Minimesserschmidt

Senast vi åt med Treans familj halkade samtalet av naturliga skäl in på vaccineringar, långa flygresor och risken för blodproppar. Det naturliga i sammanhanget är att vi åker till Asien om ett par veckor och Treans familj åker till Thailand i slutet på veckan.

M fick proppar i benen efter fem timmar på 10000 meters höjd så 15 timmars flygning ger en hög gruvfaktor. Trean undrade om han hade anledning att vidta åtgärder för egen räkning.

– Stödstrumpor under flygningen kan aldrig skada, menade jag.

– Men är det verkligen nödvändigt?

– Nödvändigt och nödvändigt, men när Tvåan var hos gynekologen efter pappas proppar, blev hon ombedd att sluta med P-piller omedelbums, med tanke på den ärftliga dispositionen.

Då vaknade Noa och visade sig vara en sann Sandbergare (läs Besserwisser).

– Det heter inte pepiller, utan pupiller.

Vi avstod från att förklara vem som hade rätt och fel i ämnet.

Hur var det nu under 2007?

Det gångna året passerade utan några större katastrofer i familjen. Man kan säga att det hela var en framgång i och med att alla hade hälsan, jobb och blev ett år äldre.

image299

Vi firade femtonårsjubileum på vår mantalsskrivningsadress (kvarteret på enirobilden ovan). Så länge har vi inte bott någon annanstans. Lägenheten har fått sig en uppsträckning. I januari fick vardagsrummet en duvning med omtapetsering och golvslipning, i april var det dags för sovrummet och snart är vårt tvåårsprojekt på köket avslutat. Det tar sig!

Saker vi köpt: Massor av böcker, en ny cykel till mig och en hemmabioanläggning.

Saker vi gjort oss av med: Massor av böcker till återvinning. Gamla bioprylarna står på vinden och en ung dam i närheten trampar runt på gamla cykeln. Hennes egen befinner sig i okända händer.

I höstas gjorde vi oss av med bilen. Man är väl klimatsmart! Nej, det är inte hela sanningen. Snarare man är väl tillräckligt smart för att begripa sitt eget ekonomiska bästa. Svärsonen har varit vänlig nog att låna ut sin bil när nöden har varit stor och vid ett par tillfällen har vi hyrt åkdon.

På jobbet var det lite mer turbulent med chefsbyte och medarbetarförlust. Dessutom plågades jag av Perplexprojektet ett halvår längre än planerat. Jag glömde alldeles bort att det var 20-årsjubileum med samma arbetsgivare den 14 december. Nu får jag se till att komma ihåg att jag haft samma tjänst i 10 år den 1 april 2008. Jag vet inte om det egentligen är något att yvas över. Det låter nästan lite initiativlöst.

Vi hann med lite semester också. I februari var vi på Teneriffa och under juli drog vi till Spanien. Dessutom blev det ett litet brysselbesök, som inte var särskilt bryssligt. Två dagar på en internationell hotellanläggning kunde ha utspelat sig var som helst i världen.

Det var 325 ord om året som gick. Mycket mer kommer jag inte ihåg, så här på rak arm.

Pseudopseudnymer

Jag känner mig grundlurad, framförallt av diverse bloggares alias. Först var det Izza som inte alls var någon lirare. Inte ens skön, möjligen exhibitionist. Nu slank jag in på proffsbloggaren, Fotbollsfruns sida. Jag var helt enkelt nyfiken på en kvinna som äktat en boll.

Besvikelsen var total! Äkta hälften var ingen fotboll och inte ens äkta. Och språket sen? Rövar och andra onämnbara kropssdelar i snart sagt varje inlägg. Dessutom vänder jag mig mot att en kvinna väljer ett alias där man beskriver sig som någons bihang. Men jag testar greppet: Fröken Tjatlund blir Portisfrun och här kommer ett inlägg.

En hyresgäst tyckte att vattnet rann väldigt trögt i handfatet och gjorde en felanmälan. M och lägenhetsinnehavaren kom överens att onsdag förmiddag skulle funka utmärkt för båda parter. Ingen i familjen skulle vara hemma då och det var OK att gå in med dubblettnyckel.

När M och kollegan öppnade ytterdörren till lägenheten såg de blodpölar på hallgolvet. De ropade utan att få något svar. Vad göra? Kliva in eller stå kvar? Man har väl sett CSI och annat, så första tanken var att ringa 112. Men så såg de lappen:

Ledsen rörmokaren!

Du får fixa avloppet en annan dag. Vårt barn kom till världen i badrummet under natten så vi har lite annat att tänka på.

Det kunde ha varit vi

Varje år är det samma sak; några människor någonstans blir snuvade på tv på självaste julafton. Den här gången var det comhemabonnenter på Södermalm. Nu svävar jag i ovisshet om vi var drabbade.

Jag ser framför mig snyftreportaget, där maken och jag sitter och ser patetiska och ensamma ut framför vår nedsläckta tv.

– Sånt här ska bara inte få hända! Vi hade verkligen sett fram mot att se Karl-Bertil. Det ger en sån härlig känsla att hänga med i texten och precis vid rätt tillfälle brista ut i: "Jag har närt en kommunist vid min barm!" Det tog man ifrån oss.

Nej, istället för att sitta hemma och gnälla är vi ute i Gustavsvik och bara tar det lugnt. Mycket annat än att läsa, äta, sova, promenera eller basta orkar jag inte med. De senaste tre veckorna har jag slitit hund och jobbat till 19:30 i stort sett varenda kväll. Då hinner man inte mycket annat. Inte ens att blogga eller att ha koll på andras bloggar. Så det är inte av bristande intresse jag gjort mig osynlig, mera av tidsbrist.

image298

(Riktigt hyfsad för att vara mobilkameran)

Nu återstår två sena jobbkvällar och sen är det bara två veckor kvar till Asienresan. Vi har till och med fått ändan ur vagnen och vaccinerat oss mot det man ska enligt vaccindirekt. Så nu ska jag tåla spott från vem som helst; bara det är värt 880:-.

Idag ska vi faktiskt vara lite sociala. Trean med familj kommer hit och nu ska jag ta tag i att fixa lite potatissallad.

Pecunia non oleat

Nu har jag varit så där dum igen och ägnat dagens ljusa och en del av de mörka timmarna åt arbete. Lönebeskedet låg, som tack på toagolvet och väntade. Maken hade haft fräckheten att öppna det i tron att det var hans eget. Det blir rapport på det, sa jag och kände mig kränkt. Ta och kolla igenom handväskan och mobilen när du ändå är i farten.

Eftersom jag är överhopad med beredskap och jour alla kommande helger, så sa min chef att han var beredd på förhandlingar om kompensationsledighet som lite smörjmedel. Men mitt lönebesked skvallrar med svart på vitt att mer ledighet inte är så lockande. Jag hinner ju inte ta ut den ledighet jag är berättigad till.

Från tidigare år har jag 12 sparade semesterdagar. Till det kommer 11 dagar av årets semester och därtill 55 timmar i kompsaldo. Ändå har jag tömt kompsaldot i utbyte mot pengar ett par gånger det här året. Nej, hit med kosing istället för ledighet.

Idag fick vi årets julklapp av företaget och med hänsyn till mina julfirande kollegor avslöjar jag inte något om innehållet. Men som min förrförre chef sa: Jobbar man bara tillräckligt länge på bygget, så kan man få ett riktigt användbart kök.

Nu har jag kunnat släppa min handfasta ledning av användarna och varit riktigt produktiv. Dagens program med stort P skapade månadsstatistik i ett excelark. Beställaren, som egentligen inte visste hur hon ville ha det, blev vederbörligen impad.

Min MCS blir bara värre och värre. Ikväll fick jag huvudvärk av en kvinna, som satt bänkraden framför mig på ett möte. Hon hade på sig en vaniljstinkande parfym, som gjorde mig minst sagt illamående. Speciellt som hon satt och fläktade med ett papper hela tiden och spred stanken åt mitt håll.

image297

Det är inte så att jag är allergisk mot parfym, det är bara vissa typer av lukter som ger mig huvudvärk och får mig att må illa. Vi hade tidigare en alldeles egen stinkbomb i form av en porslinsblomma. Den hade jag inga problem med, men kommer det in en "väldoftande" Shalimartant i tunnelbanevagnen, så stiger jag av.

På jobbet kör jag med sist-in-stategin; jag medvetet lite sen till sammanträden, speciellt på förmiddagarna. En av avdelningscheferna brukar vara välpreparerad med lukter, så jag behöver välja sittplats efter att hon parkerat sig.

Glest mellan inläggen

Skinnrock från Malung – Rocka

Kappa från Malung – Nappa

Billy hade en singel med Thore Skogman och från den erinrar jag mig ovanstående rader. Vi bodde i Malung på den tiden, dvs tidigt 1970-tal, och skrattade hjärtligt varje gång vi hörde på skivan. Töntfaktorn var minst 98 %. Undrar just hur många beställningslåtar den mannen åstadkom?

Om jag ska dra en mötte-Lassiehistoria om Thore Skogman, så är det Marikas. Hon är död sen lång tid tillbaka, men var min bästa vän under många år. Det här utspelade sig under vår riktigt spänstiga period för ca 20 år sedan, när vi ägnade oss åt jogging.

Per Eric Nordquist utlyste en tävling i sitt radioprogram; den som var intresserad av att springa New York maraton kunde skicka in ett vykort med en välformulerad motivering. Lotten föll på ett kort från Marika och hon fick åka till USA tillsammans med Per Eric Nordquist, Thore Skogman och någon dansbandsnisse, som jag inte kommer ihåg namnet på.

Thore Skogman hade tränat under Nordquists ledning och lyckades också, mot all förmodan, ta sig runt alla 42 km. När det var dags för att fira väl förrättat värv med en galamiddag avstod Thore Skogman från Champagnen för att istället skåla i Champis. Inte för att han var helnykterist utan för att han helt enkelt aldrig i hela sitt liv druckit alkohol. Varför förstöra en sån snygg svit?

Jag avstår lätt från Champis till förmån för andra drycker och vid senaste besöket på Bolaget kunde jag inte motstå en spansk nyhet bland rötjuten, Langa. Nu återstår det att bestämma sig för om den är drickbar eller blir föremål för langning.

Nu fortsätter jag på sprittemat. Vi 5 i AB ställde frågan till folk om de kunde tänka sig att avstå från alkohol i julhelgen. Flera besvarade frågan med att det var inget problem, de drack aldrig starksprit. De föredrog vin och öl.

Sliskigt

Tvåan beklagade sig över att deras samtalsämnen för det mesta snurrade kring respektive jobb. Så är det också för oss. "Det hjärtat är fullt av, talar munnen" heter det. Men det är knappast önskvärt att arbetet är den största hjärtefrågan. Nej, snarare är det så att "det hjärnan är full av, talar munnen". Och inte ens en helg kan utplåna jobbtankar.

För att rensa hjärnan så har M och Svärsonen börjat en ny lek: platespottning. Man samlar helt enkelt på registreringsskyltar till bilar. Det gäller att hitta skyltarna i nummerordning. Först ut är en registreringsskylt med siffrorna 001, nästa är 002 osv. Det låter lätt som en plätt, men det tar sin tid. M såg 004 idag och Svärsonen letar efter 006.

Vi gick ett varv runt Riddarfjärden igår utan att kunna hitta något tillskott i samlingen. Däremot kunde vi skicka en bild på det nummer som Svärsonen sökte. Hela leken är ett slags fågelskådning för storstadsbor.

Jag har försummat det mesta till förmån för arbetet, så nu får en länk till en bra artikel om Disneyprinsessorna. Det är inte bara jag som tycker att hela den massiva prinsessockervadden står en i halsen. Stella och My är fast i Askungen-Snövit-Belle-Jasmin-mm-träsket. Disney tillverkar undermåliga prinsesstidningar, som jag bara vägrar att läsa. Det går inte utan åksjukepiller.

Men en figur, som artikelförfattaren glömt är Tingeling. Jag såg Peter Pan bara för några veckor sedan tillsammans med barnbarnen och slogs just av den lilla fens agerande. Hon försöker vinna Peter Pans gunst med alla (läs: utmanande) medel, som t ex att pusha upp tuttarna lite extra.

Jag har inte sett Skönheten och Odjuret, men enligt hörsägen ska den vara värst. Belle har fullt sjå att hålla det tjuriga Odjuret på gott humör. Vad kan en liten flicka lära sig av det, om kvinnors roll i ett förhållande? Nej, jag är beredd att bojkotta prinsessörjan med omedelbar verkan.

Jag är dum

Det måste vara på det viset, för inte kan väl en politiker har så fel? Alltså, hon som tycker att man är dum som går ut och jobbar. Inte nog med att jag jobbar, jag tycker att till och med att det är både givande och roligt. Mycket roligare än att måla tavlor, skriva, och kommunicera telepatiskt med djur. Speciellt det där sista med djurkommunikationen; det tror jag inte ett skit på.

Den här arbetsveckan t ex, har jag gått från klarhet till klarhet. De flesta av mina användare äter ur min hand nu och tycker att jag är både påhittig och hyvens. Sånt gläder en systemare som föredrar att jobba i medvind.

Och morgonens alertmöte var också en angenäm upplevelse. Beställarorganisationen, som initialt varit skeptisk till våra arbetsmetoder, fick riktigt kräla i stoftet och slå världsrekord i antal pudlar per tidsenhet. Bara det gläder en långsint och hämndlysten kvinna.

Den typen av glädjeämnen är svåra att hitta utanför arbetslivet, så jag jobbar nog vidare ett tag till.

Se jag sitter ensam vi spisen …

Nej inte riktigt, men jag sitter ensam kvar på jobbet och väntar på att det magiska klockslaget 19:00 ska slå. Då ska jag assistera några vimsiga användare med att avsluta dagens produktion.

Annars är det roligt nästan jämt! När man är programmakare, så ska beställaren av programmen skriva ned vad man ska göra. Det kallas för specifikation. Sen ska tok bara göra som tok säger. Idag uppdagades det att tok nummer ett var knasigare än vanligt, specifikationen var ofullständig och då har förstås även själva programmet blivit inkomplett. Så det blev lite smått krisigt och svettigt för beställaren.

Morgondagen kommer att inledas med ett hastigt hopkallat incident/alertmöte.

Sånt kräver kanske lite tröstätande? Jag är ingen vanligtvis gottegris, men Tvåan bjöd på en oemotståndlig efterrätt i helgen: Pepparkakscheesecake. Den var verkligen svinullagod.

Tiden går fort när man har roligt

Jag vet inte alls hur den här pausen gått till men jag har faktiskt inte hunnit med annat än arbete och familjeliv. Framförallt har arbetet prioriterats. Jag har till och med smygjobbat på kvällar och helger. Säg inget om till Maken; det skulle verkligen inte falla i god jord. Nu känns det i alla fall som jag är i mål och läget är under kontroll.

Vad familjelivet beträffar så gick helgen i prinsesstema. När vi var hemma hos Tvåan ägnade Stella och hennes kompis sig åt att fnatta runt i glittriga långklänningar. Nu är det Barbie, Öprinsessan, som är hetast. Stella hade fått den sjungande svenska dockversionen, men den nynnade bara. Tvåan var besviken för hon hade hört den holländska och tyska modellen och de sjöng minsann riktiga ord.

Jag kan inte minnas någon prinsessepok för egen del, men Syrran var övertygad om att hon var prinsessa. Egentligen handlade det bara om att kungahuset skulle erkänna saken offentligt. Hon kom med påhittet att vi helt enkelt skulle göra ett besök på slottet.

Syrran, som var sex år, drog upp riktlinjerna. Besöket skulle äga rum på natten och vi skulle ta tunnelbanan från Hökarängen in till Gamla Stan. Vi, det var Brorsan, Syrran, jag och en grannflicka. Som förberedelse köpte vi guldpapper, som vi gjorde kronor av. Man vill ju inte begära audiens utan den viktiga detaljen.

Första problemet var: Hur håller man sig vaken på natten? Inga problem för Syrran, som kunde ljuga tills någon trampade henne på halsen. Hon gick till apoteket och sa att hon skulle köpa tabletter till sin pappa, lastbilschauffören. Såna där tabletter som skulle hjälpa honom att hålla sig vaken.

Mamma kom på henne och mig när det var dags för mig att ta koffeintabletten. Den åkte raka vägen ner i toaletten istället. Övriga deltagare tog sina tabletter, men trots det lyckades varken Brorsan eller Syrran hålla sig vakna. Det var bara grannflickan som var på benen när föräldrarna somnat.

Vi bodde på tredje våningen och vår balkong satt ihop med grannflickans. Hon klättrade över avbalkningen mellan balkongerna och knackade försiktigt på fönstret. Den enda som vaknade hos oss var Mamma, som självklart undrade vad som pågick.

Grannflickan, som inte begrep bättre, berättade hela planen och Mamma fick sig ett gott skratt. Dagen efter blev det räfst och rättarting både med oss syskon och folket på Apoteket.

Och kungahuset har ännu inte haft vänligheten att erkänna oss.

Kökkenmödding

Efter massiva påtryckningar från höger och vänster går vi på bleka kökslinjen. Det blir en diskret fondtapet och vita köksluckor. Vill vi vara mer vågade än så, blir det skrikiga stolsdynor, handdukar, löpare och gardiner.

image296Dagens nyinköpta köksoutfit blev en köksfläkt. Inför målningen plockade vi ner den gamla och insåg vilken volym den gjorde anspråk på med sin stora kupa. Nu blev det en smäckrare modell med glasdetaljer.

På jobbet har jag slitit med utbildningen i det nya registreringssystemet. Nu känns det som surtanterna börjar tina upp lite och se fördelarna med det nya. Maken är mindre glad. Han tycker att andra borde sköta utbildningen än den som gjort programmen. Det är möjligt att han har rätt i sakfrågan, men just nu vill jag bara ro projektet i hamn.

Imorgon, när vi lagt över större delen av jobbet kommer jag garanterat att somna ovaggad.

Grattis!

"Den som köper ny bil får jobba över – den som köper gammal får jobba under" är fortfarande i viss mån en sanning. Men jag som ingen bil har, behöver jag inte jobba alls? Jo, det finns mer än bilar här i världen och idag jobbade jag till och med över ett par timmar. Ibland måste jag göra justeringar, som kräver att jag är ensam på bygget.

Plötsligt slog det mig att jag firar 40 år som arbetande människa. De första åren spenderade jag delar av loven med att bättra på fickpengarna. Mamma hade en väninna som basade för kött- och charkavdelningen på Konsum i Midsommarkransen. Där fick jag mitt första arbete på jullovet 1967-68.

Främsta arbetsuppgiften var att packa in ostar, korvar och annat i plast och prismärka paketen. En tradig uppgift, som jag gjorde intressantare med tävlingen "Gissa min vikt" alternativt "Gissa mitt pris". Eftersom jag var enda deltagaren vann jag lätt i båda grenarna.

Där lärde jag mig min första läxa om vad man ska undvika i köttdiskarna. Något som tydligen fortfarande borde vara lektion ett för en konsument: Köp aldrig kött- och charkvaror som ser ut att vara förpackade i butiken. Risken är stor att man förlängt hållbarheten genom att packa om sånt som redan passerat bäst-före-datum. Vi gjorde det redan på 60-talet och Ica-Maxi gör det tydligen fortfarande.

Men jag vet att det finns andra sätt att fuska än att förlänga livslängden på maten. Även centralt förpackad mat kan vara manipulerad. En närstående arbetade som ung på ett företag i Slakthusområdet när en från Livsmedelsverket kom och gjorde en flygande besiktning.

– Aha! Där har vi en yngling, som ser grön ut. Bäst att passa på innan någon ingriper.

Den här gossen stod vid köttkvarnen och malde köttfärs. Inspektören ställde en fråga så oskyldigt han bara kunde:

– Jaha, hur mycket vatten häller du i den här köttfärsen?

Ynglingen anade inte oråd utan svarade uppriktigt det han blivit instruerad att göra.

– Det brukar räcka med en hink vatten i varje sats.

Listan kan förmodligen göras lång över alla upptänkliga bedrägerimetoder.

Handelse

image295Ibland slår jag mig själv med häpnad. Svärsonen hade vänligheten att bjuda oss thairestaurang igårkväll. På vägen hem kom jag på att jag saknade mina vantar, men latheten tog överhanden så jag  tänkte "Där har vi vinterns första bortslarvade par" eller "Äsch, jag skickar Maken med enklare bud imorgon".

När jag skulle ta på mig ytterkläderna nu på morgonen, vad hittade jag då i kappans kapuschong? Där låg mina vantar med stjärnmotiv. Jag hade lagt dem där när jag hängde upp kappan på stolsryggen. Bara för att veta var jag hade dem.

Halvannan timme senare hade jag totalt glömt att jag var ett sånt rejält fruntimmer. 

Styckeverk

Man skulle kunna tro att den som är projektledare ska se till att ett projekt rör på sig och att själva rörelsen går åt rätt håll. Så är det inte utan jag har slitit som en bäver och ringt femtielva samtal för att få snurr på processen. Klockan 16:39 landade filen äntligen hos mottagaren.

Nu ska det bli intressant hur betongsuggan Gustav Arnesson agerar på fredag nästa vecka. Han är beställare och projektledare och dessutom den som varit värsta bromsklossen. Det märkliga är att jag ännu inte sett människan, men på fredag ser jag framför mig hur han åmar sig som en tupp för att alla förändringar, som han motarbetat, fungerar utan mankemang. Då planerar man att ha gravöl för det gamla systemet och utropa "Länge leve det framtida".

En av dagens kvällstidningsrubriker är att styckmordsläkarna talar ut. Jag har en "när jag mötte Lassiehistoria" med obducenten. Inte så att jag någonsin träffat honom, men väl hans fru. Han var gift med en syster till en av våra nära kompisar från förr i världen.

Vår kompis och hans familj emigrerade till USA i början på 1980-talet. Vi hälsade på dem några år senare och då berättade han den förfärliga historien om hur hans syster dödats av sin make. När sen styckmordet valsade runt i pressen la vi ihop två och två och kom fram till att detta handlade om Christers syrras man.

Då, när Christer berättade om hur familjen var övertygad om att systern dödats av sin make svalde jag familjeversionen med hull och hår. Men det var långt innan jag hört talas om strypsex och andra underligheter. Och alla försök till upplivningar av fallet har lagts ner. Men så här i efterhand ställer jag mig frågande till hela domslutet i styckmordsrättegången. Hur kan man dömas till styckning utan att samtidig dömas för mord? Och hur kunde vittnesmålet från allmänläkarens före detta fru väga så tungt?

Vem vet? Inte jag!

Idag har jag kastats mellan hopp och förtvivlan flera gånger under arbetsdagens gång. Ska mitt projekt prodsättas i december eller inte? Klockan 14:18 kom kovändningen; det blir enligt den ursprungliga planen.

– Jamen, det betyder att vi kör igång så smått imorgon, sa jag. I testerna har vi kört med ett fejkat kundnummer. Vilket ska vi använda i produktion?

– Inte vet vi. Går det inte att köra med samma? undrade motparten.

– Hur ska vi kunna veta det? Det är ju ni som ska kontrollerar och acceptera våra kunduppgifter.

Så där höll vi på och nu vet vi varken ut eller in. Det är mycket möjligt att tidplanen spricker för en sån ynklig detalj som ett litet sexsiffrigt nummer. Och jag vet inte hur många gånger jag tjatat om att de måste fixa den detaljen.

Nej, över till något trevligare. En av föredragshållarna på förra veckans konferens var amerikan och han tyckte att svenskar var lite konstiga. När han blev hämtad från Arlanda avhandlade chauffören några mobilsamtal och flera avslutades med "Puss, puss". Något sånt skulle han aldrig drömma om att säga offentligt, så till slut blev han tvungen att fråga vad det hela handlade om.

Inte nog med det, när han kom fram till anläggningen hälsade alla deltagare på honom med "God morgon". Jaha, svenskar tyckte inte bara att han var en idiot i största allmänhet, utan en ovanlig bra idiot. I hans öron lät hälsningsfrasen som Good moron.

Språkliga missförstånd är en underskattad glädjekälla. Själv undrade jag länge varför alla grekiska sånger var så saggiga. I var och varannan vers brister sångarna ut i "Sagga på". Det låter inte som någon fräsch uppmaning. Men så förklarade en grek att även grekiska sånger handlar om kärlek, typ "Jag älskar dig" och att det saggiga i texten var agape.

Underbart är kort

Vi har haft en riktig familjehelg i Gustavsvik tillsammans med Tvåans familj och gjort sånt där man gjorde innan tv fanns; ätit gott, haft livliga diskussioner, spelat finns i sjön och beredskap/plump och gått på långpromenad.

image293

Tv:n slogs ut av blåsten, men eftersom jag hade jour var datorn med och Stella kunde titta på den fullständigt värdelösa Barbiefilmen Öprinsessan, så värdelös att t o m originalmusik var felstavat.

image294

Lördagens läsning av dn-kontakten var riktigt underhållande. Min lille konstnär är still going strong. Men vad säger man? Så många män och så lite tid?