Fröken Petimäter

En arbetskamrat berättade häromdagen följande episod hon var med om på tunnelbanan:

En pappa med barnvagn och son i femårsåldern kliver på tåget. Pojken vill absolut inte sitta i barnvagnen. Han kutar runt i tågvagnen och ägnar sig mest åt att snurra runt mittstången. Fler och fler kliver på ju närmre stan de kommer och pappan försöker ideligen med:
– Kom och sätt dig i vagnen.

När tåget är på väg in mot Slussen är pappan riktigt arg och ryter:
– Kom hit omedelbart. Nu är vi snart vid Slussen och där det många som ska av och på.

Då stannar sonen upp och tittar på pappan och säger med hög röst:
– Om du ska låta så där arg så ska jag berätta för mamma att du kissade i handfatet i morse.

Av någon anledning klev pappa och son också av vid Slussen.

Gräsänklingar
Tvåan ringde igår eftermiddag och var lite sällskapssjuk. Svärsonen var på kurs utomlands och hon tänkte ta Stella med sig till gungorna vid Mariatorget. M och jag bestämde oss för att möta upp där. På vägen dit hade M sprungit på sin jobbarkompis, som också var solo. Hans fru var på kick off med jobbet.

Innan jag hunnit till gungparken, hade övriga redan tröttnat och tagit sig inomhus på Rivals Bistro. Den oskyldiga leken i parken byttes mot hummer och champagne. Jo, man har rätt att skämma bort sig när det är lönehelg och hummertider.

Jag berättade för övriga sällskapet om pappan, pojken och handfatet. Den spontana reaktionen var: 

– Men skicka in den till Tjuvlyssnat.
– Det kan jag inte.
– Varför inte då?
– Det är mot reglerna.
– Vadå, regler?
– Regel numero uno är att man ska ha hört konversationen själv.
– Äh, spelar roll. Folk vill bara läsa nått kul så att de får skratta.

Helt plötsligt var jag smått löjlig, som brydde mig om fåniga paragrafer. Att M skulle reagera på det viset förvånade mig inte. Han är mästare på att bättra på historier. Men jag vill i alla fall inte skicka in historien.
 

1. Regelbrott. Jag har fått den återberättad.
2. Det var inte igår det hände. De nya tunnelbanevagnarna har ingen mittstång.
3. Någon annan som var med om händelsen i verkligheten, kanske redan skickat in den.
4. Min jobbarkompis läser den på Tjuvlyssnat och begriper att jag snott hennes tjuvlyssning.

Annons

Envar sin egen antroprolog

Tänk att det är så mycket som fungerar på grund av att det fort farande finns tillit till andra människor.

På hotellet i Aten behövde jag bara säga mitt rumsnummer och så satte man upp restaurangnotan på min rumsräkning. Det uppfattade jag det som en positiv gest, men jag skulle inte uppskattat om någon använt mitt rumsnummer för att spara pengar.

En vän till oss beställde en specialbyggd diskbänk för tusentals kronor utan att visa upp mer än sin nuna och en skiss över hur han ville att bänken skulle se ut. Verkstan byggde i timmar utan betalningsgarantier.

Jag sålde en dyr Abu fiskerulle, som en köpare i Hälsingland förskottsbetalade utan att blinka.

När vi nyligen zappade mellan kanalerna på tv hamnade vi på tv3, där en ung dam skulle ta hand om huset medan övriga familjen var borta. Hon släppte utan att blinka in ”besökare”, som ställde till huset till oigenkännlighet.

M:s grundinställning är att kvinnor är mer godtrogna än män. Jag skulle inte vilja kalla det godtrogenhet. Det har en negativ klang, som att man är naiv, enfaldig och lättlurad. Nej, jag ser det mera positivt. Jag tror det beror på att man fortfarande tror det goda hos människor, hyser en tillit och förtröstan på att de flesta vill väl. För det vill de oftast.

Men det har hänt att jag stött på såna som bevisat motsatsen. För några år sedan började en man, 45, på mitt jobb. Slemmig typ, tänkte jag. Inte för att jag är någon större människokännare, men han hade en extrem förmåga att framhålla sig själv i alla lägen. Dessutom dejtade med en massa damer han träffat på nätet, trots att han var sambo.

Efter någon månad fick jag klart för mig att han var en bekantas-bekanta och de som kände honom hade inga snälla saker att berätta. Mannen ifråga kom också på att vi hade gemensamma beröringspunkter. Efter den upptäckten gick han in för att få övriga arbetskamrater att frysa ut mig, kanske för att han var rädd att jag skulle avslöja hans rätt jag.

Han lyckades i någon mån påverka övriga och jag tyckte inte att jag kunde tala om vilken pappenheimare den mannen egentligen var. Det dröjde ungefär ett år, så hade övriga på jobbet sett vad han gick för och efter att flera dataprylar försvunnit spårlöst, fick han gå på dagen.

Ofta när det är någon efterjobbetaktivitet, brukar vi efter några öl hamna i ”Kommer du ihåg när Kjell-Lindgren-jobbade-här-stadiet” och överträffa varandra i att rekapitulera hans psykopatbeteende.

Kjell Lindgrentyper finns överallt. Jag är bara glad att jag inte stött på dem så ofta.

Inte nu igen

Nu var det dags igen. Ännu en dödskjutning på en amerikansk skola. Hur länge ska vapenlobbyn i USA kunna upprepa ”Det är inte vapen som dödar, det är människor”? Visst, det är i regel en människa som håller i vapnet, men jag har svårt att tro att amerikanare i allmänhet är mer mordiskt lagda än andra.

Men det borde vara slutsatsen för en vapenanhängare. Varför sker det annars så många brott av den karaktären i USA?

Sen får man väl tillskriva konstiga uttalanden som
”Hon har aldrig gjort något för att förtjäna detta. Hon var en vacker flicka.” till någon form av chock. Eller hade en ful flicka förtjänat hennes öde?

Tyst höst

Tystnaden beror inte på miljöförstöring och fågeldöd utan öronen får vila, både från oljud och öronproppar. Igår fick M sin bettskena mot snarkning och den hade avsedd effekt. Snarkningarna uteblev. Andningen var dock lite lustig, så min sömn blev lite orolig.

Nicolin på Fädernegården (vart tog hon vägen?) hävdade att män snarkade för att skrämma bort fiender från grottan. Får se om mina ynkliga ZZZZ-puuh kan hålla oönskade besökare borta.

Något som spädde på oron var att mina snarkningar blev störande. Inte för mig men plötslig var det påfrestande för sängkamraten. Då och då vaknade jag till av ett väsande ”Vänd på dig”.

Idag hämtade jag Stella på dagis. När jag kom höll hon som bäst på att domptera två andra flickor, som skulle vara farliga vilda djur. De lydde villigt och vrålade som lejon på savannen. Tvåan berättade att de fått hem en utvärdering med uppmaning att i hemmets lugna vrå förklara för Stella att man inte alltid kan få som man vill.

Barn i grupp är ofta en oroskälla för sina föräldrar. Jag minns själv hur jobbigt det var när skolan hade uppfattningen att ens barn inte passade in. En jobbarkompis berättar om hennes och yngste sonens våndor i sexårsverksamheten. 

Första uppgiften var att göra ett självporträtt, något som han konsekvent vägrade. Fröken som inte kunde förmå honom att fullfölja det hela, ledsnade och skickade hem honom med uppgiften. Grabbens första motargument var:
– Men jag är ju osynlig.

Den fantasifullheten borde premieras. Ett tomt papper med texten Osynlige Eskil skulle fungera utmärkt, tycker jag.

Nästa skäl var:

– Varför? Alla vet ju redan hur jag ser ut.

Till slut blev kompromissen en döskalle och skelett, så alla åtminstone fick veta hur han såg ut inuti.

Genusperspektiv

Idag orkade jag läsa hela två artiklar löneskillnader mellan män och kvinnor. Ingen större nyhet att skillnaden består. Men jag tycker att Lena Mellin, Aftonbladet, kommer med ett underligt råd till kvinnor:

Typ: Välj ett yrke med jämn fördelning mellan könen. Då är möjligheten större att ha en jämlik lön. Med kollegerna, alltså.

Jag trodde att bästa rådet var att välja något högt betalt yrke. Kanhända att den manlige kollegan tjänar mer, men kvinnors genomsnittslön borde höjas på det sättet.

Det är tydligt att jag får omskola mig till lärare. Visserligen kommer åtskilliga tusenlappar försvinna från lönen per månad. Men vad gör det, enligt statistiken blir jag väldigt jämlik.

Stryk det som önskas

Tillhör jag linnemaffian? Ni vet, medelålders kvinna, som håller svenska kulturen igång. Jag vet att jag inte gör det, mest för att jag aldrig har ägt ett linneplagg i hela mitt liv. OK, det har varit nära några gånger, men jag har hejdat mig inför kravet på strykinsats.

Det måste finnas marknadsförare därute som tror att jag ingår i målgruppen. Jag har fått adresserade erbjudanden om teaterabonnemang. Nu fick jag ett från Nationalmuseum. Det var ett bortkastat utskick. Jag brukar då och då gå dit ändå. Inte alltid för att se konsten, utan för att helgluncha på deras restaurang.

Apropå strykning, så passade vi Treans barn igår kväll. Jag fick faktiskt ett strykanfall och då frågade My, 3,5:
– Vad är det där? och pekade på strykjärnet.

Snacka om oflyt

M ringer och berättar om en konversation han just haft med en kund:

– Jag har tappat nycklarna så jag kommer inte in.

– Oj då! Jag kan vara på plats om cirka en halvtimme.

– Det har varit mycket sista tiden. Förra månaden dog min man, sen gick dammsugaren sönder och nu har jag låst mig ute.

 

Jag undrar just vad som var värst.

Vikänd

Helgen blev en dyr historia. Jag kände ett starkt behov av förnyelse på skofronten. Ett par bekväma pumps skulle inte vara fel. M och jag delade upp oss. Han tog ansvar för bok- och elektronikavdelningarna och jag höll till på Åhléns skoavdelning. Men några skor i min smak fanns inte att uppbringa.

Däremot fyllde vintersäsongens stövlar hyllorna. Det var absurt mycket kunder på jakt efter ett passande par. Jag vet av erfarenhet att min storlek, 39, är en av de första som tar slut. Så det gäller att ligga i startgroparna. 

Jag lyckades kapa åt mig tre olika modeller, alla sista paret i storlek 39. Tre andra kvinnor följde med intresse mitt val. När jag ratade ett par slängde de sig över stövlarna. Expediten var en ung flicka med attityd och hennes kommentar var:
– Så är det när man har samma smak som alla andra.
– Ha! Du har själv precis samma skomodell som jag travar runt i på jobbet.

Där försvann två lakan och jag blev lycklig ägare till ett par svarta stövlar. M hade på egen hand lyckats på ett antal hundringar att försvinna i utbyte mot ett halvdussin böcker.

Vädret var fantastiskt på lördagen. Vi tog båten Emelie från Nybrokajen till Hammarby sjöstad. Den färjelinjen har vi inte åkt tidigare. Stockholm är fantastiskt från vattnet. Målet var brunchen på Jimmys steakhouse. Bye, bye more bucks. 

På söndagen var vi också ute och fingick. Då hamnade vi i Gamla stan och bestämde oss för att luncha på Stortorgskällaren. Torskrygg med mandelpotatis blev mitt val. Men inte serverade man mandelpotatis. Det var skolbespisningsvarianten, runda, maskinskalade med ruggad yta. 

Varning, med andra ord. Servitrisen ursäktade sig med att det faktiskt stod ”boiled potatoes” alldeles under. Tjohej du! Tala då om för mig vad mandelpotatis heter på engelska? Och varför skulle jag läsa den engelska menyn när jag begriper svenska?

Som sagt, vi placerar pengar oralt. Antingen äter vi upp tillgångarna eller så hamnar de på tandläkarens konto.

Håll andas!

I Sverige finns det oftast bara ett sätt som är rätt. Det är inte alltid samma sätt, men fler än ett rätt sätt finns det sällan. Det kanske är en grov generalisering, men jag törs påstå att det förhållningssättet är typiskt svenskt.

I dagens DN fanns en artikel om att ”andas-rätt-kurser” för blivande föräldrar åter är på modet. När våra två äldsta barn föddes under första halvan av 1970-talet då var det självklart att man skulle lära sig psykoprofylax. I alla fall i Stockholm. Annars var man en värdelös, oengagerad blivande förälder. 

Vi bodde i Dalarna på den tiden. Där vi bodde föddes det inte särskilt många barn per år och några kurser stod inte på mödravårdens schema. Jag lånade böcker på biblioteket och flåsade så gott det gick på hemmaplan. 

Barnen föddes på Mora lasarett där de regerande barnmorskorna var pensionsmässiga och drev ruljansen på samma sätt som de gjort de senaste 40 åren. Lustgas var enda som fanns att tillgå.

När det var dags för Trean bodde vi Stockholm. Äntligen skulle jag få gå på föräldrakurs. På första träffen fick vi alla presentera oss. Tredje barnet, sa jag och alla stirrade på oss, som om vi var värsta ufon. Det blev ingen mer kurs.

Väl inne på SÖS konstaterade jag att trenden vänt rejält. Det var inte naturlig förlossning som var rätta sättet längre. Nu var det bedövning upp till tänderna som gällde.

Ansvarig barnmorska frågade om jag var villig att låta en elev ta hand om mig. Det var jag. Jag ställer gärna upp om folk behöver en läxa. När jag förklarat för eleven att jag inte tänkte mig något annan krycka än lustgas, skruvade hon på sig och sa att då ville hon nog inte ta hand om mig. Mitt sätt som hade varit så inne tre år tidigare var inte längre rätt.

Efter mödravården tog barnavården vid. Samma sak där, en enda metodik gällde: Semper/Findus-lösningen. Jag minns en kvinna från Jugoslavien, som gick till motattack. När sköterska på BVC frågade om babyns matvanor, sa hon att hon börjat med gröt.

 –  GRÖT?? Hur kan du ge en femmånaders baby gröt? Det finns välling speciellt avpassad för den åldern.

–  Tänk att ni svenskar alltid tror att ert sätt är det rätta. Flertalet människor på den här jorden har aldrig ätit välling. I mitt hemland avvänjas alla barn med att man övergår till gröt.

Tandvätska

Igår var jag gnällig och tyck-synn-om på telefon. Så till den milda grad att M gjorde något som han bara gjort en enda gång tidigare: Han köpte snittblommor till mig. En bukett med rosor. När han kliver ut ur blomsteraffären hade han sån tur att han sprang på en av mina arbetskamrater. Hon uppfattade M som gentlemannen personifierad och han gjorde inget för att få henne på andra tankar.

Förra och första gången M köpte rosor var 1974. Vi hade flyttat från Dalarna till Stockholm. Det blev ett glapp mellan första lönen och sista A-kassan. Alla egna resurser var uttömda och M gick till socialkontoret för att försöka låna pengar tills lönen kom.

Soc nobbade lån. Lån tog man hos banken. På soc får man bidrag.
– OK ge oss ett bidrag, sa M.
Han fick ett bidrag så vi skulle klara oss. Men vad ska en tvättäkta socialbidragstagare göra? M överla med sig själv, ett sånt här tillfälle får inte gå en ur händerna. Han gick raka vägen till Systemet och köpte vin och sen till blomsteraffären och inhandlade en bukett rosor.

Det var tur att han tog den chansen, för möjligheten har inte upprepats.

När jag kom hem efter jobbet igår stod det en rosenbukett på köksbordet och en flaska champagne på kylning. Så jag fick lite plåster på tanden.

Motionsmotivation

Jag funderar på om jag ska köra igång med step up eller spinning. Det skulle onekligen behövas få lite fart på dököttet. Den rätta lusten och motivationen har svårt att infinna sig.

Annat var det när jag var mellan 6 och 13 år. Då gick mycket energi åt till att hitta aktiviteter där mina talanger kunde komma till sin rätt. För säkerhets skull pågick flera av verksamheterna parallellt. Var fick jag ihärdigheten ifrån? Och inte hade jag några föräldrar som skjutsade. Jag knappt såna existerade på den tiden.

Balett
Hårdträning från 8 års ålder under ledning av en rysk balettlärare och till ackompanjemang av ”levande” pianist. Mina lackrosa tåspetsskor var både nötta och solkiga, men jag kom aldrig längre fram på scenen än bakre raden. Madame dolde mig skickligt bakom dansantare flickor.

Ridning
Eva och jag hängde på Mälarhöjdens Ridskola. Våra ensamstående mammor hade inga möjligheter att kosta på några egna ridlektioner. Eva var mycket mer entusiastisk än jag och lurade av Lena Holfve hennes ridtimmar. Egentligen lurades hon inte. Lena H:s föräldrar betalade för klubblektioner, som hon inte ville gå på och Eva L sa att vi gärna tog över ridtiden. 

Simning
Under ett år satsade jag hårt i SKK. Varje måndag, onsdag och fredag låg jag i Åkeshovsbadets bassäng och simmade längd på längd utan att få i snitsen på frisim. Men vem vill, som 12-åring berätta för kompisar att man tävlade i bröstsim?

Basket
En lärare uppmärksammade att jag hade ett visst bollsinne, plus att jag var längsta flickan i klassen. I femman och sexan gick jag in för basket. Sen var det dags för höstterminen i sjuan. Varje nytt skolår inleddes med ett besök hos skolsköterskan. Alla flickor fick rada upp sig i längdordning med den kortaste först i ledet. Jag ställde jag mig som vanligt längst bak, men blev snabbt förpassad längst fram. Alla hade växt om mig. Mitt bollsinne var inte tillräckligt för att kompensera bristen i räckvidd.

Gymnastik
Kransens gymnastikförening med sina gröna dräkter tränade i skolans gymnastikhall. Jag hängde på och lyckades med kullerbyttor och huvudvolt. Men hur jag än jobbade var jag sämst i gruppen. Däremot var jag bland de bästa i min skolklass. Lärdom: Be a big fish in a small pond.

På högstadiet var det bara råtöntarna som ägnade sig åt fysiska aktiviteter på fritiden. Det var först när jag var i 35-årsåldern som jag upptäckte att det kanske skulle behövas lite mer än att bara gå och stå. 

Jag badade tillsammans med barnen i en pool och skulle ta mig upp ur bassängen. Jag stod med ryggen mot bassänghörnet och skulle häva mig upp på poolkanten. Det hade alltid funkat förut, men plötsligt gick det inte. Jag orkade helt enkelt inte lyfta mig själv längre.

Den hösten hoppade jag på Friskis & Svettis. Efter det har jag gympat och spunnit till och från. Får se när andan faller på igen.

Namnbyte

Etablering utomlands är ofta ett skäl för svenska bolag att byta namn. Föreningssparbanken ömsar skinn till Swedbank. Klart förståeligt: Ett långt namn som innehåller ÅÄÖ.

Gotlandsbolaget Faktab Finans har ett kort och konsist namn, men trots det problem i engelsktalande länder. Fucked-up byter till PayEx. 

Det gäller att tänka sig för om man har planer på expansion.

Ömsom vin ömsom vatten

Det var i alla fall vin fram till idag kl 08:02. Gårdagens konferens på Teaterskeppet avslutades med middag och båttur. Under kvällen var det ett gäng skådespelare som spelade upp ett mordmysterium och matgästerna fick vara Miss Marple.

Jag promenerade hem från Skeppsbron och vem hoppar ut från Southside (lokala puben) om inte M. Han, Svärsonen och jobbarkompisen var inne på andra Guinnessen. Jag hängde med på tredje.

Det var fortfarande vin i morse. Vädret är fantastiskt och Riddarfjärden glittrade så glatt med det ståtliga Stadshuset i bakgrunden. Det måste vara något freudianskt, men jag som inte brukar komma för sent, har en benägenhet att vara ute i sista minuten när jag ska till tandläkaren. Det var bara att småspringa och svetten lackade när jag var framme vid Hötorget.

Tooth Break
Avsnitt 9
Denna morgon var det dags för operation och amputation. Man vet vad klockan är slagen när bedövningsspruta, skalpell, sutur ligger uppradade på tandläkarens bricka redan vid ankomsten.

Tre stick med sprutan, varav ett fick det riktigt att krascha i gommen. Efter några minuter var det dags för: Skalpellen, syster! och sen fila, bända, fila mera och bända mera. Jag trodde hela tanden skulle ryka, men Gunnar sa sig i alla fall få bort den krånglande roten.

Sådär en fyra, fem stygn och sen var jag klar. Det hela tog drygt en timme. För säkerhets skull fick jag med mig några Alvedon, ett recept på penicillin och starkare värktabletter. Som extra bonus fick jag också en liten lapp med Gunnars privata mobilnummer.

Nu ser jag fram mot att bedövningen släpper. Huvudet värker redan.

Gott sällskap

Det har sina poänger att vara en användare. När fler nyttjar samma sak kan de bilda en förening och en förening måste ju hålla möten och såna möten kan hållas på trevliga platser. 

Aten, till exempel, är en trevlig plats. Där träffade jag andra som begagnar sig av samma utvecklingsmiljö, som vi. Då är det alldeles på sin plats att dra töntiga skämt om databaskrascher, brist på dokumentation och annat som den vanliga omgivningen gäspar åt.

Idag ska jag iväg med en annan grupp användare. Det blir föreläsningar och sen en båttripp med middag. Förutom fördelen med gratisätande så brukar man få sovmorgon. Är användare i allmänhet morgontrötta? Träffarna börjar i oftast efter nio och mjukstartar med kaffe och macka.

Jag knallade iväg när jag var klar. När jag kom ut såg jag att Konsum inte hade öppnat ännu. Först då kollade jag klockan och såg att jag var ute en timme för tidigt.

Åter till morgontidningen!

Upphöjda motiv

Idag utspann sig följande konversation:

 

(Tjej 20+ och kvinna 50+ om trängselskatten)

Tjej: Jag röstade nej till trängselskatten.

Kvinna: Varför då? Du har ju varken körkort eller bil.

Tjej: Just därför!

Kvinna: Va??

Tjej: Det fattar du väl. Låt folk ta bilen. Jag vill inte trängas med fler än nödvändigt på tunnelbanan.

 

Jo, jo. Alla har sina egna rutiga och randig skäl.

Samtalsämnen

Golf
När man träffar nya grupper av människor, finns det alltid någon som trevar sig fram i samtalet och tar upp sitt favoritämne. Om en golfspelare hittar en dito i sällskapet upphör ofta all annan konversation. Golfarna överträffar varandra i att orera om hur hängivna de är, hur de spelade igår sent kväll, trots att bollen knappt syntes. Eller hur tidigt de var ute på säsongen och spelade med färgade bollar i snön.

Flera gånger senaste tiden har jag råkat ut för passionerade spelare och säger bara : Båååring!

Drömmar
För flera år sedan arbetade jag ihop med en gammal kompis. Vi åkte tillsammans till jobbet och varje morgon skulle hon berätta vad hon drömt. Vem bryr säg? Efter det är jag smått allergisk mot folks nattliga hjärnaktiviteter.

Moraliskt dilemma
Vi satt ett gäng och lunchade på jobbterrassen för ett par veckor sedan. Tankar utböts om semesterlitteratur och jag rekommenderade en som jag nyligen avverkat. En av avdelningscheferna anmälde sig genast som låntagare. Nästa dag kom hon med en bok som hon tyckt om, en mycket spännande levnadsskildring sa hon.

Det var Heather Mill McCartneys bok om sitt liv. Tydligen har hon haft hjälp av en spökskrivare, för Pamela Cockrill står som medförfattare. Resultatet är trots det inget vidare,. Bara ett upprabblande av händelser och jag fick inga större sympatier för huvudpersonen. Hon verkar bara rastlös och självupptagen.

Sen blir jag knappast förvånad över att paret McCartney ligger i skilsmässa. Kvinnan verkar vara väldigt entusiastisk i början av alla projekt för att sen tappa sugen och lämna över till andra.

Men vad säger jag till avdelningschefen när jag lämnar tillbaka boken? Pissdålig bok? Nej, det får bli någon fin omskrivning, som ”Intressant person” eller ”Skildringen utstrålar energi”.

Titteritips

Ni som inte sett filmen Spring Lola: Gör det! Det är en klart sevärd film.

Den sänds på SVT2 22.30 ikväll.

Suveräna souvenirer

I mitt tycke är de bästa souvenirerna såna prylar som man använder till vardags. Jag köper aldrig konventionella minnessaker, utan koncentrerar mig på sånt som jag kan ha framför ögonen varje dag.

Det är speciellt viktigt att hitta något nytt köksredskap. Jag har lådorna fulla med små, intressanta manicker. En annan viktig aspekt är priset. Saken i fråga får inte kosta skjortan och ska helst vara en pryl som jag ändå tänkte köpa.

Jag påminns om årets resor av
 

1. Skärbräda från Frankrike. Jag hade med mig en liten i plast, som jag glömde i disken på en camping. Men Carrefour har en utmärkt avdelning med köksredskap.
   
2. Bordssalt från Spanien. Kostade hela 0,45 € och pryder sin plats på köksbordet
3. Rivjärn från Tyskland. Helgomeletterna kryddas med grovt riven parmesanost.
   
4. Mineralvattenflaska från Grekland. Flaskan fylls på ett par gånger om dagen, så jag kan ha den nära till hands på skrivbordet.
   

 

Överseende lönar sig

Vi avslutade helgen med ett besök på restaurang Texas Longhorn tillsammans med Ettan, Tvåan och diverse annat löst folk. Totalt nio personer.

Senast M och jag var där beställde vi in varsin drink före maten. M tog en Margarita och jag beställde Dry Martini. Kyparen hade fullt upp och levererade två Margaritas. Vi sa inget, han slet som en galärslav. Drink som drink. När varmrätten kom in såg servitören sitt misstag, ursäktade sig och sa att han bjöd på drinken.

Den här gången bjöd en i sällskapet på en tillbringare med Margaritas. Efter ett tag dök kyparen från förra gången upp och vad hade han i handen? Jo, min Dry Martini.

– Det var på tiden! sa jag inte alls. Nej, det kallar jag service. Han kom ihåg incidenten från förra besöket, trots att det var över en månad sedan och nu kom vi i ett större sällskap. Jag vet inte om han kommer ihåg att vi blev kompenserade redan då, men nu har jag fått två gratisdrinkar.

Mera mödrar

"Inga tårar" låter som en intressant film. Familjemedlemmar ur flera generationer gör samma misstag, som jag känner igen: konsten att lägga locket på. Mamma dolde under hela vår uppväxt vem som var pappa till min storebror. Vi invaggades i tron att vi tre äldsta syskon hade samma pappa.

M har en kusin, Klas, som han träffar så gott som dagligen. Klas farmor visade sig vara strået vassare än min mamma. Under alla år har hon hävdat att Klas pappa var resultatet av en tillfällig bekantskap på Grönan.
– Han sa att han hette Sixten, var allt hon sa sig veta.

För ett tag sen, när farmodern låg på sin dödsbädd, berättade hon hur det egentligen låg till med den som var farfar. Hon hade haft en stormande kärleksaffär med sonen till byns rikaste familj. De kunde inte acceptera att sonen gifte ner sig utan tvingade fram en brytning. Farmor fick pengar att flytta till Stockholm för att aldrig återvända.

Jag fattar inte varför farmodern under alla år vidhöll en historia som ställde henne i sämre dager.