Oönskade synpunkter

Sen vi gjorde oss av med bilen undviker jag bilkörning överhuvudtaget. Och det är inte heller så ofta jag behöver hålla ordentlig koll på trafik och färdvägar heller. Men när vi hyrde bil på resan till Portugal och Spanien och jag skulle vara andrepilot drabbades jag av insikt. Att jag hade väldigt otydlig utsikt. Alltså, jag ser urdåligt på håll. Så dåligt att jag knappt hann läsa på vägskyltar innan vi kört förbi dem. Och det hände mer än en gång att vi fick vända och köra tillbaka av den orsaken.

Dålig syn, stämmer inte med min självbild. Ungefär lika dåligt, som att jag numera ofta är tvungen att välja skor i storlek 40 istället för 39. Som är min skostorlek. Egentligen. Förr i världen, när vi stod och väntade på bussen, var jag den första att identifiera linjenumret på en annalkande buss. Oavsett vilket sällskap. Nu är jag bland de sista.

Först tänkte jag: är man över 60 har man redan sett det mesta, så vad spelar det för roll om konturerna är lite suddiga på håll. Det var dumt tänkt, var min andra tanke eftersom dålig syn spär på min ansiktsblindhet ytterligare. Därför bestämde jag mig för att det var dags för glasögon för annat än läsning.

Sitter man, som jag, framför en bildskärm dagarna i ända bidrar arbetsgivaren med terminalglasögon. Och paret jag har nu har flera år på nacken. Därför äskade jag om en rekvisition hos HR och beställde tid för synundersökning. Med tanken att då kunde jag samtidigt skaffa ett eget par att användas på håll.

På väg hem tog jag vägen om optikern. En kvinna i 60-årsålder, som tog världsrekord i ålder. I var och varannan mening använde hon ordet. Det var åldersförändringar hit och åldersförändringar dit. Grå starr – ålder. Grön starr – ålder. Gula fläcken – ålder. När hon frågade om jag hade några problem med ögonen, svarade jag att ögonen rinner en hel del. Men att jag betraktar det som en arbetsskada.

Men, nej, det hade inte alls att göra med bildskärmsarbetet. Optikern fattade lätt min hand och påminde om åldern. Alltså att vi – både hon och jag – led av sviterna av lägre hormonhalter i kroppen. Och det gör ju, som alla vet, slemhinnorna tunna och torra. Det gäller även ögonen. Och då reagerar kroppen med att kompensera med att tokbilda tårvätska. Så att det rinner över alla bräddar.

Konstigt, tänkte jag; mina ögon har burit sig likadant åt i över tjugo år. Oavsett höga eller låga hormonnivåer.

Det spelar ingen roll om det är tandläkaren, hårfrissan, hudläkaren eller optikern. Ingen av dem försitter tillfället att påpeka åldersförändringar. Hur ska det då bli tjugo år fram i tiden? Om inte åldersförändringarna hunnit bli dödliga.

Förgyller omgivningen

Igår mötte vi honom igen. Den lille, 90-årige farbron från Blomsterfondens äldreboende, som fortfarande är ute och rör på sig runt Årstaviken. Förut småjoggade han, men efter ett lårbensbrott blir det mest cykling och gång.

När han hade uppför och ledde sin cykel, stoppade han oss i vår nedförsbacke. Bara för att han ville deklamera en dikt för oss. Och berätta varför han inte sprang längre.

– Det är så svårt att komma igen när man är i min ålder. Men jag har fått låna en damcykel och det går bra. För jag klarar inte att lyfta benet över en herram.

Komma igen och komma igen? Tänk att ha så pass god balans i den åldern så man över huvudtaget klarar att cykla.

För att hålla kvar sommaren ett tag till reciterade han ett stycke från Aniara.

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.

Sen skildes vi åt. Och jag hoppas att han kom hem ordentligt. För han hade en bra bit tillbaka till Ringvägen.

Jobspost

Jag har också jobbarkompisar men inte alls av samma sort som Makens. Hos mig är flertalet kvinnor 50-65 år och de har annat att tänka på än sånt som rör sig i huvudet på Makens jobbarpolare. Som sin och andras hälsa till exempel.

Det går nästan inte en månad utan cancerbesked eller dödsfall. Barn stryker med, makar avlider, föräldrar tynar bort och då och då inträffar naturliga avgångar i form av att anställda själva dör.

Förra månaden dog en medarbetare på sin första semesterdag. Hon och maken gav sig söderut med bilen på E4:an och stannade utanför Lund för att tanka. På bensinstationen faller hon plötsligt ihop. Kommer man bara i tid kan läkare trolla. Inbillar man sig. Men inte med massiv hjärnblödning, trots att man inte är äldre än 56.

Idag fick en annan kvinna domen: Bukspottkörtelcancer. Högst två månader kvar. Hon som gått ner i vikt, slutat röka, träffat en ny, väntar första barnbarnet och går i pension nästa år. Plötsligt blir nystarten väldigt avslagen.

Det är bara skit nuförtiden. Nästan.

Dela med 10, tack

Nej jag är inte alls i 60-årsåldern. Inuti är jag knappt sex  utan ungefär som på bilden. Syrran till vänster och jag till höger. Lillsyrran är ännu inte född.

Jag minns att vi satt på en pall i hallen och fotografen var en farbror som gjorde hembesök. Hemmet var en tvåa i Hökarängen, som vi snart skulle lämna till förmån för en nyproducerad fyra i Fruängen.

Vi hade nya klänningar; min var rosarandig och Syrrans var vit med små ljusblå blommor. Mamma hade väldigt bestämda åsikter om flickfrisyrer. Lugg hade man inte om man var en fin flicka. Den obligatoriska tofsen med rosett i sidenband gjorde att håret inte trillade i ögonen. Och självklart skulle rosetten matcha kläderna.

När jag var nio år tröttnade jag på några av moderns idéer om hur fina flickor skulle se ut. Jag sparade ihop en nätt summa som räckte till att klippa lugg och ta hål i öronen.

Mamma grät och skällde. Mest för att hon redan då insåg att hon tappat greppet om mig.

Eon

Chocken har inte lagt sig. Inte riktigt än. Trots att det egentligen bara är att bita en rejäl tugga i det sura äpplet. Jag, som inte har känt det minsta åldersnoja och passerat både 30, 40 och 50 utan att krisa. Inte ens 55+ gjorde det minsta ont. Men igår hade jag anledning att haja till. Tyckte jag spontant.

Vi hade grillafton hemma hos Tvåan tillsammans med ett yngre par; hon 22 och han 29. Något som vi aldrig hade kunnat gissa. För det där med att värdera ålder är knivigt om man inte är något så när i samma ålder som den man ska gissa på. Och så utbytte vi lite synpunkter om den saken.

Det var i det sammanhanget, som 22-åringen sa Ja, om jag skulle gissa så tror jag att ni är i 60-årsålder. Och då hajade jag, som sagt till. 60! Är det möjligt? Absolut och det kan man helt enkelt inte neka till. Mer 60 än 50. Till och med mer 60 än 55. Så är det.

Och då erinrade sig Maken en scen från när han var dryga 20 och hemma hos en kompis för första gången. Pappan i huset envisades med att Maken skulle gissa hans ålder. Efter mycket trugande drog Maken till med: Minst 60.

Den farbrodern blev mycket putt och förlät aldrig förolämpningen. Han som bara uppnått 57. Och än i denna dag undrar Maken varför han prompt skulle klämma i med minst.

Fotkanoter

Jag har alltid gillat skor och skor har gillat mig. Storlek 39 av vilka italienska skor som helst, sitter som gjutna på mina tunna fötter. Men sen en tid tillbaka förstår jag mig inte på skomodet.

Som till exempel höga stövlar året om. Helst med jeans nerstuckna i skaften. Det har nästan varit uniform hos kvinnor från 30 och uppåt. Men i år har det slagit om. Nu är det öppna skor som gäller. Oavsett väder eller underlag. Inte ens snö är något hinder.

Det tycker jag är konstigt. Eller så är det åldern. Min ålder.

Stekt fläsk

Nej, Perre Portvakt! Ålder är inte bara en siffra vad du än säger. Framförallt är ålder relativ. En arbetskamrat berättade att hennes granne slagit sig rejält när han trillade i trappan. Så pass att ambulansen hämtade.
– Hur gammal är han?
– 70, och det är ju ingen ålder.

Nej, inte för den som är 60. Då är 70 bara ynka tio år, som går hur fort som helst. Samtidigt som tiden är relativ åt andra hållet. Den här veckan har jag längtat till 2017. Det är inte ens tio år dit. Ändå känns det som en evighet till pensionsdax.

Jag som redan drabbats av seborroisk keratos, sådan fläckar som gamlingar får. Hudläkaren sa att min växande fläck på magen var en sån och inget att oroa sig för. Och innan jag visste ordet av hade han skrapat bort den. Plus lagt lokalbedövning och tagit ett prov på något obestämbart.

Sen tog doktorn fram brännjärnet och svedde mig för att stoppa blodflödet. Det  luktade verkligen inte gott!

Åtlöje

För sådär en 25 år sedan var vi hemma hos Mamma. På tv:n pågick någon svensk show och in på scenen kom Siw Malmkvist. Jag minns inte alls vad hon gjorde, bara att Maken och jag tyckte att hon var töntig så vi skrattade lite hånfullt åt henne.

Plötsligt började Modern att gråta och vi fattade ingenting. Varför satt hon där och hulkade? Jo, för att hon tyckte att när vi skrattade åt Siwan, en äldre kvinna, så skrattade vi åt henne också.

Nu tar du väl åt dig för ingenting, tyckte jag. Tills nyss. Min rumsgranne sitter och fnissar och småskrattar för sig själv.
– Du får ursäkta, säger han. Men jag sitter och letar fel i ett gammalt program. Och koden är så ful och dålig att jag bara är tvungen att skratta.

Då känner jag som Mamma. Det skulle lika gärna kunna vara mig och min programkod han sitter och hånflinar åt. Och förresten, tål hans eget arbete granskning under lupp?

Härmigt

Nej, jag skulle inte bli som min mamma. Absolut på inga villkors vis. Inte ens som min svärmor. Ändå lutar det åt att allting upprepar sig.

Som det här med att knasöppna förpackningar. Min svärmor gjorde det ständigt och jämt. Ska det vara så himla svårt när det klart och tydligt står Öppna här! på fliken. Varför riva upp paketet i en helt annan ände?

Nu vet jag precis hur det går till. Visst står det Öppna här! Om man tar på sig glasögonen. Men det gör man inte eftersom då måste man leta upp brillorna.Eftersom man inte kommer ihåg var man lagt dem.

Och Maken, som hatade barndomens skogspromenader där hans mamma skulle ha barnen att sniffa under var och varannan gran. Bara för att känna hur gott det luktade. Nu tar han igen det på barnbarnen, som visar på samma bristande intresse som hans själv gjorde en gång i tiden.

Mina svärföräldrar pratade gärna sönder långfilmer genom att dividera om vem som spelade vilken roll eller vilken film de sett den eller den skådisen i. Det har vi också börjat med. Trots att vi påminner oss om hur vi avskydde det för 40 år sedan.

Och mamma gillade att läsa förtexterna på långfilmer. Högt. Och med svenskt uttala. Starring sa hon och sen kom hela rollistan. Jättejobbigt! Vi är faktiskt läskunniga om du inte visste det. Och förresten heter det Staaarring.

Nu får jag behärska mig för att inte själv börja läsa högt In order of Appearance

Förresten såg Sommaren med Göran häromdagen. Med Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg …

Nej, inte är den värd någon Guldbagge. Om jag får bestämma. Och andra med för den delen.

Inspired by a krönika.

Evolution

Måste man älska barn för att få vara förälder? Räcker det inte med att älska sina egna?

När jag var 17 kändes det otänkbart att sitta ute i en betongförort och snyta barn. När jag var 20 kändes det helt annorlunda. Då var det bara betongförorten som kändes fel. Snoriga barn var bara välkomna så vi flyttade till Dalarna och snöt barnen. Två som föddes i Mora och efter drygt två år i landsförvisning fick vi nog och återvände till stan.

Jag tror att tanken med 9 månaders graviditet är just att man ska få tid att anpassa sig till den nya situationen. Och det lär säkert Katrin Zytomierska också göra. Hon blir nog 20 endera dan, hon också.

Tidens tant

Det finns kineser överallt och plötsligt kan vanliga svenskar förvandlas till asiater. Det hände igår. Jag hälsade på ett gäng unga damer, som jag aldrig träffat förr. Trodde jag tills jag såg deras oförstående blickar.

När jag i tanken ändrade frisyr på dem och bytte hårfärgen till blonderat och luggen till snedlugg insåg jag mitt misstag. Emily, Jenny och Sara hade doppat håret i samma färgpyts och förvandlats till ljusa brunetter. Allt för att förvirra en tant.

Inte nog med att alla yngre är så förvirrande lika, de är så omöjliga att åldersbestämma. Alla under 35 ser lika gamla ut. Det gjorde de inte när jag var 30. Då var det tanter över 50, som var en enda grå massa.

Förresten var tanter och farbröder kineser för mig på den tiden. Tillsammans. Tanterna förvandlades sakta men säkert till farbröder.

Hemska tanke! För folk under 35 är också jag på väg att uppslukas av den könlösa tantfarbrorkategorin. Och det tjänar ingenting till att spjärna emot. Tiden går och det är bara att marschera med.