Månad: juli 2008

Typ politik & religion

Väder är ett förbjudet samtalsämne. Maken har en arbetskamrat som alltid gnäller på vädret. Är det inte för varmt, så är det för kallt, för regnigt, för torrt. Ja, rent ut sagt alltid för djävligt. För han ackompanjerar jeremiaderna med svordomar.

Så därför finns det i vårt hem folk som blir upprörda när man gnäller på vädret, men nu tar jag chansen när jag är ensam hemma. Det är inte skönt att cykla över en mil i 30° värme. Det är inte skönt att tvätta och städa i den temperaturen heller. Men en kvinna gör det hon måste göra i vissa situationer.

Vägen hem blev längre än vanligt och det är Trygg Hansas fel. För att få ersättning för den stulna cykeln måste jag kontakta Polisens Hittegodsavdelning i Västberga. Ständig upptagetton under telefontid så det blev personligt besök under dagens expeditionstid 13.00-16.00. Gissa om cykeln återfunnits? Nix, och nu har jag det svart på vitt att sticka i halsen på försäkringsbolaget.

Idag hämtade Maken barnbarnen. De ringde igår för att berätta vad de fått i present och hur roligt det var att spela Wii-spelet de fick av oss, så han lovade att komma och titta. Samtalet kändes så sorgligt på något sätt. Det var en sån där pappagrej, som Trean skulle ha varit med på. Och då blir man lite förbannad på honom, istället.

Annons

Müde

Nu har jag tröttnat på alla rubriker med Tyskan hit och Tyskan dit. Egentligen gjorde jag det för länge sedan. Tyskan betyder två saker för mig:

  1. C-språk
  2. Silvia

Och det där med att Silvia är Tyskan har inte jag hittat på. Jan Myrdal är den skyldige. På en fråga om vad han tyckte om det svenska kungahuset, svarade han något i stil med att Tyskan hade lyckats få lite stil på det hela.

Så den kopplingen har jag i huvudet och jag tror att det är ännu svårare att binda drottningen vid Arbogamorden.

Hemmakväll

Pryltorsken jag är gift med såg till att vi skaffade platt-tv på ett tidigt stadium. När de var så där oförskämt dyra. Vi tog den på räntefritt lån och någonstans när kvarstående skuld började överstiga dagspriset på en ny, fick jag nog och betalade hela klabbet på en gång. Det var så retfullt att vara skyldig mer än skärmen var värd.

Härom kvällen antog tv-bilden en gul-grön ton lite då och då. Först tyckte vi att det var lite kul när folk såg sjösjuka ut, men igår var det inte lika roligt när bilden konstant var gul-grön.

Då haglade beskyllningarna över vardagsrummet. Vem hade tryckt på vilka knappar på våra tre fjärrkontroller? Och varför hittar man inte alla tre, när man behöver dem? Och varför måste vi överhuvudtaget ha tre stycken? Var det verkligen nödvändigt att köpa olika märken på tv och hemmabio? Och digitalbox? Det var bättre förr med analogt system där samma kontroll funkade både till tv, dvd och video. Bla, bla, bla …

Sen kom diskussionen upp om det inte var dags att kolla handboken. Handböcker är bara för mesar. Men när Maken fipplat sig igenom alla menyerna och mer än halva Allsången passerat stod jag inte att hejda.

Normalt är jag inte särskilt ordentlig av mig, men manualer har jag full koll på. Orsaken är skador från barndomen. Vi hade helt enkelt inget system för viktiga papper, förrän Syrran på eget bevåg skaffade hemarkivet "Ordny".

På nedersta hyllan i tredje tidskriftssamlaren från vänster ligger handboken för tv:n. Vi konsulterade den. Bara två punkter i felsökningslistan, kan det räcka?

Att återgå till fabriksinställningar gav inte önskat resultat. Anders Lundin såg fortfarande lika illamående ut. Men punkt nummer två löste problemet. Det var kabeln från digitalboxen som inte satt ordentligt i tv:n. Så enkelt var det.

Där kom vi undan billigt.  Och äntligen lönade det sig att ha ordning på torpet.

Vov vov

När jag var liten hade vi hund. En gatukorsning, som till hälften bestod av Newfoundland och andra halvan var Riesenschnauzer. I rejäl storlek, alltså. Vi tyckte att små hundar var löjliga och när vi var på uppkäftigt humör kunde vi stoppa tanten med Yorkshireterriern.

– Ursäkta! Tant har fått nått skit på snöret.

Det tyckte vi var kul. Men tiderna har ändrats sen dess.

Gästfrihet

Det blir lite trångt i helgen. Göteborgarnas besök sammanfaller med barnvakteri och vi har bara fyra sängar. Men till nöds går det att sova på sofforna i vardagsrummet.

När vi besöker Billy och Lena i Göteborg, brukar de låta oss sova i dubbelsängen. Inte för att vi kräver det. De tycker helt enkelt att gästerna ska ha det bästa, trots att vi aldrig brukar återgälda dem med motsvarande uppoffring. Mitt enkla försvar är att det är bättre att två sover oroligt än att fyra gör det. Dessutom blir det en massa krångel när man behöver hämta saker i garderober och lådor.

Men den här gången blir det nog bäst att de får kinesa i sovrummet och vi tar sofforna. Kanhända blir vi hela sex personer, som sover oroligt.

Tidningsträsket

Oj, oj, oj, vilket köttben (eller ska det vara kött ben) hon kastar ut den där Lisa Bjurdwald i dagens DN.
"Det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad."

I sak kan jag hålla med om att det skrivits många och långa elaka inlägg i ämnet, av bloggare som vanligtvis håller frihetens fana högt. Särskilt den egna frihetens, men att avfärda alla bloggare på ett bräde det är inte alls snällt mot folk som går i specialklass.

Dagens första profetia: det kommer skrivas kilometerlånga inlägg där alla icke särskrivande bloggare och andra svarar med samma mynt och mer eller mindre idiotförklarar journalistkåren.

Saker man helst vill vara utan

Idag hade Svärdottern tagit itu med badrumsskåpet och rensat det på herrdofter. Treans deodoranter, after shave- och eau de toiletteflaskor åkte ner i en påse, som Maken fick med sig hem. Hon tyckte det kändes bra att göras sig av med dem, men det känns litet egendomligt att se dem stå i vårt badrum, på något sätt. Dofter är ju så personliga.

Sen har vi knepiga beslutet om gravsten. Det skulle jag också vilja slippa. Jag vet inte hur många gånger vi skjutit upp det. Med en viss lättnad. Förutom allt annat, så känns det på något sätt som att välja tatuering. Tror jag i alla fall, för jag har gjort någon. Man vill gärna välja en sten och utformning som står sig. Vi har gjort några halvhjärtade försök på olika stenhuggeriers hemsidor utan att komma fram till hur vi vill ha det.

Egentligen kunde jag lika gärna vara utan sten överhuvudtaget, men vi är överens om att det kan vara bra för barnens del att ha något mera konkret.

Idag är jag glad

För att det är måndag. Det där med camping är jobbigt. Riktigt jobbig med två småbarn, som måste lära sig allt från grunden. Som t ex hur nära man passerar andra tältare, hur man på bästa sätt går på en allmän toa, att man inte lägger handduken på golvet i duschen eller att alla inte vill vakna tidigt en söndagsmorgon.

Sen sabbade granngubben hela utbildningsinsatsen genom att gena mellan vårt tält och vår bil trots att vi ställt stolarna där.

En enda campinghelg hindrar inte mig från att dra förhastade slutsatser. Jag trodde att vi skulle vara ganska ensamma om att tälta. Svenska tältare kryper runt bland renlavarna i fjällen, svenska campare bor i husvagn. Men 6 av 22 tält inhyste svensktalande.  

Tältlivets självklara snackis är badtemperaturen. Följdriktig kom en äldre dam ner till bryggan vi niotiden på morgonen och konstaterade att Mälaren höll 23°. Varken mer eller mindre. Och jag badade till och med. Årets första dopp på hemmaplan. Vem vet kanske också det sista.

Jag var helt slut igår kväll. Minnet är kort och jag hade glömt hur mycket upp och ner det är när man tältar. Hemma har man möbler och det underlättar. Det blir så mycket jobbigare med att ta sig upp från marknivå eller ner i gröngräset. Och på något sätt är det mesta man behöver alltid mer än en armslängd bort.

Ännu gladare blev jag när Lillasyster, som ändå sov över hos barnbarnen lovade att lämna dem på dagis idag på morgonen. Speciellt som regnet vräkte ner när jag vanligtvis brukar ge mig av på cykeln.

Fritidspoliser

Mitt första riktiga jobb var som postkassörska. I grundkursen ingick frågan "Hur agera i händelse av rån?" och den självklara inställningen var "Ta inga risker. Det är inte dina pengar". Och det gäller fortfarande. Jag skulle aldrig i riskera livhanken för materiella ting, varken mina egna och i synnerhet inte andras. Speciellt inte bensin för högst 1000 kronor.

Nu finns det enligt dn ett politiskt förslag om en ny lag som ska tvinga människor att ingripa om man blir vittne till något brottsligt. Men en civilkuragelag kan inte vara annat än en fantasi. Var sätter man gränsen?

  • Fötter på sätet
  • Cykla mot rött
  • Planka på bussen
  • Röka i T-banan
  • Fortkörning
  • Nedskräpning
  • ….

Det finns många brottsituationer där man borde ingripa, men tvång är knappast en lösning.

Tillit

Scenen är denna: Klockan är 05:32 och jag står på insidan av porten med min cykel och ska precis vrida om låsvredet och öppna dörren. På trottoaren kommer en man i grådaskig t-tröja, rufsigt hår och med några dagars skäggstubb i ansiktet.

När han får syn på mig tvärstannar han och går fram till porten och tar tag i dörrhandtaget. Då blir jag lite tveksam om jag ska öppna dörren. Ser han inte lite skum ut? Men det känns lite fånigt att bara stå och stirra genom glasrutan, när det är så uppenbart att jag är på väg ut så jag fullföljer vridandet på låsvredet.

– Och vad vill du? frågar jag och jag misstänker att tonen var lite oförskämd.

– Hjälpa dig med porten, förstås. Det är ju lite krångligt att få med sig en cykel ut.

Skäms på mig. Här kommer en morgontidig gentleman strosande och jag tror genast att människan har skumma avsikter.

Som baken

På mellanstadiet hade jag Gerhard Olsson som klassföreståndare. Han kämpade tappert med att få oss att gilla klassisk musik. Morgonsamlingen bestod i att han spelade ett klassiskt stycke på sin portabla stereo. Bach och Beethoven var favoriterna framför andra.

På fredagens roliga timme fick vi rösta fram veckans topplista. Vilken låt skulle få flest röster? Var det Tonernas vågor eller någon Brandenburgkonsert? Vi elever sket fullständigt i vilket och tjatade hela tiden om att få spela senaste Beatlesskivan.

– Ha! Vad är Beatles i jämförelse med Bach? sa magister Olsson. Om 30 år kommer ingen att minnas en enda av deras låtar. Men Bach och Beethoven, dom  står sig fortfarande. Kom ihåg det!

Och det gör jag.

Morgonmöte

Svärdotterns storebror med familj har flyttat in hos föräldralösa lillasyster Linda, 15. För att komma varandra in på livet på ett mer avspänt sätt åkte allesammans iväg på charterresa. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Speciellt inte med tonåringar.

– Farmor, har mamma berättat vad Linda gjorde i Grekland? undrade Noa vid frukostbordet.

– Hon träffade visst en engelsk pojke, som hon blev förtjust i.

– Ja, och vet du vad dom gjorde?

– Mamma berättade att Sandra hade smugit på dom och sett att dom pussades och kramades.

– Nä, hon hade sett att dom HÅNGLADE!

Jag ställde aldrig frågan vad det var för skillnad.

Storebror med fru var mäkta upprörda över lillasysters uppförande. Inte hade de kommit varandra mer in på livet. Linda hade ju föredragit engelska killen framför dem. Och det där hånglandet hade krävt ett far-dottersamtal, som Storebror inte var helt komfortabel med.

Var det så länge sedan de själva var femton?

Ekvation

barnvakt + bilvakt + helg + väder = camping

Så går tankegångarna just nu. Vi har tillgång till Ettans bil och i helgen ska Svärdottern jobba både lördag och söndag. Då finns det utrymme för en liten utflykt i sommarhagen.

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Idag sänder Eurosport hela 17:de etappen i Touren och jag sitter på jobbet. Starten går från en av mina favoritorter i franska Alperna, Embrun. Där kan man rafta & rida, bada & skida. Det har inte jag gjort, däremot vandrat & cyklat.

Dessutom behöver jag en dos av de svenska kommentatorerna Vacchi och Adamson varje dag. I år har de bl a ägnat sig åt att hitta på nya ord för begreppet "dra". Alltså när man ligger först i en cyklistklunga och tar vind. Första veckan av Touren tog man eller så tog man inte förning. Där blev jag lite förvirrad till att börja med, eftersom jag förknippade förning med mat. Men, men, det finns ju de som för i dansens virvlar.

Vecka två har hjälpryttarna spårat, så nu väntar jag med spänning på vad de ska hitta på sista veckan. Och jag får behärska mig till kvällens sammandrag.

(En filmsnutt på cyklisten, som spårade ur under gårdagens etapp)

En bild säger inte mer än tusen ord

Tvärtom
Hur kan alla hela tiden gå på så enkla trick? Som att tro på det man ser. Människan ser nämligen det hon vill se. Särskilt när bilden ackompanjeras av text som bekräftar våra fördomar.

Självklart saknar italienare i allmänhet alla spår av civilisation. Har man inte röstat fram politiker som vill registrera romers fingeravtryck? Då kan inte avståndet vara långt till att indirekt dränka deras barn.

Och nu framkommer en helt annan historia.

Härdad

I lådan under kaffeautomaten låg det en sån här påse. Och ända har vi inte Selectamaskiner. Men inte helt oväntat kör Kaffeknappen med samma/liknanade sörja.

Svart java eller egen inhandlad mjölk hädanefter på jobbet!

Vems är felet?

Jag skyller på svenska killar. De är så blasé och bekväma av sig att svenska tjejer inte vet hur de ska föra sig ute bland folk. Att allt inte är som hemma, när man är utomlands. Som Blodinbellan t ex. Svenska killar vet att de inte behöver anstränga sig, det gör flickorna så gärna. Så har det varit länge.

Föreställ er Cypern någon gång på 1980-talet. På stranden befinner sig, som vanligt, en pelikan. Förutom fågeln så även ett gäng bollspelande svenska killar, ett annat gäng bollspelande engelska soldater och en tredje gruppering av cypriotiska killar. Plus en massa andra, förstås.

Över sanden går tre svenska tjejer utan bikini-bh. Unga flickor hade börjat sola topless hemma i Sverige. Först passerade flickorna de svenska pojkarna. Inte en reaktion, tuttarna var inte värda som en blick från deras sida. Bollspelet fortsatte precis som tidigare.

De engelska soldaterna höll till lite närmre vattnet och när svenskorna passerade tvärstannade bollspelet och vilda diskussioner uppstod grabbarna emellan. Ingen var oberörd och några vågade sig på att ropa efter flickorna.

Men de cypriotiska killarna nöjde sig inte med prat. De rev fram kameror och rusade efter tjejerna. Här fanns det möjligheter att få intressanta motiv. Men för att inte verka alltför framfusiga låtsades de inhemska fotograferna vara fängslade av strandens gamla pelikan. En mycket fotograferad fågel den säsongen.

(Sen är jag fascinerad över att en massa tunga, mångordiga politiska bloggare hänger med i Bellans blogg, så till den milda grad att de vet om raderade inlägg och deras innehåll)