Morgonstudium

På hotellet där vi bor ingår frukostbuffé. Gästerna är uteslutande svenskar och tyskar. Samtliga svenskar gör ungefär likadant vid buffébordet: de tar en bricka, lägger på en servett och bestick, tar en tallrik, glas och kaffekopp och fortsätter längs långbordet och fyller på med vad de vill ha. Det finns yoghurt, müsli, honung, juice, skinka, ost, salami, smör, tomat, gurka, vattenmelon, ägg & bacon och bröd.

Så gör inte alla tyskar. De lever bricklöst. Först hämtar de porslin, bestick och servett och dukar fint på bordet. Sen fnattar de runt med en tallrik och tar pålägg och bröd. Går tillbaka till det dukade bordet med sina saker. Därefter hämtar de en skål yoghurt med tillbehör. Går tillbaka till bordet, för att sen hämta kaffe och juice. och så fortsätter de.

Det tar säkert fyra, fem vändor innan de har fått med sig allt de vill ha. Så ineffektivt. Och de här paren tar upp fyra platser med alla sina pryttlar. Istället för att ha allt på den lilla rektangulära brickan, som alla andra. Plus att den som dukar av efter dem måste ha med sig en bricka.

Nu undrar jag varför? Tycker tyskarna ifråga att brickor är ett otyg? Rent av att det känns slafsigt? Eller alltför likt snabbmatsrestauranger? Är svenskar mer vana vid brickor, med tanke på att många luncher är just brickluncher?

På borden står det en liten papperskorg i rostfritt, modell fotpedal. Fast utan pedal. Det tror jag är en eftergift för tyskarna. Speciellt för de bricklösa. Alla andra låter sina äggskal och smörförpackningar ligga kvar på brickan.

Men frukosten är bra, sängarna är sköna och hotellet är tyst och vilsamt.

Annons

Under platanen

Jag är beredd att hålla med Arthos på restaurangen: Sommaren är över. Och hösten är här. Det har regnat och temperaturen håller sig mellan 15 och 20 grader. Men vad gör det? Vi är lediga och kan göra det vi är bäst på, nämligen läsa.

Själv har jag snörvlat mig igenom ”Förr eller senare exploderar jag”. Boken handlar om döende cancersjuka ungdomar, därav alla tårar. Och det som får en att ändå fortsätta är humorn och kärlekshistorien. (Vill ändå lägga in mitt veto mot den svenska titeln; i original heter boken ”The Fault in Our Stars”. Inte så att den svenska är tagen helt ur luften, men ändå.)

Hotellet vi bokade var överbokat första natten vilket gjorde att vi fick sova hos grannen. Och blev kompenserade med avdrag på det redan låga priset och fri wifi. Vilket har gjort att jag har suttit på balkongen och tittat på youtube. Inte för att roa mig utan för att förkovra mig.

Dagens bikt: Jobbet spökar, trots ledigheten. Det gäller saker jag inte riktigt begriper och nu har jag gått igenom diverse webinars och tutorials och förstår lite mer. Men absolut inte allt. Ibland förtvivlar jag på min förmåga. Känner mig korkad, som inte riktigt hänger med. Måste en vara lika smart som Linus Torvalds för att snappa hur saker hänger ihop.

Det är kanske dags att anamma Ronny Erikssons motto: ”Det är aldrig försent att ge upp”.

Regnet har upphört och molnen lättat något. Imorgon ska vi uppfylla en av Makens önskningar; vi har hyrt en jeep. Något som legat högt upp hans lista och vi ska utforska ön under ett par dagar. Thassos är inte särskilt stor och reseledaren tipsade om några trevliga ställen, som ska vara värda ett besök.

Så nu vill vi inte ha mer regn utan tanken är att vi ska åka runt med nedfällt tak på åkdonet och låta vinden rufsa mig i håret. Maken saknar den varan.

Men nackspärr kan vi alltid dra på oss båda två.

Diskbänksrealism

Idag tog jag äntligen tag i en sak, som stört mig länge. I nästan ett halvt års tid. Då, för ett halvt år sedan gjorde en reparatör hembesök hos oss och fixade till diskmaskinen. Killen var uppmärksam och såg att mittenkorgen inte satt i rätt läge; på vänster sida satt den i mittenläget och på höger i den lägsta nivån.

– Så kan du inte ha det. Vilket föredrar du? Mitten eller nederst? undrade killen.
– Mitten, svarade jag utan att blinka.

För jag var övertygad om att så var fallet. Men efter ett tag insåg att jag nog haft korgen i nedersta läget. Höjden på mittenkorgen räckte inte längre till för de högfotade champagneglasen. Det avhjälpte jag genom att placera dem nederst. Där de stod ganska svajigt på pinnarna avsedda för tallrikar.

Men, som sagt, idag tog jag tag i saken och sänkte mittenkorgen för att rymma två bubbelvinsglas. Åtgärden tog, typ, fem sekunder. Och en frågar sig varför en inte gjort det tidigare.

Nu när jag ändå är inne på ämnet, vill jag nämna något om diskmaskinerna på jobbet. De är två till antalet. En av dem har en grön magnet på luckan, som anger att det är i den man ska ställa sin smutsiga disk. När den maskinen är full är tanken att siste man eller kvinna, som ställer in något, ska dra igång diskningen. Och flytta den gröna magneten till den andra diskmaskinen.

Lätt som en plätt, kan en tycka. Men det är det inte alls i praktiken. Somliga män, oftast, kan uppenbarligen inte läsa utan ställer bara sin disk rätt uppochner i diskhon. Och där får den stå tills någon kvinna, oftast, förbarmar sig och lyfter in koppar och glas i maskinen. Om inte städaren hinner före.

En annan detalj är hur man fyller på maskinen. När jag ställer in disken i diskmaskinen här hemma, börjar jag med att dra ut korgen och fyller på med början längst in. Så är det inte på jobbet. Där drar folk ut korgen så lite som möjligt och påfyllningen sker utifrån och in. Och besticken läggs huller om buller i övre korgen.

Och ingen sköljer av porslinet innan. Hur kladdigt det än är. Något som inte förekommer hemma hos mig. Där sköljer jag av disken eftersom jag inte gillar att rensa silarna. De blir så läskiga av alla matrester. Jag hoppas verkligen att jag inte har kökskommendering den dag det är dags för silrensning på jobbet.

Vid 55 kan man hälsa hem

Jag läste en undersökning för många år sedan, som bankerna hade beställt. Man ville veta hur villiga folk var att börja använda ny teknik för att hantera sina pengar. Då handlade det om bankomater och bankkort. Slutsatsen, som undersökningen kom fram till, var att någon gång strax efter 55 år fick människor allt svårare och svårare att ta till sig ny teknik.

Vilket nonsens, tänkte jag och bestämde mig för att i möjligaste mån förstöra statistiken. Självklart har jag internetbank, både på datorn och som app i mobil och padda. Sammalunda har Maken. Trots att han över 55, men det är jag som sköter affärerna. Både hans och mina. Vilket gjorde att det tog mig ett par timmar när Handelsbanken fick för sig att ge ut en ny version av appen, som skulle aktiveras via dator och bankID och sen uppdateras på övriga enheter.

När jag ändå var igång fixade jag ett swish-konto på mobilen. Men när jag försökte göra samma sak på Makens Android, gick jag däremot på pumpen. Hamnade i någon slags rundgång där installationen krävde en kod, som skulle hämtas på datorn. Vilket jag gjorde, men jag fick aldrig mobilen att godta koden. Då gav jag upp och tänkte: Han, det vill säga Maken, kommer i alla fall aldrig använda kontot.

Igår köpte Maken en iPad och den sysselsatte oss hela kvällen och halva förmiddagen. Alla dessa ID-begrepp, som ska registreras och kommas ihåg. Tillsammans med lösenord, som ska reggas tvenne gånger bara för att underkännas av någon outgrundlig anledning. För kort, bara gemener, versaler på fel ställe, specialtecken eller för få siffror. Eller lösenordet har redan använts. Och då kommer man inte ihåg vilket lösenord som slutligen blev godkänt.

När vi hade tröskat oss igenom alla registreringar, var det dags att ladda ner en bok. Det gick inget vidare. ”Safari kan inte hämta filen” upprepades gång på gång. Det var som förgjort hur vi än försökte. Tills jag googlade på saken. Och begrep att problemet var att det inte fanns någon app på Makens iPad, som hanterade filtypen EPUB. Appen iBooks, fanns inte med i grundinstallationen, vilket vi hade tagit för självklart.

Varför säger meddelandet att Safari inte kan hämta filen, när problemet i själva verket är att Safarin inte vet var filen ska sparas? Det kallar jag ren och skär desinformation.

Ja, det är inte lätt med ny teknik när man har passerat 55. Och dessutom ytterligare några år till. Men än har jag inte gett upp. Även om jag konsulterar Ettan ibland. Enda undantaget är när det gäller Apple-produkter. Då får vi klara oss på egen hand. Det går, även om det tar sin tid.

911

Som många andra minns jag precis var jag befann mig och vad jag gjorde för tretton år sedan den 11 september. Alltså tidpunkten när nyheten om att flygplan flugit in i New Yorks Twin Towers rullades ut i etern. Jag och ytterligare några andra satt i ett litet konferensrum utan fönster på plan sex och gick igenom säkerhetsfrågor.

Min mobil ringde plötsligt. Det var Maken, som något uppjagad meddelade att två plan träffat World Trade Center.
– Va, vad menar du? Vid centralen, här i Stockholm?
– Nej, i New York. Det ser fullständigt overkligt ut på tv-bilderna.
– Jaha, det var därför man inte kom in på Aftonbladets hemsida. Jag provade alldeles före möte, sa en deltagare.

Vi avslutade mötet snabbt och uppsökte närmaste tv-apparat. Den eftermiddagen blev det inte mycket arbete utfört.

Men det var tider det. Jag var rena rama ungdomen, inte fyllda 50 ens. Klimakteriet låg fortfarande flera år framåt i tiden. Och på jobbet pågick ett engagerande projekt där det snabbt avslutade sammanträdet var en del i arbetet. Vi skulle överta ett stort jobb från ett annat företag och tidsschemat var pressat. Vår dåvarande vd utlovade en bonus till projektets nyckelpersoner; vi skulle få 25.000 kr var om vi höll tidplanen.

Om vi var klara i tid? Yes, box! Vi gick till och med i produktion en dag tidigare än plan och fick våra extrapengar. Senare fick vi höra att man haft vadslagning hos uppdragsgivaren. Och flertalet hade lagt sina pengar på att vi inte skulle hinna klart. Inte med bara två utvecklare.

Vår vd drabbades så smått av hybris efter det så när vi hade projekt med externa partners, svarade han likadant på frågan: När är ni klara med era bitar?
– Vi är klara, när ni är klara. Och det var vi. Alltid. Ända tills PacMan tog över. Men då hade den trosvisse högste chefen slutat. Och det enda svaret därefter vore antagligen:
– Vi är aldrig riktigt klara. Möjligen helt färdiga.

Bussig är mitt mellannamn

Jag har gjort en investering på 8300 kr. Det är vad ett årskort på SL går lös på. Inte dyrt om man betänker vad det kostar att äga och framföra en bil. Man slipper dessutom besväret med att leta upp en parkeringsplats. Bussen sköter sig själv när en klivit av vid ens slutdestination. Och det kan bli mycket åka för pengarna om en sätter den sidan till. Kortet gäller även på Djurgårdsfärjan

Det är lite väl långt mellan hemmet och jobbet för att jag ska kunna gå varenda dag fram och tillbaka. Det skulle ta alldeles för lång tid. Men med kortet kan jag promenera så långt jag lyster hoppa på en buss när det passar.

För jag åker hellre buss än tunnelbana. Buss är lugnare och trevligare. Även om trafiken gör att det oftast tar längre tid att ta sig fram. Vanligtvis tar jag 4:an till Odenplan och promenerar Norrtullsgatan norrut till Ynglingagatan. Busslinje 4 har fått en ansiktslyftning; nya fräscha bussar med tydliga tavlor som anger nästa, näst-nästa och näst-näst-nästa station. Plus tid.

En alldeles egen favorit är sätena utmed bussens långsida. Där bänkar jag mig om någon plats är ledig. Fördelen är att en slipper hålla på att trängas med folk när en ska sätta sig eller resa sig. Ja, jag är så nöjd med den nya bussmodellen att jag skrev ett berömmande mejl till SL.

Tjuvlyssnat
Buss 4 på väg mot Gullmarsplan en sen eftermiddag.
Mor och dotter ~5 sätter sig på sätet bakom mig. Flickan är lite trött kinkig.
Mamman: ”Om du inte slutar med ditt gnäll, skämmer jag ut dig!”

Jag ska tipsa Tvåan om metoden. För den gjorde i alla fall verkan. Flickan tystnade omedelbart.

Hej, konsument!

Ja, jag vet att jag är pinsam när det gäller inköp. Löjligt pinsam, finns det folk som tycker. Men varför ska man köpa en sak för ett högre pris, när man kan köpa samma sak för en mindre summa?

Inom en radie av 500 meter har jag tre olika matvaruaffärer. Och jag har bonuskort på alla tre. Det gör att jag emellanåt får rabattkuponger i snigelposten. Även från Hemköp, trots att jag bara handlar där när jag får rabattkuponger med snigelposten. Jag fick ett sånt brev i veckan; en kupong med 10% rabatt på ett köp. Den blir bra till helgen, tänkte jag.

På lördag morgon gick jag in på nätet och kollade extrapriserna på Mariahallen. Det fanns en del som intresserade mig. Jag skrev en inköpslista, tog min ryggsäck och travade iväg. Att handla på Hemköp kräver starka ben och starka nerver. För samma varukategori kan finnas på flera ställen. Jag ville till exempel ha färsk kycklingfilé, och hittade filéer på tre olika platser. Och i den tredje disken gapade det ett stort hål där mina kycklingbitar borde ligga.

Efter att ha fnattat runt ett tag i butiken och fått med mig några av varorna på listan, gick jag mot kassorna. Och där har vi ytterligare en av orsakerna till att jag så sällan handlar där. Kassabemanningen är under all kritik. Samma biträde får sköta flera sysslor, kuta mellan kassa och postdisk. Det hände två gånger medan hon slog in mina varor. Till slut fick jag betala och packade ner varorna och gick ut ur butiken.

Halvvägs över Bysistorget kom jag på att jag inte tagit fram min rabattcheck på 10% när jag betalade. ”Är det värt 17 spänn att vända om?”, frågade jag mig själv. ”Ja, det är det” svarade jag. Speciellt som både kyckling och smör hade varit slut.

”Nej, det går inte” sa kassörskan. ”Du får använda kupongen vid ett annat köp”. ”I helsicke heller” tänkte jag, men sa ”Då vill jag att ni tar tillbaka mitt tidigare inköp”. Inför det hotet ringde biträdet upp chefen. Som insåg att det skulle kosta mer att backa köpet än att ge mig min ynka rabatt.

Maken nästan dog av skam, när jag berättade historien. Men redan dagen efter hade han glädje av pengarna. På en shoppinrunda inne i stan när blodsockerhalten hade nått skrämmande låg nivå, kunde han pigga upp sig med en kardemummabulle från Gateau. För mina 17 kr + 7 egna.