Ringvägen 07:16

Eriksdalshallen visar blindskrift på sina ljusskyltar. Målgrupp?

Vid Skanstull tio minuter senare hörs dragspelsmusik nere från gången till tunnelbanan. Svarta ögon ekar mellan kakelväggarna och då sänder jag Eric en tanke. Han sjöng gärna den låten efter några öl.

All den goda mat nu har tagit slut.
Bara tomma fat nu har burits ut.
Hur kan hjärtat slå?
Jag som käkat så.
Jo, jag älskar dig.
Bara dig.

Sen kom en vers till om alla tomma glas och ytterligare en. Om kärlek eller var det om sång? Minns inte och Eric har jag inte träffat på 35 år.

Nu börjar det

För somliga har det redan börjat: vantsäsongen. Folk på tvåhjulingar har haft handbeklädnader i flera veckor. Och som en naturlig följd ligger det enstaka tappade vantar på marken. För tappar gör man, om man inte är lika ordentlig som Linda Skugge.

Jag till exempel brukar förlora några par varje säsong. Speciellt om jag till äventyrs åker bil. Då lägger jag vantarna i knäet och när det är dags att kliva ur bilen, har jag glömt bort vad jag just gjort och reser mig. Vantarna trillar ner på trottoaren och ibland in under bilen men jag spatserar obekymrat iväg.

Så jag har lärt mig att det inte är någon idé att satsa på dyra handskar. Thinsulatade tumvantar duger åt en slarvamaja.

Vimsigare än vanligt

Ibland kommer jag ihåg saker. Samtidigt som jag inte gör det. Som idag till exempel. Jag kom ihåg att jag ska till tandhygienisten. Redan igår på hemvägen från jobbet slog det mig: 17/8 har jag en tid. Men vilken? Jag grävde och grävde i minnet. Ingen som helst aning.

Vanligtvis brukar jag boka första tiden på dagen, men jag den här gången var osäker. Ibland tar jag en tid kring lunchen. Och lånar någon vänlig själs SL-kort. Korkat nog hade jag varken lagt in bokningen i Outlook eller mobben. Då hade jag kunnat kolla hemifrån. Bara använt hedenhösemetoden: skriva upp på en lapp och satt upp den på anslagstavlan. På jobbet. Hur klantig får man bli?

Så jag gick upp tidigare än vanligt och gav mig iväg tidigare än vanligt. Angjorde Skanstullsbron med betalstation före kl 07:00, när det bara kostade 10 kr att passera. Var på jobbet 07:15. Allt bara för att kunna ta tricken till Hötorget och vara på plats om utifall jag hade bokat 08:00.

Helt i onödan. På lappen på anslagstavlan står det med prydlig handstil: Tandhygienisten 17/8 kl 13:00.

Som jag funderat

Här och där längs mina promenadvägar har någon/några satt upp klisterlappar med pojknamn. Vad vill man? har jag undrat. Är det några nya nedskräpare typ Ernesto Guerra, som vill tala om att de finns? Eller vad handlar det om? Vilka är Kevin, Kevin, Adam och Pierre egentligen?

Nu har namnlappen kompletteras med en definition. Ser det ut som. Eller inte. Lapparna kanske inte ens har något samband. Vad vet jag? Men jag tar det som ett svar. Så jag kan lägga ner frågan.

Resterna av första dagen

Årstaviken
Nej, jag tog inte trappan in i framtiden. Trots att skylten pockade på uppmärksamhet och trappan angjorde gångvägen och sträckte sig upp i Eriksdalslundens grönska. Det räcker så bra med nuet och var dag har nog av sin egen plåga. Och glädje.

Och förresten, har verkligen en kolonistuga på Söder framtiden för sig? Med en kötid på minst 15 år. Då är framtiden redan passerad.

Lite av varje

”Om din kudde är sex år gammal – och det är tydligen ett slags genomsnittsålder för kuddar – har man räknat fram att en tiondel av dess vikt utgörs av lossnad hud, levande kvalster, döda kvalster och kvalsteravföring …”

Och så är det. Senast vi köpte nya huvudkuddar var när citatet från Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting” skrämde vettet ur oss. Det vill säga kring 2005. Min kudde heter Cirrus Soft från Ditzingers, som gick i konkurs 2005 enligt alla register. Alltså måste kuddarna vara äldre än så. Dessutom minns jag att Svärmodern levde, vi köpte en likadan till henne. Som vi slängde när hon dog i april 2005.

Nu vet jag inte vilken tunn, fluffig och knappt märkbar kuddmodell jag ska satsa på. Kan man ta hem en och provsova?

Makens kudde finns fortfarande. Med det beskrivande namnet Sten. För det känns verkligen som att ha huvudet på en stenbumling.

Att jag inte gick hem berodde på det ymniga regnandet. Och att vi tänkte dra nytta av att vi är bilvakter. Varför inte ta en tur och leta kuddar? Men det bidde inga nya kuddar. Bara mat. Och där kommer blodtrycket in.

Vanligtvis är det jag som handlar och då blir det mat efter mitt tycke och smak. Och eftersom Maken äter det som finns hemma så är det mitt fel att han har högt blodtryck. Menar han. När vi ska handla tillsammans uppstår dessutom en del konflikter. Han vill köpa så förtvivlat mycket. Mer än vi kan konsumera. Och bryr sig inte det minsta om pris eller säsong. När jag protesterar är jag snål.

Och då ökar blodtrycket på oss båda.

Gårdagens regn skördade offer. Här ett paraplylik på Skanstullsbron.

Bättre utsikt

Vi märkte knappt gårdagens 100-årsfest i grannfastigheten. Varken musikanläggning eller lajvsång, bara allmänt småprat utan förstärkare. Och vädret gjorde att folket höll sig inne i partytältet. Det var bara när de skulle fylla på med saker från grillen som de vågade sig ut i kylan och regnet. Där grillmannen stod ensam och huttrade under tak.

Om nästa bostadsrättsförening skulle fundera över att jubilera så borde de göra en riktig ansiktslyftning. Hur länge har den stora röda ryamattan hängt på piskställningen? I flera veckor, om inte månader. Och trasiga trebenta plaststolar i barnstorlek; varför får de ligga kvar och skräpa?

Jubileum eller ej! En arbetsinsats vore önskvärd.

Märkliga män

 

Den här gången mellan Nynäsvägen och Arenavägen nyttjar jag åtminstone en gång om dagen. Ovanför ligger Gullmarsplans busstorg och under rusar tunnelbanetågen. På morgonen ser den ut så här. Folktom och nyspolad.

Efter jobbet blir tunneln mer befolkad. Då står det alltid minst en man, ibland flera, men aldrig tillsammans, i gångens vänstra kant och tittar ner på gröna linjens tåg som passerar gnisslandes. I lagom höjd på muren bredvid står ölburken. De tysta männen tar en klunk då och då och ibland passar de på att lätta på trycket mot cementmuren.  Ibland i skydd av en pelare.

Och nästa morgon är det lika folktomt igen.

Glömda ord

Plötsligt dök ordet fyrväppling upp i min hjärna. Inspirerad av reklamen utanför Southside, vår lokala pub. Det var år och dar sen jag såg en sån. Och då syftar jag på växten. Både i skrift och i verkligheten.

Inte för jag har letat. Det slutade jag med någon gång i tolvårsålder, i samma veva som jag slutade hänga med Lena. Hon gillade att leta efter fyrklöver och var fena på att hitta dem. Hon skannade liksom av en gräsmatta från ovan och kastade sig ner när hon såg något avvikande och ofta kunde hon triumfera med ett lyckoklöver. Ändå hade hon ingen större tur.

Uppfödd på groggvirke och Mariekex. Ibland bara groggvirke. Läsk var nog det ända som garanterat fanns hemma hos dem. Förutom själva spriten. Men mamma tyckte synd om barn som det var synd om så syskonen Larsson åt ofta hemma hos oss.

Jag bor också på en gata

Ja, lite sorgligt är det med somliga lastbilsflak. Som det igår i korsningen Götgatan-Folkungagatan där Emma, Julia och Linn ihop med kompisar skreksjöng hur bra de var. Alla mer eller mindre dyngraka.

Och jag hoppas att det är mer styrsel i studenskan Kajsa på Ringvägen 12 än i dekorationerna som trillat ikull utanför hennes port.

Känslig för grönt

Blir det bli grönare än så här i Eriksdalslunden blir jag tvungen att ta med mig min riktiga kamera. Om det inte vore för att batteriet är urladdat och laddaren är som bortblåst. Hur det nu har gått till. Jag vet att den fanns med när vi var ute på Utö men inte om den följde med hem.

Dyker laddaren inte upp snart får jag köpa en ny. Alternativt tjuvladda hos Tvåan. Hon har en likadan.

Börjar likna nått

Nej, granngården blir nog inte uteservering för restaurangen på Brännkyrkagatan. Aldrig att sofistikerade Porto Fino skulle nöja sig med simpelt Biergartenmöblemang. Min slutsats är att det är folket i Brf Tapeten 1 som tänker sitta ute och larma ljumma sommarkvällar.

Och förmiddagens aktiviteter tyder på att det blir invigning i kväll. Väder eller ej.

Tongångar

På Södermalm ska man vara Hammarbyare. Om man bryr sig. Det ingår liksom i Söderandan, tror jag.

Hur som; den här affischen sitter överallt. Och då menar jag verkligen överallt; på elskåp, brevlådor, dörrar och stolpar. Både fågel, fisk och mittemellan.

Men låter inte Bajen lite lätt desperat? Och anklagande?

Lite som Jesus kommer snart! Vad gör du?