Kvällsdopp i barnkanalen

Barn är inte längre barn utan små vuxna. Ungefär som förr i världen. När barn kläddes som de vuxna, fast plaggen var i mindre storlekar. Den slutsatsen drar jag efter två timmars intensivstudium av SVT:s barnprogram.

Jag hämtade Sally på förskolan så jag skyller på henne. Hon gillar rörliga bilder och pannkaka. Gärna ihop med varm choklad. Eller varm sokla, som hon säger. Och vad var det vi såg?

Bulldogg
”Amy Diamond leder dejtingprogrammet Bulldogg, där hundar och hundägare hittar varandra.” Så står det på SVT:s hemsida. Och det är just vad det är. Ett slags Tur i kärlek/Kär och galen, fast inte med kvinnor och män utan med barn och hundar. Har man tur kan man vinna en dejt med en jycke.

Entusiastisk programledare och engagerad publik. Precis som i förlagan.

Labyrint
”Labyrint är ett tävlingsprogram i en fiktiv fantasivärld. Tre barn tävlar i varje program mot Daidalos och hans skapelser i labyrintvärlden. Barnen ska samla livspuckar och klara sig ifrån att bli slajmade.”

Programmet börjar ungefär som Idol. Massor med barn köar för att få delta i tävlingen. En entusiastisk programledare hejar på. Ett tremannalag lottas fram och sen blir programmet en underjordisk version av Fångarna på fortet. Gåtor ska lösas, ”nycklar” är gömda och ungarna kan bli fast om de inte hinner ut i tid.

Fredagkväll med Malin
Jag har inte sett programmet, bara en trailer för det. Och det ger en förklaring till varför det är barnen, som ser till att familjen väljer Melodifestivalen. Den riktiga på lördagkvällarna. För Malin använder tydligen sina 15 minuter för att pusha för nästa deltävling tillsammans med de tävlande.

Sen har vi förstås kopian, Lilla Mellon. Plus Lilla aktuellt. Tecknade Mr Bean. Och Bolibompa är väl lite som pensionärernas Go’kväll fast för de yngsta.

Genant

Billy och Lena är två av våra bästa vänner de kommer ifrån Dalarna. Billy är målare och som många andra hantverkare har han gärna radion på hög volym när han jobbar. På 1980-talet härjade en falubo i radion, Bengt ”Polo” Johansson, som Billy tyckte var så pinsamt dålig. Varje gång Polo var programledare tänkte Billy: Hoppas att det bara är i lokalradion. Annars skämmer han ut dalmasarna inför hela svenska folket.

Igår erfor jag lite av samma känsla under OS-invigningen. Den var så pinsamt kommenterad på TV 3 att Maken och jag nästan dog av ställföreträdande skam. Den enda som tillförde något var Anja Pärsson. Nu vill jag inte raljera över ålder, eftersom jag snart själv är där, men Göran Zachrisson lät ungefär som huvudpersonen i filmen I huvet på en gammal gubbe. Sa fullkomligt obegripliga saker. Utan filter.

Och då tänkte jag: Vilken tur att man måste förstå svenska för att inse hur pinsamt dåligt det är. Annars hade Viasat/TV 3 skämt ut Sverige inför all världens befolkning.

Tur att SVT och På spåret kom som en räddare. Så man blev av med den otäcka bismaken. Duktiga deltagare i ett väldigt trevligt och lärorikt program.

Var dag har nog av sina egna bekymmer

Nej, man ska inte bekymra sig i onödan. Biluthyraren hade absolut inget emot att vi tog hyrbilen till Spanien. Det människan, som ringde, ville berätta om försäkringen var att den förnyades vid årsskiftet och då skulle man ha en ny dekal på framrutan som visade att försäkringen för 2014 var betald. Att frågan ställdes om var vi befann oss berodde på att om vi var i närheten, så kunde vi få den nya dekalen ditklistrad. Och det lät som inte ens uthyraren hade läst det finstilta på kontraktet.

Men om jag nu ska ta ut bekymmer i förväg ännu en gång, så är det hur jag ska förklara min fadäs för Svärdottern, hon som just firat 20-årig bröllopsdag tillsammans med Ettan. De befinner sig i Sydafrika sen drygt två veckor tillbaka och innan de reste bad hon mig att ombesörja inspelningen av de två sista avsnitten av Downton Abbey. Vilket jag tog på mig eftersom jag själv ville se programmen.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, för det har aldrig hänt tidigare att jag misslyckats så kapitalt med att spela in. Av sista ordinarie entimmesavsnittet fick jag bara med början. Närmare bestämt 19 minuter och 48 sekunder. Och av på julspecialen fimpades inspelning 10 minuter för tidigt.

Nu gick det att begripa vad som hände de sista 66 % av det väldigt korta avsnittet, genom det som är framkom i julspecialen. Men ändå. Det är ju miljön, kläderna och skådespeleriet man vill åt. Och jag minst lika besviken själv, som jag kan föreställa mig att Svärdottern kommer att bli.

Och avsnitten är borttagna från svtplay. Hur ska jag någonsin kunna reparera mitt fatala misstag?

Nu fattas bara P som i pizza

Det var ett halvår sedan jag stekte pannkakor senast. Och det märktes igår. På flera sätt. Mitt uppdrag för dagen var att hämta barnbarn. På förskola och fritidshem. Och jag kom ihåg att utföra det jag lovat. Det är min stora skräck nämligen. Att telefonen ska ringa vid sextiden och någon på förskola eller fritids ska undra var jag håller hus. Ett scenario inte alltför otroligt; så virrig som jag kan vara.

När vi kom innanför dörren ville barnen ha mat. Gärna mat som börjar på bokstaven P. Precis som dagens barn plägar. Jag kokte pasta och stekte köttfärs och bacon. Stella åt med god aptit medan Sally påstod att hon inte kunde äta så mycket. För det kan man inte när man varit sjuk. Och hon hade minsann haft ont i örat.

Sen ringde faderskapet och meddelade att han fått problem i Malmö. Vem har inte det. Fråga Reepalu, tänkte jag. Budskapet var att han bokat om hemresan till ett senare plan. Och där någonstans började de resultatlösa skafferiräderna. För jag är inte en mormor med skåpen fulla av kakor och kex. Och det var då jag stekte pannkakor.

Jag fick börja med att diska soppsleven. Den som vanligtvis står i bunken på köksbänken. En halvfylld slev är precis lagom för en pannkaka. Men igår var den alldeles fet på utsidan efter att ha stått oanvänd så länge. Efter det fick jag ta mig en funderare på receptet på smeten. Är det 1-2-3. Nej, det är nog ett kakrecept, om jag inte missminner mig. Vad sägs om 4-4-2? Spelsystem i fotboll, tror jag.

Nej, mitt pannkakssystem är 2-4-2. Två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och två ägg. Och i den ordningen. Det blir runt nio pannkakor. Precis lagom för två barn. Och då kom vi till nästa P. Barnkanalens program Partikelmysteriet. Som gjorde att jag fick hoppa Halv åtta hos mig. (Nu reparerat)

Sen kom faderskapet farande från Bromma flygplats och hämtade upp sina ättelägg och jag kunde vädra ut pannkaksoset.

Tekniktrött eller trött i största allmänhet

Det är jobbigt när tekniken är emot en. Som det här med tv. Vi köpte ny apparat för halvannat år sedan. En smart-tv från Samsung. Det går att se svtplay på den, sa försäljaren och det var ett argument som vi föll för. Även om vi inte använt funktionen särskilt ofta. Men förra fredagen var det dags. Då ville vi se På spåret i efterhand. Det visade sig vara stört omöjligt. Tv:n bara växlade mellan att buffra och visa högst en sekund av programmet.

Som vanligt blev vi lite smått irriterade på varandra. Vi brukar bli det när saker och ting inte funkar. Ska det vara så omöjligt? Vi hade ju fixat det förut. Till slut bestämde vi oss för att se programmet på Makens surfplatta istället. I sängarna liggandes på mage.

I måndags googlade jag på saken och insåg snabbt att vi inte var ensamma problemet. Det fanns till och med en engagerad facebookgrupp i frågan. Plus att Råd & Rön blivit involverad. Orsaken till alltihop är att svtplay bytt streamingteknik och det klarar inte Samsungs webbläsare.

Sen har vi datorn och uppkopplingen mot omvärlden. Min arbetsgivare vill inte längre betala för ett abonnemang för att 3G-modem. Inte så länge de betalar för bredbandsuppkoppling. Därför fick jag ett tvillingSIMkort. Samma som det till mobilen. Bara att sätta in i laptopens SIM-kortsmodul. Så långt var jag med, men sen sket det sig.

1. Välj Startknappen, Alla program och Lenovo …
Där tog det stopp direkt. Jag har helt enkelt inget/inga program av typen Lenovo. Trots att laptopen är en Lenovo L420. Så det blir att bära med sig datorn till jobbet på måndag och be någon riktig tekniker förbarma sig över mig och mi maskin.

Annars har jag varit ledig med permission idag. Jätteskönt! Jag har tvättat, städat, handlat och hämtat barnbarn. Krupit upp i soffan lite då och då och bläddrat i trycksaker.

Förresten har jag återtagit min soffa från Maken. Eftersom han tog bort gipset i onsdags och inte längre behöver ha benet i högläge. Då får han vackert flytta på sig. Tycker jag eftersom jag, enligt egen utsago, har större anledning att vila trötta ben.

Räknar med bråk

Felet är mitt. Eller ska jag skylla på Rutan? Det var hon som rekommenderade den engelska kortserien Bletchley Circle på tvåan och eftersom jag är så lättledd följde jag uppmaningen. Jag till och med övertalade Maken att se den.

I mitt hemliga parallella liv är jag nämligen rekvisitör och då är välgjorda brittiska serier, som utspelar sig lite bakåt i tiden rena rama julafton. Jag kan inte titta mig mätt på kläder, frisyrer och inredning. Själva plotten behöver inte vara tipp-topp, den kan till och med vara ganska förutsägbar – det spelar ingen roll. Inte så länge färgerna är murriga, radiogrammofonerna enorma och skådespelarna gör bra ifrån sig. Och pratar brittisk engelska. Mycket vackrare än långsampratande amerikaner med sina ööh:n.

kanalkrock

Men vad ser jag i dagens tv-tablå? Sista avsnittet av serien går ikväll kl 20:00. Samtidigt med På spåret. Det kommer att sätta sina spår i familjelivet. Jag hör redan hur psalmverserna går.

– På spåret kan du se efteråt på svtplay. Det är Makens replik.
– Det är väl samma sak med Bletchley Circle. Du såg ju första avsnittet på datorn.
– Det är väl inte alls samma sak som att se den på en stor platt-tv. Det sa du ju själv när vi såg avsnitt 2.
– Men jag vill se På spåret när det går. Ikväll är dessutom Haags med.
– Men hallå! Om det vore direktsändning skulle jag begripa argumentet. Men nu är det ju inspelat för månader sedan och allt är redan klappat och klart.

Så kommer det att låta. Och jag misstänker att det inte är jag som får sista ordet.

Det var dumt

Nej, folk ska inte göra historiska tv-program som omfattar perioder där de själva inte var med och då det fortfarande finns levande människor som var det. Med under 1970-talet, alltså. Som gårdagens historieätare i svt1.

Då, på 1970-talet var jag med och hade just flyttat hemifrån. Och mitt 70-tal var betydligt modernare än Erik och Lottas. Frysen, till exempel, kändes inte alls ny. Inte heller bananen, som vad jag vet kom långt tidigare. Och redan i mitten på 60-talet gjorde min moder ugnsstekta bananer inlindade i bacon. Så ofta att jag hade tröttnat på dem.

Man påstod också att det serverades efterrätt till veckans alla middagar. Ren och skär lögn. Efterrätter åts endast när vi hade gäster. Eller främmande, som man sa när jag var liten. Och vi visste att både socker och cigg var dåligt för hälsan. Plus att man blev tjock av friterad mat.

Saker som jag håller med om att vi åt: ostfondue, flygande jakob, nasi goreng, gratinerad falukorvsring och fromage. Burkskinka och pulvermos var nödmat. Men vi åt inte: oxtunga, räktimbal, skinkmousse, aladåber, burkgrönsaker. Och jag har aldrig druckit Beyas.

Klas Eklund menade att boendet kostade ingenting. Man fick till och med betalt för att bo. Det märkte aldrig jag. Hyran gjorde varje månad ett djupt hål i plånboken. Dilsa Demirbag Sten påstod att man gick till apoteket för att köpa vitlök. Som jag kommer ihåg det så var vitlöksflätan en populär gåbortspresent. Och inte gick man till apoteket för att köpa den.

Mah-jongkläder kostade skjortan så det hade jag inte råd med, fri sex var inte heller aktuellt för min del, inte heller kläder i svettiga material. Men jag sydde lapptäcken. Och åt subventionerad lunch på pizzerian alldeles intill arbetsplatsen. Gick upp 10 kg på ett halvår.

Men jag gillade Eriks virkade väst i mormorsrutor. Och Lotta var påfallande lik min svärmor i stilen. Förutom det där med papiljotter och rökning.

Nej, ska man göra historiska program så ska det inte finnas några överlevande med synpunkter på hur det egentligen gick till när det begav sig.

Tips från Skuggsidan

I senaste avsnittet av Solsidan var Alex/Felix i spartagen och lagade snålköttfärssås. Det innebar att såsen saknade både rödvin och oregano. Jag antar att det handlade om färsk oregano. Den torkade kostar knappast så mycket att det utgör en besparing att avstå ifrån den.

Här vill jag ge manusförfattarna en bakläxa. Hur många har vin i såsen en vanlig vardag? Inte jag. Jag har det inte ens till helgen. Om man nu bortser från vinet, vad är det som är den dyraste ingrediensen? Jo, själva köttfärsen. Ska det sparas på riktigt så halverar man helt enkelt mängden köttfärs och ersätter den med riven morot. Kostar mindre än en tiondel per kilo.

Inte alltid så populärt, men då får man hålla en liten föreläsning om hur nyttigt det är med fibrer i maten. Och att morötter innehåller mängder av den varan. Till skillnad mot köttfärs.

Det gjorde jag när vi behövde dra in på staten.

Om jag var en tv-blogg

Då skulle jag skriva några väl valda ord om programmet Min sanning och Cecilia Bodström. Och de skulle inte vara positiva. Allt baserat på ett enda program. Som inte gav minsta mersmak.

Alltså, jag trodde att programtiteln Min sanning syftade på intervjuobjektets verklighetsuppfattning. Och att programlängden var ordentligt tilltagen för personen i fråga skulle få tala till punkt. Men det visade sig vara en missuppfattning. Totalt.

I tisdags kväll var det Jan Myrdal som gästade programmet. En människa som jag tycker är fascinerande och gärna lyssnar till när han lägger ut texten. Det gjorde inte Cecilia Bodström. Hon lyssnade inte utan avbröt ideligen. Störde tankegången och gjorde programmet mer till sin sanning än något annat. Och bevisade sig vara en usel programledare och intervjuare.

Och när jag ändå är i farten kan jag hålla en liten kurs för deltagarna i fyrans Halv åtta hos mig. I uttal av främmande ord. Hur man egentligen säger chévre, bruschetta och zucchini.

Men nu är jag inte en tv-blogg, så jag får nöja mig med Helge Skoogs tappra försök att lägga saker och ting tillrätta och jag behöver inte se mer av Cecilias sanningar. Och det känns bara bra.

En flyktig tanke apropå ingenting

Mitt tv-tittande styrs oftast utifrån. Nämligen av Maken. Och han har bara två lägen: på eller av. I år har Allsången varit väldigt på. Så till den milda grad att vi såg den via datorn och svtplay.se när vi var i Skottland. Men nu är Allsången all för den här säsongen.

När jag såg Jerry Williams i aktion på Sollidenscenen, slog det mig: gubbar är till förvillelse lika till utseendet. Om man radade upp Bob Hoskins, Börje Ahlstedt, Brasse Brännström och Jerry Williams så skulle jag ha svårt att tala om vem som är vem.

Amazing race

Vi tyckte att marginalen för byte av plan i Köpenhamn var lite väl snäv i den ursprungliga tidplanen. Och det var innan vi fick mejlet från flygbolaget, som meddelade att vårt flyg var inställt alternativt flyttat en halvtimme in i framtiden. Vilket betydde en halvtimmes marginal. Och inte blev det bättre av planet var drygt en kvart försenat.

Ytterligare en försvårande omständighet var att planet från Stockholm landade vid terminal A12 och anslutningsflyget till Edinburgh avgick från terminal D. Dessutom fick vi fel uppgift om gaten. Flygvärdinnan upprepade med en dåres envishet att vi 20, som skulle vidare till Skottland skulle ta oss till terminal D gate 3. När det i själva verket var D103. Plus att vi skulle passera en passkontroll på vägen.

Som tur var var vi så pass många som skulle med planet att man höll kvar det på marken. Vi kutade som galningar genom hela Kastrup. Personalen välkomnade oss och våra rödbrusiga anleten när vi dök upp, men manglade ytterligare sex stycken, som antagligen stod och stampade vid gate D3. Till slut dök även de upp och såg verkligen lite manglade ut.

Efter halvannan timme i luften landade vi i ett regnigt Edinburgh, tog flygbussen in till centrum och letade upp hotellet vi bokat hemifrån. Och jag har haft användning för både regnjacka och regnponcho redan.

sova

Här ska vi sova i natt. Och det kan vi behöva efter en skakig natt med två barn i sängen och uppe i ottan. Rummet är fräscht och utrustad med porslin, bestick, glas, mikro, vattenkokare, brödrost, kylskåp och en diskmaskin.

Oldsbergvarning

Jag har gillat Lars Kronér, men nu börjar han gå mig på nerverna. Vi brukar titta på Smartare än en femteklassare. Mest för barnens skull. Alltså inte bara barnen som är med i programmet. De är jättegulliga och duktiga. Men också för att det är ett trevligt program att se tillsammans med barnbarnen.

Det som stör helheten är Kronér och hans sätt att hela tiden dra in sin egen person. Jag vet inte om han tycker att han bjussar på sig själv när han skojar om olika inslag i sin fysionomi. Handlar det om storlek så övergår samtalet till hans vikt. Behåring och ämnet går över till att handla om hans brist på den varan. Med mera.

I mina öron är det inte alls roligt. Bara ett utslag av självupptagenhet. En programledare ska se till att fokus ligger, inte på honom själv, utan på programdeltagarna. Alltså tävlande och skolbarnen.

Och när jag ändå är inne på tv, så är jag glad att hockeyslutspelet är avklarat. Som sabbat Halv åtta hos mig för mig i flera veckor. Men nu hoppas jag att ordningen är återställd.

Mello yello

Och jag säger som Makens arbetskamrat: Har Trus & Tobbe rökt på, eller? Kläderna såg inte riktigt kloka ut. Särskilt som alla tre hade exakt likadana outfits.  Någon kunde åtminstone haft ränder på höger ben och vänster arm. Nu såg de bara ut som en optisk villa.

AB citerar bland annat diverse kändisars twitter och där står Andreas Lundstedt för lågvattenmärket: ”Molly är söt och rultig. Men kan hon sjunga på engelska?” Ja, det kan hon. Var det någon som kunde sjunga, så var det hon. Och varför är hennes vikt viktig i sammanhanget? Och i mina ögon såg hon högst normalviktig ut.

Varför hissar man hela tiden Gina? Gina med G, som i vagina. Och som bara gör det som jag förväntar av en programledare. Är det för att hon är ung? Själv stör jag mig på hennes sätt att uttala bokstaven Ä. När hon säger Välkommen, vilket hon gör väldigt ofta, låter ä:et mer som en korsning mellan a och ä.

Ranelid var enbart pinsam och jag hoppas innerligt att folk inte ironiröstar i finalen. Då blir det aktuellt med en jätteskämskudde i min soffa när det är dags för ESC Baku.

Tryck

Många bollar i luften, förändringsbenägen, obotlig optimist, det finns inga problem; bara utmaningar, stresstålig, båda fötterna på jorden. Rena floskeltoppen och jag kan lugnt säga att det inte passar in på mig.

Ja, jag kan ha många bollar i luften, men inte hur många och inte hur länge som helst. Då liknar jag mer en cirkusartist som snurrar tallrikar på pinnar. Det vill säga kutar runt som en galning för att hålla allt i spinn, men vänta bara. Förr eller senare kommer katastrofen när faten åker i golvet, en efter en.

Förändringsbenägen? Ja, om förändringen är till det bättre. Men det var ett tag sedan. Uppåt ett år skulle jag vilja påstå.

Optimist? Knappast. Svartsyn och cynism är en bättre beskrivning. Frukostägget är utbytt. Mot huggorm. Det blir bara värre med åren.

Problem är utmaningar. Värsta skitsnacket! Det enda som händer är att problem skapar nya problem.

Moi stresstålig? Hade jag fått frågan för 10-12 år sedan hade jag svarat Ja. Nu vet jag bättre. Är det någon som blir skärrad, så är det jag. Inte en klar tanke så långt ögat når. Rör ihop det mesta och ber kollegan ”hålla handen” vid större ingrepp.

Därför är jag en stor fan till tv-serien Amazing Race, som går söndagskvällar på kanal 6. Just nu pågår säsong 11, som det är lite freak show över. Vi följer den slaviskt. Folk kutar jorden runt, jättestressade för att hitta ledtrådar. Allt för att inte komma sist till nästa Pit Stop. Då kan man åka ut ur tävlingen och gå miste om hinkvis med pengar.

Det är så härligt att se folk bli arga på varandra under press. Par och kompisar som hållit ihop i åratal skyller och skäller på varandra. Värre än Maken och jag när vi inte hittar dit vi ska. Och det känns trösterikt. Nästan sa att jag tycker mig ha båda fötterna på jorden. Om man jämför.

Mixat

Nu börjar det verkligen bli panchovarning på mig. Det känns som det kör ihop sig när jag bokat både frissa och läkarbesök. Samma vecka.

Plus att jag har svårt att ladda om. Ska vi hitta på något en kväll måste jag göra det direkt efter jobbet. Inte mellanlanda hemmavid. Då är risken väldigt stor att soffan fångar mig och håller mig kvar i horisontalläge.

Förklaringen är kanske att jag känner mig slutkörd. Jobbet är bara ett enda flackande där det inte ges tillfälle att åstadkomma bra resultat. Det räcker med något så när, bara det fungerar hjälpligt. Då hastar man vidare till nästa projekt. Det suger och är inte alls vad jag är van vid.

Så igår jobbade jag hemifrån några timmar. Samtidigt som jag lämnade ett barnbarn på skolan. Där kan man krocka med Hanne Kjöller och nu när jag sett henne i verkligheten lovar jag att jag aldrig mer ska skriva att hon har puckade åsikter. Jag vågar helt enkelt inte. Hon ser ut som hon äter meningsmotståndare till frukost.

Lunchen tillbringade jag hos frissan och för en gång skull lyckades jag konversera. Om kvinnor som min mor. Hon gick till frissan varje fredag och fixade till håret. Vecka ut och vecka in. Den sorten finns fortfarande intygade Susanne. Hon hade stammisar i form av äldre damer från Östermalm.

På eftermiddagen var Ola Rapace och jag på spökshow i skolan. Hur uttalas efternamnet egentligen? På italienska? Typ Rapatje. Eller åt franskhållet, Rapass? Hur som, hans son går i samma förskoleklass som My.

Förkväll hos Sannberg. Barnen och jag fastnade på Lyckohjulet. Och där satt vi och idiotförklarade deltagarna som inte ens visste skillnaden mellan vokaler och konsonanter. Valde knäppa och ovanliga bokstäver. Har de aldrig löst ett krypto eller spelat hangman?

Skäms gamla människa! Det är så man grundlägger överlägenhetskänslor redan i unga år. Nu blir det Wild Kids, om barnen själva får välja.

Motsatser

Om man vill veta vad majoriteten svenska folket tycker och tänker behöver man inte alls punga ut en massa pengar till något gallupinstitut. Nej, det räcker med ett telefonsamtal till Makens bror och hans fru. Svennigare typer finns inte.

De tittar på alla tv-program inklusive Saltön och Hollywoodfruar. Spelar på Harry Boy och köper trisslotter. Det skulle inte förvåna mig det minsta om de prenumererar på Postkodlotteriet också. Hon jobbar i kommunen och är med i konstföreningen, för vinstchansen. Han är bilmeck med norra Europas stökigaste och skitigaste verkstad.

När deras barn var små fick de blodförgiftning. Svågern meckade hemma i garaget/trädgården och spred sina verktyg. Som barnen trampade på och blev allt som oftast tvungna att äta penicillin mot elaka bakterier.

Svägerskan är så positiv så jag kan bli tokig. Allt är intressant och trevligt. När hon berättar och saker vi gjort gemensamt känner jag inte igen historierna.
– Men hallå! Den utställningen var ju aptrist. Tycker jag, men hon är så överdrivet entusiastisk.

En gång bilsemestrade vi ihop i tre veckor och vid frukosten blev hon alltid alldeles lyrisk över rostat bröd med marmelad.

– Guva gott! sa hon flera gånger. Varenda morgon. Maken fick sparka mig på smalbenet för att jag inte skulle ge henne Onda Ögat. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Inte ens i semestertider.

De har varit gifta nästan lika länge som vi och tjafsar ständigt med varandra. Säger Irja att det var 28 på årsmötet, så säger Hasse att det var 35. Nej, det var 28, säger Irja. Aldrig, säger Hasse. Björne skickade mig protokollet för justering.

Ibland kan samtalen gå helt över styr. Och kom inte med att det låter likadant om oss. Våra diskussioner är bara bleka skuggor av deras tjafsande.

Och nu planerar vi att tillbringa fem dagar i deras sällskap. Det är tur att de innerst inne är så genomsnälla och att vi är så väluppfostrade.

Uppdaterat
Och inte oväntat ringer de och röstat på Willy i Let’s Dance.

Kvinnonatt

När Svärdotterns lillasyster var 14 år frågade jag henne vad hon ville bli när hon blev stor och utan minsta tvekan kom svaret omedelbart: Fotbollsfru!

Alltså gifta sig med ett fotbollsproffs, föda några vackra barn, ha tjänstefolk och bara glida omkring i största allmänhet. Men yrke och utbildning, då? Njae, det är så viktigt. I så fall något med mode eller inredning.

Därför blir jag mörkrädd över tv-serier som Hollywoodfruar. Är poängen att publiken ska bli imponerad eller hånskratta? Eller vad är syftet? Mer än att sälja annonstid.

Och inser inte fruarna hur sorgligt utbytbara de är? För om kärlekssagan mellan miljonär och guldgrävare börjar så här:

David var gift och hade två barn när han i början av 1980-talet träffade Suzanne ombord på ett flygplan.
Amerikanen började flörta med den unga blondinen från Krylbo i Dalarna.
– Jag gillar egentligen inte europeiska kvinnor. De är så håriga, sa han.
Den dåvarande lärarvikarien i Upplands Väsby fann sig snabbt. Hon slängde upp sitt ben över hans, tog hans hand och lät den glida från fotled till lår:
– Känn, sa hon.
När de gick av planet var de par.

då är slutet på historien ganska given. Och allt är bara en tidsfråga.

Livet är en schlager

Vi bänkade oss för att se Melodifestival. Det måste man om man ska kunna konversera 6-8-åringar. De har alltid så bestämda åsikter om vad som är bra och vad som är dåligt i den typen av program. Ännu större anledning att se gårdagens deltävling var att alla tre barnbarnen var hemma hos oss.

Men 6-8-åringar är som många andra: de har bestämda uppfattningar utan att ha en aning om saken. Det var inte många minuter de orkade se på programmet. Om de över huvudtaget befann sig i vardagsrummet, så var det för att hoppa i takt med musiken. I sofforna. Golvet är grannens tak och där kanske man inte uppskattar schlager.

Så satt vi mestadels själva trots att jag lovat att de skulle få rösta. Och då tog jag saken i egna händer och ringde och la min röst på Crucified Barbara. I upphetsningen ringde jag det dyrare numret. Inte för jag grämer mig över pengaförlusten men det var ingen avsiktlig givmildhet från min sida.

Det där tjejgänget som vann var inte min tekopp. Bara en vacker förpackning. Och låten var mesig. För att inte tala om instrumenten; vad hade de där att göra. Sen blir jag lika förvånad att varje omgång har en eller flera deltagare som inte kan sjunga. Hur är det möjligt?

Men scenografin och ljusspelet i glasgolvet får högsta betyg. I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att pyssla med sånt.