Skendräktig

Alla tre gånger som jag väntat barn har jag gått över tiden med två till tre veckor. Men eftersom man på den tiden inte gjorde något generellt ultraljud för att fastställa fostrets egentliga ålder, så var det beräknade förlossningsdatumet ett svävande begrepp. Även om det var svårt att låta bli att sikta in sig på det.

Några veckor före den utsatta tiden började folk säga: Är du fortfarande kvar hemma? Jag ser att det inte blivit något ännu. Och liknande. I början var det lite roande. Men sen när datumet passerats blev det jobbigt och ännu värre när det gått tre veckor över tiden. Då vågade jag knappt sticka näsan utanför dörren.

Ungefär så känns det med jobbet jag sökte. Har de hört av sig? Har du hört något? Undrar de som vet om att jag varit på intervju. Nej, jag har inte hört något. Trots att jag mejlat personalchefen, som hon säger att hon ska pusha på IT-chefen. Som ännu inte hört av sig.

Så nu har jag bestämt mig. Jag glömmer det här med nytt jobb för tillfället. Och gör en sen abort eller kommer på det klara med att jag bara var skengravid. Lurad av hormonerna och en stark flyktönskan. Uthärdar på min existerande arbetsplats tills något bättre dyker upp.

Och dyker inget bättre upp, tar jag ut min pension i förtid.

Bevisar sin egen tes

DN har en artikelserie om frivillig barnlöshet. Idag blev några 20-25-åringar tillfrågade om vilken inställning de hade till frågan om de ville ha barn eller inte. Och där stack Anton ut.

DSC_0242

Är han fortfarande en självisk unge eller är han självisk? Jag önskar att hans föräldrar resonerat likadant för 26 år sedan. Innan Anton började föra oväsen och vilja ha saker.

Hur det gick? Hyfsat, typ

Under förmiddagen smet jag i väg på min anställningsintervju. Tog tunnelbanan till Odenplan och gick resten av vägen, regnet till trots. Jag vågade inte ta någon buss med tanke på dagens trafiktillstånd. Och det vore inte snyggt att komma för sent vid den typen av tillfällen. Det gjorde jag en gång för 20 år sedan för att jag var på främmande mark och tog bussen åt fel håll. Behöver jag säga att jag inte fick det jobbet?

Samtalet med personalchefen, gruppchefen och utvecklaren tog en timme, precis som planerat. Halva tiden gick åt till företagspresentation, beskrivning av IT-miljön och arbetsmetoder. Andra halvan av tiden fick jag berätta om mig själv och de ställde frågor.

– Vad är dina starka sidor? Och då bredde jag på med lyhördhet gentemot beställarna, förmågan att snabbt se sammanhang och beroenden, fallenheten att lösa problem och se nya lösningar. Sa jag, och förväntade mig den givna frågan: Vad är dina svaga sidor? Men den kom aldrig. Inte i den formen.

– Vad är du mest stolt över, rent yrkesmässigt? Där drog jag till med mitt lilla skötebarn. Ett program, som nog är en av de mest komplicerade applikationerna i vår miljö. Jag försökte beskriva vad det gör och varför. Jag vet inte om de begrep något, men min entusiasm kunde de inte ta miste på.

Då kom motfrågan i en lite oväntad form: ”Finns det något som du misslyckats med? Och vad har du lärt dig av det?” Och jag ryckte snabbt upp något ur trollerihatten och erinrade mig ett tillfälle för att par år sedan där jag utgick från kundens uppgifter var rätt, men så var inte fallet vilket resulterade i att vi fick backa och göra om en massa registrering. Lärdom: 1. Lita aldrig på kunden, 2. Gör alltid en egen kontroll.

– Vad gör du om tio år?
– Bor i ett hus som står ute om natten. Om ingen tar in det. Hade jag tänkt att svara. Men den frågan kom aldrig upp. Och det var lika så bra.

Personalchefen ställde frågan om löneanspråk. En fråga, som jag försökte att undvika utan framgång. Ettan hade nämligen sagt att den som först säger en summa är den som är förloraren i förhandlingen. Till slut var jag tvungen att åtminstone nämna min nuvarande lön.
– Riktigt det löneläget har vi i resebranschen, sa personalchefen. Och lovade att återkomma med besked inom ett par dagar. Så nu stiger spänningen. Ännu mer.

Novemberhelg

Den här helgen har jag lyckats med att sova ut ordentligt. Det har varit dåligt med den varan senaste månaderna. Jag har vaknat strax efter fem även på lördagar och söndagar och inte kunnat somna om. Men nu har jag överlistat både min fysiska och mentala person. När jag vaknar går jag på muggen och återvänder till sängen. Men för att förhindra att hjärnan börja gå på högvarv, så stoppar jag in öronproppar i öronen. Det gör att jag blir fjärmad från verkligheten och kan komma till ro igen.

Men vad gör nu en festivalänka som jag, när Maken ser tre till fyra filmer varje dag? Jo, hon tar det så lugnt och fint. Kör det vanliga förmiddagsrejset på lördagen. Med städning, tvätt och mathandling. Löser delar av lördagskrysset i DN. Läser lite och förkovrar sig i ett och annat.

När kvällen kommer vill hon beställa några böcker på Bokus och inser att hon även denna gång inte kommer ihåg sitt lösenord. Ja, det är även möjligt att hon även har fått sitt användarnamn om bakfoten. När de problemen löst sig, lägger hon tre böcker i varukorgen och går till kassan.

Det blev lite dyrare än det brukar. Vanligtvis beställer hon tre fyra pocket á 45 kr, men den här gången kostade hon på sig en bok för 175:-. I en genre som hon nästan aldrig köper: en kokbok! Lotta Lundgrens senaste. Leif GW Persson gav den goda vitsord och Festivalänkan litar på hans omdöme.

I övrigt går kvällen åt till Så mycket bättre och lagom till Downton Abbey har hon knoppat i soffan. Trots att festivalänkan haft för avsikt att se avsnitt 2. Därför har hon satt reprisen på inspelning; uppspelningen på svtplay uppförde sig så konstigt.

Söndagsvädret är ganska uselt så festivalänkan bestämmer sig för att hålla sig inne, tvätta det sista i korgen och vika in gårdagens torra tvätt. Lösa det återstående i lördagskrysset. Lägga sig på soffan och läsa igen. Men till eftermiddagen ska hon hursomhelst ut i regnet. Och gå på knytkalas.

Vi brukar ha knytis någon gång per år. Gärna med ett tema. Men det kräver både tid och organisation. En gång körde vi grekiskt tema och ett ungt par fick till uppgift att göra romröra till ett tjugotal personer. Utan att konsultera vare sig recept eller människor insatta i grekisk mathållning, blandade de Kalles kaviar med crème fraiche. Inte gott. En annan gång var temat turkiskt och då blev uppgifterna väldigt snett fördelade. Att fixa fram en massa vindolmar tar avsevärt mycket längre tid än att köpa baguetter. Menade hon som skulle göra dolmarna.

När vi konfererade om dagens knytkalas och velade fram och tillbaka, var det en av deltagarna som sa: Kan vi inte strunta i själva knytandet? Jag orkar inte. Varför träffas vi inte bara och beställer pizza istället?

Alla andra gjorde vågen! Så skönt och så avspänt. Då behöver ingen knyta knut på sig, vare sig med att organisera eller laga käket.

Så idag blir det pizza till middag och det var nog 100 år sen sist. Innan Maken visste vad vi bestämt insisterade han på att jag skulle ta med en doggy bag med hem till honom. Visst kan jag göra det, sa jag. Du kan få alla torra pizzakanter.

Gubbar är sig lika

När Maken började som Portis för dryga 20 år sedan bestod en stor del av arbetstiden av att vittja brevlådor i olika fastigheter, som han hade ansvar för. I brevlådorna låg hyresgästernas felanmälningar, som skulle åtgärdas. Antingen av Maken själv eller om det var utanför hans kompetens så skulle han lämna över uppgiften till den tekniske förvaltaren. Ett ganska ensamt jobb där var man i det stora hela var sin egen arbetsledare.

Så är det inte längre. Nu jobbar flera gubbar i team och felanmälningarna ligger inte i fysiska brevlådor utan i digitala mejlboxar. Varje team har en expedition med datorer uppkopplade på fastighetsbolagets nät. Männen i blåkläder har gått från att vara vaktmästare och portvakter till att vara bovärdar och sina egna tekniska förvaltare. Man bokar snickare, rörmokare, målare, reparatörer efter behov. Lägger upp ärenden i ärendehanteringssystemet och attesterar fakturor.

Maken gillar förändringen, men det är han ganska ensam om. Åtminstone bland dem som jobbat länge på företaget. Trots att de i varje enkät ger sig själva betyget fem i förändringsbenägenhet. De har svårt för datorer och ställer hela tiden frågan: När ska vi ha tid att skruva? Var det inte det vi blev anställda för?

Och det är samma med gubbarna på min arbetsgrupp; de tre så kallade grottmännen, som förskansat sig i konferensrummet Gröna Grottan. Gubbarna som också hela tiden frågar: När ska vi ha tid att koda? Är det inte det vi är här för att pyssla med? Och därför vägrar vara med på möten. Vilket gör att onödiga misstag begås, för att alla inte har klart för sig vad som gäller. Man tror att man vet och handlar efter det. Och vanligtvis slutar det med syfrökens stående replik: Det är bara att repa upp, och börja om.

Som vi har repat upp och börjat om den senaste månaden. Bara för att kommunikationen med grottmännen inte har fungerat.