På tur med lite tur

Jag är en strukturerad människa. Om jag får säga det själv. Gillar ordning och reda, städat och undanplockat och var sak på sin plats. Men det betyder INTE att jag är särskilt välplanerad utan jag tar oftast dagen som den kommer.

Man kan nog säga att orsaken till bristen på planering beror på en viss beslutsångest. Framförallt när det gäller semester. Och det blev lite sisådär med årets sommarsemester eftersom den hamnade i skuggan av att jag sa upp mig från jobbet.

Någon gång i april bestämde vi oss för öluffning i Kroatien och bokade flyg och boende. Först någon vecka före avresan började vi kolla om det fanns färjeförbindelser mellan våra olika login. På de dagar vi tänkt oss. Jo, det skulle funka. Utom när det gällde skiftet mellan öarna Hvar och Brac. Enligt tidtabellen på nätet fanns det endast en förbindelse i veckan. På tisdagar och vi ville åka på en lördag.

Jaha, då får vi väl åka in till Split och sen ta en färja ut till Brac, sa vi till varandra. Samtidigt som vi kliade oss i huvudet när vi satt nere i hamnen i Hvar. För det kom och gick båtar hela tiden. Utan att de fanns med i någon tidtabell.

Idag gick vi in på biljettkontoret och frågade efter biljetter till Milna på lördag . ”100 kuna för två personer och båten går 13:45”, sa försäljaren. ”Går det en båt då till orten Milna på Brac? Den turen finns inte i någon tidtabell”

Turen finns men är inte publicerad på nätet. Och antalet platser är begränsat vilket gör att den blir fort utsåld så vi köpte två biljetter snabbt som attan. Och kände en viss tacksamhet till att vi i alla fall inte är totalt oplanerade. Tre dagars framförhållning är inte fy skam när det gäller oss.

Förbenat

Om jag får ge ett gott råd, bryt inte fibula alldeles ovanför fotleden. Även en okomplicerad fraktur sätter spår. I form av en lem som känns både obekant och olydig. Vänster fotled och vrist har nästan dubbla storleken mot högerbenets. Nej, svullna ben är verkligen inte jag. Hitintills.

Syrran, hon som har diabetes och börjar få problem med synen, brukar beklaga sig eftersom det mesta som hon gillar här i livet har med synförmågan att göra. Som att läsa, kolla på rörliga bilder, köra bil.

Nu börjar jag halka in på Syrrans skivspår. Det mesta som jag tycker om att göra förutsätter fungerande gång. Vanligtvis går jag runt 10 km per dag. Sen den 28 maj har det knappt blivit en tiondel. Om ens det. Och det passar inte alls min rastlösa natur.

Men nu slutar jag med gnället. Och gläder mig åt att jag klarar att ta mig till stranden, ligga på en solsäng och läsa, ta mig till baren när törsten kräver det. Och vi har inhandlat varsitt par badskor eftersom ön Vis har stenstränder och på stenarna i vattnet trivs taggiga sjöborrar. Som kan ge otäcka infektioner om man trampar på dem. Har jag hört. Och det räcker med ett fotproblem. Mer än väl.

20140720-181204-65524487.jpg

Det var det

Då har en satt sin sista potatis. Blivit vederbörligen avtackad på jobbet med tal och tårta. Fått en blomsterkvast från företaget och champagneflaska, champagneprovning för två plus lite annat av arbetskamraterna. Och blivit mejlad redan dag 1 i frihet, eftersom man hade problem i fredags kväll. Mejl som jag inte iddes svara på förrän på lördagen. Så går det när folk inte kan läsa instruktioner eller inte ens hittar instruktionerna.

I helgen har vi träffat en massa gamla bekanta, som vi inte sett på flera år. Upplevelsen gav blandade känslor. Både trevliga och skrämmande. Kul att ses igen men folk har blivit så gamla. Inte bara i år räknat. Nej, tiden har dessutom satt otrevliga spår. Kutiga ryggar, dålig hörsel, skumma ögon, stapplande gång, allvarliga sjukdomar. Det behövdes inte mycket fantasi för att föreställa sig hur livet kommer att te sig för en själv om 10-15 år.

Men den dagen, den sorgen. Arla morgon i morgon sticker vi till Arlanda för vidare transport till Kroatien. Taxi är beställd till kl 04:00 och vi har börjat packa så smått. Jag kom just på att jag gett bort min bästa ryggsäck. Till Noa när han för femtioelfte gången förlagt sin skolväska på stan och inte hittade den igen. Det betyder att jag måste ta grejerna i min lilla rygga, den som jag vanligtvis transporterar min matlåda till och från jobbet. Det får gå det med.

Lill-paddan är laddad med semesterläsning; tio böcker från bibblan och två från DN. För några pappersutgåvor lär inte få plats i min minimala packning.

Sen är jag i valet och kvalet om hur jag ska göra med kryckan. För var dag som går fungerar vänsterbenet bättre och bättre. Ska jag verkligen släpa runt på en krycka i nästan tre veckor? Ju längre tiden går ökar risken för att jag glömmer den någonstans. Eller lämnar den med flit för att den bara är i vägen.

Jag får väl använda Maken som krycka utomhus. För det är då det blir jobbigt med alla ojämnheter. Förresten kan ha få bära min ryggsäck på magen. Det är jobbigare för benet med extra tyngd; varje kilo förvärrar.

Var dag har nog av sina egna bekymmer

Nej, man ska inte bekymra sig i onödan. Biluthyraren hade absolut inget emot att vi tog hyrbilen till Spanien. Det människan, som ringde, ville berätta om försäkringen var att den förnyades vid årsskiftet och då skulle man ha en ny dekal på framrutan som visade att försäkringen för 2014 var betald. Att frågan ställdes om var vi befann oss berodde på att om vi var i närheten, så kunde vi få den nya dekalen ditklistrad. Och det lät som inte ens uthyraren hade läst det finstilta på kontraktet.

Men om jag nu ska ta ut bekymmer i förväg ännu en gång, så är det hur jag ska förklara min fadäs för Svärdottern, hon som just firat 20-årig bröllopsdag tillsammans med Ettan. De befinner sig i Sydafrika sen drygt två veckor tillbaka och innan de reste bad hon mig att ombesörja inspelningen av de två sista avsnitten av Downton Abbey. Vilket jag tog på mig eftersom jag själv ville se programmen.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, för det har aldrig hänt tidigare att jag misslyckats så kapitalt med att spela in. Av sista ordinarie entimmesavsnittet fick jag bara med början. Närmare bestämt 19 minuter och 48 sekunder. Och av på julspecialen fimpades inspelning 10 minuter för tidigt.

Nu gick det att begripa vad som hände de sista 66 % av det väldigt korta avsnittet, genom det som är framkom i julspecialen. Men ändå. Det är ju miljön, kläderna och skådespeleriet man vill åt. Och jag minst lika besviken själv, som jag kan föreställa mig att Svärdottern kommer att bli.

Och avsnitten är borttagna från svtplay. Hur ska jag någonsin kunna reparera mitt fatala misstag?

Årskrönika

Traditionen så här års bjuder att jag sammanfattar året med några rader. Alltså, det handlar om en tradition med åtta år på nacken och som jag själv skapat. Men 1913 (avd fort men fel. Tack Jan L) 2013 års tillbakablick blir nog lite halvdan eftersom jag legat av mig på bloggfronten. För det är på bloggen jag hämtar återblickarna. Huvudet är i regel ganska tomt och blandar ihop när, var och hur.

Januari
Gick på bio, såg på tv, hämtade på förskola, åkte till Teneriffa och blev förskräckligt förkyld. En förkylning som räckte långt i februari. Men i övrigt har jag varit sjukdomsfri under året.

Februari
Filosoferade och la ut texten om arbete och globaliseringen, livet efter pensionen, hur livet disponeras och ålder i största allmänhet.

Mars
Bränder: Folkets kebab på Hornsgatan och offentliga toan vid Globens t-banestation.
Den bittra och verklighetsbaserade serien Jobbet & jag startar.
J&J avsnitt I: Avspisas bryskt vid förfrågan om kurser.
J&J avsnitt II: 100 dagars gratisarbete omvandlas till fyra dagars permission.

April
Tandläkarbesök, klippning, åker till Malaga och hälsar på barnbarn.
J&J avsnitt III: Strid om sommarsemesterdagar.

Maj
J&J avsnitt IV: Tungviktare på jobbet sägs upp och säger upp sig.

Juni
Hela månaden fylls av bil- & tältsemester i Frankrike.

Juli
Svärdotterns barn nummer fyra föds.
J&J avsnitt V: Blir förbigången vid allmänna festiviteter och surnar till.
J&J avsnitt VI: Bråkar om semester. Igen.

Augusti
Semestervecka på Karpathos

September
Diskmaskinsluckan på plats. Äntligen efter halvannat år eller mer.
J&J avsnitt VII: Ett utvecklingssamtal, som går till historien som mitt värsta. Och sista. Personalchefen nämnde i en bisats att dylika samtal var frivilliga.

Oktober
Plockar svamp och klipper håret.
J&J avsnitt VIII: Söker nytt jobb.

November
Maken går på Filmfestival.
J&J avsnitt IX: Jag går på anställningsintervju.

December
J&J avsnitt X: Får inget nytt jobb, stretar på på det gamla och tar välbehövlig semester.

Semestersysselsättning

Vi reser som regel lätt. Alltså när det handlar om bagage. Det gör vi även den här gången. Det som tynger är semesterläsningen. Jag brukar satsa på riktiga tegelstenar. Då får man mer ord för pengarna säger mitt ekonomiska jag.

Den här gången beställde jag böckerna på bokus utan att kunna väga dem i handen, och det resulterade i fyra tunna pocketböcker. Som jag lugnt kunnat avverka en om dagen.

Vi kom över havet, Julie Otsuka. Den var fantastiskt bra, helt enkelt. Det var länge sedan jag läste något så gripande. Rekommenderar den varmt.

Kaddish på motorcykel, Leif Zern. Också bra. Klargjorde ett och annat som jag inte kände till. Plus att människorna rörde sig i mina hemkvarter.

Lördagens stora bröllopsfest, Alexander McCall Smith. Damernas detektivbyrå är alltid lika småputtrigt trevliga och lättlästa. Även om det emellanåt kan bli lite väl mycket tjat om traditionellt byggda kvinnor och Botswanaberöm.

Jag ringer mina bröder, Jonas Hassen Khemiri. Jag beställde boken eftersom jag tyckte att hans öppna brev till Beatrice Ask var så bra skrivet. Men boken begrep jag mig inte på. Vad ville han egentligen? Nej, den sa mig just ingenting.

Nu är det dags för mig att ändå gripa mig an en tegelsten: Vägen mot bålberget. Den låg rykande färsk och väntade på mig på Arlanda Pocketshop. Det blir andra försöket. DN hade den som gratis e-bok och jag laddade ner den i mobilen men klarade bara av att läsa några sidor. Formatet var för litet och en telefon kan man inte knöla till på samma sätt som en pocketbok.

Och när jag ändå är inne på läsning kan jag tipsa om Novellen på P1. Stina Ekblad läser noveller av Alice Munro.

Not so very funny – if you ask me

Den senaste tiden har verkligen bjudit på utmaningar. Och då talar jag om jobbet. Min kollega Åke har haft semester. Varför han nu blev beviljade det när somliga andra vackert får gå till arbetet, trots alla outnyttjade semesterdagar? Nå, men när Åke är borta får den här lilla råttan absolut inte dansa på bordet. Nej, hon får se till att verksamheten fungerar.

Och det är här utmaningarna har radat upp sig. Den ena jobbiga situationen efter den andra. Jag har inte gjort annat än städat efter olika medarbetare och rett upp handhavandefel på handhavandefel. Sett till att miljontals kronor hamnat hos sina rätta ägare. Åtminstone fyra gånger den senaste veckan.

Mitt i alltihopa kommer en inbjudan till ett utvecklings-/lönesamtal med min närmaste chef. Han som sitter i rummet bredvid mig och i möjligaste mån ignorerar mig så gott han kan. Och bråttom var det att klara av alla medarbetarsamtal. För den 12/9 ska han sticka på semester.

Som ni hör är jag inte så imponerad av mannen ifråga, men jag tänkte att jag skulle ge Totte en chans. Nu när han, för första gången på alla år tagit sig i kragen och inbjudit till samtal med sin personal. Jag kan bara säga att det sket sig direkt.

Vi hade fått en lunta med papper från HR där vi skulle resonera om olika punkter och gradera ämnena i betyg 1-5 där ett var sämst och fem högsta betyg. Första ämnet: Arbetsmiljö. Är du nöjd med den? Ja, sa jag. Nej, sa chefen Totte. Den är hemsk. Tycker du? genmälde jag. Själv tycker jag att den är bra. Det är rent och snyggt, skrivborden är höj- och sänkbara, ventilationen är bra och vi har en fantastisk terrass. Jag sätter en femma på arbetsmiljön.

Men Totte ringade ändå in tvåan. Och ännu värre blev det när vi kom in på min kompetens. Värdelös, sa Totte. Du kan inget som är värt något. Men hallå, vem är det som får ta hand om skiten när andra klantat sig? Jamen, systemet är så klantigt gjort så att det går att göra fel, tyckte min chef. Konstigt att det fungerat alldeles utmärkt under alla år. Och det är klart att det går att göra fel om man inte begriper vad man håller på med, menade jag.

Så där höll vi på i en halvtimme. Jag tyckte att jag var värd fyror och femmor. Totte höll inte alls med. Det blev genomgående ettor och tvåor. Som sagt, till och med på arbetsmiljön, som jag var helt nöjd med. Plus B i ordning och uppförande. Han visste nog att jag gjorde svartjobb, som han inte beordrat. Bakom hans rygg. Insatser på sådär 20 minuter som visserligen gjorde stor skillnad för användarna. Men ändå. Han hade inte fått bestämma.

Efter den bataljen tog jag lunch. I sensommarvärmen. På terrassen. Den som ingår i min dåliga arbetsmiljö. Efteråt, på väg till ett möte med en kund, blev jag upphunnen av en medarbetare. Nu var det knas igen. Och jag felsökte och hittade problemet. En kund hade skickat in en fil, som inte följde överenskomna regelverket. Kontakta kunden och be dem skicka en korrekt fil, sa jag och gick hem. Less på jobbet. Och framförallt min chef.

När jag står vid grönsaksdiskarna på Ica ringer en chef. Inte han som sågat mig strax före lunch, utan mannen snäppet över honom. Eftermiddagens fel kvarstår. Kunden har inte skickat någon ny fil. Vad göra? Varför frågar du mig? undrade jag bittert. Enda anledningen till att jag skulle vara behjälplig är att jag tycker synd om de som har fått problemet på halsen. För någon större kompetens besitter jag ju inte.

Efter gårdagens lönesamtal blir det väl minus i lönekuvertet. Om Totte finge bestämma. Som det känns nu får man gärna ge mig foten. Med omedelbar verkan. Då skulle jag ta med mig min jobbdator och två papperskassar till jobbet. Lämna tillbaka datorn och passerkort. Tömma lådhurtsen på personliga föremål och ta mina soffkuddar och gå ut genom snurrdörren.

Det skulle bara kännas skönt. Och framförallt befriande.

Gamla paltor

När farmor hade dött i slutet av 1970-talet, omsatte Styvpappan omedelbart alla hennes saker i reda pengar. Därefter inbjöds vi syskon till den enorma våningen högst upp i ett höghus på Hedinsgatan, Östermalm. Det var en trea med två balkonger, den ena mot Tessinparken, där vi brukade leka efter söndagsmiddagarna.

Vi syskon skulle välja ut varsin minnessak. Lillsyrran visste precis vad hon ville ha; det som återstod av farmors kinesiska teservis. Tre lövtunna koppar med fat och en tekanna. En servis som vad jag vet aldrig användes, men som ändå decimerades med åren. Vad Syrran och Brorsan tog vet jag inte, det mesta var ju redan borta.

I vardagsrummet på drygt 80 kvadrat låg den stora persiska mattan kvar framför öppna spisen.
– Men gick inte den att sälja? Frågade jag och pekade på mattan.
– Prova att lyfta den, sa Styvpappan.

Då tog jag tag i ena hörnet och lyfte. Och förstod varför den fortfarande låg kvar. Det som följde med upp i luften vägde ganska lätt. Med upp följde bara mattfransarna och nätet av varpen. Resten, själva knutarna och mattmönster låg kvar på fiskbensparketten.

heliosSå jag bestämde mig för att ta den gamla brödrosten av märket Helios. En fullständigt livsfarlig historia där man fick vända brödskivorna genom att öppna luckan som klämde fast brödet, så att skivan gled nerför luckan och vände sig själv.

Luckhållaren var dåligt isolerad, så man var tvungen att använda en grytlapp för att inte bränna sig. Om man inte passade sig så kunde grytlappen hamna innanför luckan istället för brödskivan och det hände ett antal gånger. Vilket orsakade mindre bränder och brännhål i grytlapparna.

Varför berättar jag denna långrandiga historia? Jo, för jag kom att tänka på farmors persiska matta när jag tog fram den bikiniunderdel, som jag fått med mig i packningen. För att vara säker på att jag ska hitta badkläderna när jag behöver dem så förvarar jag dem alltid på samma ställe. I hyllan ovanför smutstvättskorgen, som står i smala garderoben i hallen.

I vanlig ordning greppade jag Makens och mina badkläder från hyllan när vi skulle packa. Problemet var bara att jag fick med mig fel underdel till mig; ett par gamla brallor där lycran gett upp så att hela bakdelen snudd på är alldeles genomskinlig.

Inget större problem i sig, så länge jag är kvar vid poolkanten. Det går att ligga på rygg i solsängen och lägger jag mig på mage, drar jag ett tygstycke över rumpan. När jag badar tar jag tygstycket om mig och lägger det vid bassängkanten när jag hoppar i. Och är snabb att dra om mig det igen när jag kliver upp.

Alltså ingen större katastrof. Utom igår. Då hade jag gärna varit i besittning av ett par schysta bikinibyxor. Vi tog en båtutflykt längs Karpathos ostkust och besökte en pittoresk bergsby. På tillbakavägen gjordes ett badstopp i en vik. Alla som ville fick klättra ner för en badstege i båtens akter och simma runt i det turkosblå vattnet.

Om jag ville! Men inte med en blottad bakdel. Så jag satt kvar på däck. För inte hoppar jag i spat endast iklädd varpen till farmors persiska matta.

diafani

Mein Kampf

Det här med semester är verkligen ingen vila för min del. Åtminstone inte på planeringsstadiet. Då är det snarare en brottningsmatch. Eller kanske en hel turnering.

Först ska Maken och jag synkas. Vad ska vi göra? Vart ska vi åka? Och när? Det brukar ta tid att komma fram till svar på de frågorna. Det kan bli en del verbala skärmytslingar på vägen dit. Och det kan krävas både medlare och nattmanglingar innan vi enats.

Steg nummer två och tre är att synka planerna med våra respektive jobb. För Makens del brukar den processen vara ganska enkel. Det räcker med att två av teamets tre medlemmar är på plats. Och om det kniper kan det duga med en.

För min del är det värre. Då ska mina önskemål om tid först synkas med Åkes. Och han brukar minsann kunna ta för sig. Sen ska allt passa in med tidplaner för olika projekt och då blir inte bara Åke och min chef inblandad. Nej, då sticker projektledare upp sina huvuden och ligger in sina veton.

Förra veckan ägnade jag en hel del tid till att brottas, först med Maken, sen med Åke och chefen och när jag trodde att jag skulle gå segrande ur turneringen då la projektledaren in sitt veto. Här beviljas inte några två veckors ledighet. Möjligen någon extra dag i samband med en helg.

Jaha, när ska jag kunna ta ut mina återstående 19 dagar? När resorna kostar en förmögenhet och enda resmålen ligger på andra sidan jordklotet? Om man inte vill hasa runt i en storstad vilket jag redan gör resten av året. Och varför får andra sina semestrar beviljade trots att de har mer att bidra med i projektet än jag?

Efter en lång kamp var en vecka okej. Men när? Det var inte snutet ur näsan, precis. Möjligen vecka 33 fast jag helst ville ha vecka 34. Med baktanken att det kanske var billigare när skolan börjat. Nej, vecka 33 får det bli. Vecka 34 har jag semester, sa projektledaren.

Då kände jag för att lämna walk over alternativt kasta in handduken. Det blev ingen resa beställd i helgen som var. Luften gick liksom ur mig. Men nu har jag pumpat upp mig igen. Så till den milda grad att vi beställt en resa. Inte vecka 33 eller 34. Utan både och. Alltså halva 33 och halva 34. Sen får Åke, chefen och projektledaren säga vad de vill.

Men fortfarande återstår det 14 semesterdagar att brottas om.

Ett sammandrag

Jo, då vi kom hem i ett stycke. Eller snarare varsitt. Efter tre veckors semester med en smula försmak av pensionärslivet. Och jag kan konstatera att vi kommer att behöva invänjning den dag det är dags att dra sig tillbaka från arbetslivet. Vi har helt enkelt inte samma dygnsrytm och inte heller samma sömnbehov. Det orsakar en del problem i samvaron.

Till vardags sover jag två till tre timmar mindre än Maken utan att det stör någon av oss. Så om morgonen går jag upp en timme tidigare än han. Minst. Och när hans arbetsdag är till ända vid fyratiden på eftermiddagen går han upp i lägenheten och sover middag och vaknar när jag kliver innanför ytterdörren halvannan timme senare.

Som sagt, det funkar i allmänhet bra men när vi spenderar dygnets alla timmar ihop så märks skillnaden. Och ovanan att sova middag. Vid fyratiden kroknar Maken totalt. Är man på resande fot är det bara att köra in till vägkanten så Maken kan ta sig en tupplur medan jag läser.

Campandet har fungerat bra. Folk tror visserligen inte att man är riktigt klok när man säger att man tältar. Alltså ligger i sovsäck på en luftmadrass under två tunna tygskikt. En arbetskamrat kommenterade: Men ni har väl råd att bo på hotell? Som om det handlade om pengar. Nej, snarare om att en campingplats sällan har utrymme för någon hotelldöd. Man har levande underhållning hela tiden. Folk anländer och avreser, grillar, lagar mat, diskar och tvättar. Allt inför öppen ridå.

Längsta vistelsen tillbringade vi i en liten by, Vogüé, alldeles i närheten av Gorges de l’Ardèche. Fem dagar med sol och värme och en bassäng med solsängar i vår omedelbara närhet. Där låg vi och läste när vi inte gjorde utflykter i omgivningen. Till vindlande raviner, små pittoreska byar och enorma stormarknader. Coop forum och Ica Maxi är bleka historier i jämförelse.

Några dagar fördjupade vi oss i fransk-tyska kriget 1870-71. Ett krig som jag hade förträngt. Besökte gamla försvarsanläggningar i Neuf-Brisach och Langres, som trots sina gamla tjocka murar inte stod pall för tyskarna.

Sista tältnatten till bringade vi i Karlstad. Inte den värmländska utan i Charleville-Mézières i Ardennerna. På vägen dit stannade vi till i Reims och inhandlade några lådor champagne. Den här gången nöjde vi oss med två.

För två år sedan, när vi var ute med husbil, blev det dubbelt så många. Det var knepigt att hitta ett champagnehus som hade tillräckligt stor parkering för en husbil, så vi stannade bara på ett ställe. Gick in och bad om provsmakning. Maken var nöjd och sa: Vi tar fyra lådor. För han hade slängt ett öga på prislistan och kommit fram till att det kostade 6€. Men han hade missförstått, det var inte alls priset per flaska utan för dégustation. Alltså själva provsmakningen. Så kalaset kostade nästan 5.000 kr. Och det var ingen idé för mig att protestera eller halvera beställningen. Då hade Maken skämts ögonen ur sig.

Vi tuffade igenom Tyskland och Danmark, tog färjan från Grenå på Jylland till Varberg i Halland i sällskap med en massa barnfamiljer, som varit på Legoland, badanläggningen Lalandia och/eller Djurs sommarland. Sov sista natten på hotell i Borås tillsammans med andra barnfamiljer, som ämnade besöka djurparken under midsommarhelgen.

På vägen genom Småland stannade vi till hos Makens före detta arbetskamrat. Han som flyttade till Jönköping tillsammans med fru och barn för några år sedan. Och tittade in i deras nyköpta sommartorp i storskogen utanför Eksjö. Där vi blev bjudna på lunch.

Och för en vecka sedan klev vi in genom vår egen ytterdörr tillsammans med all packning. Glada och nöjda all tvätt till trots.

Idag, efter en hektisk arbetsvecka, känns det som evigheter sen jag hade ledigt. Tur att jag har 19 semesterdagar kvar. Plus 50 timmar komp och 10 bonustimmar. Det betyder att jag kan ha en månads semester till i år. Frågan är bara när?

Väg och vatten

Är man på bilsemester så kommer man inte undan trafiken. Ska man ta sig någonstans så måste man ut och stångas med andra trafikanter. Allt ifrån långsamtgående traktorer till polskregistrerade långtradare i vansinniga hastigheter.

Man skulle kunna skriva spaltmeter bara om tyska motorvägar. Små sulor till sportbilar som kör i över 200 knyck i ytterfil samtidigt som lastbilarna trängs i högerfilen med bara någon meter mellan sig. Och rätt som det är får någon chaufför för sig att han måste om framförvarande husvagnsekipage. Trots att hans långtradare bara orkar hålla några få kilometer snabbare. Omkörningen tar en evighet.

Ett par mil före Karlruhe blev det tvärstopp. En olycka längre fram, antagligen. Det tog större delen av eftermiddagen innan vi nådde nästa avfart från motorvägen. Det var då vi gav upp den luddiga ursprungsplanen. Att vi skulle ta oss till Sitges söder om Barcelona. Okej, vi är på bilsemester, men så kul är det inte att förslösa ledigheten på asfalt.

Så vi skrev ner kraven till södra delen av Frankrike. Där lovade freemeteo värme och uppehållsväder. Vi häckat på en trevlig och ganska tom camping vid floden Auzon. Det är försäsong och de flesta andra gäster kommer från Belgien.

Frankrike har inte särskilt gott om sjöar, men å andra sidan har de sina floder, som man gör det bästa av. Framförallt badar och paddlar man kajak. I den här delen av landet bär alla floder till Rhone. På ett eller annat sätt, vad det verkar. Auzon, som vi bor vid, är en biflod till Ardéche, som i sin tur rinner ut i Rhone.

Campingplatser har ofta bästa tänkbara läge. Direkt vid floder eller dammar/sjöar. Vilket inte är så konstigt eftersom det antagligen råder byggförbud. Överallt på området sitter skyltar med pilar, som informerar om åt vilket hålla man ska evakuera i händelse av översvämning. Vem vet när en damm högre upp i flodsystemet måste öppna sina dammluckor. Men än har det inte hänt. Inte oss i alla fall.

Och lite här och där i omgivningen kan man hitta små slott. Som det här i närmsta by, Vogüé.

slott

Vidare söderut

Lika snabbt som molntäcket kan spricka upp, solen gassa från klar himmel, temperaturen stiga till det dubbla så kan det bli precis tvärtom. På några timmar slår vädret om igen. Svarta moln drar in från bergen i väster och förmörkar himlen, regnet står som spön i backen, åskan mullrar hotfullt och temperaturen halveras i ett nafs.

Så var det imorse. På eftermiddagen häckade vi på inomhusbadet. Simmade runt i den pissljumma bassängen när vi inte värmde oss i bastun. Tältplatsen är jättefin men imorgon är det vi som drar upp tältpinnarna och drar vidare. Mot torrare jaktmarker och varmare väder.

Hela våren och har försommaren har tydligen varit kall här. Det låg snö kvar på bergen i Alsace. Och de är inte särskilt höga. Det har jag inte varit med om tidigare. Inte ens för två år sedan när vi var här en månad tidigare.

Jag har laddat med 10 pocketböcker och det betyder en bok på två dagar. Riktigt den hastigheten har jag inte lyckats hålla. Hittills tre avklarade och en påbörjad: Caitlin Moran: Konsten att vara kvinna (underhållande men lite väl pratig och raljerande för min smak), Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (fick han verkligen Augustpriset i romanklassen? Det är snarare en reportagebok, om ni frågar mig) och Jussi Adler-Olsen: Flickan i rummet (dansk deckare med en inte alltför trött kommissarie, men med trassligt kärleksliv. As usual).

Den påbörjade är Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek. Den är tunn men jag får se om jag orkar med att läsa hela. Än så länge känns den som alldeles för mycket upprepning av Yarden. Som jag visserligen tyckte var jättebra.

Jag har nästan två veckor på mig att klämma övriga titlar. Och tar mina böcker mot förmodan slut kan jag alltid låna av Maken.

Tältsemester

bildbevisNär har man rätt att definiera semestern som en tältsemester? Enligt min mening ska antalet nätter i tält överstiga antalet övriga typer av övernattningar. Och det har vi uppnått nu.

Som sagt, vädret kunde knappast betecknas som gynnsamt för camping de första dagarna. Strax över 10 C känns inte så frestande. Men vips så slog vädret om när vi kom in i Frankrike. Från 10 till 30 C på ett dygn. Och då jäklar i min lilla låda åker tältet fram.

Vi hittade en tältplats på Ile de Rhin, en liten fransk ö-tarm mitt i Rhen, där vi satte ner bopålarna. Och tog fram stolarna. Då gick luften nästan ur oss. Stolarna visade sig vara två barnstolar, som vi köpte till barnbarnen förra året. Alldeles för låga och små för en fullvuxen.

Själva tanken med semestern är ju att kunna sitta bekvämt tillbakalutad och läsa med fågelsång som bakgrundsmusik. Hur ska vi göra? Åka till någon stormarknad och köpa nya stolar? Jag fick svaret när jag gick för att diska middagsdisken. Vid servicearean och sopstationen stod ett par stolar. Rejäla saker om än något muggiga.

Eftersom campingplatsen knappt hade några tillfälliga gäster förutom oss, så bevakade vi stolarna ett tag. Ingen verkade kännas vid dem och till slut bestämde vi oss för att stolarna lämnats kvar av tidigare gäster som inte orkade ta med dem hem. Eller helt enkelt inte hade plats för dem längre.

Så vi bytte stolar. Våra barnstolar mot de kvarlämnade. Vi såg inga gäster, som irrade runt och undrade vilka tjuvaktiga typer som knyckt deras stolar. Och nu sitter vi så bekvämt och läser våra böcker i suset av träd och koltrastarnas kvitter. Men vi har lämnat Alsace bakom oss och tagit oss till ”Lilla Skottland”. Det vill säga sjöarna i Jura och en stor camping med alla tänkbara faciliteter. Inklusive internet i baren.

Vi har det gött i Göttingen

Jag minns första gången vi gav oss ut i Europa med bil. Maken och jag plus tre barn i en Passat. I sällskap med Billy och Lena Roos med två barn, som åkte i sin lilla Golf. Första dygnet tog vi oss mer än 120 mil söderut. Mer eller mindre utan karta. Vi hade skrivit vilka orter vi skulle hålla riktningen mot och innan vi visste ordet av var vi vid Gardasjön.

Så är det inte numera. Maken kroknar ganska snabbt. Igår gick det riktigt bra att ta sig till Göteborg. Vi kom iväg hemifrån redan vid åttasnåret och landade hos Roosorna i Kålltorp vid ett. Vädret var fantastisk, 27 °C och strålande sol. Vi blev bjudna på lunch på Apslätten, en grässluttning alldeles i närheten.

Imorse, efter en natt i en lyxhytt på färjan Göteborg-Kiel, var tanken att vi skulle ta oss söderut så långt det bara gick. Det blev inga 120 mil så här 30 år senare. Jag har aldrig varit med om maken till vägarbeten på Autobahn. Bara att passera Hamburg och Hannover tog en evighet. Efter drygt 36 mil gav vi upp. Vek av A7 i Göttingen och, jag skäms att erkänna det: Vi tog in på hotell.

Nej, det kändes inte särskilt lockande att sätta upp ett tält för en natt i kyla och blåst med regn, som hänger i luften. Utan ström. När det finns varma hotellrum med rena lakan, badrum, tv, internet och minibar.

Men skvallra inte om det till någon. Som vi har gått på inför allt och alla om hur vi gillar camping. Och då snackar vi inte om husbil eller husvagn. Nej, direktkontakt med marken under uppspänt tyg. Som riktiga trappers.

Riktigt så äventyrslystna är vi inte. Men när temperaturen klättrar upp närmare 20 °C än 15 så åker tältet ut ur bagaget. Tror och hoppas jag.

Förresten, bilen vi hyrt var rena vinstlotten. En alldeles sprillans Volvo XC60, som bara gått 15 km innan vi fick den. Och med all tänkbar lull lull. Inklusive skinnklädsel. Som vi kan fisa in precis som vi behagar.

Besvikelse är bara förnamnet

Nu blev jag sur. Som jag har väntat på den här dagen. Och på det mejl, som jag förväntade att Bokus skulle skicka till mig. Idag är nämligen dagen då Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz skulle komma ut i pocket. Trodde jag. För så stod det på Bokus hemsida.

Det var säkert ett halvår sedan jag la boken på bevakning hos Bokus och när jag inte hade något mejl i inboxen, gick jag in och kollade bokens status. Klockan 9:15 stod det att boken skulle ges ut 2013-05-14. Men det märkliga var att nu, en timme senare, står det

Den här utgåvan av boken är tillfälligt slut. Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa igen.”

Men hallå, Bokus och Bonnier! Jag hade ju redan lagt boken på bevakning. Hur kan den ha tagit slut innan det kommit ut? Jag anar ugglor i mossen. Eller så är det någon hund begraven.

I väntan på Rosenbergs bok har jag samlat på mig en lista med böcker som jag tänkte beställa samtidigt. För att slippa fraktavgiften. Men nu skiter jag högaktningsfullt i Rosenberg och hans bok. Beställer övriga titlar så att jag är säker på att ha semesterlitteratur

  • Johan Hedenberg: Lill-Tarzan å jag – en berättelse från världens bästa land,
  • Lena Andersson: Var det bra så? (Stockholm läser)
  • Jonathan Tropper: Boken om Joe
  • Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
  • Douglas Kennedy: Ögonblicket
  • Carl-Johan Vallgren: Havsmannen
  • Karin Alvtegen: En sannolik historia

Och hur fann ni Andalusien?

Det blev mycket på P hos Svärdottern. Som dessutom innehöll mycket kolhydrater. Mathållningen ser gärna ut på det viset när barn är inblandade.

Dagen började med Pan och Pregott. Brödet från pagarn och smöret från den skandinaviska putiken. Affären som även tillhandahöll middagsmat i form av fryst Pytt i panna och som vi åt sista kvällen. Uppvärmd förstås och spetsad med bacon, falukorv, stekt ägg och inlagda rödbetor. Det mesta även inhandlat i ovan nämnda butik.

Till lunch vankades det Pasta med Pesto och när vi gick ut och åt var det alltid minst tre personer som beställde Paella. ”Con una cerveza grande” för Maken och mig. Fyra dagar med den dieten utan minsta halsbränna. Otroligt!

Det är knappa två månader kvar tills nästa barn är beräknat och föräldrarna har inte bestämt sig för hur de ska göra: förlossning här eller där. Och vi kan inte erbjuda något bistånd när det är dags, eftersom vi är på semester i juni. Om inte jobbet lägger hinder i vägen, vill säga.

Vädret? Jo, det var väldigt växlande. Soligt och varmt, växlande molnighet och mindre varmt, mulet och kyligt, plus regn och kallt. Från 25° ner till 11°. Så när vi lämnade landet var det ungefär som här.

Medberoende

Min kollega Åke åtnjuter i mina ögon en alldeles speciell ställning på min arbetsplats. Han är helt enkelt bra på det mesta. Jag har ännu inte sett ett problem, som han inte lyckats lösa. Och det kan man inte säga om alla. Inte om mig till exempel. Hittills har jag haft turen på min sida, kan man säga, för de problem som uppstått när Åke varit på annat håll har jag lyckats ta hand om.

Alla har i alla tider trippat på tårna för att hålla Åke på gott humör. Och det är inte det lättaste. Han kan vara både stingslig och långsint. Hon som är löneansvarig lär aldrig bli förlåten. En gång gjorde hon fel på lönen. Fel kan all göra, även Åke, men det var hennes kommentar som gjorde honom ursinnig. Pengarna som fattades ville han ha in direkt på sitt konto. Det tyckte Kerstin var lite besvärligt.

– Du som har så hög lön kan väl vänta till nästa månad. Sa löneadministratören. Det tyckte Åke att hon enbart skulle skita i. Och så fort Kerstin kommer på tal stånkar Åke ljudligt och berättar gärna om deras mellanhavanden.

Och jag är inte heller oskyldig i den positiva särbehandlingen. Mina semesteranpassningar är ett tydligt exempel på det. Förutom de jag räknade upp i förra inlägget, så har Åke haft spikade sommarsemestrar. Gothia cup var helig tills för ett par år sedan. Så julisemester har varit otänkbar för min del. Åke var i många år tränare för dotterns fotbollslag och då var det bara för mig att rätta in mig i ledet. Man väljer sina krig.

Närmste chef säger att han lägger beslutet i näste högre chefs knä. Och han är på semester så jag lever fortfarande i ovisshet.

Jag tror jag smäller av

Som jag har anpassat mig under alla år. Justerat mina semesterönskemål efter hur kollegan Åke vill ha det. Alltid jobbat vecka 9, för då vill Åke åka skidor eftersom det är sportlov. Aldrig tagit ledigt runt påsk. För då vill Åke åka skidor. Och varit på plats alla årskiften. För då vill Åke också åka skidor. Och det får han, trots att det är semesterförbud.

Likadant har det varit med sommarsemestrarna. I år till exempel säger Åke att han har beställt en resa vecka 28. Tillsammans med ett dussin andra familjemedlemmar och vänner. Och då rättade jag mig efter det. Begärde semester i juni. För jag är inte den som vill sätta andra på pottkanten. Sabba när de vill ha trevligt.

Men idag ville min närmsta chef prata semester med mig. Och kommer med beskedet att mina semesterönskemål inte kan beviljas till 100 %. Nej, för Åke vill vara ledig en fredag mitt i min semester. Inte för att åka skidor utan för att cykla. Den 14 juni går Vätternrundan av stapeln och den kan man inte flytta på. Och då tycker arbetsledningen att jag ska jobba. Eller åtminstone kunna koppla upp mig.

– Men hallå! Jag lämnade ju in mina önskemål för länge sen. Långt innan Åke kom på att han ville vara ledig.
– Det handlar inte om vem som är först. Så jobbar vi inte här. Alla får komma med sina önskningar och sen jämkar vi ihop allt.

Jaha, och då smäller Åkes önskemål högre än mina. Trots att jag har rätt till minst tre veckors sammanhängande ledighet. Alltid denna *#¤&%* negativa särbehandling.

Planer och ändrade planer

Det pep till nyss i min mobil. Kalendern calling! London, stod det på skärmen. För så såg planen ut någon gång i september. Vi skulle åka dit ihop med en hoper andra och huvudmålet var en heldag på British Museum.

Det kom en massa annat i mellan. Som ett benbrott till exempel. Och hon som drog i gång Londonresan tappade sugen någonstans när alla verkade så oengagerade. Men det hade onekligen varit kul att vara där den här helgen.

Nu blir det annat resmål och annan avresedag. Malaga den 25/4 närmare bestämt. Mina fyra extra semesterdagar tänker jag spendera där. Och vi tänker inte gå på museum. Mest för att jag inte tror att det finns så mycket av den varan i Marbella, där Svärdotter och barnbarn häckar.

Vi bokade flyget hos Ryan Air och det är alltid lika nervpåfrestande. I rött står det ”På angiven flight finns det endast 3 platser kvar”. Och det ökar blodtrycket. Ska jag hinna korpa två av dem och samtidigt blippa i rätt överallt? Snudd på en omöjlig uppgift. När man inte vill ha en extra försäkring måste man aktiv välja ”Ingen extra försäkring” och så är det hela vägen igenom bokningsprocessen.

Efter 20 minuter är allt äntligen klart och nu gäller det att komma ihåg att skriva ut boardingkorten. En för varje flight och person på varsitt A4-ark och checka in på nätet. Så vi slipper stå och gråta i någon lokaltidning för att vi inte läst de finstilta.

Annars då? Maken är ute på vift tillsammans med Svärsonen. De ska se en vit man ståuppa på Globen. En vit man som är roligare än Peter Apelgren. Det ni! Louise C K är namnet och jag skickar med ett smakprov.

Vid poolkanten

Mannen med den förskräckliga hostan är inte tysk som jag trodde. Mest på grund av fysionomin. Han är en liten trind ryss. Och skrällhostan kommer sig inte bara av det myckna blossandet. Det tror jag inte längre i alla fall. Ryssen gillar att bada i hotellpoolen och där simmar han runt, runt och hostar och harklar sig. Vi fantiserade till och med om hans välspolade bihålor.

Eftersom Maken fortfarande känner av benbrottet och inte kan gå mer än ett par hundra meter åt gången, häckar vi mest vid poolen. Jag i skuggan av ett parasoll. Folk brukar säga till mig: Jag ser att du fått färg. Utan att nämna själva kulören. Kräftröd, typ. Andra säger till Maken: Nu ser jag att ni varit utomlands. Han blir nämligen oförskämt brun utan att någonsin bränna sig.

Häromdagen avslutade vi bassänghänget med ett dopp i poolen. Och som ett brev på posten har jag drabbats av en rejäl hosta. I natt höll den mig vaken i flera timmar. Nu funderar jag på att ta fram min gamla skolryska och gå på gubben och säga till på skarpen: У меня кашель и это твоя вина.

Ryssen själv tvekade inte ett ögonblick när en finsk familj började bolla gris i bassängen. Då skred han till verket och pekade uppfordrande på den överkryssade bollen på skylten med badregler. Trots att han själv inte ens var i vattnet.