Det är så pinsamt.
– Då viskar vi för dig.

Och så gjorde övriga familjen. Visksjöng sig igenom Ja må hon leva och hurrade så det knappt märktes. Tyst, så att mårrmårr inte behövde få alla blickar på sig. Lite gulligt.

Lo and behold

Eller kors i taket. Efter att ha varit ägare till ett gymkort i åtminstone fyra år har innehavaren börjat TRÄNA. Maken har till och med skaffat sig en PT, Fredrik, som kör hårt med honom. Utfall med hantlar, som säkert är bra på sitt sätt men inte för otränade och inte för otränade knän på en person som inte behöver mer belastning än den egna kroppsvikten. Så nu luktar det liniment och tigerbalsam hemma hos oss. Och gnälls.

 Jag har också ont. Inte i knäna utan i benen. Efter semestern har jag fortsatt med sandaler på fötterna. Även till och från jobbet. Det har straffat sig; stötdämpning är inte densamma som på mina walking shoes. Benhinnorna har tagit stryk helt enkelt. Men inte gnäller jag för det. Jag byter skor istället.

Virka Amelias bantningstårta

För andra veckan i rad fick jag Hemmets Journal tillsammans med morgontidningen. Det känns lite konstigt att bläddra i den veckotidningen. För mig är den så intimt förknippad med min mamma. Hon prenumererade på den så länge jag kan minnas.

Mamma var något av en mytoman. Hon kunde berätta långa historier ur verkliga livet. Alltså saker som hänt henne själv. Och mer än en gång hände det att man återfann hennes så kallade självupplevda erfarenheter i Hemmets Journal under rubriker som Så blev mitt liv.

Vi brukade få överta hennes gamla veckotidningar och nu när jag bläddrar igenom numren som jag fått i min brevlåda, så förväntar jag mig undermedvetet halvifyllda korsord. Med mammas handstil. För så brukade hennes begagnade tidningar se ut.

Och frågan är om jag ska nappa på kommande prenumerationserbjudande? Jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för Marit och Jon i sommarföljetongen Driver dagg faller regn.

Vem flossar min tandhygienist?

Jag vet att det finns ansikten där sminkningen inte primärt handlar om en kamp mot det allmänna förfallet men så är det hos mig. Ändå tar det emot att skaffa hjälp. Trots att jag dessutom skulle ha råd. Om det ingick i RUT-avdraget.

Då skulle jag låta någon annan sköta fejset. Varje dag.

Jag vet att det finns fötter där skötseln inte primärt handlar om en kamp mot liktornar, hälsprickor och förhårdnader men så är det hos mig. Ändå tar det emot att skaffa hjälp. Trots att jag tycker att det är jobbigt att böja mig som en fällkniv och fila och dessutom skulle jag ha råd. Om tjänsten vore subventionerad.

Då skulle jag låta någon annan sköta mina fötter. Varje vecka.

Jag vet att det finns tänder där flossandet inte primärt handlar om en kamp mot tandlossning men så är det hos mig. Ändå tar det emot att skaffa hjälp. Trots att jag skulle ha råd för jag jobbar minst 38,5 timmar i veckan. Och har en hyfsad lön.

När jag prioriterar bort flossandet till förmån för annat blir jag arg på min egen arrogans. Tänk om jag verkligen tappar tänderna?

En tandhygienist kostar bra mycket mer än en rutig städare. Annars skulle jag gå till Anneli varje vecka. Eller ännu bättre: låt tandhygienisten komma till mig.

Behöver jag säga att jag tycker att Lindeborg har rätt i att skattepengar borde användas till annat än skattesubventioner åt höginkomsttagare? Som till exempel Koljonen eller mig.

Odör

Senaste veckorna har Stockholms citykärna luktat. Värre än ett bryggeri. Jag har inte fattat det tidigare, men vitsen med studentflaken är inte bara att snurra runt Sergelfontänen. Utan ölflaken. Att man ska duscha ner varandra med öl. Inte med starköl det blir alldeles för dyrt, antar jag.

Makens sommarjobbare berättade att hennes klass hade köpt in över 20 flak med lättöl. Tvåhundrafemtio ölförpackningar som de sprutade ner omgivningen med. Inte konstigt att stan stinker.

Sammanfattning

Där kom även jag av mig i bloggandet. Och vad har jag att skylla på? Jobbet först och främst. Efter en period av bortavaro har det stockat sig lite av varje, som kräver utredningar. Ingen rast och ingen ro, med andra ord. Dessutom blir jag väldigt trött av att arbeta hela dagar när jag är ovan.

Sen har vi det här med vädret. Vackert väder är klart distraherande. När solen skiner är jag hellre utomhus. Och solljuset är förödande för verksamhet framför en dator, hur lätt och liten den än är och hur mycket nättillgång man än har. Då är det böcker som gäller. Pappersytor gör sig bättre ljusa sommardagar än speglande bildskärmar.

Nu har jag till exempel avverkat drygt hälften av En dag av David Nicholls och kan konstatera att den inte är alltför olik På vinst och förlust. Skriven i lättsam stil med en intressant idé som ramar in historien. Men i grund och botten är det Barbara Cartlandböcker; pojke möter flicka, halvljuv musik uppstår som resulterar i vänskap och läsaren vet att i slutändan de kommer att bli det verkliga kärleksparet. Boken handlar om vägen dit.

Och på sommarkvällarna är det annat som drar. En liten rundtur i skärgården med en udda samling av folk från jobbet kan vara trevligt en torsdag. Och lite surrealistisk när den extremt kortväxte medarbetaren (inte helt ovanligt) blev på snusen. Men laxen var god.

I lördags skapade vi det ultimata kitet för tomt-, uteplats-, balkong- och terrasslösa innerstadsbor utan bil. En garden-party-pirra. Den består av en uppfällbar transportkärra där vi surrat fast en mindre gasolflaska, en gasolgrill med benställning, ett hopfällbart bord och två tillhörande hopfällbara bänkar av biergartentyp.

Vi tog ekipaget med oss till Skinnarviksparken och grillade tillsammans med Tvåans familj och några av deras kompisar. Riktigt lyckat även om vi fick roade blickar från omgivningen på vägen till och från.

Och vad gör man när semestern är avverkad före midsommar? Jo, tar en skärgårdstur till. Tur och retur Åland kostar mindre än en resa med SL. Om man räknar själva resandet. I övrigt kan det lätt skena iväg. Och det är väl där Viking Line räknar hem vinsten.

Vi åt middag på båten med vin till maten.
– Vill ni ha vatten till?
– Ja, tack.
Kranvatten för 15 kr. OK, jag kan förstå att man vill ha några kronor av folk som bara tar vatten till maten. Men när man tar en flaska vin för flera hundra tycker jag att det är rent av oförskämt.

Men naturen är gratis och Stockholms skärgård i kvällssol är oslagbar.

I luren

En ettagluttares första riktiga skolavslutning måste firas.

– Stella, du kan väl skriva ner några rader, så jag vet vad du önskar dig.

Inte då. Skriva önskelista är alldeles för jobbigt. Moderna barn tar fram sin mobil, fotograferar önskemålen och mms:ar bilderna på objekten istället.

Frågan är bara var det finns accessoarer till Nintendo DSi? Jag tar en tur till BR på hemvägen.

Jobbigt

Tillbaka vid skrivbordet som om inget hade hänt. Men det har det. Det här hände till exempel. Vi höll på att missa ostronen i Cancale för att det var lite tjall på den interna kommunikationen. Även kallat bråk.

Mysterium

Maken har fått en kallelse till bouppteckningsförrättning (det kallar jag ett sammansatt ord) efter sin systers död.

Men vad betyder det om man blir kallad till en sådan tillställning? Att man är omnämnd i testamentet, eller? Och om man är är omnämnd, så uppstår fråga Varför? Även om hon dog barnlös så var gift sen många år tillbaka. Och Maken är inte hennes helsyskon heller.

Välkommen till heminredningsbloggen!

Efter fyra veckors bortavaro, ser man hemmet med nya ögon. Sånt som hemmablindheten bortsett ifrån, slår en som en knytnäve mitt i nyllet.

Som det här med det stickande solskenet in över köksbordet. Det irriterar större delen av dagen eftersom vårt köksfönster blickar rakt söderut. Köket blir varmt, det är svårt att sitta där och läsa, dammet syns och ljuset speglar sig i dataskärmen. Dessutom har sovrummet sett riktigt muggigt ut eftersom mörkläggningsgardinen hängt lite på trekvart. Säkert i över ett år.

I linneskåpet har vi, förutom lakan och handdukar, även linne. Som till exempel några pensionerade panelgardiner i två olika gröna nyanser. De hängde i sovrummet tidigare, men kom aldrig upp igen efter ommålningen december 2009. Jag tvättade och strök gardinerna och kunde konstatera att de mörkare veporna blivit vågiga i ytterkanterna. Dessutom sög de alldeles för mycket ljus.

Vi gick på gardinjakt på Åhléns vid Skanstull. Tre män vid heminredningsdisken slogs om att hjälpa till. Mikael vann och jag frågade
– Har ni några gardiner, vepor eller paneler, i vitt eller benvitt linne?
– Oj, för fyra, fem år sedan hade vi massor. Men inte nu.

Det är så man vet att man är helt ute. Ja, ja, det var väl då jag inhandlade mina gröna. Jag köpte en linneduk istället och förfärdigade mina egna mindre moderna gardiner i vitt.

Sen gick jag lös på mörkläggningsgardinen i sovrummet. Den ersattes av Tupplur från Ikea. En svart rullgardin som gömt sig i hallgarderoben, jag vet inte hur länge. Dessvärre någon centimeter för smal för vårt fönster. Men glipan fixade jag med ännu en omodern panelgardin. Sydd av den gamla mörkläggningsgardinen.

Så inatt kommer vi att sova gott. Jag – eftersom det kommer att vara ordenligt mörkt i sovrummet och Maken – eftersom han klättrat upp och ner på stegen. På mitt kommando och det tillhör inte vanligheten. Att han gör saker på mitt kommando. För jag har svurit en hemlig ed: Be aldrig andra göra saker som du kan göra själv.