Vi har det gött i Göttingen

Jag minns första gången vi gav oss ut i Europa med bil. Maken och jag plus tre barn i en Passat. I sällskap med Billy och Lena Roos med två barn, som åkte i sin lilla Golf. Första dygnet tog vi oss mer än 120 mil söderut. Mer eller mindre utan karta. Vi hade skrivit vilka orter vi skulle hålla riktningen mot och innan vi visste ordet av var vi vid Gardasjön.

Så är det inte numera. Maken kroknar ganska snabbt. Igår gick det riktigt bra att ta sig till Göteborg. Vi kom iväg hemifrån redan vid åttasnåret och landade hos Roosorna i Kålltorp vid ett. Vädret var fantastisk, 27 °C och strålande sol. Vi blev bjudna på lunch på Apslätten, en grässluttning alldeles i närheten.

Imorse, efter en natt i en lyxhytt på färjan Göteborg-Kiel, var tanken att vi skulle ta oss söderut så långt det bara gick. Det blev inga 120 mil så här 30 år senare. Jag har aldrig varit med om maken till vägarbeten på Autobahn. Bara att passera Hamburg och Hannover tog en evighet. Efter drygt 36 mil gav vi upp. Vek av A7 i Göttingen och, jag skäms att erkänna det: Vi tog in på hotell.

Nej, det kändes inte särskilt lockande att sätta upp ett tält för en natt i kyla och blåst med regn, som hänger i luften. Utan ström. När det finns varma hotellrum med rena lakan, badrum, tv, internet och minibar.

Men skvallra inte om det till någon. Som vi har gått på inför allt och alla om hur vi gillar camping. Och då snackar vi inte om husbil eller husvagn. Nej, direktkontakt med marken under uppspänt tyg. Som riktiga trappers.

Riktigt så äventyrslystna är vi inte. Men när temperaturen klättrar upp närmare 20 °C än 15 så åker tältet ut ur bagaget. Tror och hoppas jag.

Förresten, bilen vi hyrt var rena vinstlotten. En alldeles sprillans Volvo XC60, som bara gått 15 km innan vi fick den. Och med all tänkbar lull lull. Inklusive skinnklädsel. Som vi kan fisa in precis som vi behagar.

Nära ögat

Som det har böljat fram och tillbaka de senaste dagarna. Nej, det handlar inte om riksdagsvalet utan om husbilsfrågan. Ska vi eller ska vi inte köpa? Ska köpa låg väldigt bra till i flera dagar. Vi hittade ett vackert exemplar med stark motor och rätt planlösning. Förra årets modell till nedsatt pris, men absolut inte gratis. Tvärtom. Jag till och med kontaktade banken om lån och fick ett förslag.

Men imorse kom insikten: Vi är och har aldrig varit Ägare. Vår roll har alltid varit Nyttjare. OK, det kostar lite mer vid själva nyttjandet men det är fasen så mycket enklare. Inga problem med vinterförvaring eller skatt och försäkring. Och man behöver inte göra samma, samma hela tiden för att man redan lagt ut en massa pengar. För det gör man. Förutom amorteringar går det på ett par tusen per månad. Året om. Det kan man ha mycket annat roligt för.

Märkligt nog var det inte jag som drog i handbromsen. Utan Maken, som vanligtvis är den spendersamme. Min roll brukar vara den negativa bromsklossens. Den som spjärnar emot i det längsta. Den här gången var jag mer avvaktande och lät naturen ha sin gång.

Så Maken vaknade med ett ryck och bestämde oss för att: Det där med att köpa husbil, det skiter vi i.

Mellanlandning

Samma sak vareviga gång; vi glömmer vissa detaljer. Och av någon outgrundlig anledning är det alltid samma. Jag glömmer kam och Maken glömmer rakprylarna. Någon gång borde det fastna i hjärnkontoret på avdelning resor och hygienfunktion.

Ingen större katastrof i sig. En ny kam kostar inte många kronor, rakhyvlar kostar lite mer men det spelar inte så stor roll eftersom de förr eller senare kommer till användning.

Nu är vi hemma och packar om för nästa tripp. Den till Paris med tre barnbarn. Och den här gången borde vi få med oss även kam och hyvel.

Dessutom hade vi ännu en gång glömt att aktivera Makens bankkort för utlandsköp. Hans kort är knutet till mitt konto, därför kan man inte göra det på egen hand. Ska man vara utrikes med tre småttingar gäller det att vara beredd på allt. Särskilt på pengafronten.

Och nu är liten bil även bokad och betald. Med barnkuddar. Om allt fungerar som det ska, så väntar bil och kuddar på oss vid CDG terminal 1. Det är inte klokt vad det går att åstadkomma via nätet. Hur kan resebyråer överhuvudtaget överleva?

Husbilsfrossa

Med jämna mellanrum drabbas Maken av ett begär. Han vill helt enkelt ha husbil. Ofta är det yttre faktorer som mässor som utlöser det hela. Det kan också räcka med annonser om mässor. Som Elmias husvagns- och husbilsmässa. Vi åkte till och med dit ett år. Vilket var nyttigt.

När Maken så A6:s parkering med alla husbilar och husvagnar och männen som rörde sig runt sina grillar med cowboyhattar, cowboyboots och i bar överkropp drabbades han av insikten: Det där är inte jag. Speciellt som dansbandsmusiken ekade över asfalten.

Den här gången är AB:s husvagns- och campingbilaga den utlösande faktorn. Speciellt artikeln om Collin med husbil i Paris.

Då får jag frammana upplevelsen av Jönköping 1993 och påminna om att man kan få 800 nätter på lyxhotell till samma pris. Och nu har jag gömt bilagan.

Två flugor i en smäll i Tanto

Tema 1: bilpoolsbilarna i Tanto
När vi gjorde oss av med bilen undrade ett av barnen:
– Varför går ni inte med i en bilpool.
– För att det luktar för mycket tvättstuga. Jag ser framför mig långa listor med regelverk. För att inte tala om käcka lappar med Lämna bilen i samma skick som du önskar finna den. Eller I den här bilen röker vi inte.

Dessutom ingår vi redan i en bilpool. Det är bara det att bilägarna inte vet om det. Har man barn i närheten som dessutom har bil, så kan man åberopa tjänster och gentjänster. Hoppas jag.

Tema 2: fågelkvitter
Koltrastarna i Tanto sjunger som galningar. Kvittar livstycket av sig, som Modern brukade säga. Säkert mest för att imponera på honorna. Fågelhonorna, alltså. Även om också jag tar intryck av deras sång.

Lägg märke till att den lille gynnaren pausar och gärna är med på bild.

Same same & nothing different

Det är samma sak vid den här tiden varje år. Trätoämne nummer ett i det här huset är sommarsemester. Vad, vart och hur? Och inte blir det bättre av att DN kör en massa tips i söndagsbilagan. Förslag som bara förvärrar tillståndet.

Maken har en upphängning på tåg. Än i denna dag grämer det honom att vi var för gamla när första Interrailkortet kom. Nu har åldern ingen betydelse i det fallet och i söndags hade DN några rader om saken. Som tände tåggnistan på nytt.

Jag har några kritiska synpunkter: tågresor är trista. Ju längre desto tristare. X-2000 till Göteborg är OK. Det tar inte så lång tid och man kan fippla med datorn under tiden. För utsikten är fullständigt ointressant. Om man inte älskar trädstammar.

Dessutom ligger stationerna oftast i städer. Som om inte vi hade nog av stad till vardags. Nej, jag vill ha natur och mindre tätbefolkat på semestern. Plus fullständig frihet att stanna där jag har lust att stanna. Och dra vidare när jag vill det.

När vi gjorde oss av med bilen bestämde vi oss för att sätta undan pengar till bilhyra. Om vi skulle få för oss att göra en och annan resa. Den lusten har slagit till några gånger varje år, men bara kortare sträckor.

Nu gick Maken med på att denna sommar kanske skulle vara ett lämpligt tillfälle för en längre bilresa. Men då dök nästa surdeg upp som ett brev på posten: biltåg! Från Hamburg till Narbonne. Låter bra på papperet. Men när man skärskådar förslaget så är det dyrt och avgången är bara en gång i veckan.

Plus att det fortfarande handlar om ännu en tråkig tågresa.

Olika

Det här är Evelyn. Hon är snart 30 år, kör lastbil som en hel karl och är certifierad guide i Sydafrika. Hennes dröm är att bli bushpilot. Och ha en stor familj med många barn.

Men hon ännu inte hittat någon lämplig barnafader, trots frierier närapå dagligen. Som den här gången när vi fick soppatorsk. En av de extra påsvetsade tankarna ville inte släppa ifrån sig sin diesel så i en liten uppförsbacke tog det stopp.

Snart sagt varenda förbipasserade erbjöd sin hjälp.
– Min bror är bilmeck, så jag vet hur man gör. Sa de till Maken, den man som stod närmast.

Evelyn fick putta bort några hjälpsamma herrar för att själv kunna pumpa ur luften ur systemet. När motorn brummade igång igen var det flera i kretsen av nyfikna som fick något fuktigt i blicken och undrade om hon var gift.

När vi såg en familj med trillingar kastade Evelyn längtansfulla blickar mot småflickorna. Precis så ville hon ha det. Gärna tre på en gång. När man ändå var i farten. Hennes syster hade fyra. Tätt. Och var en hejare på barnuppfostran. Hon behövde bara säga till barnen:
– Om du inte sköter dig får du inte följa med mig. Då stannar du hemma med house keepern. Och barnen blev fromma som lamm.

Och så var det. Såg vi någon svart kvinna dra en barnvagn på stan så var det vitt barn i vagnen. Som antagligen inte skött sig.

*B****

Vi har slagit på stort och hyrt bil över helgen. Och det kostar extra att vara oplanerad. Vår ordinarie leverantör tar under tusenlappen för en helg med fria mil. Nu hade han ingen bil kvar, så då fick vi ta vad som fanns.

Så lätt är det inte att hitta en helgbil en fredagseftermiddag men på Mabi fick vi napp på ett återbud, men till dubbla priset. Men totalt sett blir det bra mycket billigare än att ha eget fordon.

När jag hämtade barnen var de tveksamma till att åka med.
– Har du verkligen körkort?
– Är det säkert att du kan köra bil?

Jag var tvungen att visa upp den rosa lappen för att övertyga dem. Sånt stärker självkänslan när det säkert var ett halvår sedan jag satt bakom en ratt. Särskilt som kopplingen tog väldigt högt upp, så bilen skuttade fram innan jag vant mig vid den.

På söndag funderar vi på att rulla iväg på en kombinerad kantarell- och Svågerutflykt.