Var dag har nog av sina egna bekymmer

Nej, man ska inte bekymra sig i onödan. Biluthyraren hade absolut inget emot att vi tog hyrbilen till Spanien. Det människan, som ringde, ville berätta om försäkringen var att den förnyades vid årsskiftet och då skulle man ha en ny dekal på framrutan som visade att försäkringen för 2014 var betald. Att frågan ställdes om var vi befann oss berodde på att om vi var i närheten, så kunde vi få den nya dekalen ditklistrad. Och det lät som inte ens uthyraren hade läst det finstilta på kontraktet.

Men om jag nu ska ta ut bekymmer i förväg ännu en gång, så är det hur jag ska förklara min fadäs för Svärdottern, hon som just firat 20-årig bröllopsdag tillsammans med Ettan. De befinner sig i Sydafrika sen drygt två veckor tillbaka och innan de reste bad hon mig att ombesörja inspelningen av de två sista avsnitten av Downton Abbey. Vilket jag tog på mig eftersom jag själv ville se programmen.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, för det har aldrig hänt tidigare att jag misslyckats så kapitalt med att spela in. Av sista ordinarie entimmesavsnittet fick jag bara med början. Närmare bestämt 19 minuter och 48 sekunder. Och av på julspecialen fimpades inspelning 10 minuter för tidigt.

Nu gick det att begripa vad som hände de sista 66 % av det väldigt korta avsnittet, genom det som är framkom i julspecialen. Men ändå. Det är ju miljön, kläderna och skådespeleriet man vill åt. Och jag minst lika besviken själv, som jag kan föreställa mig att Svärdottern kommer att bli.

Och avsnitten är borttagna från svtplay. Hur ska jag någonsin kunna reparera mitt fatala misstag?

Nya insikter

För 24 timmar sedan visste jag inte vad som händer när man stoppar ner en Lakrisal i en Coca Colaburk. Nu vet jag det. My stoppade nämligen ner en tablett i sin brors läsk när de satt i en av sofforna i vårt vardagsrum. Reaktionen i burken blev våldsam. Läsken stod som en fontän ur öppningen. Och inte blev det bättre av att Noa blev rädd och reste sig och försökte bestämma sig för vad han skulle göra med burken.

Tur i oturen är att vår vardagsrumsmatta är gråsvart. Och att soffan är i svart läder. Och att vi har dammsugare, golvmopp och tvättmaskin. Och att det är bioväder så att jag kan ta itu med konsekvenserna i ensamt majestät.

Apropå ensamhet: Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Jag är inte asocial, som Maken brukar påstå. Jag är introvert. Och de introverta är på uppgång, menar Svenskan. Ja, det är nästan lite fint och intressant att vara inåtvänd. Och då är inte jag den som är den utan hänger på.

Jag som trott att det varit något fel på mig. Att jag är fantasilös, som till exempel inte kan prata när jag sitter hos frissan. När grannkunden ventilerar både väder och semesterplaner, så sitter jag bara tyst och iakttar mig själv i spegeln och låter tankarna vandra.

Eller att jag inte gillar att mingla runt och småprata med mer eller mindre obekanta människor på fester. Att jag inte har några problem att sitta i trapphuset och göra ingenting när jag är utelåst. I flera timmar, om det behövs. Att jag föredrar tystnad. Och att umgås i mindre sammanhang. Där alla kan delta i samma konversation.

Samtidigt som jag inte har några problem att tala inför större grupper. När det är ett ämne jag behärskar. Eller häva upp min röst när jag inte fattar, har en fråga eller åsikt i offentligare sammanhang.

Eftersom introverta verkar dras till extroverta, så får Maken stå för den sociala biten. Och han har just bestämt att efter bion blir det middag på lokal. I sällskap med Svärdottern och hennes familj. Men vi är inte fler än att vi ryms vid ett och samma bord. Hoppas jag.

Räkna med bråk

Jag har säkert nämnt det förut och har anledning att göra det igen; är det något som Maken och jag träter om så är det semestrar. Vad vi ska göra och vart vi ska åka. Och när och hur.

Efter många hårda manglingar kom vi överens om tre veckors fotvandring från Oporto i Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. Med start vid midsommar.

I förra veckan kom hemsökelsen. Det var Trean som lyckades omintetgöra semesterplanerna. Ännu en gång. För det är ett antal gånger vi har vi varit tvungna att ändra eller ge upp semestrar på grund av den gossen.

Nu är det inte Trean personligen som krånglar. Det vore lite väl spooky utan saken är den att Svärdottern behöver assistens med barnbarnen under sommaren. Just en av våra tre bokade veckor. Dock inte midsommarhelgen.

Det betyder att vi antingen får sitta och rulla tummarna och vänta på att helgen är över och sen ta barnen en vecka. Alternativt ta mittenveckan i vår semesterperiod.

Det är inte barnstackarna eller Svärdottern som är problemet. Absolut inte. Men hur vi än gör är processen fram till beslut om när, var, hur en riktig pärs.

Grå gråare grått

Nej, det blev inte vårjackan imorse. Smådugg och kyla tvingade fram tjockare doningar. Och för att pigga upp morgonpromenaden bestämde jag mig för ett nytt projekt: mobilmorgon. Det vill säga knäppa ett kort under förflyttningen till jobbet. Igår var det spikmatta, idag dödskalle.

Ikväll ska jag jobba över. När det händer saker i bankvärlden måste kollegan Åke och jag hålla i spakarna. Och gissa om det blev liv i sofforna i vårt vardagsrum för den sakens skull.

– Vadå måste? Ingen kan väl tvinga dig. Om jag känner dig rätt så erbjöd du dig frivilligt. Räckte upp handen och knäppte med fingrarna och sa Jag kan, jag kan.
– Barnen då? Vi ska ju ha dem i helgen. Du kan väl hämta för en gångs skull?
– Och som tack får du hela 1,3% i löneförhöjning! Du är bara pinsam.

Nu undrar jag om Åke fick höra samma saker från Marie hemma i sin soffa?

Olidligt

Jag håller med Henrik Berggren i DN och önskar mig ett filter. Ett stort sånt, som silar bort allt mediabrus om kungahuset i allmänhet och kronprinsessans bröllop i synnerhet. För det är mer än jag står ut med.

För Sverige i tid och otid. Nästan så att jag funderar på att ta semester väldigt tidigt i år. Hela juni vore inte fel. På andra sidan jordklotet.

Sysslolös

Om det artar sig till krig
Kyss varann och tig!

Så stod det i bröllopstelegrammet från Janne och Ing-Marie. Som själva rök ihop några år senare och skilde sig med buller och bång. Vi tuffar vidare mot vår 39:de bröllopsdag om några veckor.

Konstigt nog eftersom vår relation får rött ljus enligt Expressens webbtest. Vi bråkar nog för mycket och trånar inte efter varandra när vi är på egen hand. Och jag har till och med tänkt på att göra slut när jag varit tillräckligt förbannad.

Nu är jag spänd på resultatet i testen Hur tacklar du att din partner sunkat till sig?

Skumt

Jag har en rumsgranne på jobbet. En kille i 35-årsåldern, som jobbar deltid och då menar jag verkligen Deltid med stort D; han kommer vid nio och går halv ett och kostar 45 minuters lunch under den perioden. Vissa dagar kommer han inte alls. Idag slog han rekord och var kvar tills klockan var över tre.

Undrar hur han får tillvaron att gå ihop på den arbetsinsatsen? Med familj dessutom. Han måste ha gift sig rikt.

Och nu över till ett helt annat äktenskap. Idag fick jag klart för mig vem min nya musikfavorit, Carla Bruni, egentligen är. I soundtracket från 500 Days of Summer ingår en låt med henne. En jättebra låt och när jag googlar på människan så ser jag att hon är gift med franske presidenten.

Det hade jag inte en aaaning om. Att det var samma människa.

Delade meningar

Senaste tiden har vi haft mer än delad vårdnad om barnbarnen. Svärdottern har var på både resa och olika kurser så barnen har bott här och det tär. Inte så att barnen är jobbiga. Nej, snarare att Maken är så himla svåruppfostrad.

Som i morse. Då lät han mig sova vidare fixade frukosten till barnen. Det låter kanske bra men i verkligheten bestod hans frukostversion av Coca Cola och resterna av lördagsgodiset. Och konstigt nog ville barnen inte ha yoghurt och macka efter det.

HalsbandLördagsgodiset går mig på nerverna. Barnen får köpa sånt som får en smulallergiker, dvs mig, att se rött; kokosbollar, sockriga remmar och värst av allt är nog godishalsbanden. Först suger de på pärlorna så de blir alldeles kletiga och då är det dags för att använda halsbandet som hårband. Håret blir så fint så. Tuggar de sönder pärlorna så ligger det småbitar över hela golven.

Sen får de vara upp nästan hur länge som helst och se på filmer. Även filmer som jag tycker att de är alldeles för små för. Själv sitter Maken med och dubbar och förklarar. Ända in i absurdum. Som senaste filmen Forrest Gump till exempel, då duckar han inte ens för att förklara övergreppen på Jenny.

Nej, Maken är helt enkelt en usel vuxen förebild för de små liven. Men mycket omtyckt. Och jag är en tråkigt och tjatig typ.

Tiden tog slut

Nu går det för runt, särskilt på jobbet. De senaste dagarna har jag haft det hysteriskt eller näst intill. Om ni har färre besökare än vanligt så är det mitt fel. Nada fikaraster med bloggpromenader eller möjlighet att slänga ner ett inlägg eller två.

Bara jobb, jobb, jobb. Program som ska skrivas, tester som ska genomföras, buggar som ska rättas. Nya tester och nya program, sen fler tester igen. Och i arbetskedjan finns en massa beroenden som gör att om jag inte håller takten får andra sitta och vänta.

Maken vill inte stryka medhårs när jag beklagar mig. Vi har liksom lite olika inställning till saker och ting och det gäller särskilt arbetet. Han är nöjd med att glida runt och bara trivas. Medan jag gillar ansvar och vill ha möjlighet att påverka. Då blir det kul att gå till jobbet.

Du har bara dig själv att skylla. Inte behöver du sitta som i skolan med handen uppräckt och knäppa med fingrarna och ropa ”Fröken, Fröken!” så fort det är något.

Nej, det behöver jag inte, men det finns inte så många att välja på. Om inte jag tar på mig uppgiften går någon annan på knäna. Eller så går jobbet till någon Human Resource på annan ort.

Men om du skulle dö. Skulle allting stanna upp då?

Självklart inte. Efter lite råddande skulle sakerna snurra ändå. Men jag vill intressanta arbetsuppgifter. Inte sitta spärrvakt.

Annars då? Vi har sett till exempel Titanicutställningen. Väldigt intressant med många levnadsöden. Som den om Edvard och Gerda Lindell och vigselringen som dök upp i efterhand.

Sen har jag sett filmen Män som hatar kvinnor. Betyg: Sådär. Ungefär som boken. Stieg Larsson är överskattad precis som Mikael Nyqvist. Rapace gick bara omkring och var allmänt svår. Sven Bertil Taube var precis som farbror Gösta; en trovärdig gammal gentleman.

Plus lite uteätande och umgänge med vänner.

Ännu en dag i frk Tjatlunds liv

  • Vaknade vid 02:07 av ett nattvandrade barnbarn, som kröp ner hos farfar. En lättnad för mig och lite störande för Maken.
  • Väckte sängsällskapet när jag ropade på hjälp eftersom en väldigt otrevlig man anföll mig. I drömmen. Störande för övriga, men en lättnad för mig. Att jag vaknade.
  • Vaknade igen 02:49 av nattvandrande man sakta men säkert höll på att ta över min sänghalva. Störande för mig och en successiv lättnad för Maken. bukett
  • Jobb. Roligt och tråkigt.
  • Lämnade Mys kvarglömda borreliapenicillin. En lättnad för mig, men störande för My. Hon hatar Kåvepenin.  
  • Handlade, lagade mat och åt. Mättande men oinspirerat.
  • Diskade och kokade te. Tråkigt men nödvändigt.
  • Skickade blommor till Svåger och Svägerskan. Tungt för dem. Minst sagt.
  • Kokade mer te och upptäckte att Makens fruktte var slut. Störande för honom, en lättnad för mig. Tål inte lukten av de begagnade påsarna.
  • Och under hela dagen har jag ignorerat jag förlovningen. Klarar inte kungahuset och den inbyggda dubbelmoralen.
  • Ideologiska överbyggnader

    ”Handlar jag i enlighet med mina övertygelser eller ändras mina åsikter efter det jag gör?” Det tycker jag är en fråga för Linda Skugge.

    Egentligen är det emot mina principer att kommentera Skugge. Men kan jag bara inte låta bli. Jag kan inte förstå hennes argumentering om äktenskap och skilsmässa i artikeln på Newsmill. Vad finns det för motsättning mellan äktenskap och att försörja sig själv?

    ”Det jag alltid förespråkat för kvinnor är att vara självförsörjande. Fixa en utbildning och ett jobb tjejer! … Det är inte bättre att vara beroende av stormorsan Sahlin än av din man. Jag kan försörja min familj på min egna inkomst och det gör mig stark och fri. Jag är den bästa förebilden för mina älskade döttrar.”

    De flesta gifta kvinnor har en utbildning, ett jobb och egen inkomst. Jag har det och ett av skälen är just att varken jag och inte heller någon annan vet vad morgondagen bär med sig. Sjukdom och död är inget man lägger in i almanackan. Så den som, utan egentlig anledning, är beroende av andra för sin försörjning är ute på hal is.

    ”Jag tror på att jobba hårt och göra rätt för sig. Jag tror på att köpa sig det man vill ha.”

    Visst, det går att betala för trädfällning och städtjänster. Många gifta gör också det. Men allt kan man inte köpa för pengar. Inte i det långa loppet. Och är hon så fri och självförsörjande om det är skattepengar subventionerar hennes hushållsnära tjänster. Är det så mycket bättre än A-kassa och bidrag. Nej, mera ta från de fattiga och ge till de rika.

    Och den reformen kommer bara att göra somliga kvinnor mer jämlika. Större delen av dem förmodligen gifta med män som har råd att betala.

    Nej, Skugge värnar bara om sitt varumärke. Som vanligt.

    Nu funderar jag på att kommentera Blondinbellans artikel om feminism i Expressen. När jag ändå är igång och bryter mina principer. Hon är ungefär i samma klass när det gäller självförhärligande, som Skugge.