Igår passade vi på att göra ett besök i Citytunneln, nu när arbetsplatsen var öppen för allmänheten. Betyget varierade från fem plus till en dödskalle. Mest entusiastisk var ingenjör Ivar. För honom och Ettan tog turen över en timme. Ivar hade 1000 frågor. Minst.
Noa tyckte att det var tråkigt och inte ens stora borrvagnen väckte något större intresse.
– Om man ska göra något och det slutar på vandring, då vet man att det är trist. Det här var nästan lika tråkigt som trädvandringen i Tanto.
Ettan försökte argumentera:
– Mycket av det som jag tyckte var trist när jag var liten är jag nu som vuxen glad över att mina föräldrar tog med mig på.
Tack för det! Cirka 30 år senare.
frktjatlund 
Att få ett erkännande sisådär trettio år efter är väl inte fy skam?
Det sitter långt inne – jag har också barn som tycker att dom egentligen var med på mycket kul…
Ibland undrar jag om jag förstört sonen för livet men han är inte 30 ännu så det finns kanske hopp.
@mjölgumpa: Nej, jag är glad att han försvarade oss.
@malou: Ja, flertalet barn blir förståndiga vuxna och gillar ofta samma saker som sina föräldrar.
@helena: Det finns hopp! Var så säker.