Fokuserad

Ja, det är ett allvarligt fel på mig. Enda trösten är att jag alltid varit drabbad. Så det har inte kommit med stigande ålder. Inte heller accelererat. I alla fall inte om ni frågar mig. Man skulle även kunna klassa det hela som en positiv egenskap. Säga att jag har en extremt god koncentrationsförmåga. Dessvärre så ställer den emellanåt till problem.

Det är vinter även här i Spanien. Dessbättre utan snö, men ändock i kallaste laget. Igår blåste det dessutom så till den milda grad att möblerna förflyttades på takterrassen. Men solen sken och vi bestämde oss för en biltur. En färd som förde oss sex mil inåt landet, till Ikea i Murcia. Flera av våra örngott börjar bli alldeles genomskinliga.

Sakta, sakta passerade jag igenom avdelningen med hushållsredskap och porslin medan Maken försökte hitta någonstans att sitta. Inte helt lätt eftersom det mesta i möbelväg är fastskruvat på ett sätt som gör dem olämpliga för vuxna rumpor.

Jag fick med mig en skärbräda, en kastrull, en bricka, sex glas och lite annat. För ett par veckor sedan köpte jag ett dubbelpack med skärbrädor på Lidl. I rätt färg (grön) och i rätt storlek. Men ytan är hopplös. Alldeles för hård så det är en pina att hacka lök på dem. Hade man inte redan tinnitus, så får man. De nya glasen kom sig av att de jag köpte senast är för höga för att passa i diskmaskinen. Och ett Ikea-besök utan att jag får med mig en ny bricka, finns inte i sinnevärlden.

Väl inne bland sänglinnet hittade jag örngott som passar våra svenska huvudkuddar. I Spanien föredrar man en långsmalare modell. Två förpackningar med två i varje. Sen en liten runda på matavdelningen alldeles vid kassalinjen.

Vi valde självskanningen. Jag skannade och mitt i alltihopa kom Maken med en ny, blå kasse. ”Skanna den här, så har jag nått att packa i”. Sa han. När vi kom hem och jag packade upp varorna, saknades en av förpackningarna med örngott. ”Jag packade ner allt som låg på bänken” sa Maken. Och jag gick ner och kollade bagageutrymmet.

Inga örngott! Men hur är det möjligt? Två förpackningar med örngott är bevisligen inskannade enligt mejlet med kvittot. Då backade min hjärna händelseförloppet och följande spelades upp: Precis när Maken kom farande och bad mig skanna den blåa kassen, tappade jag förpackning nummer två med örngott ner på golvet. Och när kassen var inskannad fortsatte jag att skanna de varor som återstod. Örngotten blev helt enkelt kvar där jag tappat dem.

Jag var så fokuserad på min uppgift att skanna. Och ingen, inte ens hon som övervakade kassorna, gjorde oss uppmärksamma på missen. Trots att vi stannade vid korvförsäljningen alldeles bredvid.

Vi förlorade 6 € på misstaget. Men vems är skulden? Makens, som ville ha en en kasse inskannad? Kassaövervakarens, som inte gjorde sitt jobb? Eller min, som inte plockade upp det jag själv tappat? Ja, det är en svår fråga. Tycker jag. Men Maken är av annan åsikt. Vad hon i kassan har för uppfattning har jag ingen susning om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s