Sen vi gjorde oss av med bilen undviker jag bilkörning överhuvudtaget. Och det är inte heller så ofta jag behöver hålla ordentlig koll på trafik och färdvägar heller. Men när vi hyrde bil på resan till Portugal och Spanien och jag skulle vara andrepilot drabbades jag av insikt. Att jag hade väldigt otydlig utsikt. Alltså, jag ser urdåligt på håll. Så dåligt att jag knappt hann läsa på vägskyltar innan vi kört förbi dem. Och det hände mer än en gång att vi fick vända och köra tillbaka av den orsaken.
Dålig syn, stämmer inte med min självbild. Ungefär lika dåligt, som att jag numera ofta är tvungen att välja skor i storlek 40 istället för 39. Som är min skostorlek. Egentligen. Förr i världen, när vi stod och väntade på bussen, var jag den första att identifiera linjenumret på en annalkande buss. Oavsett vilket sällskap. Nu är jag bland de sista.
Först tänkte jag: är man över 60 har man redan sett det mesta, så vad spelar det för roll om konturerna är lite suddiga på håll. Det var dumt tänkt, var min andra tanke eftersom dålig syn spär på min ansiktsblindhet ytterligare. Därför bestämde jag mig för att det var dags för glasögon för annat än läsning.
Sitter man, som jag, framför en bildskärm dagarna i ända bidrar arbetsgivaren med terminalglasögon. Och paret jag har nu har flera år på nacken. Därför äskade jag om en rekvisition hos HR och beställde tid för synundersökning. Med tanken att då kunde jag samtidigt skaffa ett eget par att användas på håll.
På väg hem tog jag vägen om optikern. En kvinna i 60-årsålder, som tog världsrekord i ålder. I var och varannan mening använde hon ordet. Det var åldersförändringar hit och åldersförändringar dit. Grå starr – ålder. Grön starr – ålder. Gula fläcken – ålder. När hon frågade om jag hade några problem med ögonen, svarade jag att ögonen rinner en hel del. Men att jag betraktar det som en arbetsskada.
Men, nej, det hade inte alls att göra med bildskärmsarbetet. Optikern fattade lätt min hand och påminde om åldern. Alltså att vi – både hon och jag – led av sviterna av lägre hormonhalter i kroppen. Och det gör ju, som alla vet, slemhinnorna tunna och torra. Det gäller även ögonen. Och då reagerar kroppen med att kompensera med att tokbilda tårvätska. Så att det rinner över alla bräddar.
Konstigt, tänkte jag; mina ögon har burit sig likadant åt i över tjugo år. Oavsett höga eller låga hormonnivåer.
Det spelar ingen roll om det är tandläkaren, hårfrissan, hudläkaren eller optikern. Ingen av dem försitter tillfället att påpeka åldersförändringar. Hur ska det då bli tjugo år fram i tiden? Om inte åldersförändringarna hunnit bli dödliga.
frktjatlund 