Ombytlig

Somliga sitter inte fast någonstans. Ta Svärdottern till exempel. För två veckor sedan började hon på ett nytt jobb, vilket gjorde att familjen flyttade tillbaka till Sverige. Barnbarnen, som bott hos oss ett par månader, flyttade hem till mamma och småsyskon. I fredags kom ett mejl.

Hej!
Joel och Pixie har åkt tillbaka till Malaga. Jag och Loranga kommer att åka ner så fort som möjligt i nästa vecka. Noa och My vill vara med på skolavslutningen, så min fråga är om de kan bo hos er några veckor till?

Ville bara flagga upp det så snart som möjligt. Vi hörs på mobilen. 🙂

Pasta och pannkakor! Nu är vi med barn. Igen. Svärdottern sa upp sig innan hon hade börjat. Nu ska hon börja på en advokatbyrå i Spanien. Med lugnare tempo och inte med en tjänstgöringsgrad på 140% . Och ingenting är bestämt hur det blir med de stora barnens skolgång.

Tur att vi vilade ut i helgen. På lördagen låg jag i solen på en parksoffa i Skinnarviksparken och fördjupade mig i grammatik. Verb, närmare bestämt. Som i sin tur gjorde mig smartare än en femteklassare. Lasse Kronérs fråga om supinum var rena barnleken. Plus att jag präntat in att det heter preteritum och inte imperfekt. (Att envisas med att säga imperfekt är ungefär lika fräscht, som att hävda att Rolling Stones är ett musikkapell.)

På söndagen upprepade vi majtraditionen med en dagstur till Åland. Solen lyste och jag halvlåg i en soffa på akterdäck. Löste lördagskrysset i DN när jag inte läste Jo Nesbøs senaste. Brände mig rejält på ben och knän.

Men nu är barnbarnen här igen och jag är upptagen. I kök och badrum. Med matlagning, disk och tvätt. Första Carbonaran är tillagad, serverad och uppäten. Och fler lär det bli framöver. Om jag känner Noa och My rätt.

Fönster mot gården

Ja, vi har fönster åt både gård och gata. Och en dag som denna har det glatt Maken. Större delen av förmiddagen pågick takskottning på andra sidan Hornsgatan. Tre gubbar, förankrade med rep i midjebälte, såg till att taket blev snöfritt. Medan en fjärde stod nere på gatan och höll koll på gående, visslade i visselpipa, när det kom någon på trottoaren för att skottarna på taket skulle pausa.

-Såna där skovlar ska man inte ha. Det förstör taken och gör att det läcker in. Och att de bara har midjebälte? Vem vill bli hängande i ett sånt? Nästan så att jag inte pallar att titta. Sa Maken och bad mig putsa hans glasögon och fortsatte att kolla.

När skottande upphörde linkade han in i sovrummet. Då hade ett gäng gubbar tagit sig upp på taket till fastigheten tvärsöver gården. Med schysta spadar och riktiga selen. Konstaterade Maken nöjt. Men förankrade med alldeles för långa rep.

– Kolla han som står högst upp. Om han skulle halka så skulle han trilla ett par våningar ner innan repet tog emot. Gubbarna gastade då och då till varandra på spanska.
– Undrar varför alla takskottare är från Sydamerika? Och varför är alla hotellstädare från Asien. Eller varför är alla reklamutdelare ryssar?

Världen blir onekligen något begränsad när den består av tre rum och kök. Tänkte jag och gick ut.

Jag använde min lediga dag till att göra sånt som Maken brukar göra: återvinna tidningar, pappersförpackningar och glas, färgat och ofärgat. Plus återlämna tre filmer som vi haft alldeles för länge. Butiken var stängd men det blir säker ett par hundra i straffavgift.

Stella kom hit efter skolan. Eftersom alla fritidsaktiviteter hade lagts i malpåse. Sa hon i alla fall. Klockan 16:48 ringde en desperat barnafader. Hans hemfärd hindrades av snöröjning och dagiset stänger kl 17. Stålmormor rykte ut och plockade upp Sally. Utfodrade barn och lyssnade på P1.

Ett av mina favoritprogram, Språket, tog upp flera etymologiska vanliga missuppfattningar. Några kände jag till, andra var nya för mig och en förklaring vill jag protestera mot. Det handlar om ordet fika. Lars Gunnar Andersson menade att det var gammal stockholmslang från 1930-talet. Det menar inte jag. På 1970-talet, när vi bodde i Malung fick vi höra samma förklaring, som finns i Wikipedia.

”I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ” (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. … Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ”[5] (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i malungsdialekten.”

Alltså ordet fika är betydligt äldre och kommer från skinnarmålet. Hävdar jag bestämt.

En annan P1-favorit är programmet Typo. Som tar upp teckensnitt och dess historia. Senaste programmet tog upp Times New Roman, det typsnitt som jag antar att min blogg har. Som jag trodde var lättläst. Men så är inte fallet. Tydligen. Bara så vanligt att de flesta är vana att tyda det.

Programmen är bara 10 minuter långa och jag rekommendera allihop.

Grötmysteriet

I gårdagens Svenska dialektmysterier travade Fredrik Lindström runt i Blekinge och pratade med lokalbefolkningen. Bland annat testade han om folk begrep uttryck, som hans farmor brukade använda. En formulering var ”strumporna i gröt”. Som skulle betyda att fotbeklädnaderna kasat ner och korvat sig.

Min mamma var från mörkaste Småland och hon kopplade också ihop strumpor och gröt. Som jag skrev om här. Men inte alls på samma sätt. Hon sa att man kokade gröt i strumporna när man inte dragit upp dem ordentligt.

Och för en gångs skull vill jag ge mamma rätt. Det ska vara koka gröt i strumporna. Inte strumporna i gröt. Det sistnämnda är fullständigt obegripligt. Moderns grötkok framkallar en bild av hur korvande strumpor ser ut som framvällande gröt runt vristerna. Dessutom får jag napp när jag googlar om saken. I en gammal bok skriven på dialekt. Antagligen skånska eftersom det nämns en del skånska orter i texten.

Strumporna i gröt hittas ingenstans. Jag tror helt enkelt att Fredrik minns fel.

Tyar inte

Jag hade problem med rubriken. Valet stod mellan ovanstående Orättvist eller  Avundsjuk.

För det är jag. På Mandy. Hennes mamma är svenska, pappan är engelsman och maken är grek. Så utan minsta ansträngning pladdrar hon på flytande. På svenska, engelska och grekiska. Även om hon erkänner att inför makens släktingar måste hon jobba på grekiskan. För till vardags skarvar hon i med svenska/engelska om hon inte hittar grekiskan eller grammatiken.

Men mycket gratis har hon Amanda Goodheart. Själv får jag nöja mig med svenska. Morsan ville inte ens kännas vid småländskan. Så jag är pinsamt enspråkig.

Tre i en smäll

Egentligen borde jag inte alls skriva något inlägg. Av flera skäl. Jag är trött och borde lägga mig tidigt och/eller annat pockar på min uppmärksamhet.

Pyssliga My har blivit designer och klippte och tråcklade ihop ett gammalt örngott till en väska, som knappt håller ihop. Eftersom hon var så nöjd med själva modellen lovade jag att sy en användbar typ med utgångspunkt från hennes variant. Och till helgen förväntar hon sig att jag ska vara klar.

Det är onsdag, det vill säga dvd-släpp och Maken har hyrt en rulle som ska vara svinullabra. Tyckte juryn i Cannes med flera. Snart är det slut på Cops och då börjar rullen rulla.

Skamliga förslag
Ett spelföretag mejlade och vill betala mig 200 pix för att jag ska publicera något positivt på bloggen och länka till deras sajt. In your dreams, säger jag. Jag är principiellt emot lotterier, casino, poker och dylikt. Sen min späda barndom där modern lovade oss guld och gröna skogar som skulle finansieras av vinster hon aldrig fick.

Styvfadern övertygade mig med mer rationella argument som att de enda som vinner på spel är arrangörerna.

Och Uffe på Ica överträffar sig själv med särskrivningar. Men jag hoppade kotten och tog köttfärs istället.

An slag

Förresten fångade jag en underbar särskrivning under lördagens vandring Södermalm runt. För nu kan man verkligen gå runt Södermalm eftersom passagen längst österut är öppen så man kan runda udden och berget som Fåfängan ligger på.

Bildkvaliteten lämnar övrigt att önska men anslaget är en instruktion på hur man semaforerar för att få båtar i linjetrafik att stanna vid bryggan:

”Detta gäller även trafiken Nybroviken-Sjöstaden och mellan liggande bryggor.”

Nu undrar jag: Hur tar man sig mellan stående bryggor? Och var finns de?

Glömda ord

Plötsligt dök ordet fyrväppling upp i min hjärna. Inspirerad av reklamen utanför Southside, vår lokala pub. Det var år och dar sen jag såg en sån. Och då syftar jag på växten. Både i skrift och i verkligheten.

Inte för jag har letat. Det slutade jag med någon gång i tolvårsålder, i samma veva som jag slutade hänga med Lena. Hon gillade att leta efter fyrklöver och var fena på att hitta dem. Hon skannade liksom av en gräsmatta från ovan och kastade sig ner när hon såg något avvikande och ofta kunde hon triumfera med ett lyckoklöver. Ändå hade hon ingen större tur.

Uppfödd på groggvirke och Mariekex. Ibland bara groggvirke. Läsk var nog det ända som garanterat fanns hemma hos dem. Förutom själva spriten. Men mamma tyckte synd om barn som det var synd om så syskonen Larsson åt ofta hemma hos oss.

Udda

Via Annika Bryns blogg hittade jag bloggen Glömda ord. Ett tema som ligger mig varmt om hjärtat. Där hamnade jag i diskussionen om kalasbyxor hade fötter eller inte. Mina hade det, men jag inser att jag hade Kalasbyxor 2.0. Andra, som var barn när själva originalvarianten importerades fick Kalasbyxor 1.0 utan fötter.

Sen propagerade jag för min egen lilla favorit i genren: halvannan. Och plötsligt dök Tomas Quick, numera Sture, upp med en kommentar. Visserligen om ett helt annat ord men bredvid mitt inlägg. Det kändes lite obehagligt. Särskilt som brodern till ett av Quicks offer bor granne med oss.

Ett mord som Quick erkände, men när kroppen väl hittades kunde expertisen konstatera att offret dött en naturlig död.

Morron

Om jag skulle lusa ner lyktstolpar med annonser skulle jag kolla språk och stavning. Innan jag plastade in anslagen och satte upp dem. Plus ändra till aktuellt år. Men det är bara jag.

Och nu vet jag tack vare AB varför jag är fet. Jag har helt enkelt alldeles för roligt.

Snyft!

Snälla Högre Makter på DN: Jag vill åtminstone ha 100 språkspalter till! Minst. Jag gillar ord och utvikningar i ämnet. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Så varför i all världen lägga ner?

Jag är en trogen läsare av DN och missar aldrig Catharina Grünbaums språkspalt. Den är både underhållande och lärorik.

Alla dessa varför

Pannkaka
Varför blir det alltid pannkaka av första pannkakan? Den konstrar och faller oftast isär. Ibland blir det pannkaka av alla pannkakor så att ingen håller ihop. Och ändå gör jag i stort sett smeten på samma sätt. Inte för att det spelar någon större roll, oavsett resultat går det i barnen som Guds ord i en tokig. Som mamma skulle ha sagt.

Filminspelning
Varför saknas ofta sista scenerna i filmer när man spelar in på digitalboxen. Igår var det Brewsters miljoner, som saknade upplösningen. Det förtog liksom hela upplevelsen för barnbarnen. Även om Maken försökte berätta slutet så livligt han bara kunde.

Buksvågrar
Varför tycker jag så illa om ordet? Det riktigt lyser frånstötande i ögonen på mig. Idag var det en notis i DN Kultur som förklarade Clinton och Norman Mailer vara sådana. Är det kombinationen buk och svåger reducerar en relation till att slafsa i sig något? Där kvinnan blir en förbrukningsvara? Jag vet inte, men jag vet att jag inte gillar begreppet. Spontant.

Ord

Ibland när jag får ett ord i huvudet kan jag få för mig att jag bara drömt ihop det. Trots att jag vet att jag fått det med modersmjölken. Som ämlig till exempel. Eller ämabel. Då blir jag tvungen att googla på saken och känner mig oftast inte längre så udda.

I inlägget om arbetskamraten Petra hade jag tänkt skriva att hon är junoesk men eftersom jag verkar vara rätt så ensam om begreppet så fegade jag ur.

Lat

Imorse försov jag mig. Med flit. Sen tog jag tuben till jobbet. Min ursäkt: Barnen sover här i helgen och då vet jag av erfarenhet att vi är uppe i ottan. Så jag bunkrade halvannan timme på sömnkontot.

Min disposition är lat. Inte bara till kropp utan också till ande. Som det här med mail och anvisningar. Varför ska saker dokumenteras in English? När alla inblandade är svenskar. Eller åtminstone svensktalande. Fluently.

Det tar helt enkelt emot att läsa. Särskilt på en bildskärm. Och jag har egentligen aldrig fattat varför man ska göra flödesscheman över fullständigt självklara processer. På engelska. Folk på mitt jobb kan bli riktigt lyriska över sånt. Och dunka varandra berömmande i ryggen

Det här schemat är mer i min smak. Som slutar med drinkar. Då tar jag helg.

Hjärnsläpp

EU hittar på en massa nya regler, som kräver samordnade arbetsinsatser. Därför var jag idag med på en träff med några bankrepresentanter. En kvinnlig deltagare hälsade på ett sätt som antydde att vi träffats förr och jag kände mig mer ansiktsbild än någonsin.

– Har du tid med några kompletterande frågor? Jag vill vara säker på att jag fattat saker och ting rätt från det du sa i höstas. Sa hon och riktade sig direkt till mig.
Hon såg det stora frågetecknet i min panna och fortsatte.
– Ja, vi hade en lång mejlkonversation?
– ???
– Om filkommunikationen mellan er och oss.

Då insåg jag varför jag inte kopplade ihop den här bankkvinnan med mejlen. I verkligheten pratade människan bred finlandssvenska. Så lät hon inte alls i Outlook.

Oinspirerad

Jag är en hemsk människa. Nästan lite skadeglad. För att inte säga elak. När jag behöver lite peppning och känna mig på bättre humör går jag in på blogg.se och kollar. Sajten ger mig kalla kårar med sin röriga design. Bara det känns uppmuntrande. Och för var gång jag tittar in presenteras fler och fler bloggerskor.

Jag trodde att det fanns en tyst överenskommelse att det bara finns sjuksköterskor. Oavsett kön. Andra grupper har manliga titlar. Oavsett kön. Även om jag brukar kalla mig fastighetssköterska, när jag gjort en insats i tvättstugan eller soprummet. Men det är med glimten i ögat. Om Karin och ni andra fattar.

När jag spanat runt brukar jag gå in på webbredaktörskans egen blogg. Karin Olofsson, sjua på mest aktiva och det var hon, den oförskämda människan, som ville ha tips av Annaa om bra äldre bloggerskor. Där frossar jag i krystade och osannolika formuleringar. Som i inlägget om vilka bloggar hon gillar.

Att bloggaren kan uttrycka sig bra skriftligt anser jag är mycket betydelsefullt. … Enligt mig kan en bloggare egentligen skriva om något hur tråkigt eller vardagligt som helst bara bloggaren gör det med inlevelse, igenkännelsefaktor eller glimten i ögat. … Gällande hur privat bloggaren är så ju mer desto bättre.

I det stora hela läser jag bloggar, både i jobb-ändamål samt privat, på samma sätt, som jag läser en tidning och jag tycker därför att det är viktigt att det finns varierat innehåll. I det här sammanhanget bloggar inom olika kategorer. Men för att locka mitt intresse till fullo krävs en genuin kontext, finess och tanke.

Och så mal hon på. Och jag känner mig för en kort stund som en övermänniska. Tills jag ser att hon fått 54 kommentarer på inlägget. Hittills. Visserligen från en massa jasägare och andra som gillar hennes kofta. Men ändå.

Klet

Även förra sommaren dök den upp. Diskussionen vad man ska kalla flickors könsorgan. Jag trodde RFSU:s snippaförslag anammats, men tydligen inte. Nu bollas frågeställningen igen med den här bloggen som nav.

Men jag har en helt annan undran: Vad heter mojset som sitter i ögonvrån, när man vaknar på morgonen? Är det riktigt illa sitter det  även gegga i ögonfransarna.

My och jag hade ett resonemang om det när vi promenerade till dagis i förra veckan. Hon säger att det heter ögonbajs. Vi kallade geggan för morgongubbar, när jag var liten.

Men vad är rätt och vad är fel? Eller är inget rätt?

Namn på ting

Bara för att reda ut begreppen och för att Rutan undrade. Vilket jag är glad för.

Sorry! Knallgökar är inget man gör, det är något man är. Även om själva görandet kittlar fantasin. Alltså det är inte ett verb utan ett substantiv. En knallgök, flera knallgökar.

När vi bodde i Malung arbetade Maken i ortens järnaffär. Fiske var ett stort fritidsintresse längs Västerdalälven och där i affärens källare fanns ett stort kar med levande bete i form av småfisk.

Varje dag kom en liten farbror in på järnaffären och gjorde sig ärende ner till källarplanet. Bara för att kela med småfisken. Han rörde runt med armen i karet och mumlade för sig själv:
– Mina små knallgökar. Mina små knallgökar.

Sen gick han därifrån. Utan fisk.

Så en knallgök är någon som är liten och gullig. Vi drog den slutsatsen i alla fall. Om det är dialektalt eller bara ett påhitt av en märklig liten gubbe, har jag ingen aning om.

Knallgökar

AB har en artikel om ord och dialekter på utdöende. Men ursäkta mig, men nu får jag bli lite tjatig. Inte ligger Älvdalen i Norrland. Vad jag vet tillhör Dalarna Svealand. Fortfarande.

– Visst har dialekterna det tufft nuförtiden, särskilt vissa av de norrländska dialekterna som är väldigt särpräglade, som till exempel älvdalskan som nästan är som ett eget språk, säger Olle Josephson, docent i nordiska språk på Stockholms universitet.

Och det borde Josephson också ha koll på. Däremot är jag tveksam om artikelförfattarens geografikunskaper. Skrev hon fördomsfullt.

Om jag ska säga något i sakfrågan, så överlever ett språk bara det finns tillräckligt många som behärskar det. Insatser och tvångsåtgärder av olika slag är bara konstgjord andning.

Skarpt

Det har varit lite hett senaste tiden. Inte bara vädret utan även på jobbet. Vi har haft det ganska lugnt senaste året och kunnat pula lite med det som oss lyster.

Men icke nu. Nu är det nya saker som gäller; saker som kräver att jag lär prylar som min inkrökta hjärna inte riktigt kan greppa. Speciellt inte om dokumentationen är på engelska. Inte så att jag inte förstår orden. Det gör jag. Jag har bara problem med att göra en utvärdering av det jag läser.

När jag läser instruktioner på svenska, ser jag snabbt om det som står är viktigt för mig. På engelska tar det mycket längre tid. Då måste jag förstå varje detalj för att få alla bitarna på plats och bestämma mig för vad som är viktigt och mindre viktigt.

Därför inhandlade jag en tegelsten om C#-programmering (570 sidor). På svenska. Och precis som alla andra läroböcker i ämnet börjar lektionerna med att skapa ett program som visar texten ”Hello World”. Längre än så har jag inte tagit mig. Nu återstår det bara att kränga sig de övriga 535 sidorna. När jag nu ska få tid med det?