Gamla grejer

Trots att vi slutade jobba för snart fem år sedan, dyker våra gamla jobb upp. Lite väl frekvent, kan jag tycka. Vi kan inte köra förbi en affär, en restaurang, en klantig bilist eller se en film, en dokumentär, ett underhållningsprogram utan att Maken kommer att tänka på en hyresgäst, en arbetskamrat, en lunchrestaurang, en chef eller en arbetsledare från förr. Lite tröttsamt, kan jag tycka. Speciellt när man hört det mesta tidigare.

Men om man frågar Maken, är jag precis likadan. Mina gamla jobb dyker också upp i samtalen. I fredags till exempel, när Kuba var resmålet i På spåret. Vem kunde namnet på den populära badorten nordväst om Havanna. Jo, jag! Varadero, skrek jag. Jag tittade nämligen på resor dit när jag jobbade på mitt sista jobb. Ett reseföretag och en av arbetskamraterna kom tillbaka från Kuba och hävdade att han förätit sig på hummer under vistelsen. Det vore något! tyckte jag och undersökte reseutbudet.

I förrgår messade en arbetskamrat från min näst sista arbetsplats. Min närmaste kollega från den tiden hade avlidit efter två år med ALS. Och det är klart att man blir lite tagen. Han var tre år yngre än jag och det är inte mer än sex-sju år sedan han slutade att köra Vätternrundan. Så han har nog skött om sig, betydligt bättre än jag har gjort.

”Men sluta! Du tyckte ju inte ens om honom”. Menade Maken. Tyckte om och tyckte om. Jag tyckte inte precis illa om Åke. Bara störde mig på honom. Eller framför allt irriterade jag mig på omgivningens daltande med honom. Man knöt knut på sig för att hålla Åke på gott humör. Han var sååå värdefull för företaget.

Till slut sa jag: ”Om du inte slutar, så tänker jag gå på hans begravning!” Nu när vi ändå är på väg tillbaka till Stockholm. Men i dessa restriktiva tider är det nog bara ett tomt hot.

Nåja, Maken tycker uppenbarligen att jag drar fram mina jobberfarenheter titt som oftast samtidigt som jag tycker att han är betydligt värre på den fronten. Nästan så att jag funderar på att börja föra protokoll. En pinne för var gång han börjar yra om någon av sina erfarenheter efter 25 år i fastighetsbranschen. Och en pinne för mina minnen av ett svunnet arbetsliv. Då jäklar i min lilla låda, ska jag ha svart på vitt vem som är värst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s