Mein Kampf

Det här med semester är verkligen ingen vila för min del. Åtminstone inte på planeringsstadiet. Då är det snarare en brottningsmatch. Eller kanske en hel turnering.

Först ska Maken och jag synkas. Vad ska vi göra? Vart ska vi åka? Och när? Det brukar ta tid att komma fram till svar på de frågorna. Det kan bli en del verbala skärmytslingar på vägen dit. Och det kan krävas både medlare och nattmanglingar innan vi enats.

Steg nummer två och tre är att synka planerna med våra respektive jobb. För Makens del brukar den processen vara ganska enkel. Det räcker med att två av teamets tre medlemmar är på plats. Och om det kniper kan det duga med en.

För min del är det värre. Då ska mina önskemål om tid först synkas med Åkes. Och han brukar minsann kunna ta för sig. Sen ska allt passa in med tidplaner för olika projekt och då blir inte bara Åke och min chef inblandad. Nej, då sticker projektledare upp sina huvuden och ligger in sina veton.

Förra veckan ägnade jag en hel del tid till att brottas, först med Maken, sen med Åke och chefen och när jag trodde att jag skulle gå segrande ur turneringen då la projektledaren in sitt veto. Här beviljas inte några två veckors ledighet. Möjligen någon extra dag i samband med en helg.

Jaha, när ska jag kunna ta ut mina återstående 19 dagar? När resorna kostar en förmögenhet och enda resmålen ligger på andra sidan jordklotet? Om man inte vill hasa runt i en storstad vilket jag redan gör resten av året. Och varför får andra sina semestrar beviljade trots att de har mer att bidra med i projektet än jag?

Efter en lång kamp var en vecka okej. Men när? Det var inte snutet ur näsan, precis. Möjligen vecka 33 fast jag helst ville ha vecka 34. Med baktanken att det kanske var billigare när skolan börjat. Nej, vecka 33 får det bli. Vecka 34 har jag semester, sa projektledaren.

Då kände jag för att lämna walk over alternativt kasta in handduken. Det blev ingen resa beställd i helgen som var. Luften gick liksom ur mig. Men nu har jag pumpat upp mig igen. Så till den milda grad att vi beställt en resa. Inte vecka 33 eller 34. Utan både och. Alltså halva 33 och halva 34. Sen får Åke, chefen och projektledaren säga vad de vill.

Men fortfarande återstår det 14 semesterdagar att brottas om.

Skitsnack

Och nu över till ett allvarligt ämne, som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen toaletter och tillsynen av dem. Jag har redan vid ett par tillfällen redogjort för hur det kan se ut på mitt jobb. Trots att muggarna städas varje morgon. Fram mot arbetsdagens slut får man verkligen bruka urskiljning och leta sig fram till någon acceptabel klosett.

Idag var vi ute en sväng på Söder och hamnade så småningom på hotell Clarion vid Skanstull. Vår aktionsradie brukar ligga på den nivån när man måste hålla sig på skuggsidan för att över huvud taget orka ta sig fram. Noa åt en barnhamburgare och Maken och jag tog varsitt glas vin. Och om jag ska komma med lite kändisspotting, så satt Ulf Lundell vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Tog ett glas vin, alltså.

När det var dags att lämna uteserveringen tog jag en tur till hotellets toaletter i anslutning till foajén. En mycket nedslående upplevelse. Damavdelning rymde åtta toaletter. Tre av den var låsta och antagligen upptagna. Övriga fem såg inte kloka ut. Pappersbitar över hela golvet, tomrullar låg lite här och där och alla bås saknade obegagnat toalettpapper. På ett fyrstjärnigt hotell?

Då är det inte konstigt att stans restaurangen i allmänhet har så läbbiga gästtoaletter. Ska det vara så svårt med en okulär besiktning lite nu och då? Och göra en insats innan det sunkat ner sig alldeles. McDonalds håller fräschare nivå på sina muggar.

Hur är det då i andra länder? Bättre än här enligt mitt förmenande. Framför allt på rastplatser längs motorvägar. I Tyskland finns det i regel ett kabinettsbiträde som sköter rulljansen. Snyggar upp efter gästerna, delar ut toalettpapper och pappershanddukar. Och det kostar alltid en slant, från 0,5€ och uppåt. Ibland kan toabesöket ge rabatt på kaffet.

I Frankrike är toabesöken i regel gratis. Det är inte alltid som muggstolen har sittring, med då är själva stolsmodellen avsedd för att vara ringlös och porslinet har mjukare rundning där man ska parkera rumpan.

Förutom att franska stormarknader har ett utbud av matvaror som kan göra mig gråtfärdig, så finns det alltid schysta kundtoaletter. Något som styrde min tarmverksamhet på våra bilsemestrar på 1980-talet. Under många år kunde jag inte gå länge i ett varuhus eller på en stormarknad utan att reagera som en av Pavlovs hundar, typ. Jag behövde helt enkelt uppsöka en bekvämlighetsinrättning.

Det avstod jag från på Clarion. Men jag sa till tjejerna i receptionen att de borde skicka någon till damrummet. Och det pronto.

Ingen smygreklam

Som han har hånat och gjort sig lustig över mig för att jag gärna sitter framför datorn. Istället för att umgås med riktiga människor. Det vill säga honom. Och nu har Maken trillat dit själv. Ordentligt. Inte som bloggare, fejsbookare eller twittrare. Nej, det skrivna ordet är inte riktigt hans element.

Camera 360

Det hela började med att han lyckades ta en mobilbild på ett par vinddrivna existenser, som stod och väntade på 4:ans buss utanför vår port. Två skäggiga gubbs, en i rullstol och den andre agerade någon slags assistent. Överhopade med plastkassar och påpälsade i sommarvärmen.

Maken la ut bilden på sitt instagramkonto. Men så slog det honom att det här gick det att göra något större av. Lite inspirerat av Jan Stenmark, typ.

Och nu har han ägnat större delen av sin fritid senaste veckan åt sina gubbar. Använt samma bild, som han manipulerat med diverse appar och lagt på pratbubblor med konversationer männen emellan.

Männen är döpta till Sighsten och Gunnar, i vardagslag Sigge och Gurra, och håller till runt Zinkensdamm. Har koll på det mesta i omgivningen och betraktar sig som söderhipsters. Så gå gärna in och kolla hans tomtar. Och lajkar ni vad ni ser är det bara att klicka på lilla hjärtat. Då blir pappan till figurerna ännu gladare.

Mer malört

Om ni ser någon stor, oidentifierbar sak ligga och skräpa i ett hörn så kan det vara min. Nämligen min tappade sug. Jag har alltid gått till jobbet med spänst i steget och sugen på arbete. För mitt jobb har varit intressant, utvecklade och spännande.

Nu tar det mest emot när jag ska bege mig till min arbetsplats. Av flera skäl. Inte bara för att jag titt som ofta känner mig förfördelad på min arbetsgrupp. Utan för att vi numera är så styrda upp- och bortifrån. Allt ska rapporteras och räknas. Egna initiativ är oönskade och ignoreras. Även om de skulle vara till nytta för företaget

Nej, nu är det andra som bestämmer vad som ska göras och när. Och argument, hur logiska de än är, biter inte. Det är bara nyförsäljning som intresserar ledning och ägare. Gamla produkter, det vill säga de som går med vinst, är totalt ointressanta.

Inte nog med allt ovanstående, idag är det Långkoftans sista dag på jobbet. Och det gör mig extra deppad. Vi som jobbat ihop under åtminstone 15 år och gått in med liv och lust i det ena herrejössesprojektet efter det andra. Benat ut vad det är som vi egentligen ska åstadkomma, löst praktikaliteter och kommit med ljusa idéer på löpande band. Åtminstone i våra egna ögon. Och alltid gått i mål i tid.

Nu lämnar hon det sjunkande skeppet och jag står kvar på plankan och önskar att någon säger: ”Hoppa! Och ta med dig 18 månaders avgångsvederlag på vägen ner.” Och då hoppar jag bums. Sen, när pengarna är slut, kan jag leva på A-kassa och inkomstförsäkring i 150 dagar.

Efter det tar jag ut permanent permission; 43 år i ekorrhjulet räcker mer än väl.

Dryper av bitterhet

Alltså här ställer man upp till höger och vänster när arbetskamrater frågar om man kan ta över deras jobb. Och vad får man för det? Inte så mycket som tack. Bara grym besvikelse.

I förra veckan frågade Mackan mig om jag kunde ta hans kvällsjour på tisdag denna vecka. Och det sa jag att jag kunde. Bara för att jag ville vara hygglig nu när han ska sluta i morgon. Jag var till och med så gentil att jag la 50 spänn i insamlingen till hans avskedspresent. Så mycket brukar jag sällan lägga men det var minsta valören i min plånbok.

Men vad var det Mackan skulle göra i tisdags? Det fick jag just klart för mig. Genom facebook. För där är han min kompis. Än så länge. På hans sida på fejan har han nämligen lagt ut en bild på tisdagsmiddagen. Där alla arbetskamrater sitter med runt bordet. Utom jag. Jag fick sitta hemma nykter och blek medan mina arbetskamrater var ute och roade sig på lokal. Inte riktigt schyst, om ni frågar mig.

mackan-suger

 Nej, det tycker jag var riktigt fisigt. Nu är det jag som klipper våra vänskapsband på fejan. För så behandlar man inte en vän. Och jag funderar på att stega in till Anders, som har haft hand om insamlingen, begära tillbaka min 50-lapp och stryka mitt namn på Lycka-till-kortet.

Och min nästa bok i Mackan-serien kommer definitivt heta ”Mackan suger”.

 

Uppdaterat: Och nu sitter jag och jagar upp mig ordentligt. Tänk om det var jobbet som betalade kalaset? Då kan vi snacka om negativ särbehandling.

Bikt

Jag håller på att utveckla mig till en riktig rättshaverist. Ägnar en del av min tid till att skriva uppfordrande mejl till kommunen. Om allt från trafikplanering, städning och utformning och placering av cykelställ. Idag fick jag svar på det sistnämnda. Svar och svar, mer god dag yxskaft.

”Den typ av cykelställ som finns på Hornsgatan är en av de standardmodeller som används i Stockholm. Det inte ställen utan själva cyklarna som tar mest plats och gör att det blir trångt. Tyvärr är det svårt att reglera HUR cyklisterna ställer sina cyklar. På vissa ställen ha vi satt cykelställen snett för att cyklarna ska ta mindre plats.”

Varför ska cyklarna över huvud taget ta upp plats på trottoaren? Gör om Bysistorget till en stor cykelparkering istället. Där står de inte i vägen för någon.

SL:s kundtjänst har fått sin beskärda del av min uppmärksamhet. Frågor och synpunkter på Access-kort och reskassa. Krav på återbetalning av biljett när tunnelbanan stod i morgonrusningen och jag fick ta omvägar till jobbet. Så i slutänden tog det längre tid att åka kommunalt än att gå.

Och när jag åker med allmänna kommunikationsmedel ägnar jag mig åt att uppfostra mina medresenärer. Som unga damer till exempel. En del tycker att det är helt okej att ta upp två sittplatser: en som de själva sitter på och en som de ockuperar med sina väskor, kassar och påsar. Jag tycker det är ett oskick. Så även om det finns andra lediga säten, så harklar jag mig och säger ”Ursäkta!”. Då tvingas de rafsa ihop sina prylar och trycka ner dem i knäet. Och jag bänkar mig bredvid.

I morgon tror jag att jag ska författa ännu ett mejl till Gatukontoret. Med rubriken: Är det inte dags att flytta tillbaka övergångsstället på Arenavägen? Så att det ansluter till ingången av Globen Shopping. Nu när Tele2 Arena är klar.

Inget ämne är för fjuttigt. Det gäller att hålla kommunens tanter och gubbar sysselsatta. Och ni kan alltid skylla på mig om kommunalskatten går upp.

Jag skyller på Bildpunkten – bland annat

Välkommen till sällanbloggen!

Och varför har jag hållit mig undan i nästan två veckor? En kombination av flera saker. Som den här till exempel. Hon som kom till världen för två veckor sedan och gjorde att två av hennes äldre syskon har häckat hos oss en hel del.

megapixel

När hemmet utökas med 2-3 personer så får det konsekvenser. Vanligtvis kör jag diskmaskinen varannan eller var tredje dag. Är barnbarnen här så ökar disken inte linjärt i förhållande till antalet hemmavarande. Snarare sker det i kvadrat eller kubik. Diskmaskinen dras igång två till tre gånger om dagen.

Samma sak med behovet att ta fram dammsugaren. Är det bara Maken och jag på våra 84 m2 då räcker det med att ta fram det brummande åbäket en gång i veckan. Men med barn i huset borde dammsugaren köras runt i lägenheten minst en gång per dag. Ja, jag säger borde, mest för att det skulle behövas. Men så ofta blir det inte.

Och allt detta plockande. Det är bara en tidsfråga innan saker som ligger på bord och bänkar hamnar på golvet. För att inte tala om de svarta fårskinnen på köksstolarna. De ligger dammiga och dana i något hörn.

Det här med att saker hamnar på golvet får konsekvenser för mängden smutstvätt. Kläder och handdukar känns inte så fräscha efter en natt på sovrumsgolvet. Eller insparkade under soffan.

Sen ska de äta stup i kvarten. Där är glass av ondo. Den hamnar alltid någonstans på kläderna. Gärna på både shorts och t-tröja. En ren naturlag, skulle jag vilja påstå. Och innan dagen är över är det dags att köra tvättmaskinen.

Och dricka måste man när det är varmt. När det dricks så går det inte att använda samma glas, som gången innan. För man vet inte var man ställde det och det är förenat med livsfara att råka dricka ur någon annans glas. Hur nära släkt man än är. Och innan man vet ordet av så är det dags att dra igång diskmaskinen. Igen.

letourEn annan orsak till mina glesa inlägg är Touren. Julikvällarna förgylls av svepande helikopterbilder från Frankrike och det missar jag inte om jag får bestämma. Men idag är det vilodag för cyklisterna och mig. Och då hinner jag med att plita ner några rader.

Fotgängarbloggen

Välkommen till bloggen för gångtrafikanter!

Nej, jag vill inte elda på i cykelkriget. Inte heller är jag av åsikten att alla cyklister är dumma. Det av flera skäl. Dels för att jag vet att flertalet gör så gott de kan. Men stans trafikplanering verkar skötas av ett gäng inkompetenta skrivbordsnissar som förmodligen åker bil eller kommunalt. Och dels för att jag själv cyklar emellanåt. Men jag behöver avreagera mig.

Min slutsats är att de dumma cyklisterna är alldeles för många och korsar min väg, alltså min gångväg, alldeles för ofta. Eftersom jag går runt en mil om dagen på stadens trottoarer, gång- och cykelvägar så gives det många tillfällen. Här kommer några betygsatta incidenter från de senaste dagarna.

trecyklar

I morse kom en kvinna vinglade förbi mig på trottoaren. En smal trottoar där cykelbanan löper alldeles bredvid. Om än en nivå ner.

– Är inte du lite för stor för att cykla på trottoaren? frågade jag.
– Vadå då? Jag stod faktiskt där borta och ringde.
– Och det tycker du är ett fullgott skäl?
– Du kommer nog fram dit du ska oavsett om jag cyklar på cykelbanan eller inte.
– Det tror jag säkert.
– Du får ha en bra dag, sa hon i snäsig ton.
– Jag önskar jag kunde säga det samma. Var jag helt enkelt tvungen att genmäla.

femcyklar

I går, på hemvägen, gick jag som vanligt på Skanstullsbrons västra sida. Och det är förenat med livsfara i rusningstid. Cyklar och cyklister kommer i horder när det slår om till grönt i korsningen Götgatan-Ringvägen.

Då blir jag lätt påcyklad av en medelålders kvinna, som cyklar på gångbanan. Hon stannar men vägrar att flytta på sig.

– Här kan du väl inte cykla. Cykelbanan är på andra sidan vita strecket.
– Vadå? Du kan gå på andra sidan bron.
– Varför skulle jag göra det?
– För det är bättre om plats.
– Men hallå! Är du seriös? Ska jag förflytta mig till andra sidan bron bara för att du ska kunna cykla på gångbanan? Varför gör du inte själv det? Cyklar på andra sidan om det är bättre plats där.

fyracyklar

För några dagar sedan, när jag också var på väg hem över Skanstullsbron, blev jag omcyklad av en ung tjej. Hon färdades alltså mot enkelriktat och höll på att braka in i en cykelhord på väg söderut. Då bryter sig en man ur horden och stoppar tjejen genom att hugga tag i hennes cykelstyre.

– Du får inte hålla fast mig, vrålar tjejen.
– Men du cyklar ju mot enkelriktat. Begriper du inte hur farligt det är när det är så många som kommer från andra hållet?
– Jag fattade inte att det var enkelriktat förrän jag var halvvägs över bron. Vad skulle jag göra?
– Kanske vända. Eller varför inte kliva av cykeln och gå?
– Du har i alla fall inte rätt att stoppa mig.
– Det tror jag nog att jag har, sa mannen och drog fram en polisbricka ur bakfickan på sin cykeltröja.
Då gjorde jag tummen upp mentalt och gick vidare.

Varför kan folk som uppenbarligen gör fel aldrig tillstå det? Utan alltid käfta emot. I dag väljer jag nog gamla klaffbron på hemvägen. Det känns lugnare för nerverna.

Förnekar sig aldrig

Maken jobbar ihop med en italienare. En man vid namn Enzo, som bekräftar alla mina fördomar om italienska män. Han är guds gåva till mänskligheten. Speciellt den kvinnliga delen. Dessutom kan han lösa all världens problem om han bara gavs tillräckligt med utrymme.

Flera gånger om dagen deltar Enzo i leken: Om jag var Reinfeldt. Då skulle han skjuta/hugga av händerna/sterilisera/dränka alla som gjorde vad som inte faller honom i smaken. Minsta tidningsrubrik kan få honom att gå igång.

I går var det Aftonbladet med artikeln Så enkelt snor tjuven dina bankomatsedlar, som höjde blodtrycket till 160. Minst. Tjoff, tjoff, av med händerna bara. Så kanske bovarna lär sig skilja mellan ditt och mitt.

Att han själv jobbar svart så mycket han bara kan hör inte till saken. Eller att han har hyrt en bil till helgen för att åka till Tyskland och köpa billig sprit. I större mängder som han kan sälja till hugade kunder och själv göra en god affär.

Det är absolut inte samma sak. Inte ens brottsligt heller i Enzos ögon. Han betalar ju för hyrbilen, tankar skattad bensin och tänker inte sälja till ungdomar.

Om jag var Reinfeldt så skulle jag sätta Enzo på skolbänken. I Moral- och etikskolans grundläggande kurs.

Tjatigt värre

Eftersom mina gamla Birkenstock säckat ihop totalt och det verkar stört omöjligt att få tag på min modell i skoaffärerna jag brukar frekventera, så har jag beställt och betalat ett par på nätet. Och det har fyllt min mejlbox.

Några sekunder efter min order kom det här:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Din profil

Hej Victoria Sannberg
Användarnamn = E-post
Lösenord: m8fd29

Ytterligare tre sekunder senare:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Automatisk orderbekräftelse

Hej Victoria Sannberg
Detta är en automatisk bekräftelse på att vi mottagit din beställning. Du kommer att få en till bekräftelse när vi manuellt gått igenom din order.

Orderdatum: 2013-06-29

Idag kl 9:10:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Manuell orderbekräftelse

Hej Victoria Sannberg
Vi har manuellt gått igenom din order och behandlar den nu vidare. Du kommer att få en leveransbekräftelse när vi skickar dina varor.

Eftersom jag hade en fråga mejlade jag kundtjänsten, som svarade några timmar senare:

Hej Victoria Sannberg
Tack för ditt mail … ha en fortsatt trevlig dag.

En timme senare var det dags igen:

Till: Sannberg, Victoria
Ämne: Leveransbesked

Hej Victoria Sannberg
Tyvärr måste vi meddela att Din produkt nedan är fördröjd från leverantören och vi har fått nytt leveransbesked. Du är välkommen att höra av dig om du vill göra ändringar i din order. Leverans beräknas ske: Vecka:28.

Birkenstock-PisaNu väntar Victoria Sannberg med spänning in vecka 28, det vill säga nästa vecka. Och alla automatiska mejl och sms, som leveransen kommer att generera. Om de över huvud taget har några sandaler att skicka.