I min närhet

Leo och Eric i poolen
Eric, 40, verkar inte känna Leo, 6, så bra. Men han och dottern Tuva, 10, semestrar med Leos mamma Malin, 38, i ett av radhusen tvärs över.

Dag 1
– Du simmar ju riktigt bra, Leo! Går du fortfarande i simskola?
Då drog jag slutsatsen att Eric inte är pappa till gossen. I så fall borde han veta hur det låg till med den saken. Det hela bekräftades av att Leo kallade honom Eric, medan Tuva sa pappa. Sen lekte de alla tre och stojade ett tag i vattnet.

Dag 2
– Du får faktiskt hämta dina leksaker själv om du vill ha dem i poolen. Sa Eric lite irriterat till Leo. Smekmånaden blev tydligen väldigt kort.

Peter på markplan
Och pappan under oss fick spel på dottern imorse.
– Nu får du ge dig! Gnälla över att frukosten är kall, när du har suttit inne minst en timme och pillat på mobilen efter att jag sa att maten var klar.

Förra sommaren var mannen under oss den förste att installera internet.
– Har man tonåringar i huset är det ett måste. Om inte vi ska go bananas totalt.
Samma eftermiddag som de kom var installatören här. Fick vi erfara eftersom grannens parabol sitter på vårt tak. Så det var tur att vi var hemma när killarna kom.

En liten parabol på samma pinne som vår egen är helt okej. Vad som däremot är störande är att vårt tak även härbärgerar deras AC-aggregat. Och som det låter. Själva valde vi en tystgående, dyrare sort utan att ha en aning om att andras maskinerier skulle hamna hos oss.

Och inte nog med att aggregatet låter, man kör det titt och tätt. Igår flyttade vi matbordet några meter österut eftersom de behövde svalka mitt i vår middag. Hoppas de åker hem snart!

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Inflyttning pågår

Egenmonterad Ikeahylla Draget 249 kr.

Hur mycket pengar har folk? Varenda en som flyttar in i de nybyggda radhus på andra sidan gatan får leveranser med möbler. Som de inte själva monterar. Nej, med möblerna följer det med ett par man med skruvmejslar, skruvdragare och tänger. De ägnar några timmar åt att få allt på plats monterat och klart medan ägarna själva är någon annanstans. Eller så har de inte ens kommit hit ännu.

Nu blir det lite åt Monty Python-hållet: Annat är det med oss. När vi skulle flytta in förra sommaren hade vi skickat iväg sängar, soffa, köksstolar, linne och lite husgeråd med en flyttfirma. Allt skulle levereras på förmiddagen dagen efter vår ankomst.

Men hur gjorde vi med första natten? Inte bodde vi på hotell, det hade varit slöseri när vi redan hade tak över huvudet. Nej, vi hade med varsin luftmadrass i packningen på flyget. Och vi sov på dem första natten med varsin stor handduk som underlakan. Allt för att spara några hundralappar.

– Ni är inte de första som gör så, sa mäklaren när vi fick nycklarna. Och ni lär inte vara de sista.

Det är helt enkelt så att de som sätter bo på andra sidan har andra ekonomiska ramar än vi. Till att börja med har de köpt en bostad som kostar nästan dubbelt så mycket som vår. Och flera är norrmän, med fickorna fulla med oljepengar. Inbillar jag mig.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Fram och tillbaka

Allt är relativt. Efter fyra dagar med utetemperaturer på runt 45 grader känns 30 ganska behagligt och inte alls lika klibbigt som tidigare. Våra växter hade klarat sig bra medan vi var borta. Maken hade gjort ett litet, litet hål i botten av en sopbehållare, fyllt den med vatten och ställt behållaren på jorden till citronträdet. Och det gav precis lagom med fuktighet åt trädet.

Krukorna med basilika ställde vi i ett plasttråg fyllt med vatten. Själva plantorna är egentligen inget att ha längre. De har blivit träiga och gått upp i blom. Men traktens bin gillar blommorna och det surrar så hemtrevligt på frukostverandan. Egentligen är det själva idén kryddträdgård som jag gillar. Och visst har jag använt basilikablad och rosmarin i matlagningen några gånger, men det är allt. Det trevligaste med kryddväxter är själva grönskan och att det luktar gott när man tar på dem.

Makens cykel blev stulen när vi var borta. Våra cyklar stod på vår inhägnade markterrass och bara min stod kvar när vi kom hem. För den var låst och inte lika häftig som Makens. Och han är osäker på om han hade låst sin. De var övertäckta med en presenning. Våra grindar var definitivt inte låsta. Något de borde vara när man lämnar huset en längre tid. Uppenbarligen.

Jag blev sur över att Maken inte hade koll på sina prylar och han tyckte att vi har ett gemensamt ansvar för våra saker. Det är möjligt, men jag tycker ändå att hans cykel är hans ansvar. Mycket mer än mitt.

Något helt annat: spanjorer kan inte bygga vettiga trappor. De kan vara konstruerade hur som helst och väldigt obekväma att gå i. Trappstegen på hotellet i Madrid hade både olika höjd och bredd och vred sig ett helt varv mellan våningsplanen. Fullständigt livsfarlig evakueringsväg i händelse av brand. Trappen mellan vårt lägenhetsplan och takterrassen är inte mycket bättre. Nej, tacka vet jag svensk standard.

Ytterligare något annat: motorvägen mellan Madrid och Murcia är gratis. Plus att den bjuder på många vackra vyer. Vägen slingrar sig fram genom ett böljande landskap med vidsträckta odlingar i dalarna. Olivträd, solrosor, fruktträd och vinstockar avlöser varandra. Så jag kan rekommendera turen. Åt båda hållen. För landskapet på vägen till Madrid kändes helt annorlunda än det på väg därifrån.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Leva enkelt

Något som irriterar mig är att folk kan tjäna pengar på, i mina ögon, rena självklarheter. Till och med få böcker publicerade, inte bara på svenska, utan på flera språk. Nu är det en kvinna som är aktuell med en bok om döstädning. Alltså att var och en borde rensa bland sina ägodelar så att efterkommande slipper göra jobbet åt dem när de kastat in handduken.

Hon beskriver,enligt recensionen, känslan av befrielse när hon sålde jättevillan på Västkusten och flyttade till en liten lägenhet i Stockholm. Bara det får mig att gå i taket. Stackars människa, ha bott så spaciöst och samlat på sig så mycket prylar att det blir en börda. Som om någon annan hade tvingat på henna alla sakerna.

Har man som jag, bott i lägenhet hela livet, finns det inte utrymme att samla på sig. Och eftersom man är så van att göra sig av med saker för att de inte längre har någon plats eller inte fyller någon uppgift, kan man heller inte göra sig pengar på det man trodde att alla redan visste: att överfyllda lador bara är till besvär.

Och trots att vi rensat flitig, behövde vi göra oss av med en hel del prylar när vi flyttade. Helt enkelt för att vi inte fick plats med dem i bilen. Faktiskt så pass att vi haft anledning att ersätta kastat med nytt.

Så nu funderar jag på att skriva en bok med titeln ”Saker du inte trodde du behövde”. Konservbrytare, soppslev, plastporslinet, anteckningsblock, kulspetspenna, fotfil, kylväska, termos, skor, kläder. Ja, saker som inte fick plats och som jag saknat. Och i vissa fall även inhandlat på nytt.

Min misstanke är att efterfrågan på ett alster med det innehållet är ointressant för marknaden. De som redan lever enkelt vet vad som gäller: en pryl in = två ut.

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Hjärtinnerligt trött

Tror folk att man har svårt att få tiden att gå, eller? Hela tiden vill man veta vad jag tycker. Ringer jag en kundtjänst så kommer harangen: samtalet kommer att spelas in i undervisningssyfte och du kan bli uppringd efteråt för att lämna ett omdöme. Då slänger jag på luren fortare än kvickt. Som i tisdags när jag pratade med Nordea och de påstod att deras handläggare inte kunde se transaktioner på kundernas konton. Möjligen att det inte har rätten att göra det, men hur ska de då kunna serva Agda, 90, när hon inte har någon dator.

På Arlanda ville de veta hur jag tyckte säkerhetskontrollen skötte sig. De hade en skärm med smajlis från sur till glad och tanken var att passagerarna skulle peta på den gubbe de tyckte passade bäst in på behandlingen. Och en kvart efter att jag checkade in på hotellet i Madrid, plingade det till i inboxen. Det var booking.com som undrade om incheckningen och rummet var till belåtenhet.

Jag kan meddela att rummet är till belåtenhet. Speciellt temperaturen. Ute är det över 40 men inomhus har vi ställt in AC:n på behagliga 24. Värmen till trots har vi lyckats förflytta oss 6024 steg. Det vill säga fram och tillbaka till närmaste Lidl-butik. Ett hotellrum kräver lite nötter och snacks.

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Hittat i hettan

Man letar och letar. Flera gånger på samma ställen. Och får Maken att leta på samma ställen som man själv letat flera gånger. Utan resultat. Läsglasögonen är bara borta.

I går gick jag och la mig med tv-glasögonen på. Eftersom drömmar inte kräver hundraprocentig syn, tog jag av mig brillorna och la dem på madrassen bredvid kudden. Inte världens bästa placering kan man tycka, för i morse låg de inte där jag lagt dem. De hade glidit ner under bäddmadrassen och mellan våra tjocka resårmadrasser. Ett ställe där både Maken och jag letat flera gånger. Ja, vi har till och med höjt upp både huvud- och fotändarna med sängmotorerna för att kolla.

När jag plockar upp tv-glasögonen känner jag att det ligger något mer strax norr om dem. Och vad hittar jag där om inte mina läsglasögon! Hur är det möjligt? Vi har ju nästan plockat isär sängarna utan att hitta dem tidigare. Nästan så jag undrar om det är någon som driver med oss.

Idag är planen att vi ska ta bilen till Madrid, en resa på 45 mil. Från 29 graders svalka till 40 graders hetta. Hur vi nu ska klara det? Hotellet har AC, konferenslokalen har AC och bilen som tar oss där emellan har också det. Så det blir väl att hålla sig inomhus så mycket det går. Sevärdheter får vi ta en annan årstid.

Jag är i alla fall glad att mina läsglasögon kommit till rätta efter dryga två veckor. Det känns så onödigt att köpa saker man redan har.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Näsan i blöt

”Det jobbiga med LinkedIn är att det inte går att lurka runt bland vänner och bekanta, utan att de får veta om det.” sa Dottern. Och jag höll med. En vill ju inte gärna bli avslöjad när en vill veta vad som hänt gamla arbetskamrater eller nya grannar. Men nu har jag använt andra hjälpmedel där undersökningsobjekten inte kan se att man är dem på spåren.

Grannen i lägenheten under oss kom igår. Körandes sin egen svenskregistrerade bil med företagsuppgifter, som reklam på sidodörrarna. Och en internetadress på bakluckan. Plättlätt att spåra upp trots att människan heter Larsson i efternamn och har Sveriges vanligaste förnamn: Sven Erik med tilltalsnamn Peter. Ja, listan från samfälligheten med allas mejladresser innehåller även förnamn och i grannens fall alla.

Hemsidan från bakluckan på bilen gav en del information. Grannens far hade startat en byggfirma för femtio år sedan. Ett företag som nu leds av grannens bror och där grannen är arbetsledare. Men är mannen gift? Förra sommaren fanns det några flickor i lägenheten. Ja, de höll sig helst inomhus tillsammans med sina mobiler. Någon mamma såg jag aldrig. Med samtliga förnamn och födelseår från hemsidan spårade jag mannen till en adress i Älvsjö. Och det är bara han själv som är skriven på huset. En sån där liten villa på tre rum och kök, ett egnahemsbygge från åren efter andra världskriget.

Där fick jag blodad tand och började googla på andra svenska grannar. Som Berit och Stefan snett under oss. Stefan är ekonomichef på ett medicinskt företag och Berit är kvalitetsansvarig på ett annat medicinskt företag. Och hon imponerade på mig när hon dök upp på en lista med folk som fått 2,0 på högskoleprovet. Annars bor de i villa norr om Stockholm med sina tre barn.

Berit är ett strå vassare än jag på ett annat område också. Alltså, jag gillar limegrönt, speciellt i köket. Men hon har limegrönt överallt. Köksluckor, parasoll, handdukar, blomkrukor. You name it – allt är limegrönt.

Göranssons på gaveln i husraddan tvärs över poolområdet, de som hyr ut radhuset via Airbnb, sitter i styrelsen för ett företag som säljer smaklöst porslin. Och annonserar i Hemmets journal, Allers och Land. Jag vet inte om Göranssons själva har varit här ännu. Det är nytt folk där hela tiden.

Göteborgarna, också på andra sidan poolområdet, snackar runt med alla. Och dominerar luftrummet med sönerna Max, 11, och Robban, 22, vars namn egentligen är Maximilian och Robert. Max ropar ideligen på mamma och Robban gillar att göra bomben. Gärna så han stänker ner sin lillebror.

Pappa Göteborg driver en byggfirma. Och när grannen under oss kom hälsade han välkommen. Efter några timmar satt han och grannen under oss och pratade på gräset. Sen hoppade de in i grannens bil och drog iväg. Det är väldigt vad somliga lär känna varandra snabbt.

Min nyfikenhet till trots har jag bara lärt känna våra grannar via nätet. Jag är alldeles för blyg och tillbakadragen för att kasta mig över dem i verkliga livet.

Publicerat i Allmänt | 4 kommentarer