Ett kvartal senare

Planen var att jag skulle sova ut ordentligt idag, men det sket sig någon gång vid sextiden i morse, när min hjärna började väva konstiga drömmar. Jag drömde att jag opererade hjärnan på Makens bror. Inte på den brodern som fått en stroke och blivit opererad i verkligheten, utan den andre. Han hade fått en hjärnblödning och ville absolut inte in på sjukhus och då fick det bli ett ingrepp av mig på vårt köksbord. Det gick inte alls bra och då bestämde jag mig för att vakna.

Så är det nästan alltid när jag har tillfälle att sova länge. Idag hade det varit läge eftersom vi är barnfria sedan igår kväll. Då lotsade Maken barnen ut till Arlanda och såg till att de kom med kvällsplanet till Malaga.

Tre månader med två tweens tar på krafterna. Även om de är snälla och välartade. Ja, till och med plockar av matbordet efter sig, så blir det en massa extrajobb. För disken diskar inte sig själv och tvätten tvättar inte heller sig på egen hand. Och är det något barnen är bra på så är det att hela tiden ta fram nya dricksglas och att slänga kläder på golvet. Oftast. Och ber man dem att plocka upp kläderna så hamnar plaggen i smutstvätten.

– Men hallå! Ett par jeans behöver inte tvättas efter en dag. Försöker jag.
– Om ni nu är så duktiga på att plocka bort era frukosttallrikar, varför ställer ni inte dem i diskhon och spolar vatten i dem. Annars torkar yoghurten och då blir de så mycket jobbigare att diska.
Men de argumenten biter inte alls. Och efter ett tag lägger jag ner tjatet.

Packningen blev en historia för sig. My har en jätteväska och hon skulle absolut ha med sig allt. Inklusive vinterkläder. Och tre handväskor. Väskan med innehåll vägde drygt 25 kg. Maken tog fighten och tvingade henne att välja bort diverse pinaler så vikten inte översteg 20 kg. Det var som att se en sån där sjuklig samlare, som visas på obskyra tv-kanaler. ALLT var lika viktigt att få med sig. INGET gick att avstå ifrån.

Jag orkade inte med bråket utan uppfann ett möte på jobbet, som jag måste vara med på. Och 9:30 mötte jag för den goda sakens skull Pia i hennes rum och vi diskuterade bland annat gårdagens produktionsstörningar.

Lagom tills jag var hemma igen var det dags för Maken och barnen att ge sig av. Och igår morse stekte jag mina sista pannkakor för några månader framöver. De ska vara i Spanien över sommarlovet. I höst får vi se hur det blir. Om de blir kvar där eller kommer till Sverige igen. Det vet man aldrig. Och om man vet, så är det ändå inte säkert att det blir så. Ändå. För de kan ändra sig i nästa ögonblick. Det har hänt flera gånger tidigare.

Ombytlig

Somliga sitter inte fast någonstans. Ta Svärdottern till exempel. För två veckor sedan började hon på ett nytt jobb, vilket gjorde att familjen flyttade tillbaka till Sverige. Barnbarnen, som bott hos oss ett par månader, flyttade hem till mamma och småsyskon. I fredags kom ett mejl.

Hej!
Joel och Pixie har åkt tillbaka till Malaga. Jag och Loranga kommer att åka ner så fort som möjligt i nästa vecka. Noa och My vill vara med på skolavslutningen, så min fråga är om de kan bo hos er några veckor till?

Ville bara flagga upp det så snart som möjligt. Vi hörs på mobilen. 🙂

Pasta och pannkakor! Nu är vi med barn. Igen. Svärdottern sa upp sig innan hon hade börjat. Nu ska hon börja på en advokatbyrå i Spanien. Med lugnare tempo och inte med en tjänstgöringsgrad på 140% . Och ingenting är bestämt hur det blir med de stora barnens skolgång.

Tur att vi vilade ut i helgen. På lördagen låg jag i solen på en parksoffa i Skinnarviksparken och fördjupade mig i grammatik. Verb, närmare bestämt. Som i sin tur gjorde mig smartare än en femteklassare. Lasse Kronérs fråga om supinum var rena barnleken. Plus att jag präntat in att det heter preteritum och inte imperfekt. (Att envisas med att säga imperfekt är ungefär lika fräscht, som att hävda att Rolling Stones är ett musikkapell.)

På söndagen upprepade vi majtraditionen med en dagstur till Åland. Solen lyste och jag halvlåg i en soffa på akterdäck. Löste lördagskrysset i DN när jag inte läste Jo Nesbøs senaste. Brände mig rejält på ben och knän.

Men nu är barnbarnen här igen och jag är upptagen. I kök och badrum. Med matlagning, disk och tvätt. Första Carbonaran är tillagad, serverad och uppäten. Och fler lär det bli framöver. Om jag känner Noa och My rätt.

Kvällsdopp i barnkanalen

Barn är inte längre barn utan små vuxna. Ungefär som förr i världen. När barn kläddes som de vuxna, fast plaggen var i mindre storlekar. Den slutsatsen drar jag efter två timmars intensivstudium av SVT:s barnprogram.

Jag hämtade Sally på förskolan så jag skyller på henne. Hon gillar rörliga bilder och pannkaka. Gärna ihop med varm choklad. Eller varm sokla, som hon säger. Och vad var det vi såg?

Bulldogg
”Amy Diamond leder dejtingprogrammet Bulldogg, där hundar och hundägare hittar varandra.” Så står det på SVT:s hemsida. Och det är just vad det är. Ett slags Tur i kärlek/Kär och galen, fast inte med kvinnor och män utan med barn och hundar. Har man tur kan man vinna en dejt med en jycke.

Entusiastisk programledare och engagerad publik. Precis som i förlagan.

Labyrint
”Labyrint är ett tävlingsprogram i en fiktiv fantasivärld. Tre barn tävlar i varje program mot Daidalos och hans skapelser i labyrintvärlden. Barnen ska samla livspuckar och klara sig ifrån att bli slajmade.”

Programmet börjar ungefär som Idol. Massor med barn köar för att få delta i tävlingen. En entusiastisk programledare hejar på. Ett tremannalag lottas fram och sen blir programmet en underjordisk version av Fångarna på fortet. Gåtor ska lösas, ”nycklar” är gömda och ungarna kan bli fast om de inte hinner ut i tid.

Fredagkväll med Malin
Jag har inte sett programmet, bara en trailer för det. Och det ger en förklaring till varför det är barnen, som ser till att familjen väljer Melodifestivalen. Den riktiga på lördagkvällarna. För Malin använder tydligen sina 15 minuter för att pusha för nästa deltävling tillsammans med de tävlande.

Sen har vi förstås kopian, Lilla Mellon. Plus Lilla aktuellt. Tecknade Mr Bean. Och Bolibompa är väl lite som pensionärernas Go’kväll fast för de yngsta.

Årskrönika

Traditionen så här års bjuder att jag sammanfattar året med några rader. Alltså, det handlar om en tradition med åtta år på nacken och som jag själv skapat. Men 1913 (avd fort men fel. Tack Jan L) 2013 års tillbakablick blir nog lite halvdan eftersom jag legat av mig på bloggfronten. För det är på bloggen jag hämtar återblickarna. Huvudet är i regel ganska tomt och blandar ihop när, var och hur.

Januari
Gick på bio, såg på tv, hämtade på förskola, åkte till Teneriffa och blev förskräckligt förkyld. En förkylning som räckte långt i februari. Men i övrigt har jag varit sjukdomsfri under året.

Februari
Filosoferade och la ut texten om arbete och globaliseringen, livet efter pensionen, hur livet disponeras och ålder i största allmänhet.

Mars
Bränder: Folkets kebab på Hornsgatan och offentliga toan vid Globens t-banestation.
Den bittra och verklighetsbaserade serien Jobbet & jag startar.
J&J avsnitt I: Avspisas bryskt vid förfrågan om kurser.
J&J avsnitt II: 100 dagars gratisarbete omvandlas till fyra dagars permission.

April
Tandläkarbesök, klippning, åker till Malaga och hälsar på barnbarn.
J&J avsnitt III: Strid om sommarsemesterdagar.

Maj
J&J avsnitt IV: Tungviktare på jobbet sägs upp och säger upp sig.

Juni
Hela månaden fylls av bil- & tältsemester i Frankrike.

Juli
Svärdotterns barn nummer fyra föds.
J&J avsnitt V: Blir förbigången vid allmänna festiviteter och surnar till.
J&J avsnitt VI: Bråkar om semester. Igen.

Augusti
Semestervecka på Karpathos

September
Diskmaskinsluckan på plats. Äntligen efter halvannat år eller mer.
J&J avsnitt VII: Ett utvecklingssamtal, som går till historien som mitt värsta. Och sista. Personalchefen nämnde i en bisats att dylika samtal var frivilliga.

Oktober
Plockar svamp och klipper håret.
J&J avsnitt VIII: Söker nytt jobb.

November
Maken går på Filmfestival.
J&J avsnitt IX: Jag går på anställningsintervju.

December
J&J avsnitt X: Får inget nytt jobb, stretar på på det gamla och tar välbehövlig semester.

På tur

Igår voro vi på utflykt i svampskogen. Tvåan, Svärsonen, deras flickor och jag. Ja, de är omtänksamma nog att erbjuda en plats i bilen när svamparna utstöter sina lockrop från grönmossiga granskogar. Och på vägen ut mot spenaten brukar vi erinra oss gamla jaktmarker. Som den alldeles fantastiska skogen i Angarn. Eller den alldeles i närheten av Moderns lantställe i Öllösa. Skogar som år efter år gav goda skördar. Men som nu är såriga kalhyggen där svampen lyser med sin frånvaro.

Tvåan fick ett hett tips för några år sedan av en arbetskamrat, vars omdöme jag starkt ifrågasätter. Vem i hela världen berättar om fina svampställen för andra än närmaste släkten? Men det hindrar oss inte från att ta vara på informationen. Så numera åker vi söderut, mot Tullinge (jag tänker inte ge några GPS-koordinater, även om jag har dem) när vi är på svampjakt.

Och visst fanns det svampar i skogen. Både gula kantareller och trattisar. Hur mycket trattkantareller som helst. Det var bara en fråga om tid hur stor fångst man fick. Jag lyckades rycka åt mig runt nio liter. Och var glad att Maken inte fick plats i bilen. Han och jag har lite olika åsikt om hur man ska gå tillväga när man plockar svamp. Han rycker upp och slänger ner svamparna i korgen. Jag rycker också upp dem, men innan de hamnar i korgen, skär jag av fötterna. Så att det inte blir så skräpig skörd. Då går rensningen så mycket fortare och lättare.

IMG_20131012_142531För rensningen brukar jag stå för. Maken vill bara vara jägare. Och då kan jag jaga upp mig medan jag rensar. Varför, varför kan du inte lyssna och lära? Ska det vara så svårt att använda en kniv? Och göra grovjobbet redan i steg ett?

Nåja, svamparna är rensade och förvällda. Av de ursprungliga nio litrarna återstår två. Alltså 22%, resten har förångats och gått upp i rök. Men av det som är kvar åker det mesta in i frysen. Och kommer att förgylla en och annan framtida sås eller gryta.

Barnbarnens stående mantra i bilen är: Pappa, sätt på musik. Och då brukar Svärsonen göra som barnen säger. Igår var Sally, 4, väldigt bestämd; hon ville höra sin spellista. Som bestod av en enda låt.
– Jag vill höra rävsången. Om och om igen.

Och om ni inte hört och sett videon den, gör det!

Nu funderar jag på att dra en ko och spetsa anrättningen med trattkantareller.

Tjuvlyssnat

Jag hade anledning att ta mig in till city idag. Igår, på lunchen, slog jag en lov in på KappAhl i hopp om att hitta en höstjacka. Och det gjorde jag; en tunn dunjacka som räckte ner över rumpan. Jag vill att jackor ska göra det annars blir den världsdelen så kall och frusen. Problemet var bara att i Globen fanns det ingen jacka i min storlek.

Så idag jag tog en tur runt Riddarfjärden och mellanlandade på Sergels torg. Där fanns min jacka och i passande storlek. Men bara i beige och jag som hade tänkt mig en svart. Tills jag kom fram till att jag nästan alltid köper svarta jackor och bestämde mig för att bryta den vanan.

Ut ur butiken gjorde jag sällskap med en mamma och hennes dotter.
– Mamma, där borta är Skulpturhuset. Kan vi inte gå dit? undrade flickebarnet.
– Visst, men jag vill först gå in på Lindex. Sen kan vi gå till Kulturhuset. Rättade modern.

Jag gick med raska steg Drottninggatan mot Gamla stan. Utanför en butik ringlade sig en jättelång kö. Eftersom jag gått samma väg, fast åt andra hållet på väg till tandhygienisten i tisdags visste  jag varför folk stod där och trängdes. Men det gjorde inte paret som gick jämsides.

– Oj, varför köar folk här? frågade kvinnan.
– Det är kanske något nytt spel som släpps, föreslog mannen.

Och då kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
– De köar för att Winnerbäck är där och signerar, sa jag .
– Winnerbäck, vem är det? frågade paret i förbifarten.

Det får ni ta reda på själva, tänkte jag och fortsatte hemåt. Lycklig ägare till en tunn dunjacka. En sån där som flertalet tanter går omkring i. Min förhoppning är bara att jag inte kommer likna en Michelingubbe i den.

Alla dessa dagar

Idag är det Messmörets dag. En dag som jag absolut inte tänker fira. För jag ryser av minnen från 1980-talet av just messmör. Själv åt jag aldrig någonsin det pålägget under min egen uppväxt, men Maken som är väldigt svag för sött på mackor introducerade Fjällbrynt för våra lättledda barn. Och det blev kärlek vid första tuggan.

Om barnen själva fick välja så blev det ofta nyponsoppa och messmörsmacka till kvällsmat. Inte alls mig emot, för det utspelade sig långt innan man blev stämplad som dålig morsa om man serverade sockersötad föda. Tvärtom, det var ganska enkelt att värma upp vatten och blanda med Ekströms pulver. Och sen var det bara att skära upp några skivor Skogaholmslimpa och bre på messmöret.

Barnen blev nöjda och mätta. Och inte alls sjövilda eller speedade av sackaros, som verkar vara väldigt vanligt bland dagens barn. Nej, våra barn tuggade i sig mackan med det söta pålägget och sköljde ner den med den söta nyponsoppan. Och efter det var det dags tandborstning och sänggående.

Jag tog hand om disken och då var jag väldigt försiktig. För jag ville undvika att få matrester på fingrarna. Trots att jag aktade mig väldigt noggrant hände det att jag fick messmör och/eller nyponsoppa på händerna. För barnen spred gärna födan omkring sig. På bordet, stolar, handdukar eller dörrhandtag. Och tuggade gärna med öppen mun.

Orsaken till min försiktighet var att nyponsoppa och messmör är något av det äckligaste jag vet. Och om jag av misstag fick kladd på fingrarna var risken stor att kladdet hamnade i min mun. Jag har en ful ovana att reflexmässigt slicka på fingrarna när de känns kladdiga.

Min upplevelse av messmör och nyponsoppa i munnen ger ungefär samma reaktion som när man av misstag råkar få i sig T-sprit när man försöker få fyr på ett Trangiakök. Då är det bara att rusa in i badrummet för att spotta och fräsa. Skölja munnen och snabbt borsta tänderna med massor av tandkräm.

Nej, så jag är ingen Messmörsambassadör. Tvärtom. Men i övermorgon är det istället en temadag att uppmärksamma och minnas. Om man kan. För då är det Internationella Alzheimerdagen.

(Och jag säger mes-smör med långt e, om någon undrar.)

Dags att gå till nästa nivå

För drygt fem år sedan, när Svärdotterns mamma dog i alldeles för tidig ålder, var Svärdottern självklart både sorgsen och deprimerad. Inte långt efter dog vår son Trean, hennes make och barnens far. Efter den värsta chocken – eller kanske på grund av den – konstaterade hon lakoniskt: Säga vad man vill, men det här fick mig att snabbt komma över mammas frånfälle.

Och nu är det min tur. Jag som blev så upprörd och besviken över att inte få någon inbjudan till arbetsgruppens gemensamma middag på lokal. Det var ju ingenting i jämförelse med min chefs sågning av min arbetsinsats. Nej, jag struntar i om jag inte blir medräknad som en i gänget och säger som Winnerbäck:

Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

dpi

 Men eftersom jag är den enda kvinnan på min grupp funderar jag på att flagga upp för diskriminering. Prata med facket eftersom det är uppenbart att jag döms efter annan mall än övriga. Män. För jag har kompetens som behövs och som flera andra på gruppen saknar. Och om mina brister ligger mig i fatet, så borde deras också göra det. Ligga dem i fatet, alltså.

Nu över till något helt annat. Svärdotterns senast lilla bebis. Ja, jag säger senaste. Modern kommer att vara fertil många år till. Nu är bebban drygt två månader. Och ser ut så här.

Nu fattas bara P som i pizza

Det var ett halvår sedan jag stekte pannkakor senast. Och det märktes igår. På flera sätt. Mitt uppdrag för dagen var att hämta barnbarn. På förskola och fritidshem. Och jag kom ihåg att utföra det jag lovat. Det är min stora skräck nämligen. Att telefonen ska ringa vid sextiden och någon på förskola eller fritids ska undra var jag håller hus. Ett scenario inte alltför otroligt; så virrig som jag kan vara.

När vi kom innanför dörren ville barnen ha mat. Gärna mat som börjar på bokstaven P. Precis som dagens barn plägar. Jag kokte pasta och stekte köttfärs och bacon. Stella åt med god aptit medan Sally påstod att hon inte kunde äta så mycket. För det kan man inte när man varit sjuk. Och hon hade minsann haft ont i örat.

Sen ringde faderskapet och meddelade att han fått problem i Malmö. Vem har inte det. Fråga Reepalu, tänkte jag. Budskapet var att han bokat om hemresan till ett senare plan. Och där någonstans började de resultatlösa skafferiräderna. För jag är inte en mormor med skåpen fulla av kakor och kex. Och det var då jag stekte pannkakor.

Jag fick börja med att diska soppsleven. Den som vanligtvis står i bunken på köksbänken. En halvfylld slev är precis lagom för en pannkaka. Men igår var den alldeles fet på utsidan efter att ha stått oanvänd så länge. Efter det fick jag ta mig en funderare på receptet på smeten. Är det 1-2-3. Nej, det är nog ett kakrecept, om jag inte missminner mig. Vad sägs om 4-4-2? Spelsystem i fotboll, tror jag.

Nej, mitt pannkakssystem är 2-4-2. Två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och två ägg. Och i den ordningen. Det blir runt nio pannkakor. Precis lagom för två barn. Och då kom vi till nästa P. Barnkanalens program Partikelmysteriet. Som gjorde att jag fick hoppa Halv åtta hos mig. (Nu reparerat)

Sen kom faderskapet farande från Bromma flygplats och hämtade upp sina ättelägg och jag kunde vädra ut pannkaksoset.

Dags för trevligare saker

ingoHär har vi lillebror, redan halvannat år och som snart även är storebror.

Själv fick jag inte honom att fastna på bild utan kortet är taget av gossens moster veckan innan vi kom. Och stulet av mig från FB.

I bakgrunden ser man storasysters fötter. Jag kan ge mig på att hon sitter och fipplar med paddan. Hon brukar nämligen göra det.

Och hur fann ni Andalusien?

Det blev mycket på P hos Svärdottern. Som dessutom innehöll mycket kolhydrater. Mathållningen ser gärna ut på det viset när barn är inblandade.

Dagen började med Pan och Pregott. Brödet från pagarn och smöret från den skandinaviska putiken. Affären som även tillhandahöll middagsmat i form av fryst Pytt i panna och som vi åt sista kvällen. Uppvärmd förstås och spetsad med bacon, falukorv, stekt ägg och inlagda rödbetor. Det mesta även inhandlat i ovan nämnda butik.

Till lunch vankades det Pasta med Pesto och när vi gick ut och åt var det alltid minst tre personer som beställde Paella. ”Con una cerveza grande” för Maken och mig. Fyra dagar med den dieten utan minsta halsbränna. Otroligt!

Det är knappa två månader kvar tills nästa barn är beräknat och föräldrarna har inte bestämt sig för hur de ska göra: förlossning här eller där. Och vi kan inte erbjuda något bistånd när det är dags, eftersom vi är på semester i juni. Om inte jobbet lägger hinder i vägen, vill säga.

Vädret? Jo, det var väldigt växlande. Soligt och varmt, växlande molnighet och mindre varmt, mulet och kyligt, plus regn och kallt. Från 25° ner till 11°. Så när vi lämnade landet var det ungefär som här.

Dagens dagisdrama

När jag kom för att hämta Sally idag var det en pappa som for runt i tamburen och letade efter sin dotters strumpbyxor. Till slut hittade han dem i ett av lekrummen och kom ut i hallen igen för att sätta på strumpbyxorna på Wilma.

– Wilma, vad är det här för trosor du har på dig? Jag känner inte igen dem.
– Det är Noras. Hon och jag bytte med varandra.
– Men så kan man inte göra, sa pappan i sträng ton.
– Det var inte jag, det var inte jag, stortjöt Wilma.
– Hur ska vi göra nu?

Då trädde dagisfröken Malin in och framhöll för den gråtande Wilma att underbyxor var högst privata och aldrig skulle bytlånas. Dessvärre hade Nora redan gått hem med fel trosor på sig, så förslaget blev att Wilma gjorde likadant och tog med sig underbyxorna tillbaka till dagis när de blivit tvättade.

När Sally och jag kom ut i trapphuset uppstod följande konversation.

– Idag åt jag mellis på månen.
– Men nu tar du väl i. Månen ligger långt bort.
– Tycker du? Den ligger bara en trappa upp. Det är längre till solen. Dit är det en trappa till.

Just, ja. I Sallys värld är solar och månar inte några himlakroppar. Det är dagisavdelningar. Och Sally ingår i gruppen stjärnorna, som huserar på bottenvåningen.

Hemgjord

kortAllt går alldeles för fort. Som de senaste 40 åren till exempel – de försvann i ett litet nafs. Innan jag visste ordet av så börjar barnen ramla in i medelåldern. Och i vilken ålderskategori hamnar jag i då? Ålderdomen? Jag som invärtes fortfarande är 17.

Pojke nr 2 är alltså inte min pojke nummer två utan nummer två född på Mora lasarett 1973. Och tänk att det ska vara så svårt att stava mitt namn rätt.

Senare samma år och på sparktur. I Malung sandades trottoarerna bara på ena sidan gatan. På den osandade sidan flög sparkstöttingarna fram. Jag kommer inte ihåg att barnen hade hjälm. De kanske inte ens fanns då.

lillliten

Ettan är helt och hållet hemknypplad. Jag har sytt overallen. Tyget är mörkgrönt med små ljusgröna och vita blommor. Och det är jag som har kviltat tyget, stickat muddar och vantar. Ja, till och med sytt fårskinnsmössan.

Fönster mot gården

Ja, vi har fönster åt både gård och gata. Och en dag som denna har det glatt Maken. Större delen av förmiddagen pågick takskottning på andra sidan Hornsgatan. Tre gubbar, förankrade med rep i midjebälte, såg till att taket blev snöfritt. Medan en fjärde stod nere på gatan och höll koll på gående, visslade i visselpipa, när det kom någon på trottoaren för att skottarna på taket skulle pausa.

-Såna där skovlar ska man inte ha. Det förstör taken och gör att det läcker in. Och att de bara har midjebälte? Vem vill bli hängande i ett sånt? Nästan så att jag inte pallar att titta. Sa Maken och bad mig putsa hans glasögon och fortsatte att kolla.

När skottande upphörde linkade han in i sovrummet. Då hade ett gäng gubbar tagit sig upp på taket till fastigheten tvärsöver gården. Med schysta spadar och riktiga selen. Konstaterade Maken nöjt. Men förankrade med alldeles för långa rep.

– Kolla han som står högst upp. Om han skulle halka så skulle han trilla ett par våningar ner innan repet tog emot. Gubbarna gastade då och då till varandra på spanska.
– Undrar varför alla takskottare är från Sydamerika? Och varför är alla hotellstädare från Asien. Eller varför är alla reklamutdelare ryssar?

Världen blir onekligen något begränsad när den består av tre rum och kök. Tänkte jag och gick ut.

Jag använde min lediga dag till att göra sånt som Maken brukar göra: återvinna tidningar, pappersförpackningar och glas, färgat och ofärgat. Plus återlämna tre filmer som vi haft alldeles för länge. Butiken var stängd men det blir säker ett par hundra i straffavgift.

Stella kom hit efter skolan. Eftersom alla fritidsaktiviteter hade lagts i malpåse. Sa hon i alla fall. Klockan 16:48 ringde en desperat barnafader. Hans hemfärd hindrades av snöröjning och dagiset stänger kl 17. Stålmormor rykte ut och plockade upp Sally. Utfodrade barn och lyssnade på P1.

Ett av mina favoritprogram, Språket, tog upp flera etymologiska vanliga missuppfattningar. Några kände jag till, andra var nya för mig och en förklaring vill jag protestera mot. Det handlar om ordet fika. Lars Gunnar Andersson menade att det var gammal stockholmslang från 1930-talet. Det menar inte jag. På 1970-talet, när vi bodde i Malung fick vi höra samma förklaring, som finns i Wikipedia.

”I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ” (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. … Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ”[5] (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i malungsdialekten.”

Alltså ordet fika är betydligt äldre och kommer från skinnarmålet. Hävdar jag bestämt.

En annan P1-favorit är programmet Typo. Som tar upp teckensnitt och dess historia. Senaste programmet tog upp Times New Roman, det typsnitt som jag antar att min blogg har. Som jag trodde var lättläst. Men så är inte fallet. Tydligen. Bara så vanligt att de flesta är vana att tyda det.

Programmen är bara 10 minuter långa och jag rekommendera allihop.

TGIFF

Ja, jag är tacksam att det är fredag. Och dessutom månadens fria fredag efter en veckas beredskap. Speciellt som vi hade nattgäster. Sally och Stella sov över eftersom deras föräldrar var ute och roade sig på Friends arena.

Sally ägnade kvällen åt att titta på film tillsammans med Moppa. För Ettan har ett Netflixabonnemang, som han har lånat ut till sin gipsade fader. Och Moppa, av mig kallad Maken, gillar Wallace och Gromit. Men filmen de såg var tydligen alldeles för läskig för en treåring. Inte nog med att Wallace förvandlades till en jättekanin i nattens mörker; han tog andras grönsaker. Och det mest skrämmande av allt; han gjorde det utan att fråga först. För det vet Sally att man måste göra innan man tar något.

Flickorna somnade snällt, men Sallys sömn blev orolig. Titt och tätt vaknade hon till för att hon drömde om jättekaninen, som tog andras saker utan att fråga först. Och efter en lite orolig natt var det skönt med en lugn morgon. Stella gick själv till skolan och vid niotiden drog jag Sally till dagis.

Ja, jag drog henne i en pulka. På sandade trottoarer och över renplogade gator. Och framkallade det där avskyvärda, skrapande ljudet som jag hatar. Men vad gör man när det är alldeles för moddigt för barnvagn.

Nu har jag varit ute en sväng och klarat av helghandlingen. Jakten en stekpanna till mellanstora plattan pågår fortfarande. Jag har köpt två stycken utan att ha hittat rätt. Den första på Åhléns. På själva stekytan satt en rund lapp med lite information och när jag tog bort den hemmavid upptäckte jag en skada i beläggningen. Och skadad beläggning vill inte jag betala för eftersom jag redan har en sån stekpanna.

Den andra köpte jag idag på Ica. Utan att ha måttband med mig. Och det var dumt. Diametern på stekpannan var en centimeter för liten så den täcker inte hela plattan. Så den får åka med tillbaka till affären.

Jag får jaga vidare. Nästa nedslag blir på Järnia. Eller El- & Digital. Där jag redan har varit idag. Kolsyran var slut och jag stegade in i butiken med flaskan i handen.

– Oj, du måste bo alldeles i närheten. Flaskan är fortfarande varm, sa expediten. Det dröjde ett bra tag innan kvittot kom ut ur skrivaren.
– Hörru du, Sherlock Holmes, blir det något kvitto någon gång? Eller är det lika bra att jag går? Nej, det sa jag inte. Möjligen tänkte. Och kvinnan ursäktade dröjsmålet med att de just uppgraderat datorerna.

Och snart är det dags att hämta upp annat barn. På andra sidan Södermalm. Jag tror att 55:ans buss blir bästa alternativet. Då kan jag passera Ica på vägen till busshållplatsen och återbörda stekpannan.

Släkten är värst

Det är tur för oss att Sally inte pratar rent ännu. Då vore risken stor att dagispersonalen begriper vad hon försöker säga. Med allt vad det skulle kunna innebära.

När jag hämtade henne idag på dagis, hade hon först en begriplig utläggning riktad till närmsta fröken, om att mamma hade sagt att det var mormor som hämtade och att vi skulle gå hem till mig och steka pannkakor. Fröken förstod precis och frågade om Sally gillade att äta dem som rullar eller skurna i bitar.

– Lullar. Sen sa vi titta i moppas datoj på fabbon som bickej.

Fröken fattade rullar, ingenting av nästa mening. Men det gjorde jag och bytte snabbt samtalsämne. Moppa, det vill säga Maken, saknar nämligen omdöme emellanåt. Som i det här fallet. För ett tag sedan letade han upp en sekvens på Youtube från Monty Pythons Meaning of Life. Restaurangscenen där Mr Creosote äter, kräks och äter igen tills han slutligen sprängs. Och nu vill Sally se den varje gång hon är här.

Min misstanke är att dagispersonal tycker att sekvensen inte är särskilt lämplig för en treåring.

Maken i sin tur, eller snarare otur, sitter på akuten på SÖS. Vid tvåtiden på eftermiddagen snubblade han så olyckligt i en källartrapp att han bröt ena foten. Och nu avvaktar han röntgenläkarens utlåtande.

Jag begriper bara inte hur han ska kunna ta sig till vår lägenhet med gips och kryckor. Först är det elva trappsteg upp till bottenvåningens hissplan. Sen är det ytterligare elva trappsteg från närmsta hissplan till vår ytterdörr. Det blir till att krypa. Någon annan lösning finns inte.

Tydligen har han inte alltför ont eftersom han uttrycker en viss glädje över att inte behöva jobba på ett tag. Det kallar jag positiv livssyn.

Barnbarnshelg

I helgen tog jag till sängen under ett dygn. Hade feber och mådde helt enkelt inget vidare. Maken fick skippa en av sina filmfestivalfilmer och roa barnbarnen under lördagskvällen. Själv slumrade jag till lite då och då och mellan slumringarna, läste jag ut Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland.

Den var riktigt bra och fick mig att fundera över fattigdom. Alltså vad är egentligen fattigdom. Huvudpersonen Miira upplever sin tillvaro, som väldigt påver. Dåligt om kläder, ofta hungrig och många kontakter med socialtjänsten.

Boken beskriver föräldrarnas slit. Pappan jobbar heltid på Volvo och mamman städar för en ynklig summa per timme. Hur många timmar framgår inte. Miira  är enda barnet. Ändå räcker inte de intjänade pengarna till.

Nu vill jag inte slå mig för bröstet, men vårt första barn föddes just 1973, precis som Miira i boken, och 1980, det år skildringen boken börjar, hade vi tre barn. Samtidigt som Maken och jag delade på mindre än en heltidstjänst. Ändå överlevde vi utan att jag tyckte att vi var särskilt fattiga.

Jag har frågat barnen om hur de upplevde sin uppväxt. Jo, de hade klart för sig att tillgångarna var begränsade och anpassade sina önskningar efter det. Och var glada över att växa upp i ett område där de flesta barnen hade det ungefär likadant. Med ensamma mammor, som jobbade i sjukvården.

Så fattigdom är mer än avsaknad av pengar, tror jag. Den fattigdom, som boken beskriver, skulle jag snarare kalla torftighet. Och framför allt en brist på framtidstro. Som får Miira och hennes kompisar att leva väldigt destruktivt.

En fånig detalj, som drog ner boken lite i mina ögon var beskrivningen av hur Miiras mamma köpte arbetsredskap till fönsterputsning. Förutom trasor inhandlades vindrutetorkare. Jag har väl aldrig hört på maken. Vindrutetorkare sitter på bilar. När man putsar fönster använder man förnsterskrapor och inget annat. Nästan så jag undrar över kvaliteten på researchen. Eller är det ett typiskt västkustskt begrepp?

Men som sagt; jag rekommenderar boken.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet

Hösten är här och med den en massa blad. Och då snackar jag inte höstlöv, utan papperslappar. Sådana som medborgare av olika anledningar förväntas fylla i. Och det betyder jobb för mig.

Mina blad kommer oftast in via mejl i form av pdf-filer. Myndighet på myndighet vill förnya sin blankettflora. Kanske bara ändra en rubrik, ta bort eller lägga till fält, flytta runt saker eller som man säger i min värld: klona sina blanketter. Det brukar betyda att en blankett delas upp i flera olika. I andra fall handlar det om ett helt nytt formulär.

Så den här veckan har jag haft häcken full med sex helt nya blanketter, två klonade och fem ändrade. Fixat så att det medborgaren fyllt i fälten går att tolka maskinellt, det som tolkprogrammet inte klarar av kan registreras av en handläggare, att man i efterhand kan se vem som gjort vad och hur lång tid det tog.

Sen har jag varit engagerad i ett försäkringsärende med If. Med godkänt resultat. Någon välte ett glas vatten i Makens laptop. Efter det fungerade bara delar av tangentbordet och maskinen gick bara att starta i felsäkert läge. På If:s uppmaning skickade jag datorn till Timrå, där man kom fram till att det skulle bli dyrare att reparera den än att köpa ny.

If skickade en rekvisition med modellförslag på en liknande dator tillgänglig på Siba. Inget som föll Maken på läppen. Han vill vänta på Windows 8 och en dator med touch screen. Med ett ynka telefonsamtal till If omvandlades rekvisitionen till reda pengar.

Sen har vi haft barnbarn tre helger i rad. Förrförra och den här helgen var ”våra” helger. Förra helgen flyttade Svärdottern med familj till Skånegatan och då var barnen också här.

Nu har vi återlämnat de små liven. Vi var riktigt pedagogiska och tog 66:an från oss direkt till Skånegatan, så att de ska kunna åka till och från oss på egen hand. Samtidigt gjorde vi en inspektion av nygamla lägenheten. Barnen sover i det som vanligen är vardagsrum. Lillebror Läsk i tv-rummet och de vuxna i lilla sovrummet.

Jag hoppas att vecka 43 blir lite lugnare för min del.

Nu är jag mig själv

Det finns en person i min närmsta närhet som lever i villfarelse när det gäller min person. Trots att vi levt ihop i över 40 år.

Städning
Maken tror att jag tycker om att städa. Bara för att jag städar, när jag kommer åt och det behövs. Till och med när det vankas trevligare aktiviteter. Men det är en total missuppfattning. Jag gillar inte alls att städa. Däremot är jag väldigt förtjust i att ha det städat. Och det är stor skilnnad.

Två kvällar och delar av tre dagar med godis-, chips-, ostbåge- och havrebollsorgier tillsammans med 2-4 barn tär på mina franska nerver. Vi mer eller mindre vadar i skräp och smulor och då återstår det bara att kasta ut de människor som befinner sig i lägenheten. Utom jag, som blir min egen Rut och ägnar dryga två timmar åt sanering. Angriper aggressivt soffor, hyllor, kök, badrum och sängar. Ilska är en väldigt bra städmotor. Till och med skåpet under diskbänken fick sig en avhyvling och det var ett tag sedan, såg det ut som.

Förutom att det blir städat när man städar, så får man en viss motion. Plus att jag känner mig lugn och fin igen och firar hemmets omvandling till det bättre med att lägga mig i en av de smul- och kladdfria sofforna med Arnaldur Indriðason senaste pocket. Nästan lika festligt som ett glas champagne.

Pengar
Sen tycker Maken att jag tänker alldeles för mycket på pengar. Ibland menar han till och med att jag är snål. Vilket jag givetvis förnekar alldeles bestämt. Möjligen kan jag tillstå att jag är ekonomisk. Till skillnad från vissa andra. Eller prismedveten. Och vet vilken affär som har bästa pris på våra stapelvaror och drar mig inte för att gå några extra steg för att handla där. Utan att skämmas det minsta.

– Ta din blogg till exempel. Där kryllar det av inlägg om pengar och priser.
– Gör det? sa jag. Vad har du för belägg för det?
– Det händer ju att jag läser.
– Okey, ta fram några slumpmässiga inlägg så ska vi se när du dyker på ett som handlar om pengar.

WordPress har ett menyval för slumpvalt inlägg, som kom väl till pass i experimentet. Efter sju slumpade bloggposter tröttade Maken. Han fick läsa helt andra ämnen: mat, flyttplaner, snö, personlighetstest, Treans bortgång, Simpsons och vinterkängor. Det sistnämnda handlade visserligen om ett inköp. Men inte ett ord om prislappen.

Det var en risk jag tog i utmaningen. För visst, jag vet att jag skrivit en del om pengar och pengars värde i bloggen. Men det handlar trots allt närmare 3000 inlägg totalt. Jag tror att han skulle fått hålla på ganska länge innan han hade fått napp.

Vi behöver nog 40 år till tillsammans innan han begriper sig på min komplicerade personlighet. Minst.